Hoppa till innehåll

Etikett: konst

Reflektioner efter Strindbergsutställning

Blomman vid stranden.
”Blomman vid stranden.” Där står han. Ensam.

Jag funderar lite på det här med pengar eftersom jag igår var på Bukowskis utställning av Strindbergs målerier. I recensionerna och blogginläggen om det djefla målandet ingår det alltid en sur vinkling om att ”tavlorna inte är värda sitt pris” och att han faktiskt inte alls var en fin bildkonstnär även om han skrev som vore han en nationalskald. Dessutom var han dum mot sina fruar. (Jodå, det är nästan alltid med.)

Den ensamma giftsvampen.
”Den ensamma giftsvampen.” Där står han igen. Ensam.

I en annan kulturyttring hade man häromdagen rea på inträdesbiljetterna eftersom publiken inte kom. Det handlar förstås om ishockey-VM där det hutlöst höga priset 1 300 kr sänktes till 400 kr, vilket fortfarande faktiskt är en rätt rejäl summa. Några av de förutseende som hade köpt de dyra biljetterna blev följaktligen kränkta och kände sig lurade och fick tillfälle att berätta om sina känslor i både tidning och tv.

Inte lika lättstötta danskar igår eftermiddag.
Inte lika lättstötta danskar igår eftermiddag.

Från Strindberg och hockey är steget inte långt till handväskor. För himmel och pannkaka vad det köps handväskor. En del är så fula att jag hellre hade släpat på ett kors än på en sådan. Vilket lustigt nog är precis vad handväskeägarna säger om min second handryggsäck begagnade ryggsäck som är bäst i hela världen och som inte tillverkas längre men som har alla fack en ryggsäck ska ha.

Som hittat: 700 000 kr.
Som hittat: 700 000 kr. (Ej ryggsäck.)

Alla som har råd att köpa fula tavlor, dyra hockeybiljetter och schabrak till opraktiska läppstifthållare får väl göra det. Vi kan inte ändra på det lika lite som de kan ändra på min fäblesse för gamla gympaskor och dammiga ryggsäckar.

Så hur var Strindbergsutställningen? Det var en sann happening! Först köpte alla varsin biljett på nätet, där man fick kryssa för att man förstod att man måste legitimera sig i entrén. Vi köade i god tid och fick visa upp legitimation och hade man inte leg med sig blev man avvisad med ett huvudet på sniskan medelst skak-beklagande. Väl inne i lokalen blev vi alla skannade och fick lämna ifrån oss allt av metall i små korgar medan personalen med ett fantastiskt tålamod sa:

– Lägg allt av metall i korgarna.
– Ja. Allt av metall.
– Om telefonen är av metall, ja.
– Har du nycklar i fickan? Ja, dom där, dom av metall.

Fotoförbudsskyltarna fick jag tyvärr inte ta bild på, men de såg ut såhär:

Så då gjorde jag inte det.

Tydligen ingen annan heller, för ingen såg när min telefon av misstag tog den här bilden.
Tydligen ingen annan heller, för ingen såg när min telefon av misstag tog den här bilden.

En man langade upp  fyra mobiler på ett fullständigt självklart sätt. En man i grön jaktväst fick lämna ifrån sig sin kniv. Tre olika damer klapprade med frenesi in bland tavlorna utan att plocka åt sig sina saker så att vakterna fick tjoa lite och kalla tillbaka dem. Vi tog oss alla åt hakan och hummade och tittade nära och tog steg tillbaka och allt var precis som på Louvren.

Slutsats:

  • Strindberg var en inte helt oäven målare som satt på kammarn och målade med bestick.
  • Säkerheten på Bukowskis är verkligen rigorös (alla som inte kunde legitimera sig blev verkligen avvisade). Till en början, i alla fall (se nedan).
  • Nu kommer alla tavlorna att vandra hem till de privata samlarna som äger dem och alla handväskförsedda utställningsbesökare likaså.
  • Faksimilen av Ockulta dagboken är helt fantastisk och alla som får en chans att bläddra i den kommer omedelbart att springa hem och börja skriva dagbok för hand. Igen.

Efter visningen puttades vi ut i trapphus och kringelikrokar … helt oövervakade! Här kunde vilka taveltjuvar som helst ha smitit in! Skandal! Ring polisen!

