Månad: oktober 2016

Domedarerna (av embryo)

Publicerat av Lotten Bergman den 30 oktober 2016 14:05

domedarerna

välkommen till domkyrkcan

här har vi dom tre vissna männen: de dem okcså dom

ah dom där domherrarna som dömer

okcså här bortland har vi dromedarerna

så hetrer dom väl inte det säjer jag nu: dom hetrer väl domedarer

är du dom i huvudet det undrar jag nu

så hetrer det väl inte det säjer jag nu: de heter väl dem i huvudet

fast de där är väl kaneler det säjer jag nu de har ju två puckar det ser man på dem

är du helt puckad dom där andra domedarerna heter ju kaneler det ser man på dem: de har puckar överallt: D D

om vi grår vidare hittar vi en del andra ben: repliker från förr i små skrin: här har vi en: ”di där kanelkalvarna diar di där kanelerna”

okcså jag duar dom där dumedarerna eftrersom de förtjänar det det kan du hälsa dem

okcså du kan hälsa hem till dom därhemma det säjer jag nu

©embryo 2016

Läs noggrant – gärna ett par gånger.
Det här är faktiskt som när musikartister gör en cover. Jag planterar bara plötsligt embryos text i min blogg och hävdar att den måste dras upp till ytan från den djupa sankmark som heter kommentatorsbåset för att få ses av så många som möjligt – precis som när Adele sjunger Dylan. (Oj, jag tror minsann att jag fick till den mest haltande jämförelsen i världshistorien utan att ens börja fundera på en ironskt lipande smiley.)

Att embryo egentligen heter något helt annat med inledande versaler som vanligt folk, ja det låtsas jag faktiskt inte om. Här i bloggen dyker han upp då och då som embryo och så är det inte mer med det. Då kan det se ut så här – läs några ur sitt sammanhang ryckta rader:

”jag minsk ett babbliotek i vitryskland”

”det stavras raclette, som i von dy”

”i ortografens värkstad bror det många som är femlingar för varjeandra”

”jag trykcer vare sig antingen eller talfel eller stavfel är någnonting att skrämmas övar”

Nyss kunde jag konstatera att det är drygt tio år sedan jag stötte på embryo allra första gången. (Varför karln inte är världsberömd i hela Sverige är en gåta.) Här kan ni läsa min favorit: om fibrer i presis alltning.

69 kommentarer

Jag är helt enkelt lite klumpig

Publicerat av Lotten Bergman den 27 oktober 2016 23:29

Jag är erkänt osmidig – både vad gäller snubbeltrill och uttalanden. När det gäller att tappa fulla, varma tekannor och att råka sätta sig i grillen vet alla att det är klanterier och misstag. Men när det gäller klumpiga meningar som hoppar groda ur munnen, tror många att det jag säger har legat och jäst i ett år och att jag i tanken har redigerat mig till dessa fantastiskt dumma repliker.

[tänk er en bild där jag har ett grodlår i mungipan]

Nu tar vi det en gång för alla: jag är ett av yrväder inspirerat fladder som oftast häver ur mig det som faller mig in. Men precis som att jag kan snubbla omkull och sätta foten i en tvättkorg, kan jag haspla ur mig saker som är helt fel eller bara obegripliga och som sedan måste dras tillbaka eller förklaras noggrant och ofta bes om ursäkt för.

(Nej, det har inte hänt något specifikt – sedan jag kom på att livet blir lättare att leva om man inte alltid säger nåt så fort hjärnan sprakar igång och nästan aldrig säger vad man egentligen tycker, har idiotmeningarna inte lika ofta kommit så långt som till stämbanden.)

Idag har jag – i kronologisk ordning – råkat

trampa på en studsboll, stuka foten, trilla omkull och landa på en nu öm armbåge
dra ner en blomvas på min egen näsa
fastna med den spanska stortånageln (som numera hänger på en skör tråd) i min egen jeansfåll så att det påminde om när Emil skulle dra ut Linas tand
klämma lillfingret i en hög med gjutjärnsgrytor
bita mig i tungan.

