Läs noggrant – gärna ett par gånger.
Det här är faktiskt som när musikartister gör en cover. Jag planterar bara plötsligt embryos text i min blogg och hävdar att den måste dras upp till ytan från den djupa sankmark som heter kommentatorsbåset för att få ses av så många som möjligt – precis som när Adele sjunger Dylan. (Oj, jag tror minsann att jag fick till den mest haltande jämförelsen i världshistorien utan att ens börja fundera på en ironskt lipande smiley.)
Att embryo egentligen heter något helt annat med inledande versaler som vanligt folk, ja det låtsas jag faktiskt inte om. Här i bloggen dyker han upp då och då som embryo och så är det inte mer med det. Då kan det se ut så här – läs några ur sitt sammanhang ryckta rader:
”jag minsk ett babbliotek i vitryskland”
”det stavras raclette, som i von dy”
”i ortografens värkstad bror det många som är femlingar för varjeandra”
”jag trykcer vare sig antingen eller talfel eller stavfel är någnonting att skrämmas övar”
Jag är erkänt osmidig – både vad gäller snubbeltrill och uttalanden. När det gäller att tappa fulla, varma tekannor och att råka sätta sig i grillen vet alla att det är klanterier och misstag. Men när det gäller klumpiga meningar som hoppar groda ur munnen, tror många att det jag säger har legat och jäst i ett år och att jag i tanken har redigerat mig till dessa fantastiskt dumma repliker.
[tänk er en bild där jag har ett grodlår i mungipan]
Nu tar vi det en gång för alla: jag är ett av yrväder inspirerat fladder som oftast häver ur mig det som faller mig in. Men precis som att jag kan snubbla omkull och sätta foten i en tvättkorg, kan jag haspla ur mig saker som är helt fel eller bara obegripliga och som sedan måste dras tillbaka eller förklaras noggrant och ofta bes om ursäkt för.
(Nej, det har inte hänt något specifikt – sedan jag kom på att livet blir lättare att leva om man inte alltid säger nåt så fort hjärnan sprakar igång och nästan aldrig säger vad man egentligen tycker, har idiotmeningarna inte lika ofta kommit så långt som till stämbanden.)
Idag har jag – i kronologisk ordning – råkat
trampa på en studsboll, stuka foten, trilla omkull och landa på en nu öm armbåge
dra ner en blomvas på min egen näsa
fastna med den spanska stortånageln (som numera hänger på en skör tråd) i min egen jeansfåll så att det påminde om när Emil skulle dra ut Linas tand
klämma lillfingret i en hög med gjutjärnsgrytor
bita mig i tungan.
[tänk er en bild på min stortånagel, som är så läbbig att den faktiskt inte låter sig fotograferas]
Som om inte detta vore nog, bestämde jag mig alldeles nyss när klockan närmar sig midnatt för att smyga in och med kärlek i blicken titta på den sedan några timmar snarkande Fjortonåringen. (Jag överdriver inte: han snarkar som far sin.) Först fick jag leta i ett par olika sängar (barnen flyttar fortfarande omkring och sover än här, än där). Jag tassade till slut fram mot en säng som lät som en skruvdragare.
Tyst, tyst tog jag mina försiktiga steg på de annars knarrande golvplankorna. Fjortonåringen sover inte så tungt, så för säkerhets skull höll jag andan också. Men då …
– KRASCH KRASCH KRASCH RASSEL PANG BOM KRASCH och JÄTTEKNIRRK!
Jag hade klivit rakt in i och vält verktygslådan med säkert 20 kilo skruv och spik. Sorterad skruv och spik, ska tilläggas.
– Vad hääänder? sa min djefla man, som hade studsat upp ur den äktenskapliga sängen i rummet intill.
– Behöver ni hjälp? sa den plötsligt uppdykande Nittonåringen som så här dags ju sitter försjunken i datorspel med hörlurar.
– VAAAAD var det? sa Sextonåringen, insvept i ett badlakan och med schampo i håret.
– Är du okej, mamma? sa Tjugofyraåringen, som idag kom på överraskningsbesök och som ju inte är van vid mina snubblerier längre eftersom han faktiskt inte har bott hemma på sex år.
– Oj! sa Tjugofyraåringens sambo Frida, som är en mycket sansad person som förmodligen sällan sätter sig i grillen.
