Etikett: konst

Tolvskillingen i Oskarshamn

Publicerat av Lotten Bergman den 15 oktober 2015 17:14

På samma sätt som jag som liten bara accepterade att ”en kvarting” var ett halvt helrör och därmed trots namnet ju var det inte alls kvartiga 37,5 cl, ryckte jag på axlarna när mina farföräldrar mumlade ”tolvskilling” om den inte alls tolviga 25-öringen som i rättvisans namn ju borde ha hetat ”kvarting”.

Nu vet jag bättre. En kvarting var från början en kvarts stop och alltså nästan 33 cl. Då är det värre med tolvskillingen, för den är krångligare att förklara …

Vips, befinner vi oss i Sverige i början av 1800-talet. En tolvskilling som då utges av Riksgäldskontoret (”12 skilling riksgälds”) motsvarar åtta skilling som utges av Riksens Ständers Bank (”8 skilling banko”). Verkligen jättepraktiskt.

Följaktligen kallades åttaskillingssedeln av folk och fä samt pöbeln naturligtvis för tolvskilling. Nu citerar jag NE:

Vid decimalsystemets införande 1855 blev 1 riksdaler riksmynt=100 öre. Eftersom det tidigare gått 48 skilling på 1 riksdaler riksgälds kom 12 skilling att motsvaras av 25 öre. Vid inväxlingen 1873 var 1 riksdaler riksmynt likvärdigt med 1 krona och därför användes benämningen tolvskilling på 25-öringen långt in på 1900-talet.

Solklart.

Och hur mycket kunde man då t.ex. 1810 köpa för 12 skilling banko eller 8 skilling riksgälds? Jättemycket – det motsvaras av 1 300 kr 2015!

Nu är jag ju på väg hem från en liten småländsk föreläsningsturné i Oskarshamn, så varför yrar jag om tolvskillingar istället för att berätta om Liljeholmens ljus eller …

Lugn, det kommer. Oskarshamn ligger vid Döderhultsviken i norra Kalmarsund, och är alltså Axel Robert Peterssons – Döderhultarns – domäner. Precis som det där med kvarting och tolvskilling, har jag bara tänkt på Döderhultarn (1868—1925) med en liten obekymrad gäspning. Jodå, han karvade i trä som Emil i Lönneberga. Jodå, det är finfina träskulpturer. Jodå, han var begåvad. Men gäääsp, basket är roligare och förresten känner jag mig lite hungrig.

Liksom.

doderhult_2 — Men se, där ligger ju Döderhultarn som en annan döing. (Med snusdosan på magen.)

Den unge Axels passion var alltså träsnideri. Inledningsvis karvade han och avslutade som alla andra snidare med ett himla sandpapprande, men han trivdes inte med finliret. Han lyckades med sin egen stil skapa sig ett namn i Oskarshamn och sålde smågubbarna för 25 öre styck:

– Fin gubbe. Vad ska han ha för den? sa kunderna.
– Tja, vi säger väl en tolvskilling? svarade Axel alltid.

Och vips, kallades han för ”Tolvskillingen”. Det där 25-öringarna blev man ju inte fet på (eftersom 25 öre motsvarar runt 20 kronor idag), men han var glad ändå. Och poppis bland brudarna – en riktig Don Juan, sägs det.

beundrarinna — Ett av alla brev som Döderhultarn lämnade efter sig. ”Möt mig i afton på översta terassen kl. 9.”

doderhult_rock — Ja, såhär slits överrocken när man sitter och arbetar i den för att hålla värmen i den kalla stugan.

brev_love — Kärleksbrev från 1912. ”I tack kysser jag Dina ögon, Din mun och Ditt goda hjärta – ja Du förstår att hjärtat kysser jag på den fläck där jag hör det klappa.”

Först runt 1909 blev Döderhultarn mer känd i vidare kretsar. Det var bl.a. Hasse Z (Kar de Mummas pappa) som blev förtjust i gubbarna och som beställde ett gäng.

hassezbrev — Här tackar Hasse Z för den utmärkta gåvan och talar om att han på onsdag ska göra nåt med de andra gubbarna. (Nej, inte alls. Annika i kommentatorbåset har klurat: ”Bäste Broder. Mitt hjärtliga tack för den utmärkta gåvan. Har gett Nord. Bokh. order att hämta de andra gubbarna. Hälsning! Din tillgivne Hasse Z”)

argtbrev — Oj, här är det någon som är ilsken. Om inte Axel hämtar sina saker före den 1 oktober (med versal!) så kommer sakerna att lyftas ut på gatan och förmodligen kommer även en poliskonstapel att tillkallas!

matilda — Så här såg det ut i Döderhultarns verkstad. Kvinnan kan vara en viss Mathilda, som födde två barn som hette stor-Axel och Lill-Axel, men det var visst inte riktigt klarlagt om Axel Pettersson var far till båda. Mathilda dog 1977, 103 år gammal.