Bakdörren.
Bakdörren.

Nu ska jag trygga släktens monetära framtid genom att måla på mig ett litet lager som om 100 år kommer att ställas ut på Bukowskis. För att som Strindberg vara före min tid måste jag förstås måla på konstiga underlag och sedan odla krasse på alltihop för att stå ut i mängden.

Paddväska.
Paddväska.
Share
28 kommentarer

På Nationalmuseum: Peredvizjniki och ett scoop!

Här står jag och försöker stava till "Peredvizjniki" i anteckningsboken. (Foto: Pysseliten.)
Här står jag och försöker stava till ”Peredvizjniki” i anteckningsboken. (Foto: Pysseliten.)

I Ryssland samlades 14 ryska konstnärer 1863 i vad som kom att kallas Peredvizjniki-gruppen. De var trötta på den konservativa konstinriktningen och irriterade på att gränsen mellan finkonst och fulkonst var så skarp. Gruppen som de bildade hade som mål att skapa ny konst – konst för alla och konst som föreställde det riktiga livet. Och tavlorna skulle inte samla damm på museer i storstäderna utan vara ambulerande – fara land och rike runt så att även människor på landsbygden skulle få se. Och framför allt lära sig vad konst var för något.

"Mötet med ikonen" av Konstantin Savitskij. (Observera karln längst till vänster som snyter sig i handen som änna orienterare.)
”Mötet med ikonen” av Konstantin Savitskij. (Observera karln längst till vänster som snyter sig i handen som änna orienterare.)

(Samma bild i lite bättre kvalitet finns här.)

Till den 22 januari 2012 kan man se dessa fantastiska tavlor på Nationalmuseum i Stockholm, dit kommentatorskan Dieva drog ett gäng igår.

Passa även på att tala med den längste (tror jag) av vakterna när ni är där: han är så sprittande glad att inte ens en förestående, eventuell stängning av hela museet (som ska restaureras) kan få honom ens det minsta lilla fundersam. Pysseliten kan intyga att han skötte sitt jobb, för när hon med buller och bång sprang rakt in i en avspärrning, satte vakten på ett pipalarm och blinkande röda lampor tills PK hade fått ordning på sin fru.

(Anmärkning: PK och Pysseliten är två av de mer frekventa kommentatörerna i kommentatorsbåset.)

Men Nationalmuseum förvirrade oss lite. Ibland var den engelska informationstexten till höger om den svenska, ibland till vänster. Ni fattar hur man känner sig när man tror att det är svenska man läser – och så är det engelska? (Va? Hör jag någon mumla om i-landsproblem ute i kulisserna? Pah.)

Eller när den engelska och den svenska texten är oense om sitt innehåll – se vad det står om Savitskijs ikontavla där uppe. (Alltså, tavlan är där uppe. Ni ska se här nere.)

Svenska: "… med hjälp av två assistenter". Engelska: "… aided by one of his assistants". Tittar man på bilden så snyter sig den ena assistenten – vilket på svenska kanske betyder att hjälpa till?
Svenska: ”… med hjälp av två assistenter”. Engelska: ”… aided by one of his assistants”. Tittar man på bilden så snyter sig ju den ena assistenten – vilket på svenska kanske betyder att hjälpa till?

Ilja Repins tavla ”Pråmdragare vid Volga”, har en lång och förklarande text som berättar att tavlan skildrar ett obehagligt samtidstema och att målningen var kontroversiell men samtidigt anmärkningsvärt fri från moraliserande. Samt att:

”Den unge mannen i bildens mitt kan dock ses som ett förebud om en positiv framtid.”

Och så tittar ni på bilden:

Nej, strunta i den unge mannen och titta på gamle mannen bredvid!
Nej, strunta i den unge mannen och titta på gamle mannen bredvid! Vad gör han?

Vad är det för framtid mannen i mitten (den gamle alltså) håller i handen? Det är en mobiltelefon! (Scoop!) Kolla, en förstoring:

Ilja Repin visste redan 1873 vad som komma skulle.
Ilja Repin visste redan 1873 vad som komma skulle. 

(Samma bild i lite bättre kvalitet finns här.)

