Hoppa till innehåll

Etikett: hus

Arbetshelg i Horndal!

Nu ska ni få höra om en trevlig tradition: arbetslägret i Horndal. Om detta har jag berättat förut, men kanske inte så utförligt. Detta är det fina arbetslägerhuset i fråga!

Foto: Karin Englund, arbetsledare och husägare samt kommentatös.

Förr om åren har massa andra båsister samt mina barn närvarat under arbetslägret, men pga. anledningar och orsaker samt den allerstädes närvarande Ändringskommittén, blev det i år blott Karin The Husägare och jag. Som den ordningsmänniska hon är, hade hon gjort en fin lista på vad som skulle åtgärdas och jag fick ansvaret för att bocka av utförda uppgifter allt eftersom. Då råkade jag även fylla på med några till, och dessutom lämna kvar nypåhittade som vi inte på några som helst villkor skulle kunna hinna med.

Men först åkte jag tåg till Horndals Bruk – en sån där resa som SJ påstår inte går att boka eftersom alla biljetter är ”slut”. Jag vet sedan Örebroresan häromdagen att det är något man bara kan fnysa åt, så det gjorde jag.

– Pffffft, slutsålt my ass. Jag köper bara biljett till en senare avgång, så det så.

Byte i Sala! Byte i Avesta Krylbo! Jättelätt! Och trevligt!

Det gick utmärkt och tåget var verkligen inte alls fullt. Förklara det, den som kan.

Under första bytet (Sala) satte jag mig ner på perrongen och åt ett ägg och drack te.
Under andra bytet (Avesta Krylbo utan bindestreck) tog jag från stationshuset denna bedrövliga panoramabild för att kunna beklaga mig: det gick ju inte att komma över till andra sidan! Eller …?

Det fanns faktiskt en gångbro över till andra sidan spåren, men si den var kamouflerad. Titta med lupp här ovan så kanske ni ser ett smalt, grönt streck till höger – som är en gång- och cykelbro.

Stationshuset i Avesta Krylbo (fortfarande utan bindestreck) är så vackert (och tydligen likt Centralen på sin tid) att mången svensk långfilm har spelats in i lokalerna. Som förresten är vandrarhem numera.

Väl framme i Horndals Bruk, kan man inte annat än sörja rivningshysterin. Så här såg stationshuset ut anno dazumal.

Källa: Digitalt museum.

Då fanns det enligt Karin biljettexpedition och en godsexpedition där man polletterade väskor och cyklar och hämtade paket, samt postkontor, perronger och tio anställda som for omkring och var till tjänst. Det revs 1972 för att det ”var i dåligt skick”. (Läs här om stationsföreståndarna och annat.)

Nu ser stationshuset i Horndal ut så här …

Men nu till våra stordåd!

”Hjälp!” skrek det lilla äppelträdet som slogs mot ogräs såpass att rötterna sökte sig upp till solen för att få näring. Se på min hand i mitten; jag antyder att jag är en grovjobbare.
Den stökiga och rufsiga verandan fick en rejäl omgång – det var lite som när en golvmoppsfrisyr rakas bort ända in till svålen. (Karin visar på vänstra bilden hur ett vildvin på något sätt av en marodör verkar ha blivit avklippt så det döden dog.) I högra bildens högra kant kan ni se en ”igelkott” som vi lagade: en taggig snöavskrapare.
Detta mitt konstverk heter ”Karin slänger ner trasiga takpannor”.
Antika rullgardiner av svart papper är bra – tills ovana fingrar råkar trycka rakt genom papperet så att det går hål. Istället för att köpa moderna rullisar (JÄTTEDÅLIGA), lagades denna förträffliga modell med frys/maskerings-tejp.

När vi röjde på verandan, dök en förvånad brevlåda upp. Den hade för länge sedan lagt sig till ro och inte gjort mycket väsen av sig. Vi väckte den ur slummern, korsfäste den och hackade sedan sönder ett par m² i jakten på stenfri mark. Och lyckades!

1. Brevlådeprojektets arbetsbord. 2. Slägga, spett, muskelkraft och ringande öron. 3. Titta den står så fint! 4. Men jädra skruv till att vara för lång.

När dagen led mot sitt slut tvättade vi våra valkiga händer och letade reda på borttappade telefoner, handväskor och husnycklar, varefter vi satte oss på elcyklarna som framförs i minst 30 km/h – och hoppade i plurret.

Nu får ni tyvärr inte njuta av oss poserande i våra sjangdobla badkostymer, utan bara se de två fantastiska elcyklarna och den sköna badsjön Rossen.

Dag två under arbetslägret inleddes med kroppsarbetarens favoritfrukost: knaperstekt bacon med perfekt äggröra samt rostebröd med massa smör. Sedan sattes Det Stora Lampflytteriet igång. Ibland var det enkelt.

Simsalabim. Perfekt på alla sätt och vis. Häpp.

Ibland var det svårare. Vilka lampor skulle vara var? Fanns det månne bortglömda lampor på den underbara vinden? Vi inventerade, fnissade, ooooade och ahaaade och häpnade över flydda tider.