[tänk er en bild på min stortånagel, som är så läbbig att den faktiskt inte låter sig fotograferas]

Som om inte detta vore nog, bestämde jag mig alldeles nyss när klockan närmar sig midnatt för att smyga in och med kärlek i blicken titta på den sedan några timmar snarkande Fjortonåringen. (Jag överdriver inte: han snarkar som far sin.) Först fick jag leta i ett par olika sängar (barnen flyttar fortfarande omkring och sover än här, än där). Jag tassade till slut fram mot en säng som lät som en skruvdragare.

Tyst, tyst tog jag mina försiktiga steg på de annars knarrande golvplankorna. Fjortonåringen sover inte så tungt, så för säkerhets skull höll jag andan också. Men då …

– KRASCH KRASCH KRASCH RASSEL PANG BOM KRASCH och JÄTTEKNIRRK!

Jag hade klivit rakt in i och vält verktygslådan med säkert 20 kilo skruv och spik. Sorterad skruv och spik, ska tilläggas.

– Vad hääänder? sa min djefla man, som hade studsat upp ur den äktenskapliga sängen i rummet intill.
– Behöver ni hjälp? sa den plötsligt uppdykande Nittonåringen som så här dags ju sitter försjunken i datorspel med hörlurar.
– VAAAAD var det? sa Sextonåringen, insvept i ett badlakan och med schampo i håret.
– Är du okej, mamma? sa Tjugofyraåringen, som idag kom på överraskningsbesök och som ju inte är van vid mina snubblerier längre eftersom han faktiskt inte har bott hemma på sex år.
– Oj! sa Tjugofyraåringens sambo Frida, som är en mycket sansad person som förmodligen sällan sätter sig i grillen.

[tänk er en bild på Sextonåringen med massa fluffigt lödder i håret, även om det i verkligheten nästan inte syntes att hon precis hade hoppat ut ur duschen]

Någon tände lampan, så att alla kunde se mig där jag satt i ett hav och skruv och spik. Det gjorde ont i den stukade foten och i den på sniskan hängande nageln samt i den ömmande armbågen och den lite blåtonade näsan. Lite ont gjorde det nog i ändalykten, men annars mådde jag bra. Fjortonåringen satte sig upp och tittade på församlingen som stod vid sängens fotända.

– Va? Är det morgon? sa den yrvakne unge mannen.
– Japp, sa jag. Nu äter vi frukost!

[tänk er en bild på massa konstiga människor som ser förvånade ut]

74 kommentarer

Dedemepidemin: de & dem & dom

Publicerat av Lotten Bergman den 25 oktober 2016 11:54

Det pågår sedan ett par decennier en diskussion om de och dem samt dom. Jag har skrivit om det flera gånger och den förvirrande dedemepidemin sprider sig nu vidare.

I lördags publicerade SvD en text av svenskläraren Henrik Birkebo. Han har kämpat för att lära ut de och dem, men finner nu slaget förlorat och vill införa dom över hela linjen från januari 2017. (Eller vill och vill, det är kanske bara ett rop på hjälp.)

Själv säger jag alltid att

jag, han, hon, vi är samma slags ord som de (som uttalas dom)
mig, honom, henne, oss är samma slags ord som dem (som uttalas dom)
om det är helt omöjligt att förstå detta, är det bättre att skriva dom än att skriva fel.

Men om man bestämmer sig för att skriva talspråkligt (hej fopoll, kasjunöt och påmmfritt) kan det i vissa fall gå hur smidigt som helst – men i andra fall ställa helt nya krav på skribenterna. De som skriver måste kanske tänka efter och omformulera sig för att det plötsligt går inflation i dommandet så att meningarna blir alldeles för svårlästa.

”Att läsa en text ska vara som att dricka ett glas vatten, inte som att käka taggtråd.”
©Lotten Bergman

Igår mejlade jag vår bank med en fråga. Svaret jag fick löd:

”Om de har gjort en ansökan om ett personnummer så måste dem vänta på de innan dem kan öppna något konto.”

[Här tar jag på mig livrem, hängslen och fallskärm när jag markerar citatet med 1) indrag 2) citattecken 3) kursiv stil så att ni verkligen ska förstå att det inte är jag som uttrycker mig så.]

Det är alltså tre fel i en enda mening från en bank, som ju måste se på språket som ansiktet utåt precis som loggan, lokalerna och leendena. Nu bestämmer vi plötsligt att det är den 1 januari 2017 och att dom ska införas med militär precision.