Share
26 kommentarer

När Mose kissade på sig i Oskarshamn

Häromdagen klättrade jag och Anna omkring på Arvid Källströms bronsstaty föreställande Mose(s) i Oskarshamn. Det låter måhända underligt eftersom man inte vanligtvis bör klättra på statyer, men å andra sidan gick vi även på nötter och pallade (lyssnade utan att fråga om lov) pianokonsertljud. Dessutom är nyss nämnda Källström ju Håkan Juholts morfar, så på det hela taget är statyklättring alltså inte så konstigt.

Men det var faktiskt något konstigt med statyn. Den restes 1952, läste vi på den nästan inte åtkomliga baksidan. Jahaja.

Mose, Anna och ett stup.
Mose, Anna och ett stup.

Den allmänbildade läsekretsen anar nu att det som är underligt med statyn är att Mose ju saknar horn. Jag citerar Minerva:

Traditionen att avbilda Moses med horn härrör från en felskrivning av det latinska ordet coronatus, ”bekransad”. När Moses kom ner från berget Sinai där han hade mottagit tio Guds bud, var han bekransad av ljus, liksom omstrålad av Guds härlighet. Bibel 2000 talar om ”en strålglans från hans ansikte” (2 Mos. 34:29). Mencoronatus blev cornutus, ”behornad”, i en avskrift. Därav avbildas Moses med lagtavlorna ibland med horn, till exempel av Michelangelo.

Men nej. Det hade ju varit konstigare om han faktiskt hade haft horn, anser jag. Här kommer det konstiga:

I ringen:avklippta rör eller sladdar. På baksidan syns rör eller sladd som fortsätter på okända äventyr.
I ringen: avklippta rör eller sladdar. På baksidan syns rör eller sladd som fortsätter på okända äventyr.
Jag lämnade Anna vid stupet, hängande som Rödöga (visst är det han som hänger i en liten trädgren?) för att galoppera in i den närliggande Folkhögskolan och fråga någon om det var sabotage, slitage och kablage. (Ni tror att jag överdriver när jag skriver ”galoppera”? Tsst, jag skulle kunna skriva ”älgade som i galopp” utan att överdriva det minsta. Ni tror att jag överdriver och att Anna inte alls hängde från stupet? Ja, okejrå.)
Inne på expeditionen fick jag veta att Mose-statyn från början hade fungerat som en fontän. Det hade helt enkelt kommit vatten ur Mose från början! Men att någon hade fattat beslutet att klippa av alla ledningar och strypa vattentillförseln eftersom ”folk kunde associera till att Mose kissade på sig under kjorteln”.
Manneken Pis i Bryssel hymlar inte, han.
Manneken Pis i Bryssel hymlar inte, han.
Share
35 kommentarer

Virgina Woolf hade en syster of her own

Trots rubriken ska det här inte handla om Virginia Woolf eller hennes mest berömda bok, utan om hennes syster: Vanessa Bell. För i hennes hus – Charleston Farmhouse – var jag igår.

Charleston Farmhouse. Den lilla boden som sitter fast på gaveln där till vänster är en ingång till köket. Coolt sätt att öppna en dörr till ett dörrlöst rum.

Lite grann är det som att vandra i Carl och Karin Larssons Sundborn eller Zorns hus i Mora – man säger ”ooooh” och ”aaaaaah” och tänker att ”så där ska jag göra hemma” (och så åker man bara hem och sätter upp en kastrull på väggen inne på toa, vilket ingen av de stora konstnärerna ju hade). Men jag fastnade mer för livsödena än konsten och försöker (än en gång) begripa hur tidens tecken ju står där hur tydliga som helst i nuet utan att vi ser dem.

En svävande keramikdam i Charlestonträdgården. (Gjord av Quentin Bell.)

Målningarna och konstverken och porslinet och tapeterna och gardinerna i Charleston Farmhouse är otroligt moderna idag, men ansågs som rent vansinne 1913. Gah. Jag vill kunna se framtiden bara för att kontrollera om det som vi idag anser vara totalknäppt kommer att vara naturligt om hundra år. (Kommer inte riktigt på vad som anses helknäppt idag. Plattång? Nä. Bensinbilar? Hm, måste tänka tvärtom. Miljonprogrammet! Nej, tänkte fel igen. Jag umgås nog i fel kretsar.)