[tänk er en bild på Sextonåringen med massa fluffigt lödder i håret, även om det i verkligheten nästan inte syntes att hon precis hade hoppat ut ur duschen]
Någon tände lampan, så att alla kunde se mig där jag satt i ett hav och skruv och spik. Det gjorde ont i den stukade foten och i den på sniskan hängande nageln samt i den ömmande armbågen och den lite blåtonade näsan. Lite ont gjorde det nog i ändalykten, men annars mådde jag bra. Fjortonåringen satte sig upp och tittade på församlingen som stod vid sängens fotända.
– Va? Är det morgon? sa den yrvakne unge mannen.
– Japp, sa jag. Nu äter vi frukost!
[tänk er en bild på massa konstiga människor som ser förvånade ut]
Det pågår sedan ett par decennier en diskussion om de och dem samt dom. Jag har skrivit om det flera gånger och den förvirrande dedemepidemin sprider sig nu vidare.
I lördags publicerade SvD en text av svenskläraren Henrik Birkebo. Han har kämpat för att lära ut de och dem, men finner nu slaget förlorat och vill införa dom över hela linjen från januari 2017. (Eller vill och vill, det är kanske bara ett rop på hjälp.)
Själv säger jag alltid att
jag, han, hon, vi är samma slags ord som de (som uttalas dom)
mig, honom, henne, oss är samma slags ord som dem (som uttalas dom)
om det är helt omöjligt att förstå detta, är det bättre att skriva dom än att skriva fel.
Men om man bestämmer sig för att skriva talspråkligt (hej fopoll, kasjunöt och påmmfritt) kan det i vissa fall gå hur smidigt som helst – men i andra fall ställa helt nya krav på skribenterna. De som skriver måste kanske tänka efter och omformulera sig för att det plötsligt går inflation i dommandet så att meningarna blir alldeles för svårlästa.
Igår mejlade jag vår bank med en fråga. Svaret jag fick löd:
”Om de har gjort en ansökan om ett personnummer så måste dem vänta på de innan dem kan öppna något konto.”
[Här tar jag på mig livrem, hängslen och fallskärm när jag markerar citatet med 1) indrag 2) citattecken 3) kursiv stil så att ni verkligen ska förstå att det inte är jag som uttrycker mig så.]
Det är alltså tre fel i en enda mening från en bank, som ju måste se på språket som ansiktet utåt precis som loggan, lokalerna och leendena. Nu bestämmer vi plötsligt att det är den 1 januari 2017 och att dom ska införas med militär precision.
”Om dom har gjort en ansökan om ett personnummer så måste dom vänta på dom innan dom kan öppna något konto.”
Och dääär blev dom-bägaren full. Välj nu mellan att skriva om meningen eller att använda de och dem korrekt, säger jag med rynkad panna.
Vi fortsätter med tanken att vi skippar de och dem och bara tillåter dom. Vi säger att det nu är år 2023 och vi ska lära de små skolbarnen skillnaden mellan they och them i engelskan.
– They and them are both pronouns, i.e. words which are used in place of nouns or noun groups. They and them are always used in place of plural nouns or noun groups in the third person. However, the fundamental difference between the two in grammatical terms is that they is a subject pronoun, and them is an object pronoun.
– Oh dear.
Jag har frossat i kläder från ”the Edwardian era” i Storbritannien; alltså ungefär 1890–1910. Bland annat listades sådant som att kvinnor hade oerhört många lager kläder, nämligen
linne och stora underbyxor
korsett
små kuddar som gjorde att det buktade in och ut på rätt ställen eftersom silikon inte fanns än
underskjorta
långa knickersliknande underbyxor
silkesstrumpor
underkjol.
Och så själva klänningen eller kjolen och blusen ovanpå.
De ser förvisso ganska tillknäppta ut, kvinnorna från 1890.
Fast så himla jobbigt ser det ju inte ut att vara? (London 1906.)
Har inte männen sedan (nästan) Hedenhös gått omkring i liksom samma brallor, kavajer och nåt pynt runt halsen?
Kolla: brallor och skjorta samt tröja. Gäsp.
Jagger och Faithful: brallor och kavaj, skjorta och rock. Dubbelgäsp, även om mönstret på Mick Jaggers kostym är … annorlunda.
Just 1960-talet får ju sägas vara lite nyskapande, ändå. Men det är ändå brallor och (stor) överdel: mönstret går igen.
Åh, ljuva 1700-tal! Då klädde sig männen som galningar! (Med mitt nutida sätt att se på klädsel alltså.)
Men vad hade männen på sig runt förra sekelskiftet? Nu ska vi utreda männens klädsel när kvinnorna kämpade med allt det där i punktlistan ovan. Vad hittar jag vid en ytlig googling?