”Om dom har gjort en ansökan om ett personnummer så måste dom vänta på dom innan dom kan öppna något konto.”

Och dääär blev dom-bägaren full. Välj nu mellan att skriva om meningen eller att använda de och dem korrekt, säger jag med rynkad panna.

Vi fortsätter med tanken att vi skippar de och dem och bara tillåter dom. Vi säger att det nu är år 2023 och vi ska lära de små skolbarnen skillnaden mellan they och them i engelskan.

– They and them are both pronouns, i.e. words which are used in place of nouns or noun groups. They and them are always used in place of plural nouns or noun groups in the third person. However, the fundamental difference between the two in grammatical terms is that they is a subject pronoun, and them is an object pronoun.
– Oh dear.

114 kommentarer

Underligheter då och nu: the Edwardian era

Publicerat av Lotten Bergman den 23 oktober 2016 21:33

Jag har frossat i kläder från ”the Edwardian era” i Storbritannien; alltså ungefär 1890–1910. Bland annat listades sådant som att kvinnor hade oerhört många lager kläder, nämligen

linne och stora underbyxor
korsett
små kuddar som gjorde att det buktade in och ut på rätt ställen eftersom silikon inte fanns än
underskjorta
långa knickersliknande underbyxor
silkesstrumpor
underkjol.

Och så själva klänningen eller kjolen och blusen ovanpå.

De ser förvisso ganska tillknäppta ut, kvinnorna från 1890.

edwardiandress — Fast så himla jobbigt ser det ju inte ut att vara? (London 1906.)

Har inte männen sedan (nästan) Hedenhös gått omkring i liksom samma brallor, kavajer och nåt pynt runt halsen?

60-tal — Kolla: brallor och skjorta samt tröja. Gäsp.

jagger_faithful — Jagger och Faithful: brallor och kavaj, skjorta och rock. Dubbelgäsp, även om mönstret på Mick Jaggers kostym är … annorlunda.

60-tal2 — Just 1960-talet får ju sägas vara lite nyskapande, ändå. Men det är ändå brallor och (stor) överdel: mönstret går igen.

peruktok — Åh, ljuva 1700-tal! Då klädde sig männen som galningar! (Med mitt nutida sätt att se på klädsel alltså.)

Men vad hade männen på sig runt förra sekelskiftet? Nu ska vi utreda männens klädsel när kvinnorna kämpade med allt det där i punktlistan ovan. Vad hittar jag vid en ytlig googling?

”At the start of the Edwardian era in the early 1900s, jacket and suit styles were updated with the incorporation of elements still seen in modern menswear, including straighter cuts, especially for jackets and coats. Men’s clothing was also designed to fit closer to the body.”

Det var ju inte mycket. Tajtare brallor får vi ju uppleva då och då. Kom igen nu då, the Edwardian man! Om kläderna ska vara tajtare kanske även underkläderna måste förändras för att få plats?

mens-union-suit — The union suit – en overall med glipa fram (syns inte på bilden) och lucka bak. Det här hade alla karlar på sig under kläderna till ungefär 1911!

Noooo.

Gatumode 1910 – här anar man inte alls mannens underklädespyjamas. Det sägs att den där stärkta kragen på mannen var rysligt obekväm – men männen slapp ju i alla fall att ha en hel jädra blombukett på bröstet.

Hatt, kravatt, skjorta väst, rock, brallor och skor. Same old, same old. När kom man senast på ett nytt klädmode? Är det rentav så att alla kläder redan har uppfunnits och att vi måste reprisera allt i en evig cirkel tills tiden tar slut, solen slocknar, regnet evighetsregnar och Antarktis glider iväg mot Arktis?

saggingjeans — Fast det här var ju ett nytt påhitt för kanske tio år sedan. Men det är inte inne längre, va?

69 kommentarer

Ölöversvämningen i London

Publicerat av Lotten Bergman den 17 oktober 2016 00:14

Mina irrvägar genom sajbern (jag odlar just nu min prokrastineringsådra) förde mig rakt i gapet på en brittisk sida som handlade om dagens datum. Det hände sig nämligen år 1814, att ett gigantiskt ölfat på The Horse Shoe Brewery exploderade och nästan 600 000 liter öl (porter) rann ut på Londons gator och ner i slumkvarteren.

thmesflood1928 — Så här såg det ut. (Eller kanske inte. Det här är en bild från 1928, när Themsen svämmade över.)