Med detta sagt ber jag Döderhultarn om ursäkt för mitt tidigare ointresse och mina banala gäspningar. Döderhultarmuseet i Oskarshamn är jättefint och både de nakna och de påklädda gubbarna och gummorna är oerhört uttrycksfulla, så tillyxade de är.

Hej Oskarshamn … det var visst en sak till …

museum — Pssssst! Museum har ingen fnutt, museer ska heller inte ha det. Dsssssst!

Läs gärna Hasse Z:s egen redogörelse för hur han upptäckte Döderhultarn. Ett litet utdrag:

”Han åt middag hos mig. Ärter och fläsk. Mitt under middagen gick han ifrån bordet och satte sig i en soffa, fortsättande att tala om allt mellan himmel och jord.

Jag tänkte: det är hans sätt att äta middag. Jag gick efter honom med tallriken och satte den på ett litet bord framför honom. Om en stund återvände han till vårt bord och då fick jag upp och flytta tallriken igen. På det viset promenerade vi fyra fem gånger fram och tillbaka mellan middagsbordet och soffan. Det var en mycket livlig middag. Men glad och underhållande.”

Om man är på det humöret, kan man även läsa om hur Kar de Mumma lyckades göra en Döderhultarhäst låghalt.

42 kommentarer

Bryan Lewis Saunders – konstnär & drogtestare

Publicerat av Lotten Bergman den 16 juli 2015 00:01

Jag snubblade över en länk. Och råkade klicka. Nej, jag vet, sorry – man ska inte göra det, man blir bara besviken. (Jag klickade häromdagen på en länk till en katt som sades vara ”ett geni”. Den kissade nämligen i en toalettstol. Det gäller att inte ha höga krav när man genistämplar ett djur, så är det nog.) Hur som helst: länken som jag klickade på, ledde mig till en intressant konstnär.

När Bryan Lewis Saunders var 26 år, bestämde han sig för att rita ett självporträtt varje dag, resten av livet. Då hade han varit kriminell i 16 år, suttit i fängelse, testat allsköns droger och i faktiskt umgåtts i helt fel kretsar, som den äldre generationen plägar säga.

selfpo — Alla mer än 10 000 självporträtt finns i inbundna skissböcker.

Om dessa självporträtt skriver han:

”Like fingerprints, snowflakes and DNA they are all different, no two of them are the same. For hundreds of years, artists have been putting themselves into representations of the world around them. With this work I am doing the exact opposite. I put the world around me into representations of myself as I find this more true to my CNS (Central Nervous System) and how I experience, process and interpet sensory phenomenon.”

År 2011 blev hans självporträtt kända eftersom de marknadsfördes som ”30 självporträtt – ett per drog”. (Liksom. Det där vara bara min formuleringstolkning.) Men inte såg jag dem då eftersom jag alltid är sist med det senaste. Nu har jag däremot tittat en bra stund, och funnit det nödvändig att blogga om just drogporträtten – sådana som Bryan gör under the influence of. (Det finns ju andra självporträtt, men de drogrelaterade var det som fick mig att fastna.)

coughsyrup — Hostmedicin. (Två hela flaskor.)

Nu vet jag inte riktigt hur det är med rättigheterna, men jag tar mig friheten att lägga ut några av hans porträtt här och nu. För de är oerhört fascinerande; på vissa droger kan han skriva och rita alldeles utmärkt, på andra är han helt väck.

Vissa bilder är tillrättalagda och lite flower power-mässiga, känns det som – de passar alltför väl in i gemene mans bild av drogeffekterna. Andra är ruskigt skrämmande eftersom teckningarna ser ut som om de har gjorts efter att hjärnan har packat ihop och åkt hem till mormor.

Man kan alltså sniffa badsalt och datorrengöringsprylar och verkligen klunka i sig hostmedicin; det är mycket jag inte vet. Jag vet däremot att det inte är okej att vara fascinerad av drogernas verkningar utan att påtala det olämpliga i dem och att droger inte är något att skoja om – men bilderna här talar sitt tydliga språk, så jag behöver nog inte trycka extra på detta faktum.

Nedan finns även en liten videosnutt med Bryan Lewis Saunders.

Om ni är stressade eller inte vill titta, kan ni spola fram till 2:13 för att kolla på självporträttet som han gjorde den 11 september 2001.

Brasklapp här och nu: de enda droger jag vet något om av egen erfarenhet är lustgas och alkohol. Inte ens under mitt år i USA råkade jag trilla över en joint.

En gång tittade jag förresten på en brun klump i en tändsticksask. Det påstods vara hasch, men åsynen gav inget annat rus än wow-känslan.

• Bryan Lewis Saunders sajt.
• Enbart drogbilderna.
• Intervju med beskrivning av hur de olika drogerna kändes. PCP: ”I thought my brain was hemorrhaging, but it turned out it was just tomato from my sandwich.”