”At the start of the Edwardian era in the early 1900s, jacket and suit styles were updated with the incorporation of elements still seen in modern menswear, including straighter cuts, especially for jackets and coats. Men’s clothing was also designed to fit closer to the body.”
Det var ju inte mycket. Tajtare brallor får vi ju uppleva då och då. Kom igen nu då, the Edwardian man! Om kläderna ska vara tajtare kanske även underkläderna måste förändras för att få plats?
The union suit – en overall med glipa fram (syns inte på bilden) och lucka bak. Det här hade alla karlar på sig under kläderna till ungefär 1911!
Noooo.
Gatumode 1910 – här anar man inte alls mannens underklädespyjamas. Det sägs att den där stärkta kragen på mannen var rysligt obekväm – men männen slapp ju i alla fall att ha en hel jädra blombukett på bröstet.
Hatt, kravatt, skjorta väst, rock, brallor och skor. Same old, same old. När kom man senast på ett nytt klädmode? Är det rentav så att alla kläder redan har uppfunnits och att vi måste reprisera allt i en evig cirkel tills tiden tar slut, solen slocknar, regnet evighetsregnar och Antarktis glider iväg mot Arktis?
Fast det här var ju ett nytt påhitt för kanske tio år sedan. Men det är inte inne längre, va?
Mina irrvägar genom sajbern (jag odlar just nu min prokrastineringsådra) förde mig rakt i gapet på en brittisk sida som handlade om dagens datum. Det hände sig nämligen år 1814, att ett gigantiskt ölfat på The Horse Shoe Brewery exploderade och nästan 600 000 liter öl (porter) rann ut på Londons gator och ner i slumkvarteren.
Så här såg det ut. (Eller kanske inte. Det här är en bild från 1928, när Themsen svämmade över.)
Klockan var halv sex på eftermiddagen den 17 oktober. Männen var fortfarande ute och jobbade, medan kvinnorna i dessa fattiga kvarter var hemma med barnen. Fem av kvinnorna och tre barn som sveptes med av öltsunamin dog. (”Öltsunami” är inte ett av mig påhittat ord, men det beskriver tydligen jättevågen väl.) De åtta olyckliga var:
Hannah Banfield, 4 år
Eleanor Cooper, 14 år (servitris på pub)
Elizabeth Smith, 27 år (murarfru)
Mary Mulvey, 30 år
Thomas Murry, 3 år (Mary Mulveys son)
Sarah Bates, 3 år
Ann Saville, 60 år (förberedande sin sons begravning)
Catharine Butler, 65 år (änka)
Ölvågen var så brutal (fatet fyllde tre våningsplan i bryggeriet) att den drog med sig människor som befann sig en trappa upp i vissa hus.
”Plötsligt bars jag framåt av en oerhört stark, snabb våg som nästan tog andan ur mig. Det vrålande dånet påminde om ljudet som uppstår vid husrivning och en kvävande rök letade sig in i mina öron och näsborrar. Jag lyckades rädda mig med hjälp av hårt kämpande Londonbor, som även förklarade vad det var för katastrof som hade drabbat mig. I ett bryggeri på Banbury Street i Saint Giles hade ett gigantiskt ölfat (som rymde fyra eller fem tusen tunnor starköl [strong beer]) plötsligt gått sönder och den utforsande ölen sopade undan allt i sin väg. Hela hus översvämmades, några människor dog och från alla gränder hördes de skadades suckar och stön.”
Så här såg det ut i kvarteren runt år 1800.
De två hus som flankerade bryggeriet, jämnades med marken och i flera veckor sanerades området från öl. Bryggeriet klarade sig underligt nog alldeles utmärkt och fortsatte att producera öl i drygt 100 år till. Det kan förstås ha hjälpt att olyckan ansågs vara just en olycka (eller som de sa dåförtiden: ”Det var Gud!”) och att staten gav återbäring på skattepengar som redan var inbetalda för den sedermera spillda ölen.
Här var det!
Ryktet om vad som hände i ölexplosionens kölvatten är, om man jämför med tidningsartiklarna från 1814, alldeles förfärligt överdrivet – men ganska roligt. Allt detta är alltså felaktigt:
Män sägs ha blivit köksintresserade i jakten på verktyg att skopa upp öl med.
Några sägs ha druckit sig berusade genom att dricka ur sina egna skor.
En man påstods ha dött av alkoholförgiftning efter att ha druckit upp allt som sipprade in i hans källare.
Patienter på sjukhusen sades rymma ut på gatorna när de ölstinkande, skadade människorna dök upp där – de fick för sig att gratis öl delades ut till alla i London.
