Michel Eugène Chevreul [ʃəvrœʹl] blev hela 103 – år precis som Kirk ”Gropen” Douglas, som dog häromdagen. Olivia de Havilland är 103 år i detta nu – och allt ni tänker är:
– VEM är den där Chevreul?
Han var en jättegammal, fransk kemist som ni inte bryr er om, tadaaa!

Chevreul levde 1786–1889, vilket ju precis som med Douglas och de Havilland är obegripligt länge – och väl inte ett mål i sig? Han var förutom jättegammal även professor som studerade fetter på 1810-talet. Han kom på att ”fetter är föreningar av syror och en bas, som vid fetters förtvålning förenas med vatten till glycerol”.
Nej! Gå inte! Fortsätt att läsa! Hör nu här!

Han isolerade nio fettsyror och gav några av dem namnen (och nu fattar ni hur viktig han är) stearin-, olje-, kapron-, kaprin- och smörsyra. But there is more! Eller: Mais il y a plus!
Chevreul blev tillsagd av bekymrade väverskor att analysera växtfärgämnen som ”blödde” och tappade färg, och plötsligt införde han med sin forskning stora förbättringar inom färgeritekniken.
Mais il y a plus!
Det var han som kom på teorin om ”färgers kontrast och harmoni”. Alla neoimpressionister (som inte visste att de var blivande neoimpressionister) blev då tokiga av glädje och jätteinspirerade! De duttade små färgprickar så att alla konstkännare blev mer förtjusta än på länge!


Seurat & Signac? Kan ju ingen människa hålla ordning på de namnen. (Småprickiga och färgglada var tavlorna, vilket är bra att lägga på minnet.)

Den glade Chevreul gav världens konstnärer goda råd om hur det skulle använda färgerna och låta ögats optiska förmåga jobba mer. Än idag har många konstnärer Chevreul som husgud och färgspöke.

Chevreul forskade på sina fetter och färger och allt som därtill var relaterat, tills han strax före 103-årsdagen började studera ämnet ”ålder”. Då blev han krasslig och kallade på sin ende son Henri för att ha honom vid sin förmodade dödsbädd. Men så dog Henri där han satt, 13 dagar före sin far. Och stackars Chevreul, han dog förstås han innan han kom på svaret till den stora gåtan: vad leder oss till ett långt och lyckligt liv?