56 kommentarer

Gustavsbergs centrum: en liten förvånad odyssé

Publicerat av Lotten Bergman den 21 juni 2015 18:12

Amatör-estet Bergman här med en rapport. Jag har nämligen hittat ett fult plejs som måste ifrågasättas. Jag är inte arkitekt och har inte torrt på fötterna vad gäller skattesats, invånardemografi eller historisk bakgrund, så brasklapparna står härmed som spön i backen.

I förrgår – på midsommarafton – var familjen Bergman på galej bland höskrindor, faluröda hus, bräkande får, sjuhundra blomster och kvällsdopp. Ni får ursäkta, men ögon tindra som vore de av kristall och alla sjöngo vi sommarens lov.

moamodsommar — Femtonåringen och jag skapade i fredags detta konstverk. Det heter (bestämdes efter lång överläggning) ”Midsommar”.

Igår – på midsommardagen – åkte vi till ett hejdundrande kalas hos en av den djefla mannens allra bästa och käraste vänner. Vi mellanlandade i Gustavsbergs centrum för att inte komma alltför tidigt till festen, och började vår vana trogen med att inte komma in i kyrkan.

lottenintekyrka — ”Vägkyrka” stod det på en skylt och vi hörde kantorn öva skalor där inne.

Så rörde vi oss mot fulheten. Hade jag skrivit detta om en stackars kommun ute i Åväbbla, hade ni alla tänkt att ”nu sätter hon sig på höga hästar igen” och ”vem tror hon att hon är?” samt ”ge dig inte på de mindre bemedlade!”. Men nu handlar det ju om 08-or, och då blir det liksom liiite mer tillåtet.

Gustavsbergs centrum är helt enkelt skitfult. (Jag kan inte uttrycka det på annat sätt.) Men först lite fakta. (Hej Wikipedia!)

Av Värmdö kommuns cirka 40 000 invånare bor drygt 11 000 i Gustavsberg.
Gustavsberg hette tidigare Farsta men ägaren av Farsta slott – Gabriel Oxenstierna – ändrade namnet 1640 för att hedra sin far Gustaf Oxenstierna.
Porslinsfabriken Gustavsberg grundades 1825 och lades ner 2014. Ack.
Gallerian i Gustavsbergs centrum invigdes 2005.

Så här ser det ut!

gustavsberg1 — Plattfult, men kanske funktionellt?

gustavsberg2 — En lada? Oh, hade det inte varit fint med några solfångare där?

konsum_gustavsberg — Entrén till Konsum. Välkommen, här är allt … fint och vackert? Love, peace and understanding.

gustavsberg_blomma — Den här kransen från 1976 (?) pyntade hela gallerian.

konst_gustavsberg — Detaljstudie av ett konstverk från 1995 som heter ”Mot okänt mål” av en konstnär som … jag inte vill förtala och nämna vid namn eftersom jag ju är konstkännaramatör. Jag kan sträcka mig så långt att jag tyckte att det inte var särskilt fint.

buuuu_gustavsberg — BÖH! (Observera den gigantiska snordroppen som hänger i näsan.)

gustavsbergvatten — Mitt i centrum låg regnvattnet och funderade på bättre tider. Men på denna öppna plats fanns faktiskt brunnar (se i bildens övre kant).

gustavsbergbrunn — Men hur vattnet skulle kunna rinna upp till dem var en gåta. Och varför placera brunnarna vid en parentesformad betonggrej?

Så, nu hoppar jag ner från mina höga hästar och suckar att vem är väl jag att tycka till och larva mig och stå i? Låten folk och fä bo där de bor, njuta av sina omgivningar och liv och återvänd till det vackra *host* Eskilstuna så blir det nog så bra så. Men innan dess …

gustavsberg_utsikt — Kalaskompisarna i Gustavsberg hade den här utsikten …

Uppdatering …

Känsliga tittare varnas. Jag vill inte egentligen, men har av läsekretsen förstått att det finns ett litet intresse av en viss chokladboll som vilar tryggt inne på Delselius konditori i Gustavsbergs centrum. Fylld av en chokladbollsaversion av sällan skådat slag sedan en viss incident 1973 (till radions spelande av ”När Sofia dansar go-go”), kan jag faktiskt inte tänka mig något äckligare än just detta:

54 kommentarer

Dööööööden

Publicerat av Lotten Bergman den 3 april 2015 00:22

Förra året berättade jag om långfredagstristessen som innebar att vi alla – hur oreligiösa vi än var – skulle lida med Jesus. Men att jag hade kommit ihåg fel.

I år ska vi inte lida, tänkte jag. I år ska vi frossa i döden!

(Jag ber om ursäkt redan i förväg. Bilderna i detta inlägg bör kanske inte granskas vid frukosten eller tillsammans med känsliga tittare. Känsliga läsare varnas också; detta är inte ett inlägg som hanterar döden med silkesvantar. Eller dito strumpor.)