Till livsödena nu! Försök att hänga med i svängarna, för så här komplicerat kunde det vara förr i tiden:

Vanessa gifte sig med konstkritikern Clive Bell och de fick två söner (varav en var Quentin som blev keramiker). Sedan separerade de (ingen regelrätt skilsmässa) och Vanessa flyttade ihop med den öppet homosexuelle konstnären (och ex-pojkvän till Vanessas och Virginias bror Adrian Stephen) Duncan Grant i ett stort hus i Charleston, som för att krydda denna anrättning lite extra hade med sig sin pojkvän – författaren David Garnett. Duncan och Vanessa delade säng lika mycket som Duncan och David, och snart var Vanessa gravid. Naturligtvis tog Clive (som ju inte bodde med sin fru) på sig faderskapet för barnet – Angelica. Som inte fick reda på att hennes förmodade pappa (Clive) var hennes fosterfar förrän hon fyllde 18 och hennes bror (ok, halvbror) dog i Spanska inbördeskriget.

Puh. Men det slutar inte där.

När lilla Angelica föddes, skrev hennes biologiska pappas (alltså Duncans) pojkvän (David) i ett brev till en kompis att han minsann funderade på att gifta sig med den lilla nyfödda. Och drygt 20 år senare gjorde han det – och de fick så småningom fyra döttrar. Endast två av dem är i livet, men 82 92-åriga mamma Angelica mår finfint och kommer och besöker sitt barndomshem om bara ett par veckor. Kan man kanske uttrycka det hela i denna vetenskapliga formel?

Vanessa+Clive→Vanessa+Duncan(David)=Angelica→David+Angelica=∞

Virginia och Vanessa.

But now to something completely different. Jag har nämligen idag lärt mig en farlig massa saker som jag måste skriva ner här för att inte glömma dem, eftersom min hjärna svämmar över av massa dumheter som jag kommer att få slänga ut nu när detta ska få plats. Det började med att jag fick äta en flapjack.

Flapjack. Den må se ut som Weetabix, men innehåller enligt alla källor osedvanligt höga halter fett och socker.

När jag då med smör och sirap rinnande ner på hakan hade klämt ner min flapjack, lärde jag mig att den finns nämnd i Shakespeares pjäs som heter Perikles (akt II, scen I):

”Come, thou shant go home, and we’ll have flesh for holidays, fish for fasting-days, and moreo’er puddings and flap-jacks, and thou shalt be welcome.”

(Fast där lär flapjack ha betytt något annat, en slags riktig maträtt med korrekt GI och så.) Och så till det mest överraskande: inte visste jag att Shakespeare hade skrivit en pjäs om Perikles.

”Du Perikles, ska man vara eller inte?” ”Vara, till evigheten vara.”
Share
30 kommentarer

Att dreja mitt i livet

Som ett nyfött barn.

När jag var 7–16 år, tvingades jag att spela piano. Först för en privat pianofröken i Lund, sedan i Kommunala Musikskolan i Luleå. Med noll talang, noll vilja, noll gjorda läxor och noll framsteg på nio år, kändes det tryggt som att landa i skumgummi när jag bytte ut pianot mot en basketboll.

Men under de där hemska pianoåren tog lilla Lotten sig an även andra aktiviteter. Helt på egen hand utan någon som helst hjälp, skjutsning eller initiativ från föräldrarna.

  • I trean gick jag på teaterkurs, men slutade grymt besviken efter ett helt år av ”lära känna varandra-övningar” och diskussioner om det positiva i att man kunde vända även en Shakespearepjäs till att handla om NJA eller Stålverk 80.
  • I fyran lärde jag mig teckenspråk, inspirerad av ”Upp med händerna” som var både ett tv-program och en kortlek. När min farfar blev blind, lärde jag honom helt logiskt de dövas språk ända tills han dog.
  • I femman gick jag på keramikkurs och hade julklapparna färdiga för flera år framåt: knöggliga skålar, förfärliga tavlor och ett otal konstnärliga skor med en hand uppstickande placerades i garderober, på vindar och i stängda källare i hela släkten.
  • I sexan lärde jag mig att dreja. Och som jag drejade! Tyvärr målades alla muggar och skålar i en för hälsan livsfarlig koboltblå färg, så det var ju tur att även dessa tingestar var så fula att de inte användes av släkten. Den hade helt enkelt dött ut annars.