Fotnot
Om man kollar hur stor andel jättegamlingar vi i Sverige har jämfört med andra länder i världen, ligger vi bara på 14:e plats. Nederländerna ligger på 29:e, för de har tydligen infört ett slags sympatisk ättestupa.
Nu vet jag förresten vad det ska stå på min gravsten. Jag ska citera Sigrid.
Jamen jag gillar kemihistoria. Visserligen får jag inte ihop de fem namnen med nio fettsyror, men det är mindre väsentligt. De fem nämnda är i varje fall viktiga och vanliga syror.
Något har förresten hänt med den här rutan man ska skriva i, den har dragit ut sig och blivit jättebred. Ska det vara så?
Nämen! Så ovanligt konstigt det ser ut här! Måste vara nån mysko bugg!
Aha, jag ser … nio är inte fem. Korr!
Nu ser det ut som vanligt igen!
För specialintresserade: kaprinsyra och kapronsyra, liksom kaprylsyra, som inte nämns här, har alla namn efter det latinska ordet för get. Organiska syror brukar lukta ganska illa och dessa ger upphov till den speciella aromen hos getmjölk och kanske hos getter i allmänhet. Som översättare sliter man sitt hår (caproic, caprylic, capric acid på engelska, motsvarande på franska …) tills det en vacker dag sitter som gjutet vilken som är vilken.
Chevreul själv verkar också ha namn efter geten!
Hihi, Brid, getteroligt!
Ok. I get it.
storskrattar och dottern vet inte varför
She doesn’t get it?
Det här påminner om kommentatorsbåset som flippade ut vad gäller glödlampor för tio (!) år sedan!
Pointillism alltså. Jag gillar kemi och ordlekeri. Och barnböcker – Inger Edelfeldt har gjort en barnbok i den tekniken ”Den förskräckliga lilla mamsellens stol”. Ville bara peka på det. Därmed sätter jag punnkt.
Jag gillar getter och folk som ser kluriga ut när de är jättegamla men mest gillar jag färg. Å nån gravsten skajante ha. Här är en länk till en ganska lång text (på engelska) om färger som inte riktigt finns fast finns ändå: https://atopfourthwall.tumblr.com/post/188026564728
Jag som trodde jag var ensam om att hata de där lågenergipittarna!!
Lagrade riktiga glödlampor som en dåre, och jag har fortfarande kvar ett ansenligt lager.
Det börjar bli en aningens, aningens tunt med storsocklade lampor, men än räcker de.
Jag hade aldrig någonsin någon lågenergipitt i mitt hus.
Tänk att tio år senare finns detnätt och jämt någon lågenergipitt kvar att köpa, och de nya ledlamporna är faktiskt drägliga.
Getter har också färger: Röd och Blå och Gul och Vit. Men inte mage(n)ta.
Ninja, mitt lager av 40W-lampor börjar ta slut men jag har väldigt gott om 60 Wattare. Om du skulle behöva några alltså. Lågenergipittarna kom aldrig över tröskeln här.
Niklas, jag har nog 40wattare, men ska det vara stor eller liten sockel?
(Alltså för den som inte har läst Hannoias långa länk: Magenta finns inte, så den hittar vi på. Gult finns, men den ser vi inte. Så den hittar vi också på.)
Chevreul vänder sig inte i, försöker ta sig upp ur sin grav för att få vara med er här i båset.
Nu damp Språktidningen ner. Där kan man läsa om roligt. Och vem har skrivit det om inte Båsmor? Vem kunde passa bättre för detta värv än hon? Jag bara frågar! Nu kastar jag mej över artikeln.
Men tyvärr, tyvärr … blev jag tvungen att killa alla mina roliga egenpåhittade darlingar, Ökenråttan!
Då kan de inte ha varit så värst roliga om du måste killa dem gör att få dem att skratta.
Det behövdes killing?
Hihi, Magganini, nu knöt du ihop det. En får tacka för ett gott skratt. Tackar och bockar.
Getabockar, zkop.
Lotten, dra några av de dödade darlingarna här vetja.
Det kan jag ju, Ökenråttan! (Som för övrigt ska ha cred för Bang-hjälp!) Just den här killade darlingen förstår jag ströks, för den är för lång. Det handlade om hur man bygger upp en slutpoäng i ett kåseri, och jag använde mig av ett av mina gamla från stenåldern. Jag skrev så här:
Replikerna föregås däremot ofta av en tydlig vink om vem som säger vad på vilket sätt så att läsaren kan fokusera på det roliga. Om man långt och krångligt beskriver hur besvärligt det är att tappa rösten och under en hel vecka måste kommunicera med barn och grannar med visslingar och lappar – för att man ju har tappat rösten – och sedan, där man står och begrundar sitt tysta öde (eftersom man ju har tappat rösten och alla i grannskapet vet att man har tappat rösten), hör hur det plingar på dörren och då går och öppnar, kan slutpoängen bli:
Utanför dörren stod sex barn i femårsåldern tittade upp på mig. Jag log stumt för att hälsa dem välkomna. Barnet som stod längst fram sa med både beundran och bävan:
– Hej, får vi får titta? Har du verkligen tappat brösten?
Och kära nån, hörni, Magganinis killing! HAHAHAHAA!
Dina små snackisar i Trosa häromdagen var roliga. Här är mitt lilla bidrag:
I mitt ursprungslandskap Småland finns det många små kapell för kaffedrickning och annan samvaro. Det är dom som kallas mindre gudfruktiga bönhus.
Hej Danne! Vad kul att du kallar mitt snustorra ämne för ”små snackisar”!
(Jag föreläste om svenska inför 90 personer i Trosa i måndags. De var födda 1925–52, och lärde mig [fast jag nog har kunnat det förut] att Lennart Hyland var smålänning.)
Från Tranås.
Kommunen som liksom Stockholm är de enda med ansvar för begravningsverksamheten. I övriga landet är det Svenska kyrkan som är ansvariga.
Grattis på födelsedagen, DDM!