Klockan var halv sex på eftermiddagen den 17 oktober. Männen var fortfarande ute och jobbade, medan kvinnorna i dessa fattiga kvarter var hemma med barnen. Fem av kvinnorna och tre barn som sveptes med av öltsunamin dog. (”Öltsunami” är inte ett av mig påhittat ord, men det beskriver tydligen jättevågen väl.) De åtta olyckliga var:

Hannah Banfield, 4 år
Eleanor Cooper, 14 år (servitris på pub)
Elizabeth Smith, 27 år (murarfru)
Mary Mulvey, 30 år
Thomas Murry, 3 år (Mary Mulveys son)
Sarah Bates, 3 år
Ann Saville, 60 år (förberedande sin sons begravning)
Catharine Butler, 65 år (änka)

Ölvågen var så brutal (fatet fyllde tre våningsplan i bryggeriet) att den drog med sig människor som befann sig en trappa upp i vissa hus.

En enda ögonvittnesskildring finns kvar (i min översättning):

”Plötsligt bars jag framåt av en oerhört stark, snabb våg som nästan tog andan ur mig. Det vrålande dånet påminde om ljudet som uppstår vid husrivning och en kvävande rök letade sig in i mina öron och näsborrar. Jag lyckades rädda mig med hjälp av hårt kämpande Londonbor, som även förklarade vad det var för katastrof som hade drabbat mig. I ett bryggeri på Banbury Street i Saint Giles hade ett gigantiskt ölfat (som rymde fyra eller fem tusen tunnor starköl [strong beer]) plötsligt gått sönder och den utforsande ölen sopade undan allt i sin väg. Hela hus översvämmades, några människor dog och från alla gränder hördes de skadades suckar och stön.”

the-rookery-1800 — Så här såg det ut i kvarteren runt år 1800.

De två hus som flankerade bryggeriet, jämnades med marken och i flera veckor sanerades området från öl. Bryggeriet klarade sig underligt nog alldeles utmärkt och fortsatte att producera öl i drygt 100 år till. Det kan förstås ha hjälpt att olyckan ansågs vara just en olycka (eller som de sa dåförtiden: ”Det var Gud!”) och att staten gav återbäring på skattepengar som redan var inbetalda för den sedermera spillda ölen.

Ryktet om vad som hände i ölexplosionens kölvatten är, om man jämför med tidningsartiklarna från 1814, alldeles förfärligt överdrivet – men ganska roligt. Allt detta är alltså felaktigt:

Män sägs ha blivit köksintresserade i jakten på verktyg att skopa upp öl med.
Några sägs ha druckit sig berusade genom att dricka ur sina egna skor.
En man påstods ha dött av alkoholförgiftning efter att ha druckit upp allt som sipprade in i hans källare.
Patienter på sjukhusen sades rymma ut på gatorna när de ölstinkande, skadade människorna dök upp där – de fick för sig att gratis öl delades ut till alla i London.
Jättemånga människor påstods ha trampats ihjäl när ölen höll på att torka bort och alla fortfarande var törstiga.

Fel, fel, fel.

Kanske ska man ta det lite försiktigt i London just detta datum, eftersom staden den 17 oktober år 1091 drabbades av en kraftig tornado. Den dåvarande London Bridge av trä went falling down, kyrkor rasade samman och 600 hus bara försvann. Och två (2!) människor dog.

the-wizard-of-oz-the-wizard-of-oz-32641116-400-300 — Precis så här såg det ut. (Eller kanske inte.)

77 kommentarer

Nobelpriset i litteratur 2016

Publicerat av Lotten Bergman den 13 oktober 2016 12:59

I couldn’t care less.

(Hela världen drar efter andan. Lotten skiter i litteraturpriset? VARFÖR?)

Nejdå, men jag är så vansinnigt upptagen med att måla ett tak och spika panel på ett annat tak, och då blev litteraturen plötsligt inte alls viktig.