Vindens golv är gamla dörrar! Säkert 50 dörrar ligger där och bara är golv! Och finurligt nog har vindens norra och södra del fått passande namn: Nordanvind & Sunnanvind.

Vi letade upp lampor på vinden, hittade en läkarväska och tavlor, en hylsnyckelsats samt några käppar. Vi skruvade fast lampor, vi tog ner lampor och vi bytte sedan plats på lampor.

1. Jag sätter upp den här glaslampan. Nej fan, det blev inge bra. 2. Jag flyttar den till andra väggen. Men näe. 3. Och kolla den här plastlampan från 70-talet då, den sätter jag här. Fast den ser fel ut. 4. Jag tar ner plastlampan och sätter den på glaslampans gamla plats. 5. Kolla så bra, glaslampan skulle ju ha satts upp bredvid pipstället redan från början!

Nu skrev jag ”pipstället” ovan som den mest naturliga sak. Men så är det ju inte. Vem kan väl som Karin gå ut till boden på markerna och plocka fram ett pipställ? Som dessutom har pappas anteckning på baksidan!

Det står: “3/8 -74. Morfars fars piphylla från RUSKrotjin i Hanåker Husby. Lagad av M. Englund.” Och i lådan låg en luskam i metall – där en pigg trots materialet har gått tvärt av.

Karin berättar att fadern skrev soldatnamnet RUS med versaler eftersom det roade honom storligen, helnykterist som han var. Men vad är ”Krotjin”? Karin och hennes släktforskande kusin har en teori:

”Vi TROR att det där ’krotjin’ är en fonetisk transkribering av ordet ’kroken’, så det uttalas så i de här trakterna. Alltså i Rus-krokarna, eller trakten där Rus-släkten bor. Alternativt skulle det kunna vara en faktisk krök där de bodde (eller där något anmärkningsvärt inträffade, analogt med Kungens kurva). Eller som en skarp vägkrök här i närheten som länge fick heta ’Skänksvängen’ eftersom någon tappade en skänk där en gång, från ett flyttlass. 
Vi VET att min farmors farfar var soldat och skrevs som Ruus Anders Andersson i kyrkböckerna.”
Minsann! (Jag fyller på med mer info om det dyker upp sådan.)
I ena boden låg förresten denna kvittoinsamlare och inköpstavla, som naturligtvis borde sitta uppsatt i köket. På ovansidan finns en sparbösseliknande springa som man stoppar ner kvittona i, och på baksidan finns en lucka för att ta ut dem när det är dags för återbäring.

Karin och jag prisade varandra för alla insatser och var mycket nöjda med allt. Men allt blev kanske inte jättebra – trots goda intentioner. Kolla här på en tyg-rullgardin som bara behövde lite kärlek och textillim:

Före och efter. Inte alls stor skillnad. Gah. Till nästa år ska här sättas på en bit nytt tyg!

Andra små uppgifter till år 2020:s arbetsläger!

Bakugnen ska funka! Här ska göras bröd och pizzor så det står härliga till!
Den här granen ska säljas och forslas till Rockefeller Center i N.Y.!

Så var det dags att åka hem. Jag satte mig först och bockade för de utförda sysslorna på listan, som ju bara blev längre och längre.

Listan på lördag morgon respektive söndag eftermiddag.

När jag sedan skulle köpa tågbiljett hem, var alla sådana naturligtvis slutsålda. Igen. Jag pfffftade lite, köpte förstaklassbiljetter till en annan dag, och konstaterade sedan dystert att tågen inte stannar i Horndals Bruk på söndagseftermiddagar – så Karin fick köra mig till Avesta Krylbo. Sedan tog (det inte alls fulla) tåget mig till Sala, där ersättningsbuss av oklar anledning skulle ta vid.

En av alla inte alls slutsålda tågvagnar.

En timmes väntan senare kom bussen, som tog mig ända till Västerås, där jag precis hade missat anslutningen mot Eskilstuna. Drygt en timmes väntan i Västerås visade sig bli riktigt intressant eftersom en helt vanlig medelålders kvinna blev rosenrasande på en annan helt vanlig medelålders kvinna. Ett tag såg det ut som om de skulle börja fäktas med sina paraplyer.

Vid biljettkontrollen på tåget:

– Hej. Här är min biljett. Men det är till ett helt annat tåg imorrn.
– Jaså du, sa konduktören trött.
– Vill du veta varför? Det är en intressant historia.
– Näedu. Jag har hört så många historier idag att mina öron inte orkar fler. Du har betalat, det är gott nog.

 

Men kan någon med försänkningar inom SJ:s mystiska värld förklara varför tågbiljetterna sägs vara slutsålda när de bevisligen inte alls är det?

Share
27 kommentarer

På Nedre Manilla

Nedre Manilla? Nu tror ni att jag har varit i Filippinerna. Eller i Australien, Mexiko och USA. Och så rycker ni på axlarna och fnyser för äsch, där har väl alla varit.

