Förnicklade Dürer till att ha ett krångligt tyskt y i namnet. Den här texten höll inte på att bli till bara för att ü:et kräver så himla mycket koncentration och förvånansvärt ofta blir ett û.
Men idag, den 7 januari, är det lite av en Albrecht-dag (see what I did there) eftersom det var på just detta datum år 1514 som han, Albrecht, blev färdig med gravyren ”Melencolia I”.
Det är särskilt den magiska fürkanten i övre högra hörnet som har imponerat på mänskligheten. På nästan samma sätt som att meningen med livet är 42, är summan av alla rader kors och tvärs i denna kvadrat 34.
Men det finns mer, kolla t.ex. på hur 1, 4, 13 och 16 i hörnen blir 34. Och si på fan; även det då aktuella årtalet är med …
Om man tittar på NE:s artikel om Dürer (nu kom jag på att jag ju kan kopiera och klistra in hela namnet!) och översätter den till mitt eget liv, ser det ut så här:
Lotten gick i språklära på hos sina rättstavande föräldrar och präglades till stor del av resorna till Frankrike, Västtyskland, England, Danmark, Östtyskland, Belgien och Luxemburg under sommarloven. Åren 1982–83 företog Lotten sin gesällvandring till USA, då särskilt i Texas och Iowa samt Arkansas. Lottens intensiva julkalenderstudier av bl.a. författare saknar motstycke i den samtida bloggkonsten, se >Dürer.
Nja, okej, det står förstås lite mer om Albrecht Dürer (1471–1528) i NE, men det är fasligt stort fokus på hans resor. Samtida med honom var Leonardo da Vinci (1452–1519), som mest åkte mellan Florens och Milano (noggrant angivet i NE). Och hejsansvejsan vad otroligt fabulöst fantastisk deras konst var dåförtiden – och är än idag.
Båda två jobbade de i olika material med olika metoder och båda inspirerades av vetenskapliga rön och jag tänker, nej jag skriker:
– FLY MIG EN NUTIDA FABULÖS KONSTNÄR SOM INSPIRERAS AV VETENSKAPERNA!
Det finns en mängd analyserande jämförelseutredningar om Dürer och Leonardo dü Vinci, men en sak missar alla forskare: att fastslå att den förre hade gigantiska händer och en förtjusande frisyr under nattmössan.
Äsch, nutiden är ju inte renässansen, kom jag på nu, och bestämmer mig för att inte vara konstsur. Genierna idag är ju upptagna med att få livspusslet att gå ihop, distraheras i kontorslandskap och leta efter extrapriser.
Hm. Apropå noshörningar.
Förresten.
Ni vet hur alla foton måste ha fotografen nämnd och man måste betala dyra tusenlappar om man publicerar en svartvit bild på Ingemar Stenmarks mössa 1977 (näää ja ä int’ bitter), men att textstölder räknas som okej sampling? Apropå noshörning (igen), får inte Jan-Öjvind Swahn nån cred alls för den här finfina bildtexten som jag inte har nämnt på säkert ett helt decennium.
Bannerbilden (högst upp i inlägget) visar hur den duktige Dürer använde grönsaker som bevarar Adam och Evas dygd. Dygdige Dürers dagliljor?
Skoj!
Fast det kliar lite i språkörat när Leonardo omnämns som ”da Vinci”, eftersom det inte är ett efternamn utan handlar om varifrån han kom.
Leonardo från Vinci, vaeremedé?
Lille Albrecht är en riktig favorit hos mej. Hans grästuvebild, porträttet av haren … Ojojoj mina damer. Och alla självporträtten sen, i olika lustiga utstyrslar. Hans stora händer på porträttet härovan beror delvis på att han har handskar på sej.
Och hans fyrkant är bara så – perfekt. Fast numera vet vi ju att meningen med livet är 42 , men ändå.
Och folk heter von Essen, ’från Essen’ Helt OK, inga klagomål. Leonardos (illegitime) far hette för övrigt Ser Piero da Vinci.
Åhå, Brid, det var intressant! I mitt öra kliar det inte alls, men jag förstår vad du säger! (Skriver.)
Om jag istället skriver ut hela namnet – kliar det inte då? (Jag testar.)
Och violbuketten! Men särskilt porträtten är så dürerska. Dom porträtterade ser ut som individuella personer, inte som” nån som målats av runt år 1500″. Tänk på alla 1700-talsporträtt du sett; alla ser ut som ’en människa från 1700-talet’, det fanns ett modeutseende. Eller Botticelli: alla kvinnor han målade såg ut som min lilla mormor. Eller hon såg ut som en Botticello-madonna. Ja, hur som. Men hos Dürer har alla egna utseenden och ser förvånansvärt ’moderna’ ut, alltså inte tillskapade i nåt då modernt 1500-talsidealutseende.
Goethe har uppmärksammat detta och skrivit om det. Han citeras i min (spanska) bok om Dürer, ”Las grandes obras de Durero” (di spanske översätter namn!).
”A nada quites valor, nada pongas en ridículo, no embellezcas ni empeores nada;
para ti ha de ser el mundo cual lo vio Alberto Durero,
con su vida fuerte y su virilidad,
con su inmutabilidad y fuerza interna.”