Men. Nu dog ju min favoritnobelpristagare Dario Fo alldeles idag, alldeles nyss. Och eftersom vi måste ha någon pristagare med blott två bokstäver i efternamnet då och då (vilket jag har nämnt tidigare), så vet jag bestämt vem det blir:

Nu är klockan 12:59. Måste sätta på direktsändningen! Tusan hakar, takfärg på tangentbordet!

Uppdatering kl 13:01
Bob Dylan! WTF!!!

… för att han har skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen …

Ur katastrofintervjun från 1966:

– Are you a poet? A singer? Or do you write poems and then put music to them?
– No. I don’t know. It’s so silly. You wouldn’t ask these questions of a carpenter, would you?

Ständiga sekreteraren Sara Danius intervjuas och får – eftersom tillkännagivandet av oklar anledning kom en vecka senare än vanligt – frågan om Akademien var enig i beslutet.

– Mycket enig. Hrrrm.

Måtte nu alla i evigheters evighet analysera det där hrrrrm:et.

Här är ett exempel på originalspråk:

As human gods aim for their mark
Make everything from toy guns that spark
To flesh-coloured Christs that glow in the dark
Easy to see without looking too far
That not much is really sacred

Mikael Wiehe har sjungit Dylan på svenska:
De ensligas allé (1982)
Dylan (2006)
Dylan på svenska (2007)

Ulf Lundell har också sjungit några Dylanlåtar på svenska: ”Precis som en kvinna” och ”Hjärtat mitt”.

Tydligen har Bruno K Öijer och Eric Fylkeson tolkat Dylan också: Nu är jag tillbaka i regnet (1975).

En tolkning av en annan Dylan-låt. (Ja, jag har valt enligt min egen ytterst banala musiksmak.)

Tralallalaaaa!

”Poeter blir bara såna som inte duger till popsångare.”
/BOB DYLAN

Här sitter jag och diktar,
och så säjer då nån jävel
som är lagd för skryt och skrävel
och som bara sjunger pop
att nu borde jag ge opp.
Förbannade popsångare,
din hjärna är ju trångare!
Nänä, det heter trängre.
Jag orkar inte längre.
All right, så ger jag opp.
Sjung nu din jävla pop.

Det värsta är att han har rätt ändå.
Det ligger nånting i att folk hör på.

av Tage Danielsson (1967)

114 kommentarer

Partiledarplugg inför politikprov

Publicerat av Lotten Bergman den 12 oktober 2016 19:19

Det var fan bättre förr när partiledarna gick att skilja åt. Torbjörn, Karin och Olof, liksom. Jag nyss hjälpt en väldigt ung, politisk oskuld som

inte tittar på tv
inte läser papperstidningar
ska lära sig riksdagspartiernas namn, symboler och ledare inför ett prov.

Lätt var det inte. Allt var ju sprillans ny information.

Ungefär så här …

10-active-nba-players-on-the-way-to-the-hall-of-fame — Det här är tio välkända basketspelare i NBA.

Männen på bilden heter Kobe Bryant, Tim Duncan, Kevin Garnett, LeBron James, Dwyane Wade, Chris Paul, Ray Allen, Jason Kidd, Paul Pierce och Dirk Nowitzki.

Deras (senaste) klubbemblem ser ut så här (de inringade):

Här kommer jag med glasögonen på nästippen och knipmun samt en farlig pekinne i handen.

– Lär dig nu dessa tio basketspelares namn, vilka klubbar de spelar (spelade) i och hur klubbarnas emblem ser ut!

Nu förstår ni känslan?

Men nu handlade det ju om de svenska riksdagspartierna, och det gäller väl bara att se ett mönster och lära sig att rabbla utantill, eller hur? Vi börjar med de manliga partiledarnas förnamn:

Jan, Jimmie, Jonas … samt Stefan och Gustav

Det låter som en brödrakvintett där föräldrarna på slutet inte kände för Jonatan och Johannes.

Och nu de kvinnliga partiledarnas förnamn:

Annie, Anna, Isabella och Ebba

Det är rena rama snårskogen med alla A:n och tre B:n – och alla har dubbeltecknade bokstäver.

Vi fortsätter i snårskogen i efternamnen, där den som gillar träd har hamnat i himmelriket.

Lööf, Björklund, Lövin, Löfven och … Busch

Bubblare på naturtemat: Sjöstedt.

