Nedre Manilla? Nu tror ni att jag har varit i Filippinerna. Eller i Australien, Mexiko och USA. Och så rycker ni på axlarna och fnyser för äsch, där har väl alla varit.
Men nej, jag har varit på födelsedagskalas i ett fantastiskt hus på Djurgårn (stavar jag det plötsligt lite föraktfullt). Jag testade att ta mig dit på en sån där förnicklad sparkcykel som ligger i varenda buske i hela Stockholm. Uppförsbackar gick bra, nedförsbackarna var oerhört läskiga och på grusvägarna var det obehagligt stötigt – och inte alls kul.
Villan är som ett museum. Allt är så vackert. Väggarna är klädda med fasta bokhyllor och jag såg till att klappa på alla uppslagsverk så att de inte skulle känna sig övergivna. Möblerna är som konstverk.
Det var som att rumla runt i ett museum och äta god mat tillsammans med Karin Boye, Per-Anders Fogelström, Jaques Werup, Tove Jansson och alla andra författare som ni någonsin kan komma på – för de satt på väggarna och tittade ner på oss.
(Ni kan ta bort ljudet: det är bara ett himla kackel.)
Ser ni vem som har hamnat under trappan i skamvrån?
När jag vandrade omkring högst upp i Eva Bonniers avdelning, klev jag plötsligt in i ett stort, tjockt spindelnät. Jag var lika cool som någonsin Indiana Jones, men såg till att frustande och fräsande för alla som var i närheten berätta hur kul detta var.
Man skulle kunna tro att jag for omkring som en galning och tjoade och pratade med allt och alla och var som kusinen från landet som inte riktigt kan föra sig i fina kretsar. Jomen. Eller så kan man bara se på mig som en oerhört lättroad en.
Det sista som hände var att vi stod i en rörig kö och försökte säga adjö till värden – vår gamle kollega från tiden på Nationalencyklopedin. Ett vaket öga berömde min kompis’ fantastiska skor från anno dazumal, men påpekade att det ju var opraktiskt att ha matsäcken där nere.
Sedan var det dags att testa nästa färdmedel: EU-cykeln. Jag har ju i två år hyrt cyklar i Stockholm och njutit av att fara fram på ett effektivt och smidigt sätt. Tyvärr var det något problem med upphandlingen av cykeluthyrningen, så de försvann.
Och nu ska ni få höra hur dåliga de är: JÄTTE.
Dåligt:
- appen
- sadeln som inte går att höja
- skrangligheten
- ingen bakåtbroms
- ingen pakethållare
- ingen växel.
Bra:
- två hjul.
Åh! Jag gapar precis som du över mattan under biljarden!
Men videoklippet får jag inte se. Inte tillgängligt påstås det.
MEN MATTAN UNDER SOFFGRUPPEN DÅ???????
Märta Måås-Fjätterström, men det bara skiter ni i.
Fattar ni inte, MÄRTA MÅÅS-FJÄTTERSTRÖM.
Den mattan är värd så där en halv mille.
Jo JO , den oxå
Men där fastnade jag på porträtten
Min kompis med geléhallonet sa likadant, Ninja!
– MÄRTA MÅÅS-FJETTERSTRÖM!
Mötte du Horace?
MEN HUR KUNDE JAN HÅFSTRÖM SÄTTA SITT NAMN PÅ DEN FÖRSKRÄCKLIGA MÅLNINGEN? DET SER JU FÖR FAN UT SOM OM HAH MÅLAT MED FOTEN OCH FÖRBUNDNA ÖGON.
Fjetterström för sjutton.
Kråkan har helt klart inte klickat på min filmsnutt.
[plats för stor smiley]
Jo! jag har klickat, men möts bara av felmeddelandet!
Nu anar jag ju vad filmen visar!
Meeeeen felmeddelanden som är så trista!
Här kanske du kommer fram bättre: https://youtu.be/Jvb_wwmvqK0
Näpp. Inte den länken heller. Men det gör inget, jag har förstått.
Det vara bara EXSALTERINGEN som gjorde att det blev ett E.
Förresten tror jag inte att en halv mulke räcker för den där GIGANTISKA mattan.
Blue flowerbed heter den, och är inte alls lika vanlig som Red flowerbed.
Flossamattan ’Rabatten’ formgavs av Barbro Nilsson, som ledde MMF AB. Aktiebolaget bildades efter Märtas död, på tillskyndan av Carl Malmsten. Barbro var själv, till skillnad från Märta, en skicklig väverska och hade ett utsökt färgsinne. Märta har sagt att för henne däremot var formen, mönstret det viktigaste. Mattan är hur som helst svindyr. Med all rätt. (Barbro var mor till fotografen Pål Nils Nilsson och syster till konsthistorikern Erik Lundberg: ’Arkitekturens formspråk’ i tio band.)
Och det lilla bordet i framkanten luktar Malmsten.
Jag sitter tydligen bredvid Kråkan och tittar, för jag ser samma meddelande.
Ååh, MMF! Den enda erfarenhet jag har av henne kommer tyvärr från Antikrundan. ”Vill ha, vill ha!” är reaktionen på varenda grej.
Och ”Vill se, vill se!” om videoklippet dårå.
Testa att se filmen nuuuu!
Även jag ser inte klippet. Annars vederbörligen imponerad.
Klippet är otillgängligt också här i norr.
Om det står MMF i kanten på din matta, då är den från Märtas tid. Står det AB MMF på ena sidan på mattkanten och BN i andra hörnet då är mattan från aktiebolagets tid, alltså efter Märtas död, och Barbro Nilsson har gjort mönstret. Det finns många fler som skapat mönster till AB MMF, så det kan finnas andra initialer.
Jag har hört talas om en som hittade en MMF-matta i en container, så ge inte upp hoppet om att nånsin få en sån dyrgrip.
Svar till Niklas 07:40;
Kan det inte vara så att objektet gjorde det till en tvingande nödvändighet med förbundna ögon?
MEN NUUUUUUU DÅ?
(Ni vet, det blir ju fopoll ikväll och innan dess måste ni ju ha fått se klippet ovan!)
Nu såg jag!
Herregud, målningen är ju lika ful som … som … originalet. Man skulle önska att stolsryggen var liten högre så det skavde av färg på ett bättre ställe.
10 sek in i din film. Är det DDM som springer framför kameran?
Jag såg också nu! Det var värt att vänta på. … eller …?
Nä nu är det bäst att pallra sig hem till fopollen.
Jaa! Nu ser jag filmen klart och tydligt; kan det vara för att jag varit i Uddevalla och hämtat mina nya glasögon?
Och jag håller med Ninja 18:41.
Om man inte har råd med en MMF-matta kan man alltid besöka ateljén i Båstad och sniffa på garnlagret. Ett helt rum med färgsorterade garner. En lycka, trots att den inte går att ta hem!