Men nej, jag har varit på födelsedagskalas i ett fantastiskt hus på Djurgårn (stavar jag det plötsligt lite föraktfullt). Jag testade att ta mig dit på en sån där förnicklad sparkcykel som ligger i varenda buske i hela Stockholm. Uppförsbackar gick bra, nedförsbackarna var oerhört läskiga och på grusvägarna var det obehagligt stötigt – och inte alls kul.

Och så åkte jag förstås lite vilse.

Villan är som ett museum. Allt är så vackert. Väggarna är klädda med fasta bokhyllor och jag såg till att klappa på alla uppslagsverk så att de inte skulle känna sig övergivna. Möblerna är som konstverk.

Men det äääär inte ett museum: man får sitta på alla sittmöbler och klämma på alla pryttlar och … hm, vad kan det vara som ligger på skrivbordet där i höger bildkant?
Se där. En almanacka från 1930. Synd att det inte stod ”tdl 14:30” och ”kontakta kungen” eller kanske ”xxx: 435-7”.

Det var som att rumla runt i ett museum och äta god mat tillsammans med Karin Boye, Per-Anders Fogelström, Jaques Werup, Tove Jansson och alla andra författare som ni någonsin kan komma på – för de satt på väggarna och tittade ner på oss.

(Ni kan ta bort ljudet: det är bara ett himla kackel.)

Ser ni vem som har hamnat under trappan i skamvrån?

När jag vandrade omkring högst upp i Eva Bonniers avdelning, klev jag plötsligt in i ett stort, tjockt spindelnät. Jag var lika cool som någonsin Indiana Jones, men såg till att frustande och fräsande för alla som var i närheten berätta hur kul detta var.

Och så såg jag ut såhär inför allt som dök upp i de olika rummen.

Man skulle kunna tro att jag for omkring som en galning och tjoade och pratade med allt och alla och var som kusinen från landet som inte riktigt kan föra sig i fina kretsar. Jomen. Eller så kan man bara se på mig som en oerhört lättroad en.

– WOW! Nästan som en lönndörr!
– HERREGUUUD! EN ISBJÖRN!
– NÄMEN alltså vilket vackert kakelgolv!
– KOLLA KOLLA KOLLA! Det är stökigt bakom soffan!

Det sista som hände var att vi stod i en rörig kö och försökte säga adjö till värden – vår gamle kollega från tiden på Nationalencyklopedin. Ett vaket öga berömde min kompis’ fantastiska skor från anno dazumal, men påpekade att det ju var opraktiskt att ha matsäcken där nere.

Förmodligen hade hon gått omkring med detta stackars genomborrade geléhallon i en timme eller så.

Sedan var det dags att testa nästa färdmedel: EU-cykeln. Jag har ju i två år hyrt cyklar i Stockholm och njutit av att fara fram på ett effektivt och smidigt sätt. Tyvärr var det något problem med upphandlingen av cykeluthyrningen, så de försvann.

Istället erbjuds man dessa gröna EU-cyklar.

Och nu ska ni få höra hur dåliga de är: JÄTTE.

Dåligt:

  • appen
  • sadeln som inte går att höja
  • skrangligheten
  • ingen bakåtbroms
  • ingen pakethållare
  • ingen växel.

Bra:

  • två hjul.
Share
26 kommentarer

Film, förkylning och det förfallna huset

Jackie Kennedy hade en fantastisk faster och en konstig kusin som (efter att ha tillhört societeten) på ålderns höst bodde tillsammans i ett vanskött ruckel till 28-rumsvilla, som sedan Ben Bradlee (chefredaktör för Washington Post under Watergateaffären) köpte.

Och här kommer den historien i nedkortad form – mest för att jag ska få visa er bilder på det vanskötta rucklet.

Inte ett vanskött ruckel.

Den vackra bruden på bilden från 1917 är Edith Ewing Bouvier Beale (1895–1977), även kallad ”Big Edie” eftersom hennes dotter kallades ”Little Edie” – döpt till Edith Bouvier Beale som hon var.

(Ett himla oskick är det, detta med att inte hitta på nya namn till sina barn. Förekommer även i de bästa familjer; min pappa är Stor-Per, min kusin heter Lill-Per, min bror är Stor-Jakob och Orangeluvans son är Lill-Jakob och precis alla i den djefla mannens släkt heter Karl Johan.)

Visst anar man sidenets frasande och mödan bakom bilden ovan?

Inte frasande siden eller mycken möda – men så modernt och stilfullt med kapuschongen!

Kvinnan på bilden från 1940 här ovan är ”Little Edie” (1917–2002), och hon kom inte närmare en bröllopsklänning än så här eftersom hon av outgrundlig anledning eller plikt och moderskärlek valde att ”ta hand om” sin mamma tills hon dog. I det här huset:

Grey Gardens 1915.
Grey Gardens och Edie den yngre 1972.
Grey Gardens 1973.
Grey Gardens 2009.