Miljöpartiets språkrör har sympatiskt nog de enda efternamn som slutar på -in: Lövin och Fridolin. Då kan vi lägga dem i särskild hög.

Det är också bra att Kristdemokraterna har sett till att partiledaren heter Thor, som ju är åskgud – om än inte en kristen sådan.

Nu ska vi se om vi på något sätt kan koppla partiernas symboler till partiledarnas namn.

Mja. Vi tackar M, L och V som har den goda smaken att underlätta tolkningen med en bokstav som ledtråd, även om Folkpartiets blåklint var blommigare än det där L:et. Fast vem tusan behöver blommor när man har bokstäver?

Fast vem tusan behöver blommor när man har bokstäver?

Fyrklövern kan man ju associera till Lööf, tack, det var bra.

Aha! Äntligen! Heureka!

Fotnot:
Ni minns att Stefan först sa att han hade tagit bort fnutten på Löfvén för att det var ”flugskit” (men att det helt onödiga f:et minsann inte var flugskit) och att han senare sa att det faktiskt ska uttalas Löööven som ett gäng tyska lejon?

Riksdagspartiernas ledare (och när de blev det):

Centerpartiet: Annie Lööf (2011)
Liberalerna: Jan Björklund (2007)
Kristdemokraterna: Ebba Busch Thor (2015)
Miljöpartiet de gröna: Isabella Lövin (2016), Gustav Fridolin (2011)
Moderata samlingspartiet: Anna Kinberg Batra (2015)
Socialdemokraterna: Stefan Löfvén (2012)
Sverigedemokraterna: Jimmie Åkesson (2005)
Vänsterpartiet: Jonas Sjöstedt (2012)

Kan man kanske sjunga den här listan till Blinka lilla stjärna?

20 kommentarer

Med det ena benet i köket och det andra i framtiden

Publicerat av Lotten Bergman den 9 oktober 2016 13:41

I övergången mellan nytt och gammalt vandrar vi omkring i ett plottrigt gytter med ideliga val och ställningstaganden.

1980
– Mikrovågsugn verkar bra. Men farligt. Fast bra. Var i hela friden ska den stå?

(Pappa skrev en text till en mikrovågsugnstillverkare och fick en mikro som betalning. Den var större än vår då största tjock-tv och funkade utmärkt till 2001.)

1996
– Ska du eller jag ha mobiltelefonen idag?

(Vi hade bara en, och den som hade den mest komplicerade arbetsdagen fick ha mobilen.)

2013
– Ska vi verkligen ha kvar den fasta väggtelefonen?

(Nej, det skulle vi inte. Om alla mobiler dör under en zombieinvasion, får vi börja med röksignaler.)

2016
– Här, barn! Det är söndag och titta vad jag fann i brevlådan! En så kallad dagstidning! Vi har en gratis helgprenumeration under en månad. Se så intressant! Vem vill läsa först? [prassel, prassel]

(Ingen svarade.)

Nu kommer världens finaste köksbild som så innerligt väl illustrerar övergången mellan det gamla och det nya. Men först måste vi etablera situationen lite grann. Här är köksinspiration från Ikeakatalogen 1974.

Håll i er, för nu går vi ett år tillbaka i tiden till 1973, till en bild som jag har hittat på Stockholmskällan.

Det är fru Nilsson på Tomtebogatan 48 i Stockholm, och det är 1973. Klädesplagget kallades av oss ungdomar ”städrock som alla tanter har” och det praktiska hucklet som hon har på huvudet dolde inte sällan papiljotter. Sällan har det gamla så tydligt mött det nya.

Förutom den där kokplattan, finns en elektrisk bänkspis (jfr ”bänkdiskmaskin”) med två kokplattor ovanpå den ljuvliga, men förstås opraktiska vedspisen. Forna tiders kökspryttlar som ~~kval~~ kruskavel för knäckebröd hänger som prydnad – eller är det kanske bara där de förvaras? Jag ska på CSI-vis försöka förstora några detaljer.

burkar_trasor_kok — Disktrasor och burkar med … vad?