Jag har hittat fantastiska bilder på målningar från 1500–1800-talen, men de hade inte några kommentarer eller bakgrundsfakta. Det var bara en massa anatomi-målningar som jag kände starkt för och ville titta närmare på, vilket är svårt när bilderna faktiskt är komprimerade. Så jag grävde lite.

När jag var i sjuårsåldern satt jag och granskade bilder på eksem, puckelryggar, akromegalidrabbade och polioskadade i en antik läkarbok som mamma och pappa förvarade i min ögonhöjd. Kanske är det denna min morbida sida som jag försöker odla just nu?

Willem van der Meer in Delft | Pieter van Mierevelt — 1. Sitter de bakre männen månne bakom ett benrangelsdraperi?

1. Det här är en stor tavla – bred som en basketcenter är lång. (Okejrå, 202 cm.) Det är en avliden fängelsekund som det karvas i och alla män runt kroppen har kunnat identifieras som läkare (främst då Willem van der Meer som håller i skalpellen), studentkompisar och prominenta män från Delft. Att obduktionen sker i skenet av ett stearinljus är säkert mysigt, även om ingen av männen verkar särskilt intresserad eftersom de blåstirrar på målaren Pieter van Mierevelt 1617.

Frederik Ruysch | Jan van Neck — 2. Å hu. Ett nyfött barn med moderkaka och allt.

2. Våra moderna ögon värjer sig (i den mån ögon kan det) inför detta motiv. Barn ska inte avbildas så här, säger vi. Men så har det inte alltid varit. Läkaren Frederik Ruysch (mannen som har tagit kommando på bilden) beundrades ofantligt för sitt handlag med döda människor, som han på olika sätt preparerade så att de såg levande ut. Och så hade han förstås ett alldeles eget anatomimuseum. (Jan van Neck målade tavlan någon gång i början av 1700-talet.)

Dr. Nicolaes Tulp | Rembrandt — 3. Men ser det inte ut som rabarber, där i peangen?

3. Rembrandts målning av Nicolaes Tulp, som undersöker en anatomiskt sett intressant och helt korrekt arm, visar att man även kunde obducera i hatt år 1632. Tydligen var det verkligen så här; man kallade in alla intresserade till obduktionerna och så poserade man … tills likets förruttnelse väl fick alla att fly? Den enorma boken till höger antas vara ”De humani corporis fabrica” (1543) av Andreas Vesalius. Den döde mannen hette Aris Kindt och hade blivit dömd till döden för väpnat (”armed”) rån.

Dr. Frederik Ruysch | Adriaen Backer — 4. Vad gör mannen längst till höger och vad är det mannen längst till vänster opponerar sig mot?

4. Dr Frederik Ruysch med skalpellen (han med anatomimuseet i bild 2) porträtterades 1670 av Adriaen Backer, och även om det inte går att finna en enda kvinna i målningarna av Ruysch, så var han även känd som barnmorskornas bäste vän och utbildare.

Sebastiaen Egbertsz | Nicolaes Eliaszoon Pickenoy — 5. Goddag, goddag – är du skelettet Åke?

5. Här håller Sebastiaen Egbertsz en osteologilektion medan han står modell för … en konstnär … 1619. I källan där jag hittade tavlorna står det att konstnären är Nicolaes Eliaszoon Pickenoy, vilket verkar vara helt fel och lite påhittat av Dickens. I senare källor står det att målaren är Thomas de Keyser. Sedan fann jag detta klargörande:

”From 1746 until 1983, the painting was thought to be the earliest work by Thomas de Keyser, son of the town architect and sculptor Hendrick de Keyser. In a recent article, however, Pieter van Thiel has removed it, with convincing arguments, from de Keyser’s work and assigned it tentatively to Werner van den Valckert.”

Hur som helst hade jag gärna sett fler män i kruskrage.

Willem Röell | Cornelis Troost — 6. – Flytta på liket, jag vill sitta här på kanten som en cool majje i ”Lära för livet”.

6. Jaså, 1728 var de där i medicinska sammanhang synnerligen opraktiska perukerna och blanka silkesstrumpor högsta mode. Då målade konstnären/skådespelaren Cornelis Troost av den blott 28-årige läkaren Willem Röell … som verkar ha samma handlag som min knäläkare. Mannen strax bakom honom hette Pieter Clevering och var övervakande apotekare.

Jan Deyman | Rembrandt — 7. Det här ser ut att vara en illa photoshoppad bild.