Anledningen till att misären är så noggrant dokumenterad beror på exakt det: en dokumentär. Det var meningen att två dokumentärfilmare skulle göra en film om Jackie Kennedy (då Onassis) och hennes syster Lee Radziwill, men dessa fick tyvärr kalla fötter. Filmskaparna fick på något sätt nys om stora och lilla Edie i det förfallna huset med de 28 rummen. Med kameran rullande knackade de på, och fick då tillfälle att göra den här hyllade filmen:

Vad de inledningsvis inte visste, var att husrucklet då faktiskt var nyrenoverat.

När grannarna och myndigheterna 1971 klagade på att det stank från den förfallna fastigheten, beordrades damerna sanera huset – vilket de inte på några villkor hade råd med. Det blev tjafs och bråk om den avstängda elen och det faktum att huset saknade rinnande vatten och sophämtning. Vid ett tillfälle rusade samhällets alla brandmän in i huset med dragna slangar och sprutade vatten på hela undervåningen.

Då klev de förmögna släktingarna in i bilden och såg till att åtminstone sju rum blev beboeliga. Alla väggar målades i skrikiga 70-talsfärger och nya (begagnade) möbler donerades till de forna societetsdamerna.

Men innan dess ställde Big Edie och Little Edie 1972 glatt upp på att posera i den förfärligt äckliga röran.

(Photo by Tom Wargacki/WireImage)
Edie den yngre hade alltid klädesplagg, sjalar eller filtar – ibland till och med gardiner – virade runt huvudet eftersom hon i 35-årsåldern tappade allt hår.
Det är något med katter och kvinnor i kombination med förfall. Ediearna hade alltid 20–30 katter i huset. Och ungefär tio tvättbjörnar, som bodde i väggarna och matades med skivad långfranska.
Detta är alltså inte en bild från ett övergivet hem. (Vattnet kommer från brandmännens attack.)
Edie den äldre framför en målning av sig själv i yngre dar.

Att jag numera är så insatt i detta ämne beror på att jag har sett både dokumentären (1975) och spelfilmen (2009) och sedan läst mig vindögd för att kunna avgöra vad som var sant, tillrättalagt eller lögn. Det jag har kommit fram till är att det är en sann, men osannolik historia med två obegripligt glada trashankar som gärna förställer sig.

Den yngre Edie sålde 1979 huset till tidningsmannen Ben Bradlee och hans fru Sally Quinn (som fortfarande lever även om hon påstår sig kunna tala med spöken och tror på voodoo), som naturligtvis fick renovera i flera år och dessutom begrava alla de 52 döda katterna som de hittade i huset.

Edie den äldre spelades i filmen av Jessica Lange, den yngre av Drew Barrymore. Om man inte har sett den riktiga dokumentären kan man inte tänka sig att spelfilmen är annat än en knasig överdrift …
Unga och gamla Edie 1951.

Bonus:
Artikel i N.Y. Times 1972. (Lång!)

Blev de galna av mögel? (Lång! Många länkar!)

Fler bilder från huset.

Brasklapp:
Det kan hända att bilden som visar hur Grey Gardens såg ut 1973 är lite manipulerad inför spelfilmens premiär 2009.

Fotnot:
Jag är så oerhört genomförkyld sedan tio dagar att nästan allt jag pallar med (mellan föreläsningar, radioprat, möten och annat som man inte kan sjukanmäla sig till), är att se på film. Till exempel: Nixon, Jackie, Grey Gardens, Julie & Julia, 20th Century Women, 12 Years a Slave, The Post, The Boat that Rocked, Red, Battle of the Sexes, Get Out, Captain Fantastic, Role Models, Seven Psychopaths och The Meyerowitz Stories.

Ja, nu förstår ni hur pass förkyld jag är.

 

 

Share
43 kommentarer

Hur härbärgerar man månne 17 personer?

Någon gång i tonåren skrev jag en lista med livsmål som idag låter förtjusande i sin enkelhet.

  • Jag ska bli rik och världsberömd skådespelerska i Hollywood.
  • Jag ska ha minst sju barn, som alla är tvåspråkiga.
  • Jag ska äga ett hus med massa gästrum.

Det där med gästrummen vore ju en dum idé om man inte samtidigt faktiskt fyller dem med gäster, så vi får väl hoppas att det var det jag menade – annars har jag ju misslyckats totalt med mina mål. Förmodligen hade jag förläst mig på reportage om Hollywoodstjärnornas châteauer eller helt enkelt tolkat filminteriörerna som … bostäder.

Audrey Hepburn utan brallor.
Marilyn Monroe med nattgäst i nattmössa.
Katharine Hepburn med Spencer Tracy i det som ju måste vara ett gästrum hemma hos mig.
Cary Grant blev tydligen tvingad att kampera med Hedda Hopper i nån annans bedrövliga gästrum.

Det Gula Huset med gästrum (eller i alla fall plats för översovande gäster) flyttade vi in i för snart 20 år sedan. Vi har

  • härbärgerat grannar som plötsligt hade ett obeboeligt hus i sex veckor
  • upplåtit huset till nio gatuartister på genomresa under en helg
  • lyckats klara av en helg med hela tjocka, månghövdade släkten på besök samtidigt som det blev stopp i avloppet.