Jag beundrar skafferi, utdragbar skärbräda, enorm kaffepanna (som nog inte enbart var för kaffe) … och känner att det är svårt att sluta titta på bilden. Så jag rusar till Stockholmskällan och letar reda på några till!

kok2 — Blasieholmstorg 11 C (1967). Tänk er att städa bland rören där uppe vid vattenskadan i taket …

harrykok — Fru Karin Harryan på Smålandsgatan 24 (1970). Se, så nära till hands hon har sin öppna handväska i fönstret.

kok4 — Mäster Mikaels Gata 6 (så sent som 1971). Det måste ha varit kallt på golven.

Katarina västra barnkrubba 1910. Vilken jätteburk till mannagrynen! ~~Och se: kastrullerna står uppåner med locket på. Intressant~~. **Uppdatering**: Nej, det är inte lock, dumma mig! Det är flänsar som behövs för att grytorna ska hållas på plats i hålet och inte åka för långt ner i ner i elden.

2026
– Det här tangentbordet måste vara minst tio år gammalt. Usch, vad svårt det är att trycka ner knapparna, jag får träningsvärk ända upp till axlarna ju. Ska jag, eller ska jag inte börja gå på gym trots allt?

46 kommentarer

Onödiga minnen

Publicerat av Lotten Bergman den 5 oktober 2016 00:03

Vid kvällsmaten satt vi och försökte minnas det allra onödigaste och banalaste minnet vi hade. Just kriterierna ”onödig och banal” hade vi kanske behövt definiera och konkretisera, men det fanns det inte tålamod till.

Min djefla man vann med sitt minne:
– En gång när jag skulle till tandläkaren, läste jag Kalle Anka.

Jag har ett oerhört invecklat minne från 1972 som inbegriper frosseri, ”Sofia dansar go-go”, ett badkar och två kompisar samt avslutningen:
– När jag spydde, stänkte det upp på tapeten som var rosa och hade vita blommor.

Tjugofyraåringen:
– En gång när jag var 10 år satt vi i bilen på väg till morfar i Strängnäs och då tänkte jag: ”Undrar ifall jag i framtiden kommer att komma ihåg att jag sitter här i bilen på väg mot morfar i Strängnäs.”

Skånetösen (sambo med Tjugofyraåringen):
– På dagis var det bättre att samla sniglar än på nyckelpigor för sniglarna rymde inte lika snabbt.

Tjugotvååringen:
– När jag var 4 år vaknade jag en morgon helt av mig själv. Sen somnade jag om igen.

Spanjoren:
– Jag bajsade på mig när jag var 12 år och hade diarré och var på väg till affären med min farmor.

Nittonåringen:
– Jag märkte att det var rökigt i huset för att jag siktade med min laserpekare och såg strålen.
– Vaa? När det brann i huset?
– Japp.

(En lång diskussion vidtog här om det var denna iakttagelse som fick min djefla man att gå upp på taket och öppna vindsluckan och släppa in syret så att elden tog fart – eller om den dåvarande tolvåringen såg laserstrålen i röken, och sedan lugnt lade sig att sova.)

disaster — Den dåvarande nioåringen på sin säng när brandmännen hade släckt färdigt.

Sextonåringen:
– En gång när jag var på väg till mentorstiden en måndag i januari, tänkte jag: ”Jag undrar om jag kommer att komma ihåg att jag är på väg till mentorstiden en måndag i januari.”
– Men det är ju samma som Tjugofyraåringens!
– Okejrå. Jag kan namnen på 500 olika Pokémon, men har svårt för spanska glosor.
– Fast det är inte ett minne. Det är 500 minnen.
– Och?

pikachu — Själv kan jag en enda: ~~Picachu~~. (Förlåt, det stavas Pikachu.)

Fjortonåringen:
– Jag drog ett skämt som ingen skrattade åt när jag var ungefär 5 år.
– Vad var det för skämt?
– ”Varför gick inte katten över gatan?”
– Okej. Hm. Vet inte.
– ”För den var död.”
– Hahahhaaaa!
– Så NU skrattar ni?

Jag skulle kunna fortsätta med obegripligt intetsägande minnen i en evighet, som att

jag knäpper en blå kofta med runda guldknappar inne i Sporthallen i Luleå
jag äter en svart glass som heter Dracula (förmodligen i England)
jag ser en döende humla i en blommig träsko
jag trampar på en papiljott (långt innan jag inledde min golgatavandring på legobitar).

