I dessa moderna tider med Teslauppfinningar, apphysteri, förenklingsiver och allmän totaldigitalisering, måste vi blicka faktiskt ibland tillbaka till forna tiders lika omvälvande nyheter.
I give you härmed 1902 års varmmjölksautomat!
Här fastnade jag på ordet varmmjölksautomat. Hm, varm korvgubbe-syndromet liksom. Varm mjölk-automat kanske? Nä. Vi kör på varmmjölksautomat. Men hur såg den ut? Aha!
Mjölkautomaterna, som var en strålande succé till en början, uppfanns av Valborg Ulrich. Hon kallas i alla texter för en ”ung kvinna”, men den uppfinnande Varmmjölks-Valborg föddes faktiskt 1867, så purung var hon väl ändå inte. Hon beskrev hur idén uppkom på detta vis i SvD, där jag inte alls begriper vad det betyder att man är ”på automat”:
– Jag hörde talas om stackars uslingar, som söpo, därför att de fröso, och så var jag själv på den tiden på automat, och därvid fick jag idén. Märkvärdigare var det inte. Men det väckte ju väldig uppmärksamhet på den tiden – ingen hade någonsin hört talas om något dylikt. Jag fick brev från alla möjliga håll, från Holland och Schweiz och ända från Australien, där man ville höra närmare detaljer om saken. Det var förresten en ganska ansträngande tid medan det höll på; ofta väcktes jag mitt i natten av telefon, och då var det något mankemang med en apparat vid Slussen och jag fick lov att ta på mig för att gå ut och klara upp. Och när jag så hade kommit hem och i säng, så kunde det ringa igen och då var det en apparat vid Hötorget som krånglade – ja, då fick jag gå upp igen, förstås!
Uppdatering!
Ami i kommentatorsbåset vet besked!
”När man är på ’automat’ är man på en automatrestaurang. Självservering á la sekelskifte.”
Puh! Slut på uppdatering!
Automatäventyret med den varma mjölken och slitet på nätterna orkade hon hålla på med i tre år. Frälsningsarmén köpte konceptet 1905, och misskötte automaterna raskt såpass att alla skrotades inom ett år.
Men varför är hon så svår att hitta i de googliska rullorna? Vem var hon, denna Valborg Ulrich? Jag letar, och jag letar. Och finner ett virrvarr av Torsslowar, Ulrichar och Varlborgar.
Det var en gång en skådespelare som hette Ulrik Torsslow. Hans dotter (som kanske hette Valborg) gifte sig förmodligen med professor Axel Ulrich, som (förutom Ling dårå) var den svenska gymnastikens fader, och dessa två blev förmodligen föräldrar till vår Valborg. Det hela är ytterst förvirrande, för det verkar som om hon hade en kusin som också hette Valborg eller Valfrid, men Moberg i efternamn. Och i SvD:s hyllningsartikel till Mjölk-Valborg när hon fyller 50 år 1917, är det ännu konstigare.
Om Valborg är sondotter till skådespelaren Torsslow och dotter till Axel, är ju Axel antingen son till skådespelaren eller så har skådespelarens son fått barn med Axel.
Men när hon dör 1956, heter pappan plötsligt Sigfrid och mamman ”Valborg Torsslow”, som enligt vissa källor är en helt annan person (kusinen?) som är gift med den där Moberg.
Nej, jag får ingen rätsida på det här. Hade hon då några barn?
Nej, hon var visst fröken till sin död. Titta, hon verkar ha haft en Selma Lagerlöfliknande lösning på partnerlivet.
Men det var ju inte alls släktskapet jag var intresserad av inledningsvis, sicket virrvarr. Här är en tydlig bild på en av mjölkautomaterna för uslingarna! Men … vad är det för spöke till höger?
Sveriges dödbok 1860 – 2017 upplyser oss om att Valborg Sigrid Fredrika Ulrich föddes i Tyskland 10/12 1867. När hon avled 20/9 1956 var hon skriven på Auravägen 16 i Danderyd och noterades som ”ogift kvinna”. Det där med Tyskland är lite oturligt, eftersom jag hade tänkt leta reda på tanten i lämplig födelsebok och sedan förklara hur allting hänger ihop. Om det nu gör det.
Tjo! Rätt in i folkräkningen 1880 och vad ser vi? Jo, att tösen verkar vara dotter till Axel Sigfrid Ulrich, född 1826 och gymnasieföreståndare, samt Walborg Thorslow, född 1829. Dessutom i hushållet två äldre bröder och en äldre syster, alla i likhet med vår tjej födda i Bremen. Som grädde på moset eller lök på laxen två pigor födda i Kalmar län. 1890 blir det kul, för då noteras hon som skådespelerska. Det gick tydligen inget vidare, för 1900 är hon kassörska och 1910 kontorist.
Darth Vader är en helt vanlig man som går på stadens kajer, men har ställt sig framför en presenningshög på skutan bakom.
Och varm mjölk dricker han. Det skulle jag inte gissat.
https://youtu.be/Sv5iEK-IEzw
Varm mjölk är ganska gräsligt. Om man inte blandar den med hälften kaffe, och/eller smaksätter den med choklad med måttlig sockermängd. Men antagligen var folk mindre bortskämda 1902.
Marianne – vad fint du har utrett! Men det är ju fortfarande lite förvirrande (vilket underligt nog gör mig lite tillfreds).