För två veckor sedan utspann sig denna dialog mellan mig och Artonåringen:

– Mamma, du vet att det kommer massa folk hit om två veckor?
– Japp. Hur många har tackat ja?
– Eh. Sjutton.
– Sjutton som sover över?
– Ja …
– Okej, kolla vilka som kan sova i dubbelsäng, om några är introverta och vilka som är allergiska mot vad.
– Mmm. En är allergisk mot allt. Vad synd att inga är ihop med varandra. Stora barnrummet kan vara introverthörnan. Det blir nog bra.

De 17 som till slut sov över var alla fysik- eller matematiknördar som egentligen inte riktigt känner varandra. (Ytterligare tre kom, men sov inte över.)

Inte alla, men några syns här. (Spara bilden: de här ungdomarna kommer att rädda miljön/uppfinna spännande ting/vinna Nobelpris/göra väsen och ni kan senare publicera bilden och säga ”I was nästan there”.)

De har vanligtvis träffats under SM i fysik eller matematik eller bara känt att ”den där personen är ju precis som jag”. Under tre dagar och två nätter örlade de omkring överallt hemma hos oss. Ibland var alla tre toaletterna upptagna en timme i sträck, ibland hörde jag inte ett knyst eller såg dem på flera timmar för att de hade gått på promenad.

Att ligga i en ring ute på gräsmattan räknas liksom som en promenad.
På köksbordet låg stundom sånt här.

Sovplatsrapporten!

Vi som bor i huset drog oss ner till våningssängen och stora soffplatsen i källaren samt till den äktenskapliga sängen som heter ”Storasängenlandet” (2 meter lång, 2,40 meter bred). De 18 övernattande (inklusive Artonåringen) ungdomarna spred ut sig:

”Stora barnrummet”, där en gång fyra av de fem Bergman-barnen sov, ser numera ut så här i ena änden när man har tagit bort 320 gosedjur.
I andra änden av “Stora barnrumet” finns en omklädd hörnsoffa från 1989 och en madrass från Michael Hansens Kollegium (Lund, 1985).
I det forna köket, sedermera “OS-rummet”, numera ”Oskars rum”, låg tre personer bland allsköns ungdomsböcker.
Det enda renodlade “gästrummet” ser ut så här, men är faktiskt mycket trevligare i verkligheten. (Nummer 11 har renbäddat och redan åkt hem.)
De stora vardagsrumssofforna hyste två av de mer sociala, som inte hade något emot att gå och lägga sig allra sist.
I “Lilla barnrummet” – där ett eller flera barn eller gästande par i en 1,60-säng med grop brukar trivas – låg tre personer som gillade lyhördhet.
Och slutligen ”Olles arbetsrum” – vissa får minsann a room of one’s own, andra inte.

Sammanfattning

Jag är förvisso varken rik eller världsberömd och blott fem barn födde jag – men ojojoj, vad jag är nöjd med sovplatstillgången i Gula Huset. På torsdag kommer en spanjor-bror och bor i gästrummet tills han kan flytta in i egen lägenhet, så än så länge känner vi oss inte ensamma. (Men jag bävar; när lagade jag till exempel senast mat till färre än åtta personer i en stooor gryta? Hu!)

Share
31 kommentarer

Klantig arkitektur

Det finns ju fula hus.

malmoe
Och så finns det fullständigt hiskliga tillbyggnader på befintliga hus i Malmö.

Jag tänker på hur jag för att få bygglov för att sätta in ett fönster i huset – på samma plats där det för 40 år sedan faktiskt satt ett fönster – fick ansöka och betala massa pengar och vika mig dubbel för att få ett ja. Men den där tillbyggnaden i Malmö … det ser ju ut som om en jätte har gått förbi med en hög kartonger och ställt dem lutade mot det röda tegelhuset.

– Jag ställer dem här så länge ba, sa jätten och gick och slängde glasinsamlingen först.

Nu är jag ju inte arkitekt. Men precis som handbollsspelare kan ha åsikter om basket och historiker inte måste vara nazister för att beskriva nazismen, kan jag tycka till.

umea
Det moderna huset i bakgrunden har smällts upp i Umeå.

– Men Lotten. Man måste ”bryta av” med moderna byggnader. Kontraster livar upp. Det är som att en platt vägg är fulare än en lite skrovlig.
– Men Arkitekten. Varför bryter man aldrig av med ett gammalt, vackert hus mitt i hypermoderna höghusområden?

Men det finns även modern arkitektur som slår alla möjliga olika rekord i dumhet. Som t.ex. på Fenchurch Street i London – The Walkie Talkie Building.

Walkie-Talkie - Sept 2015
Den ser faktiskt lite cool ut, byggnaden.