7. Rembrandt gjorde 1656 en stor tavla som dock nästan brann upp 1723 (eller mycket tidigare, källorna är inte eniga). Därför ser den konstig ut; man har helt enkelt klippt bort det förkolnade. Den döde 22-åringen Joris Fonteijns hjärna undersöks eftersom han var en seriemördare (kallad ”Black Jack”) som hade hängts tidigare samma dag, och man ville se om hans beteende kunde förklaras i hjärnvindlingarna. Rembrandts målning ser ju nästan tredimensionell ut med den dödes fötter rakt upp i åskådarens ansikte.

Heart’s Anatomy | Enrique Simonet — 8. Ska bara kolla mina sms.

8. Enrique Simonets tavla (1890) med mannen som står med ett hjärta i handen (nej, inte en mobil) har analyserats och analyserats.

Varför ser läkaren beundrande på hjärtat som han har skurit ut?
Är det ens en läkare, såsom han är klädd?
Handlar det om ren och skär socialrealism?
Har han inte bara bokstavligt utan även bildligt slitit hjärtat ur henne?

Jag vill tillägga: är det en svamp där på bordet?

Glad långfredag på er alla!

Uppdatering
Jag måste dra upp Ökenråttans kommentar – med tanke på vad barn kan fascineras av:

Poeten Harriet Löwenhjelm och hennes lillebror Crispin hörde talas om likvax och blev alldeles till sej; det måste dom se. Och slutligen kom det en förnöjd notering i Harriets dagbok: ”Såg likvaxet!” Drömmen uppfylld.

57 kommentarer

Årets pumpa

Publicerat av Lotten Bergman den 2 november 2014 20:06

Fjortonåringen som vinner SM i matte och sitter och ritar hela dagarna och som klär sig i regnbågens alla färger med omaka skor samt alltid går omkring med ett litet gosedjur (en surikat) som maskot, ska fås att välja gymnasium nu i vår. Det är ett i nuläget fullständigt omöjligt projekt eftersom alla gymnasier som gör reklam för sig – om man ska lita på katalogerna som vi har fått – bara prioriterar

grupparbeten
gratis surfplatta (som kallas ”lärplatta”)
jämställdhet.

– Så om du fick önska dig ett gymnasium som passar dig, vad skulle det gymnasiet locka med?
– Det ska vara svårt. Jättesvåra uppgifter. Och konststudier. Jag borde förresten lära mig att tycka om grupparbeten.

Vi får väl se – om vi hittar matematikkonstgymnasiet med pumpainriktining så kommer ni att få veta det tids nog. Tills vidare redovisar vi väl årets konstverk?

Men först en rekapitulation:

Och så då till årets projekt.

Skärmavbild 2014-11-02 kl. 18.10.50 — Aha! Ett köksbord belamras!

pumpa2 — Men pumpaverkstan fick flytta ner till källaren, när folk ville komma åt köksbordet till näringsintag.

Att fotografera årets pumpa var svårt – hur jag än gjorde blev det fel eftersom den är extremt mörkerberoende. Om jag fick till skärpan, försvann själva pumpan så att det bara såg ut som ett lysande ansikte som skulle kunna vara målat av svart och orange målarfärg på en bit kartong. Men okej, den ser ut ungefär så här och är vähäldigt tredimensionell:

pumpa_monalisa_2014 — Mona Lisa lyser upp höstmörkret 2014.

Så. Nu går vi in i november med allt mörker som det innebär. Tidningarnas löpsedlar lovade idag –20 °C och vargavinter, vilket visade sig vara allra längst upp i norr och faktiskt inte alls särskilt underligt med tanke på årstiden. Här i mellansverige ska vi fortsätta med ”Är det minus fem, satan då måste jag skrapa bilen” tills vi får börja svära ”Det har snöat flera centimeter, när kommer våren?”.

Oj. Jag har visst inte bytt däck på bilarna. Förlåt, alla medtrafikanter!

98 kommentarer

Crystal Palace och The Great Exhibition of 1851

Publicerat av Lotten Bergman den 14 oktober 2014 15:55

Den äldre generationen i min omedelbara närhet brukar få något glasartat i blicken (som gärna vänds uppåt taket) när de talar om ”Stockholmsutställningen 1930” och ”Hälsingborgsutställningen 1955” (H55). Jag kontrar lite lamt med … ”Bo97 i Staffanstorp” …

H55_Katalog — Ä-stavningen gällde bara 1912–71.

Stockh_1930_1 — Jag hittade tyvärr ingen svensk katalog.

Men vi vet ju inte vad vi pratar om. Den första världsutställningen som ägde rum i London 1851 – det var grejer det! Att det blev en sådan megasuccé som det faktiskt blev förvånade alla – inklusive initiativtagarna. (Att den kallas ”första världsutställningen beror på hur man räknar.)

Utställningen var redan från början kontroversiell och ansågs vara ett dödsdömt projekt som inte skulle kunna intressera någon – och att anlita en till synes galen trädgårdsmästare (Joseph Paxton) att i Hyde Park bygga ett växthus som skulle rymma 93 000 (nittitretusen!) besökare på en gång gick verkligen inte för sig eftersom det just däääär faktiskt stod ett gäng almar, som ju av tradition är träd som man inte hugger ner sådär utan vidare. Så det så.