Vår Valborgs mamma hette Valborg, hennes pappa hette Ulrich, och kusin-Valborgs pappa hette Ulrik. Härliga tider! (Den där andra Valborg dog i en bröstsjukdom 27 år gammal. Vilket inte alls hör hit.)
Bara för att det livar opp. Liksom.
https://www.youtube.com/watch?v=GupB520gxIE&fbclid=IwAR0axYG_mBs1nqCjpO3p0QLz9g0uAn9miqFiGRmIBrDXThzAX-nt31AGFOA&app=desktop
Men alltså. En automat med varm mjölk. Hur proppfull med saker som miljökontoret inte gillar blir en sån på hur kort tid då?
Hade de ens börjat med pastörisering då?
”Sedan år 1937 stadgas i författning att mjölk som säljs i Sverige, med vissa undantag, skall pastöriseras.”
Men tydligen var denna (väl inte så himla fräscha) dryck bättre än spriten? Jag har inte hittat nån beskrivning på hur automaten funkade, men det verkar oerhört bängligt!
Fler frågor uppstår: Det är ju inte precis för att få upp värmen som jaaaag dricker alkohol. Ville stackarna verkligen hellre dricka varm mjölk?
(Vi nio kusiner på fädernet tar en klunk vin och säger – oavsett vad det smakade – ”huvva, det är tur att det bara är yrsla vi vill åt”. Troligtvis citerar vi vår farmor, för hon var rolig hon.)
Varannan mjölk?
HAR NI SETT NINJAS LÄNK? Jokkmokks-Jocke hade en internationell karriär!
Jag saknar ord. Hur ska världen någonsin bli densamma?
Och apropå Lottens farmorscitat måste jag förstås citera min farmor, som hade en helt annan inställning till alkohol. Om hon blev bjuden på något sådant utbrast hon: ”Nej gud bevare mig, usch då!”
”Skulle jag neka, så ge dej inte!” är annars ett användbart säkerhetssvar när någon bjuder (på alkohol eller annat) och konventionen säger att man ska tacka nej och det ska trugas ett slag innan man tackar ja.
Jag gillar Kråkans svar, det är obetalbart bra.
Just det, sju trug ska det ju vara, så Kråkans svar kan nog vara ändamålsenligt. Men skulle det inte räcka till kan man kanske ta till en annan replik ur vår släkthistorias arsenal (riktigt vem som sa har fallit i glömska, men farmor var det i alla fall inte):
”Men trug’ mej en gång till, då!”
Jag undrar så hur mjölken varmhölls, hur länge, hur den fylldes på, vilket bränsle.
’Det är inget krusens år i år’ sa min lilla Mamma när nån tackade nej och tjatade inte därefter.
Vår familj är inte mycket för krus så vi sger ’Jag vore inte svensk om jag sa nej’.
Nu kommer jag med nya skott! Blomskott, dårå. På Lejonslätten på Jövvgårn finns det sex stora rabatter där Djurgårdsförvaltningen praktiserar bedding out. Man sätter ut plantor på våren och tar bort dom på hösten. Och DÅ passar jag på att ta några skott. Jag tog en fuchsia och tre olika Fredliga Lisa. Barnen sa så och jag ser ingen anledning att ändra benämningen; jag har aldrig sett några krigiska tendenser hos dom Lisor som jag haft kontakt med.
För några år sen hade jag ett litet Fredliga Lisa-skott från Lejonslätten. Det stod i ett glas med vatten i kanske två år, där kom små rötter och den blommade hur många gånger som helst men när jag planterade skottet i jord, då plötsligt – it lost the Will to live. Jag förstår mej inte på blommor, men jag gillar dom.
Krukväxter är konstiga. Just lisor och fuchsior har jag aldrig brukat lyckas med, de torkar ut och/eller blir fulla i lus. Min moder brukar ha ståtliga fuchsior och mormor hade det också, men det går inte i arv tydligen. Eller också måste man ha trädgård och kallkällare.
Jag tror att det till en del beror på vår högre innertemperatur, men framför allt beror det på att de plantor vi köper, är så oerhört hårt drivna attde inte klarar omställningen från växthus till krukväxt.
De är så praktfulla och lockar till köp, men har inte någon grundstamina att falla tillbaka på. Så de blir inte mer än säsongsblommor.
Våreld och höstglöd vet vi ju att de inte håller, men det som förr var tåliga robusta krukväxter som just fuchsia, flitiga lisa, begonia, hibiskus, palettblad och blomsterlönn är idag ömtåliga fisfröknar som inte alls vill bo hemma hos oss.
Ljus, temperatur, vattning allt, allt är fel, och då ger de upp.
När man är på ”automat” är man på en automatrestaurang. Självservering á la sekelskifte.
ÄNTLIGEN! Stort tack, Ami!
Ytterligare en pusselbit om den intressanta Valborg Ulrich: Jag snubblade över ett gammalt vykort med herrar i folkdräkt och texten ”Pelle i Storängen och Matts i Körkbyn”, uppenbarligen två typiska bondkomiker från 1900-talets första år. Efter lite googlande verkar det som att detta par, ibland förstärkta med Lisa i Kråkhult, uppträdde ca 1906-08 i Stockholm. Och ”herrarna” hette egentligen Valborg Ulrich och Elin Jansson! De verkar också ha uppträtt under egna namn ibland och sjöng värmländska visor och reciterade. En titt i folkräkningen 1910 visar också att Elin Jansson var den ”väninna” som Valborg delade hem med enligt Elin Wägners artikel.
NÄMEN! Vilket fantastiskt tillägg till mysteriet!
Tack, Peter!