Beskrivningen av huset är perfekt, engelsk mumbo jumbo:

”The building was designed to meet the requirements for a BREEAM “Excellent” rating incorporating low-carbon technologies including a natural gas fuel cell and photo-voltaic cells on the façade. The building’s exterior features double- and triple-glazed glass and aluminum cladding, allowing the building a greater opportunity to blend into its surroundings by reflecting the sky and seasonal light changes within its glazing.”

Men … surprise! Huset skjuter dödsstrålar och bränner sönder cyklar, mattor, bilar och annat nere på gatan!

mattanburn
Kolla i högra hörnet!
walkihuset
Och här är förklaringen.

Faktum är att 2015 vann huset priset som det allra sämsta exemplet på modern arkitektur. Neeej, jag är inte bakåtsträvare och en stelbent, gammal get – jag bara trivs bättre i mysiga miljöer.

kristianstad
Kolla, Kristianstad kan konstruera kalasfina hus!

Med modern byggtenik borde det ju till och med vara ganska enkelt att trolla fram krusiduller, prång och torn?

Share
56 kommentarer

Roadtrip till ett hus

När jag häromdagen började yra om ”Resten av Sverige” och ”alla kanske inte måste flytta till storstan”, kläcktes en idé om att hjälpa kommentatösen Ninja-Malin att hitta det perfekta huset. Många kastade sig huvudstupa in i husgoogling, vilket är jätteroligt. Man får till exempel oerhört intressanta träffar om man begränsar sökningen till

  • minst fem rum
  • minst 200 m²
  • Jämtland
  • max 400 000 kr.

Resultatet visar inte stajlade, vita och fräscha rum, kan jag tala om. De här bilderna hittade jag igår:

hemnet_toapapper
Visst känner man nästan lukten? Nån var nyss här och orkade inte med den betungande uppgiften att sätta rullen i hållaren.
hemnet_lampa
Finn fem ”fel” ur en mäklares synvinkel.
hemnet_badrum
Jag chansar på … 1976?
hemnet_kitchen
”Med en rustik känsla …”
hatthylla
Men oooh, den där hyllan ska jag snickra!
myskogrej
Jahaja. Jag måste gå på den här visningen. Man kan inte gömma intressanta ting under skynken på det där viset!
kassthus
Så här kan det låta.

Men nu till roadtrippen!

Kommentatösen Karin hittade det perfekta huset (skynda er att klicka på länken; snart försvinner den kanske, budgivning pågår!), som ligger nära båsisterna Skogsgurra och Hyttfogdens hus.

(Egentligen känner vi inte varandra, ska ni veta. Fast vissa av de ovan nämnda är syskon, andra är gifta med varandra. Men jag är varken släkt eller gift med någon av dem.)

Se så vackert!

huuuuset
Det är en kyrka!

Vi klev in i huset och talade med de två bröderna som sålde. De använde sig av “privatmäklare”, där säljarna själva sköter visning – mäklaren bara står där med sitt namn på en sajt och visar upp snygga foton. Men här hade man banne mig klarat sig med fula foton, för huset var som sagt en gudagåva. (Fast inte en gåva, dårå.)

kyrka
Kyrksalen, där jag tänker mig roliga föreläsningar. Eller tråkiga, förstås.
kok
Köket, där vedspisen inte funkar. Gah!
nedgang
Ur en lucka i golvet kliver källaren upp!
dass
Sextonåringen hittade det förmodade, forna dasset.
portal
Trädgården hade en portal! (Den nyblivne Fjortonåringen försvinner här till Narnia.)
ovanvgolv
Golvet som är tak i kyrksalen var inte fastspikat, så här lyckades vi snubbla omkring så det smällde i hela kåken.
vinden
Finfin ventilation på vinden!
koja
Inbyggd barnbarnssäng med skrivhörna!
hyllan2
Platsbyggd bokhylla med fyra gamla kollektskrin!
musen
Husvisning med mushumor! (Det är en gosedjursmus som sitter i ett vägghål.)
siggehittarstol
En liten nedfällbar pall på den lilla, lilla balkongen – och jag hade kunnat köpa huset bara för den.

Jag sprang omkring på vind och i källare, provade toan, väste som en häxa åt alla som behagade knorra på den dåliga uppvärmningen eller plastmattan inne i badrummet och pekade på de många kristallamporna i olika storlekar och klättrade ner i källaren igen.

Efter denna upplevelse, begav vi oss hem till Skogsgurra och Hyttfogden för att äta potatis, lök och kaviar på knäckebröd, ta emot böcker, champagne och ett verktygsbälte. Då ringde min telefon.

– Hej, jag har hittat en telefon med betalkort och legitimation, som verkar tillhöra dig.
– Va? Men jag pratar ju i mi…
– Den är grön och jag hittade den på vägen …

Sextonåringen hade i en viss sväng öppnat bildörren för att vinka till sig Ninja-Malin, och då hade telefonen trillat ur bilen och ner på gatan. Tack, ärliga västeråsare! (Vi körde hem till upphittarna på hemvägen så roadtrippen blev lite längre än tänkt.)