Växthuset byggdes trots allt efter fyra månaders planering och fem månaders uppförande (underligt då att det nuförtiden ska ta flera år att asfaltera en liten trottoarsnutt) och en stackars symbolisk alm fick stå kvar inne i schabraket. Glashuset fick namnet Crystal Palace och var med sina 570 x 140 meter världens då största byggnad, som nästan skulle kunna rymma fem fullstora fotbollsplaner.

Crystal_Palace_Great_Exhibition_tree_1851 — Almen som överlevde.

Och alla kom dit. Först trodde man att utställningen bara skulle intressera de rika, kända eller förnäma som kungliga familjen, Charles Darwin, Samuel Colt, Charlotte Brontë, Charles Dickens, Lewis Carroll, George Eliot och Alfred Tennyson (som alla kom), men när inträdespriset sänktes under impopulära dagar, kom även pöbeln och tittade.

Crystal_Palace_-_interior — Färglagd etsning från 1851.

Utställningarna var sorterade efter olika nationaliteter och all världens länder fick en inbjudan att delta. Det som visades upp var ”Works of Industry of all Nations” – alltså modern industri och design, uppfinningar och nyheter. Sverige-Norges lilla hörn var tydligen så pinsamt skralt att den besökande Fredrika Bremer rapporterade att alla svenskar nogsamt höll sig ur vägen för att slippa svara på frågor om vilket bedrövligt skick vårt land ju måste vara i.

exhib_svensk — ”Horological instruments”och ”Philosophical instruments” samt ”London Stereoscopic and Photographic Company”. Aha! Där är vår flagga ju! (Källa.)

Men andra länder hade mer att visa upp, t.ex.

en fickkniv med 1 851 knivblad
möbler som hade karvats ur enorma kolklumpar
ett kvadratiskt piano med fyra tangentuppsättningar
en säng som kunde förvandlas till livbåt
en säng som kunde vändas så att den sovande ramlade rakt ner i ett tillhörande badkar
alla möjliga olika flygmaskiner (som inte funkade)
världens största spegel
den största klumpen guano som då hade hittats i Peru
Koh-i-Noor-diamanten (ännu inte vackert slipad)
en modell av en framtida bro mellan Storbritannien och Frankrike.

George_Phelps_printing_telegraph_patent — Elektrisk telegrafskrivare. (Patent George Phelps.)

Men alla var inte lika påhittiga. Newfoundland hade t.ex. bara en utställning om torskleveroljans historia. Och stackars USA höll inte på att kunna bidra med en enda grej eftersom regeringen beslutade sig för att inte lämna några bidrag, varför man i USA på känt manér fick ge sig ut på sponsorjakt. Det lyckades man med såpass bra att utställningsföremålen kunde skeppas till Londons hamn … men inte längre. Där stod de amerikanska lådorna utan någon ordningsman som skulle packa upp dem i Crystal Palace och inte heller lön till någon person som under den sex månader långa utställningen skulle ta hand om dem.

– Pfffffft!, sa engelsmännen och slog ut med armarna. Dessa hopplösa amerikaner som inte klarar av ens en liten utställning!
– Nämen jösses så dumt! sa George Peabody och sköt till de saknade pengarna.

Till allas förvåning visade det sig att den amerikanska delen av utställningen inte var annat än ett litet under av moderniteter. Det var maskiner som kunde spotta fram spikar, skära i sten, tillverka stearinljus, sy i tyger – och en revolver som kunde skjuta kulor och ihjäl människor jätteeffektivt.

Trots alla dessa uppfinningar, var det ändå ”the retiring rooms” som var allra populärast. Alltså toaletterna. Som spolade vatten! Alla gick på toa och spolade dagarna i ända och många återkom till utställningen blott för att få sätta sig på toa. (Att alla i London sedan ville installera vattenklosetter som spolade all skit rakt ut i Themsen var ju mindre bra, men helt annan historia.)

Utställningen gick med 200 miljoner kronor plus (i dagens penningvärde) och för pengarna byggdes Victoria and Albert Museum, Science Museum och Natural History Museum. Själva Crystal Palace-byggnaden revs precis som det var sagt från början (Hyde Park skulle gubevars bara vara Hyde Park), men efter enorma protester återuppbyggdes den i Sydenham i Londons södra delar.

Crystal_Palace_General_view_from_Water_Temple — Oj vad stort och … tyskt … det ser ut.

Crystal_Palace_fire_1936 — Och ploff, så brann allt upp 1936.

Crystal_Palace_Destoyed_1936 — Fem dagar efter branden. (Nu lever namnet nästan bara kvar i fotbollsklubben Crystal Palace.)