Jag undrar om jag i framtiden kommer att minnas hur jag nu, strax efter midnatt, satt här på en köksstol och skrev om onödiga och banala minnen.

37 kommentarer

Roadtrip till ett hus

Publicerat av Lotten Bergman den 3 oktober 2016 13:01

När jag häromdagen började yra om ”Resten av Sverige” och ”alla kanske inte måste flytta till storstan”, kläcktes en idé om att hjälpa kommentatösen Ninja-Malin att hitta det perfekta huset. Många kastade sig huvudstupa in i husgoogling, vilket är jätteroligt. Man får till exempel oerhört intressanta träffar om man begränsar sökningen till

minst fem rum
minst 200 m²
Jämtland
max 400 000 kr.

Resultatet visar inte stajlade, vita och fräscha rum, kan jag tala om. De här bilderna hittade jag igår:

hemnet_toapapper — Visst känner man nästan lukten? Nån var nyss här och orkade inte med den betungande uppgiften att sätta rullen i hållaren.

hemnet_lampa — Finn fem ”fel” ur en mäklares synvinkel.

hemnet_kitchen — ”Med en rustik känsla …”

hatthylla — Men oooh, den där hyllan ska jag snickra!

myskogrej — Jahaja. Jag måste gå på den här visningen. Man kan inte gömma intressanta ting under skynken på det där viset!

Men nu till roadtrippen!

Kommentatösen Karin hittade det perfekta huset (skynda er att klicka på länken; snart försvinner den kanske, budgivning pågår!), som ligger nära båsisterna Skogsgurra och Hyttfogdens hus.

(Egentligen känner vi inte varandra, ska ni veta. Fast vissa av de ovan nämnda är syskon, andra är gifta med varandra. Men jag är varken släkt eller gift med någon av dem.)

Se så vackert!

Vi klev in i huset och talade med de två bröderna som sålde. De använde sig av ”privatmäklare”, där säljarna själva sköter visning – mäklaren bara står där med sitt namn på en sajt och visar upp snygga foton. Men här hade man banne mig klarat sig med fula foton, för huset var som sagt en gudagåva. (Fast inte en gåva, dårå.)

kyrka — Kyrksalen, där jag tänker mig roliga föreläsningar. Eller tråkiga, förstås.

kok — Köket, där vedspisen inte funkar. Gah!

nedgang — Ur en lucka i golvet kliver källaren upp!

Sextonåringen hittade det förmodade, forna dasset.

Trädgården hade en portal! (Den nyblivne Fjortonåringen försvinner här till Narnia.)

ovanvgolv — Golvet som är tak i kyrksalen var inte fastspikat, så här lyckades vi snubbla omkring så det smällde i hela kåken.

koja — Inbyggd barnbarnssäng med skrivhörna!

hyllan2 — Platsbyggd bokhylla med fyra gamla kollektskrin!

musen — Husvisning med mushumor! (Det är en gosedjursmus som sitter i ett vägghål.)

siggehittarstol — En liten nedfällbar pall på den lilla, lilla balkongen – och jag hade kunnat köpa huset bara för den.

Jag sprang omkring på vind och i källare, provade toan, väste som en häxa åt alla som behagade knorra på den dåliga uppvärmningen eller plastmattan inne i badrummet och pekade på de många kristallamporna i olika storlekar och klättrade ner i källaren igen.

Efter denna upplevelse, begav vi oss hem till Skogsgurra och Hyttfogden för att äta potatis, lök och kaviar på knäckebröd, ta emot böcker, champagne och ett verktygsbälte. Då ringde min telefon.

– Hej, jag har hittat en telefon med betalkort och legitimation, som verkar tillhöra dig.
– Va? Men jag pratar ju i mi…
– Den är grön och jag hittade den på vägen …

Sextonåringen hade i en viss sväng öppnat bildörren för att vinka till sig Ninja-Malin, och då hade telefonen trillat ur bilen och ner på gatan. Tack, ärliga västeråsare! (Vi körde hem till upphittarna på hemvägen så roadtrippen blev lite längre än tänkt.)

Det fina husäventyret slutade dock med ett sorgligt beslut.

fatoljer_huset — Ninja-Malin bestämde sig nämligen för att bara lägga ett bud på de vackra fåtöljerna.

58 kommentarer