Och det var dit jag ville komma – idag har jag drejat igen. Och som jag drejade! Schwing, snapp och tjohej, så stod tre skålar på rad. Jag hade lera på näsan och i skorna och allt däremellan, inklusive i skavsåren på händerna. Min djefla man till orienterare hade varit stolt om han hade sett mig.

Två av skålarna. Och vet ni – numera slipper man sparka fram snurret! Det finns eldrivna skivor och när man har tillverkat en tunn, smäcker sak ska man föna underverket en stund. Fönarna (inringade) ligger så fina och elektriska bland lerkladdiga pölar och vattenspill.

Så, vilka vill fira jul med mig?

(Ni som tycker att skålarna här ovan är snygga ska veta att de är de inte alls. Än en gång – precis som när jag provade att meditera – är jag sämst i klassen.)

Share
29 kommentarer

Konst(igt)

Vad är konst? (Och hur trötta är vi inte på denna fråga efter tunnelbaneklotter- och psykutbrottskonstdiskussionerna? Se där, ett ord jag aldrig har skrivit förut.)

Förra veckan hade vi i radion temat ”konst” och passade på att låta lyssnarna bidra med budskap som illustreras med hjälp av vägmärken av och med konstpedagogen Elin Pantzare. Svårt att förstå? Krystat? Konstigt? Obegripligt? Inte då, kolla:

 

Konst.

Vi frågade under veckan bl.a. Lars Vilks vem som egentligen får kalla sig konstnär. (Förstås.)

– Vem som helst, det kan man kalla sig efter bara tre timmars skapande.
– Och vad är konst?
– Det som konstnären anser är konst.
– Men vad är syft…
– Syftet spelar ingen roll, det är helt oviktigt.

Lars Vilks började redan på 1970-talet att placera ut små konstiga saker på nordsidan av Håkull – alltså innan han byggde Nimis på Kullaberg. Min djefla man hittade i tonåren burkar med namnlappar och saker upphängda i träden och blev irriterad på dem. På honom – konstnären. Det var ju den unge, blifvande djefla mannens orienteringsmarker, inte en konsthall! Men si, orienteraren både vande och ändrade sig.

Dagen efter vårt bröllop 1991 klättrade vi med några kompisar upp på en del av Nimis, som vi då uppskattade till fullo både som klätterställning och konstverk.

Är då modern konst – precis som nystavningar som tejp, mejl och jos – alltså något som man måste vänja sig vid för att kunna tycka om?

I januari 1949 spelade den ungerske, helt okände pianisten Tomas Blod inför imponerade åskådare i Wigmore Hall, London. I en hel timme pågick konserten på ett ljudlöst piano medan en synnerligen allvarlig kvinna vände notblad efter notblad.

På noternas titelblad stod Chopinpreludier, transmagnifikationer op. 37 av Joseph Sandal, ”Parfita in Silences” av Kuppenheimer samt ”Fyra pauser” och ”Silenzio Geographico” av Luigi Bergamo.

Publiken applåderade artigt … och deltog väl i konstverket? Fast dagen efter blev de utskrattade av tidningarnas recensenter … som inte deltog i konstverket? Och var det stackars pianot egentligen med på noterna?

Många frågor blire. Då återstår väl bara en sista:
Vad kan vi kalla den här konstformen som vi håller på med – bloggande, bloggläsning och bloggkommenterande? Särskilt kommentatörerna deltar väl i ett ständigt pågående konstverk?

Share
24 kommentarer

Konstiga byggen

Triumfbågen – pampigt va? Har alltid tyckt att det påminner lite om duplo.

Vad man kanske inte vet om Triumfbågens plats är vad som kunde ha stått där om en viss Charles Ribart hade fått sin vilja igenom.

Elefanthuset ritades 1758 och skulle – om det hade byggts – ha stått på Champs Elysées. De beslutande organen underkände förslaget.

Charles Ribart var förstås inte helt allvarlig (sägs det), men hans idéer var inte alls dumma. Han planerade nämligen att installera

  • luftkonditionering
  • möbler som fälldes in i väggarna
  • avlopp genom snabeln
  • inomhusträdgård (på låtsas, matsalen skulle se ut som ett picknickställe)
  • balsal.

Hm. Alldeles för få byggnader som uppförs i dessa dagar har balsal.

I Bangkok finns det faktiskt ett elefanthus. (Klicka om du vill se bilden till vänster i större format för att konstatera att det inte är en anka.)