Det fina husäventyret slutade dock med ett sorgligt beslut.

fatoljer_huset
Ninja-Malin bestämde sig nämligen för att bara lägga ett bud på de vackra fåtöljerna.
Share
58 kommentarer

Spanska sladdar

Man tager ett färgglatt hus.

husolikafarg
Gult, grönt, rött eller blått!

Man fyller det med människor, möbler och mat. Sedan tar man all världens sladdar och hänger dem som hemgjord spagetti på utsidan. Häpp, har man skapat sig ett sydeuropeiskt fenomen.

rosasladdar
Rosa sladdar.
bluesladdar
Blåa, vita och svarta sladdar
orangesladdar
Brandgula sladdar.

De elkunniga läsarna kanske inte har kunnat ta in informationen ovan hela vägen hit pga. termirritation eftersom det som jag kallar sladdar egentligen är kablar? Vi rådfrågar TNC:

”Definitionen på kabel är ’isolerad och böjlig ledare med eller utan hölje, ofta i form av två eller flera parter gemensamt omslutna av ett eller flera höljen eller på annat sätt sammanhållna till en enhet’ medan en sladd (eller anslutningsledning) definieras som ’kabel av sådant material och sådan konstruktion att den tål upprepad böjning under användning’. En sladd är alltså en typ av kabel, men det är inte dimensionen som skiljer dem åt, utan konstruktionen.”

Ah well. (Två mycket användbara ord som i just denna kombination kan betyda allt från en djup suck till jaha eller skitsamma.)

snygglampasantiago
Det här är en bedårande lampa som sitter på katedralen i Santiago de Compostela, som började byggas på 1000-talet. Lampan såg förmodligen lite naken ut, så någon drog fram blåa sladdar och pyntade med.

Husen i Ferrol är fantastiskt vackra, men de däringa sladdarna och annat skräp förfular – fast då får jag ju något att fotografera.

snyggadoorssantiago
Visst anar man hur vackert det här huset egentligen skulle kunna vara? Well, snart renoveras det och blir förtjusande.

Husen i centrum får inte rivas. Om ett förfaller, blir ägaren ombedd (beordrad) att renovera utan att förändra exteriören. Utsidan måste se ut som den har gjort sedan huset byggdes. Om huset är i riktigt dåligt skick, gäller samma sak: fixa huset men ändra inte exteriören! Ett hus kan alltså inte vara så förfallet att det måste rivas. Hej, alla politiker som bestämde att Klarakvarteren i Stockholm skulle jämnas med marken …

Apropå Santiago de Compostela, så vet jag nu varifrån Beatles fick inspirationen till sitt sedermera bannlysta LP-konvolut, som såg ut så här:

beatlesmeatcover
Och som jag skrev om i maj 2014.

Naturligtvis hade de fyra Beatlarna turistat i Spanien och kollat in …

santiagoorgel
… orgeln katedralen i Santiago de Compostela.

Och nu undrar ni förstås hur det står till med mina av basketspel numera jätteblåa tår och den där hemskingen på vänsterfoten?

lottenceasartoe
Den blir omhändertagen av spanjorens pappa.

Först sattes foten i kokhett vatten med vinäger och olja som vore den en tomat. Den fick jäsa i en halvtimme. Sedan kletades den in i en hemlig kräm, lindades in i gasbinda och nu är den dessutom insvept i gladpack. Och nu ska foten sova i plastkläder hela långa natten.

Förmodligen kommer den att kvävas, dö och helt enkelt trilla av.

Share
54 kommentarer

Stackars husen i Detroit

Nu kan man i och för sig hävda att det av naturliga skäl och orsaker är mer synd om människorna i Detroit, men nu väljer jag faktiskt att som en gam fokusera på husen. Förfallet. Tidens gång och den fantastiska växtligheten. Liksom bilder från Tjernobyl (utan andra jämförelser) är detta fantastiskt fascinerande.

Detroit har som få andra amerikanska städer lidit av nedgången i ekonomin. På tio år minskade antalet invånare med 25 % och det är närapå omöjligt att försörja sig i staden. Googlebilen (-bilarna) som åker runt och fotograferar världens alla hörn har på ett effektivt sätt dokumenterat denna förändring och här har ni några exempel. Skärmen känns lite för liten, så gå gärna till originalsajten.

Bilderna är alla tagna mellan 2008 och 2013, oftast med två års mellanrum. Fantisera om vad som har hänt, förfäras … och skatta er egen lycka.

detroit_09_11_13_2
Se vad glada de är på verandan 2009 …
detroitgarage_08_09-11_13
Kolla på andra bilden: en basketkorg!
detroit_09_11
Det ser ut som lin på vänstra ödetomten.
detroit_2_09_11_13
Husen bara försvinner!
detroit_09_11_13
Det verkar som om mittenhuset var relativt vanskött redan på första bilden.

Mitt eget ”tidengår-reportage” om Bukettenhuset finns här och handlar om ett lyxhus från 1970-talet som har stått och förfallit för att en skitstövel köpte huset och sedan inte kunde göra sig stora pengar på det och därför bara ryckte på axlarna och struntade i det.