Så nu vet jag svaret på frågan vilket år jag skulle vilja resa till när tidsmaskinen väl uppfinns: 1851.

133 kommentarer

Att förstå dåtiden genom dels fakta, dels manipulation

Publicerat av Lotten Bergman den 15 juni 2013 17:09

Ibland får jag höra att jag borde tänka mer på framtiden än på dådito.

– Okej, nu tänker jag på framtiden allt vad jag kan. *gnissel*
– Och vad finner du?
– Kläder av folie och gasmasker på alla.
– Jamen, nämen nu skojar du allt, Lotten.
– Ja.

Carl Larssons memoarer i modern språkdräkt, om ni minns! — Carl Larssons memoarer i modern språkdräkt, om ni minns. **KÖP DEN!**

För jag blir så vansinnigt mycket mer tillfredsställd av att älta vårhattar, fältslag, pestsmitta och statysnoppar. Idag var jag med kommentatöserna Ami och Ökenråttan och kollade på Nationalmuseets Carl Larsson-utställning i Konstakademiens lokaler eftersom vi ju numera är Carl Larsson-experter och stolt kan peka finger åt experters faktafel och andras tabbar.

(Om det är lika kul när andra hittar våra korrfel och tangensnubblingar? Nääähääe, inte ett dugg roligt. Men än så länge har vi bara hittat ett enda: två ord utan mellanslag. Särskrivning in reverse.)

Ingenstans står det att finna i källorna att barnet var en flicka eller dödsorsaken. Verkligen ingenstans. Men här står det plötsligt! — *Ingenstans* står det att finna i källorna att barnet var en flicka eller dödsorsaken. Verkligen *ingenstans*. Men här står det plötsligt! Och ingen kan ange källa!

Apropå källa, så finns det på Lilla Hyttnäs en redskapsbod som ser ut som ett runt lusthus. (Lilla Hyttnäs är alltså Carl och Karin Larssons ägor. Sundborn är tätorten.)

Till vänster Carl Larssons tavla "Trädgårds-Erik" från 1912. Till höger Ami och Pontus Bergöö i maj 2013. — Till vänster Carl Larssons tavla ”Trädgårds-Erik” från 1912. Till höger Ami och Pontus Bergöö i maj 2013.

Om detta runda, lustiga hus, står det så här på utställningen som vi besökte:

Men här står det att redskapsboden var en brunn!

Jag går direkt till sanningssägare Pontus Bergöö, för att kolla fakta. Hallå! Var det en brunn?

”Det var meningen att det skulle bli en brunn, men vattnet var otjänligt eftersom det låg en gödselstack i närheten. Så det fick bli en redskapsbod istället.”

Där ser man. Det var ingen brunn!

Förutom Carl Larssons tavlor, fanns det på utställningen Zorns och flertalet andras verk med kvinnor i sekelskiftesklänning och män i pincené samt massa nakna statyer. Min utsikt under lunchen var för övrigt denna:

Och detta för oss nu till dagens bästa länktips (tack, Niklas!) – fotografen Léo Caillard som samarbetade med photoshopparn AlexisPersani och som klädde på gamla statyer!

– Tjena, grabbar. Den här nya styrketräningen med en pinne är tuff.

– Men förbaskat vad det är svårt att klippa tånaglarna när man inte når ända ner.

– Jag har köpt en antik handspegel på auktion, älskling!

– Simultanförmåga is a bitch. Sitt still, nu tappade jag ju allt som låg i fruktskålen!

39 kommentarer

Och här begår jag helgerån

Publicerat av Lotten Bergman den 3 maj 2013 23:53

Jomensåatt. En annan åker ju till Lilla Hyttnäs i Sundborn och sover i Carl Larssons säng då och då.

Fast Karins är skönare.

Det är den gröna sängen till höger som är Karins. Svår att bädda, dock.

Och nu när turisterna dräller in i ottan måste man ju gå upp för att bädda och städa undan efter sig, så då är det mycket bättre att ligga i Gökrummet. Nej, förlåt, Duvslaget heter det – ett av alla rum som turisterna inte får komma in i.

Just nuuuu ligger jag i den högra sängen.

Det är en fantastiskt underbar känsla att gå omkring i de vackra rummen och klämma och känna på dåtiden. Jag följde idag med fingrarna i de inkarvade namnen i skåpsängen, där både Selma Lagerlöf och prins Eugen har sovit. (Om än inte samtidigt.) Jag åt mat vid samma bord som en gång Carl och Karin åt mat och klämde och kände på alla detaljer som även de klämde och kände på. Det är verkligen som att äntligen få resa i tiden och uppleva 1913 … på låtsas. Jag njuter som aldrig förr och tänker att jag ska åka hem och måla allt grönt och orange hemma.