Själv bor jag i en tokig gammal affär med få, men enorma rum (balsalar!) och med fula plastmattor och vackra trägolv och brun 70-talsklinker samt knottriga vävtapeter varvade med trompe l’œil-tapeter.

Usch.

Men vi får göra vårt bästa för att mysa till det. (Även om det går i snigelfart.)

Här har vi ett sorgebarn: farfars bokskåp, inköpt 1920. (Ja, det blommiga plastgolvet är kvar.)

När min farmor och farfar var nygifta, brann hela deras hem upp. Sakerna som köptes efter branden behöll de resten av livet och vi barnbarn har sparat några av dem. Tyvärr blev farmors alla smycken stulna på ”ålderdomshemmet” (vi sa så) Sundsgården i Luleå, så möblerna är det enda som finns kvar av denna generation.

Bokskåpet har jag släpat med mig sedan jag flyttade hemifrån (sju flyttar) och det har gått sönder flera gånger. Varje gång har jag lappat det, varje gång har jag svurit, varje gång har jag sedan tagit ett steg tillbaka och sagt ”nämen så bra det blev”. Inte är det snyggt, inte är det praktiskt och inte är det omistligt. Men … ptja, farfar tyckte ju om det.

Och nu har vi hittat lösningen!

Sedan igår bor farfars bokskåp så här fint. Framför min morfars gröna fåtölj. (De lysande hyllplanen i hörnet lyser inte egentligen, det är bara lampor.)

Det är inte som Charles Ribart planerade ”möbler infällda i väggarna” – men i alla fall ”möbler infällda i varandra”. Nu ska jag gå vidare på temat och installera en snabel någonstans.

Share
27 kommentarer

Änder i galoscher


Konst är konst om än i trasiga krus. Men konst som jag inte förstår mig på, förstår jag mig inte på. Sedan finns det förstås konst som jag inte förstår mig på, som är cool ändå (geten med däcket runt magen). Värst är bittra konstnärer som inte kan försörja sig på sin obegripliga konst men som samtidigt är arga på samhället som inte förstår dem och inte vill försörja dem.

Dagens, månadens och årets häftigaste konstnär är:
Eric Langert

 

Den djefla mannen har ett uttryck på tungspetsen medan Eric Langert bara har ögon för fotografen.

Eric Langert tar bl.a. däck, sopborstar, underkläder, skor och element och gör om till djur. Han säger själv att han inte är särskilt förtjust i djur, men att de ju är roliga att skapa när materialet är intressant. När jag tog honom i hand och hälsade, försvann min i hans. Den var stor, stark och skrovlig som en dinosauriefot.

Simdynepingviner med vaxproppstuta i mössa.
Myrflaskborstsslok med gaffelgrepp.
Noshörningssoffa med underklädesstruts i bakgrunden.
Däckkrokodil.

Hockeyhandskar av krabba. (Påminner lite om Eric Langerts jättehänder.)

Fotnot
Det är inte Langerts namn på konstverken. (Nämen. Oj, förlåt, så dubbeltydligt. Jag menar: Eric Langert kallar dem andra saker än jag gör här på bloggen.)

Share
29 kommentarer

Telefår

Att gå på museum är kul. Jag tar alltid med mig mer eller mindre frivilliga barn och så hör jag mig själv förklara sådär mammigt att konst utvecklar sinnena och att man får använda sin egen fantasi ibland men att ibland fattar man precis vad konstnären har velat förmedla. Jag tror att vi en gång stod i en hel timme framför tavlan nedan, läsandes om vilka konstnärliga friheter Carl Gustaf Hellqvist hade tagit sig när han målade.

Konstverk som blev ett metakonstverk där inte verket i sig utan historiska fakta gjorde verket så mycket mer intressant.

Och se här! Vilken succé hade jag inte gjort med dessa konstföremål tillsammans med barnen?

– Titta barn! Underbart!
– Ska jag säga något konstigt, mamma?
– Eh, ja?
– Ska man tänka att vi låter som får när vi pratar i telefon?

Via. Konstnären heter Jean-Luc Cornec. (Egentligen hittade jag fåren någon annanstans via en länk på en länk på en länk, men jag gick så att säga vilse i länkeriet. Sorry.)

Share
14 kommentarer