Egentligen skulle man leta upp trädgårdsreportage från 1970-talet där man pratar om vintergröna och råder alla att plantera små smidiga tujor. Sedan letar man upp husen och kollar hur det har gått med de små tujorna och tar jämförande bilder. Och så gör man en bok och av hela rasket och blir miljonär på köpet. Japp, jag vet precis hur en slipsten ska dras.

Share
46 kommentarer

Konstiga byggen

Triumfbågen – pampigt va? Har alltid tyckt att det påminner lite om duplo.

Vad man kanske inte vet om Triumfbågens plats är vad som kunde ha stått där om en viss Charles Ribart hade fått sin vilja igenom.

Elefanthuset ritades 1758 och skulle – om det hade byggts – ha stått på Champs Elysées. De beslutande organen underkände förslaget.

Charles Ribart var förstås inte helt allvarlig (sägs det), men hans idéer var inte alls dumma. Han planerade nämligen att installera

  • luftkonditionering
  • möbler som fälldes in i väggarna
  • avlopp genom snabeln
  • inomhusträdgård (på låtsas, matsalen skulle se ut som ett picknickställe)
  • balsal.

Hm. Alldeles för få byggnader som uppförs i dessa dagar har balsal.

I Bangkok finns det faktiskt ett elefanthus. (Klicka om du vill se bilden till vänster i större format för att konstatera att det inte är en anka.)

Själv bor jag i en tokig gammal affär med få, men enorma rum (balsalar!) och med fula plastmattor och vackra trägolv och brun 70-talsklinker samt knottriga vävtapeter varvade med trompe l’œil-tapeter.

Usch.

Men vi får göra vårt bästa för att mysa till det. (Även om det går i snigelfart.)

Här har vi ett sorgebarn: farfars bokskåp, inköpt 1920. (Ja, det blommiga plastgolvet är kvar.)

När min farmor och farfar var nygifta, brann hela deras hem upp. Sakerna som köptes efter branden behöll de resten av livet och vi barnbarn har sparat några av dem. Tyvärr blev farmors alla smycken stulna på ”ålderdomshemmet” (vi sa så) Sundsgården i Luleå, så möblerna är det enda som finns kvar av denna generation.

Bokskåpet har jag släpat med mig sedan jag flyttade hemifrån (sju flyttar) och det har gått sönder flera gånger. Varje gång har jag lappat det, varje gång har jag svurit, varje gång har jag sedan tagit ett steg tillbaka och sagt ”nämen så bra det blev”. Inte är det snyggt, inte är det praktiskt och inte är det omistligt. Men … ptja, farfar tyckte ju om det.

Och nu har vi hittat lösningen!

Sedan igår bor farfars bokskåp så här fint. Framför min morfars gröna fåtölj. (De lysande hyllplanen i hörnet lyser inte egentligen, det är bara lampor.)

Det är inte som Charles Ribart planerade ”möbler infällda i väggarna” – men i alla fall ”möbler infällda i varandra”. Nu ska jag gå vidare på temat och installera en snabel någonstans.

Share
27 kommentarer

Jag, Carl Larsson och garderoben

Jag vurmar som bekant för Carl och Karin Larsson.
Det här är en vanlig bild av Carl, med Brita på axlarna. När man går museirundan på Sundborn, får man veta att Carl Larsson gärna jobbade med barnen runt sig eftersom de inspirerade honom. Olle beslutade sig för att inte vara sämre och försökte skriva, redigera, prata affärssamtal och förhandla arvode med:

– Pappa! Kiss!
– Pappa! Pappa! Pappa! Pappa!
– Kolla världens största hundbajs!

Inte ens en kvinna hade klarat detta. (Många bollar i luften, simultanförmåga, yada yada, ni vet.) Med mig funkar det så här: jag kan göra en miljard olika saker på en gång. Jag kan borsta tänderna och vika tvätt samtidigt som jag pratar telefon och sätter upp en tavla. Jag kan stryka en skjorta samtidigt som jag kryddar kalops och letar efter min iPod. Jag kan peta näsan samtidigt som jag knyter skorna och kliar mig på ryggen. (Åh, vad jag ljuger. Jag stryker aldrig, lagar aldrig kalops och tycker inte om att prata telefon.)

Men så fort det är barn inblandade, blir allt som inte har med barnen att göra … helt misslyckat. Om jag torkar en näsa och svarar på frågor om varför månen är full, bränner jag garanterat kalop… köttfärssåsen. Om jag sätter på ett plåster samtidigt som jag svarar på varför mörka moln är kalla, hör jag inte ens att telefonen ringer. Hjärnan hårdprioriterar barnen. Men till saken nu!

Jag förstår att ni alla sitter och hoppar av otålig längtan efter mitt garderobsbygge. Det går inte snabbare, det går allt långsammare. Slow motion är rena rama racerfarten jämfört med mina dagliga framsteg.

Men jag jobbar i alla fall med barnen runt omkring mig.

Share
9 kommentarer