Carl Larssons barnbarnsbarn Pontus, som är den som låter oss bo här ibland, berättade att hans mammas kusiner en gång stod och fäktade med några sablar inne i Carls ateljé – och då råkade skära en tavla rätt itu. Swooosch, bara – för även om det här är ett museum, får man gå omkring och pilla och greja och sitta och ligga och sova.

84 kommentarer

– Hur tycker du att pumpan ska se ut?

Publicerat av Lotten Bergman den 3 november 2012 14:55

Sa Tolvåringen här hemma till mig igår.

Jag minns inte vad jag svarade, men förmodligen ”huh”, ”eh”, ”vänta” eller ”mmm” eftersom jag just då var extremt upptagen med att skapa ordning i ett sällan skådat kaos. (Jag hade spillt en jättepotta te över tre ouppackade, men öppna resväskor. Rifs och rafs är två ord som kan beskriva initialreaktionen.) Vad Tolvåringen då gjorde var att googla fram lite inspiration och sedan skrida till verket med några verktyg som jag senast såg när jag som trettonåring karvade i linoleum och tryckte mönster på t-shirtar.

Och så höll hon på hela eftermiddagen. Karva, karva, skära, rispa, gröpa, mumla och ömsom stöna i förtvivlan, ömsom tjoa av förtjusning. Vi började undra vems barn hon egentligen är, för det tålamod som hon har utrustats med måste någon annan än hennes föräldrar ha bidragit med.

Medan vi andra letade efter skräckkostymer och lagade läbbig mat, trollades ett fantastiskt konstverk fram.

tolvåringutkl — Mitt i karvandet, bestämde sig Tolvåringen för att klä sig matchande.

I sjörövarbältet hängde allsköns nödvändiga ting. — I sjörövarbältet hängdes allsköns nödvändiga ting.

Och inne på toan utan fönster gjordes till slut det slutgiltiga testet: Jack Sparrow som pumpa!

Och jag då? Ptja, jag gjorde mig så vacker som möjligt, bara.

Inte alls dumt faktiskt; med detta utseende får man respekt med sig. — Inte alls dumt faktiskt; med detta utseende får man liksom respekt med sig.

31 kommentarer

Så hamnade jag i ett kök i obygden

Publicerat av Lotten Bergman den 11 juli 2012 10:35

Karin är en av kommentatorsbåsets kommentanter. Hennes broder, Skogsgurra kallad, är den mest frekventa kommentatorn just nu, emedan hans intresseområden varierar så vansinnigt att han kan kommentera allt. Karin och Skogsgurra har även den egenheten att de bjuder in främmat till sina hus (de äger flera – sammanlagt säkert ett tjogtal vad det låter). Och jag är inte den som säger nej till en invit.

Därför sitter jag just nu i ett kök i ett väldigt gammalt hus i Horndal. Så gammalt är det att Nioåringen när han klev in genom dörren fick en Skansenfeeling och frågade:

– Får man sitta på stolarna?

Karin har även besök av en amerikansk kompis, som glatt berättade om hur hon anmälde sig till en skjutskola (inte riktigt rätt ord, va?) för att kunna använda sina nyvunna kunskaper för att ha ihjäl en viss person. Som dock, av oklara skäl, fortfarande lever.

Nu åker Skogsgurra ut på sjön med mina barn utan mig – eftersom jag sitter och väntar på att bli uppringd av en journalist som har antagit hantverkarnas sätt att ange tid:

– Jag ringer efter nio.

Jag ska intervjuas om fasta uttryck som förvanskas och missförstås. Här är ett exempel:

– Jag ringer efter nio.

Det skulle man ju kunna tro betyder ”femövernie” eller kanske ”tioövernie”. Men nu är klockan kvart i tio. Ring, ring, bara du slog en signal.

Uppdatering
Aha, han ringde klockan 09:57 och var djupt ångerfull och alls inte som en hantverkare; han hade försovit sig. Jag är nu vederbörligen intervjuad och kommer säkert att bl hudflängd i spalterna för att jag kallar mig språkpolis.
Slut på uppdatering

Igår var vi på Avesta Art på Verket – ett storjärnverk från anno dazumal. Man har alltså en gammal fabriksbyggnad som är ohyggligt imponerande i sig, som jag hade varit nöjd med att få gå in i som ett monument över flydda tider. Men här fanns mer.

Tolvåringen kände sig som änna Teskedsgumma.

De har stoppat in konstverk (av varierande kvalitet, ska sägas) och fyllt ytorna med allsköns ljud- och ljusexperiment som är så intressanta att barnen fick drogas och slängas över axeln för att fås ut ur byggnaden. Se vad de hittade utanför entrén:

Pssst, liten fotnot ur NE för säkerhets skull:

o`bygd subst. ~en ~er
ORDLED: o–bygd-en
• glest bebyggd och avlägsen trakt

Inte alls nedsättande, alltså.

Uppdatering
Niklas tipsar: man måste läsa ”Svenskt hålindex”. Faktiskt.

62 kommentarer