Jag är helt enkelt lite klumpig
Jag är erkänt osmidig – både vad gäller snubbeltrill och uttalanden. När det gäller att tappa fulla, varma tekannor och att råka sätta sig i grillen vet alla att det är klanterier och misstag. Men när det gäller klumpiga meningar som hoppar groda ur munnen, tror många att det jag säger har legat och jäst i ett år och att jag i tanken har redigerat mig till dessa fantastiskt dumma repliker.
[tänk er en bild där jag har ett grodlår i mungipan]
Nu tar vi det en gång för alla: jag är ett av yrväder inspirerat fladder som oftast häver ur mig det som faller mig in. Men precis som att jag kan snubbla omkull och sätta foten i en tvättkorg, kan jag haspla ur mig saker som är helt fel eller bara obegripliga och som sedan måste dras tillbaka eller förklaras noggrant och ofta bes om ursäkt för.
(Nej, det har inte hänt något specifikt – sedan jag kom på att livet blir lättare att leva om man inte alltid säger nåt så fort hjärnan sprakar igång och nästan aldrig säger vad man egentligen tycker, har idiotmeningarna inte lika ofta kommit så långt som till stämbanden.)
Idag har jag – i kronologisk ordning – råkat
- trampa på en studsboll, stuka foten, trilla omkull och landa på en nu öm armbåge
- dra ner en blomvas på min egen näsa
- fastna med den spanska stortånageln (som numera hänger på en skör tråd) i min egen jeansfåll så att det påminde om när Emil skulle dra ut Linas tand
- klämma lillfingret i en hög med gjutjärnsgrytor
- bita mig i tungan.
[tänk er en bild på min stortånagel, som är så läbbig att den faktiskt inte låter sig fotograferas]
Som om inte detta vore nog, bestämde jag mig alldeles nyss när klockan närmar sig midnatt för att smyga in och med kärlek i blicken titta på den sedan några timmar snarkande Fjortonåringen. (Jag överdriver inte: han snarkar som far sin.) Först fick jag leta i ett par olika sängar (barnen flyttar fortfarande omkring och sover än här, än där). Jag tassade till slut fram mot en säng som lät som en skruvdragare.
Tyst, tyst tog jag mina försiktiga steg på de annars knarrande golvplankorna. Fjortonåringen sover inte så tungt, så för säkerhets skull höll jag andan också. Men då …
– KRASCH KRASCH KRASCH RASSEL PANG BOM KRASCH och JÄTTEKNIRRK!
Jag hade klivit rakt in i och vält verktygslådan med säkert 20 kilo skruv och spik. Sorterad skruv och spik, ska tilläggas.
– Vad hääänder? sa min djefla man, som hade studsat upp ur den äktenskapliga sängen i rummet intill.
– Behöver ni hjälp? sa den plötsligt uppdykande Nittonåringen som så här dags ju sitter försjunken i datorspel med hörlurar.
– VAAAAD var det? sa Sextonåringen, insvept i ett badlakan och med schampo i håret.
– Är du okej, mamma? sa Tjugofyraåringen, som idag kom på överraskningsbesök och som ju inte är van vid mina snubblerier längre eftersom han faktiskt inte har bott hemma på sex år.
– Oj! sa Tjugofyraåringens sambo Frida, som är en mycket sansad person som förmodligen sällan sätter sig i grillen.
[tänk er en bild på Sextonåringen med massa fluffigt lödder i håret, även om det i verkligheten nästan inte syntes att hon precis hade hoppat ut ur duschen]
Någon tände lampan, så att alla kunde se mig där jag satt i ett hav och skruv och spik. Det gjorde ont i den stukade foten och i den på sniskan hängande nageln samt i den ömmande armbågen och den lite blåtonade näsan. Lite ont gjorde det nog i ändalykten, men annars mådde jag bra. Fjortonåringen satte sig upp och tittade på församlingen som stod vid sängens fotända.
– Va? Är det morgon? sa den yrvakne unge mannen.
– Japp, sa jag. Nu äter vi frukost!
[tänk er en bild på massa konstiga människor som ser förvånade ut]
”Han har för lite fot under bollen” säger kommentatorn när den luxemburgska muren får skottet rätt i magen.