(J W Goethe. Hans Sachens poetischer Sendung, 1776)
Och van Gogh – tala om att vara sitt efternamn. I konstvärlden är allt rätt.
Hela namnet är okej. Bara ”da Vinci” kliar.
Idag ska jag betrakta fler bilder.
Det står ”Dürer och da Vinci” och da Vinci kliar. Två efternamn men bara det ena kliar; varför? Detta är intressant.
Buonarotti, är han känd? Där är det inte efternamnet som gäller: Michelangelo var förnamnet. Och herr van Rijn? Förnamnet Rembrandt klingar mera bekant.O ch i den där stilen fortsätter det.
Och tänk på Veronese! Han hette Paolo Caliari och kom från Verona, därav hans kända konstnärsnamn. (Det finns en äldre Veronese också, Bonifazio di Pitati, som också kom från Verona, men det är inte han som är THE Veronese.)
Och nu slutar jag, jag lovar! Nu räcker det för min del.
Vi får skapa skrivregler för konstnärsnamn som kliar! Kalla mig gärna ”Lule-Lotten” i sammanhanget!
Men nu vet jag! Varför det skaver, Brid. Vi har ju nyligen haft julkalender här hos Lotten och då dyker ju Dan Brown upp.( Ständigt denne Dan Brown.) Och vad tänker man då genast på? da Vinci-koden. Som har utnyttjats på längden och tvären ad nauseam. Klart att det skaver då!
TACK Ökenråttan!
Lotten von Lule! (Min mormors bror som tyckte att hans söner skulle få lite finare namn la vid dopet till namnet Van mellan förnamnet och efternamnet.)
Jag måste rycka ut till Kirsten Ortweds försvar! Det i den Finare Stadsdelen så förhatliga monumentet är en av de finaste offentliga skulpturer vi har. Att på ett så enkelt sätt illustrera det smygande och undangömda i Raul Wallenbergs gärning är genialt.
Vi känner en gammal dam, en kär vän, som räddades ur Budapest av Raoul Wallenberg. Hon lider av att se det obehagliga monumentet och gråter varje gång hon måste passera det. Svårt att undvika det då det ligger strax invid Stockholms synagoga.
Jag vill också ha en äng, en flod och ett snötäckt berg att titta på genom mitt fönster. Man kanske skulle flytta till Tuscana iaf.
Men han räknade visst lite fel först, Albrecht, när han gjorde den magiska fürkanten. Kolla första rutan på andra raden, där har det stått en sexa först som han har ritat över, eller hur? Tur att han kom på’t.
OT: Åtminstone i viss sorts snö, t ex sån som det var i dag där jag befinner mig nu, blir det ett ljud när stavarna vrids framåt i snön vid stavtagen som låter precis som ropande tranor. Precis!
Ja du Magganini, ska vi titta så där noga då ser vi att lille Albrechts nuffror för det mesta ser ut lite som hon danskans utbrott där på Nybroplan i Stockholm. Va ska vi tro om det?Gonatt,
Tack för ditt skarpögda påpekande, Magganini: nu ser jag att den gode Dürer (nu har jag lärt mig att på Mac kommer ü-et fram om man tar genvägen ”option”, så nu vill jag skriva ü hela tiden) ju är nästan lika
slarvigvirrig som vi andra. Tur att han inte var runristare.Men – på våra macar kommer ¨ fram när vi trycker på tangenten omedelbart till höger om å. (Eller Å, för det är ju så den presenterar sej på tangentbordet.) Lika lätt som att göral ´och ’.
Tilde är marigare att få till. Tüvärr.
För att åstadkomma tildetecknet på en Mac gör man såhär:
Själva tecknet för sig självt: Håll ned alt-tangenten och tryck på tangenten till höger om Å
~
Vill man ha tildetecknet till exempel över ett N, så gör
man först tildetecknet och direkt därefter ett stort N.
Ñ
Och med ”alt” på en Mac menar AuL den som numera heter ”option”.
– Ja, byt namn på alla tangenter och alla grammatiska termer, gör det bara!
(Sade hon bittert.)
Adam har inte nån daglilja, ej heller Eva. Han har något som ser ut som humle och en pigg liten aspknopp som käckt pekar rakt upp. Eva har ett Acanthusblad.
Konsthistorikerna kan säkert den upplysa om den symboliska betydelsen.
Jag skrev daglilja för att det var den enda växt jag i hastigheten kom på, som börjar på D. Allitterationerna, du vet! Måste komma på alla sorgligen försummade Acanthusblads- och aspknoppsallitterationer.
Bytta namn på tangenter kan jag väl stå ut med, men nu kräver min nya Macbook att jag ska alternera tangentbord för att överhuvudtaget kunna få till ett @.
Ack mänsklighet varthän barkar du?
ñ
Bra, Ökenråttan!
Jag hade ingen aning om att alt-knappen bytt namn! Mitt tangentbord har ett antal år på nacken och minns jag rätt så hette alt-knappen så redan i slutet av 80-talet!
Mitt tangentbord kallas Apple Magic Keyboard, men har sladd – det har inte de nyare med tydligen nytt namn på alt-tangenten. Lotten, vet du när det ändrades?
Tydligen var det 2017, men det är lite virrigt genomfört. Jag försökte förstå genom att läsa här, men blev bara mer förvirrad – fast på en högre nivå förstås.