Jättemånga människor påstods ha trampats ihjäl när ölen höll på att torka bort och alla fortfarande var törstiga.
Fel, fel, fel.
Kanske ska man ta det lite försiktigt i London just detta datum, eftersom staden den 17 oktober år 1091 drabbades av en kraftig tornado. Den dåvarande London Bridge av trä went falling down, kyrkor rasade samman och 600 hus bara försvann. Och två (2!) människor dog.
(Hela världen drar efter andan. Lotten skiter i litteraturpriset? VARFÖR?)
Nejdå, men jag är så vansinnigt upptagen med att måla ett tak och spika panel på ett annat tak, och då blev litteraturen plötsligt inte alls viktig.
Men. Nu dog ju min favoritnobelpristagare Dario Fo alldeles idag, alldeles nyss. Och eftersom vi måste ha någon pristagare med blott två bokstäver i efternamnet då och då (vilket jag har nämnt tidigare), så vet jag bestämt vem det blir:
Nu är klockan 12:59. Måste sätta på direktsändningen! Tusan hakar, takfärg på tangentbordet!
… för att han har skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen …
Ur katastrofintervjun från 1966:
– Are you a poet? A singer? Or do you write poems and then put music to them?
– No. I don’t know. It’s so silly. You wouldn’t ask these questions of a carpenter, would you?
Ständiga sekreteraren Sara Danius intervjuas och får – eftersom tillkännagivandet av oklar anledning kom en vecka senare än vanligt – frågan om Akademien var enig i beslutet.
– Mycket enig. Hrrrm.
Måtte nu alla i evigheters evighet analysera det där hrrrrm:et.
As human gods aim for their mark
Make everything from toy guns that spark
To flesh-coloured Christs that glow in the dark
Easy to see without looking too far
That not much is really sacred
Mikael Wiehe har sjungit Dylan på svenska: De ensligas allé (1982) Dylan (2006) Dylan på svenska (2007)
Ulf Lundell har också sjungit några Dylanlåtar på svenska: ”Precis som en kvinna” och ”Hjärtat mitt”.
Tydligen har Bruno K Öijer och Eric Fylkeson tolkat Dylan också: Nu är jag tillbaka i regnet (1975).
En tolkning av en annan Dylan-låt. (Ja, jag har valt enligt min egen ytterst banala musiksmak.)
Tralallalaaaa!
”Poeter blir bara såna som inte duger till popsångare.”
/BOB DYLAN
Här sitter jag och diktar,
och så säjer då nån jävel
som är lagd för skryt och skrävel
och som bara sjunger pop
att nu borde jag ge opp.
Förbannade popsångare,
din hjärna är ju trångare!
Nänä, det heter trängre.
Jag orkar inte längre.
All right, så ger jag opp.
Sjung nu din jävla pop.
Det värsta är att han har rätt ändå.
Det ligger nånting i att folk hör på.
Deras (senaste) klubbemblem ser ut så här (de inringade):
Här kommer jag med glasögonen på nästippen och knipmun samt en farlig pekinne i handen.
– Lär dig nu dessa tio basketspelares namn, vilka klubbar de spelar (spelade) i och hur klubbarnas emblem ser ut!
Prov imorrn!
Nu förstår ni känslan?
Men nu handlade det ju om de svenska riksdagspartierna, och det gäller väl bara att se ett mönster och lära sig att rabbla utantill, eller hur? Vi börjar med de manliga partiledarnas förnamn:
Jan, Jimmie, Jonas …samt Stefan och Gustav
Det låter som en brödrakvintett där föräldrarna på slutet inte kände för Jonatan och Johannes.
Och nu de kvinnliga partiledarnas förnamn:
Annie, Anna, Isabella och Ebba
Det är rena rama snårskogen med alla A:n och tre B:n – och alla har dubbeltecknade bokstäver.
Vi fortsätter i snårskogen i efternamnen, där den som gillar träd har hamnat i himmelriket.
Lööf, Björklund, Lövin, Löfven och … Busch
Bubblare på naturtemat: Sjöstedt.
Miljöpartiets språkrör har sympatiskt nog de enda efternamn som slutar på -in: Lövin och Fridolin. Då kan vi lägga dem i särskild hög.
Det är också bra att Kristdemokraterna har sett till att partiledaren heter Thor, som ju är åskgud – om än inte en kristen sådan.
Nu ska vi se om vi på något sätt kan koppla partiernas symboler till partiledarnas namn.
Mja. Vi tackar M, L och V som har den goda smaken att underlätta tolkningen med en bokstav som ledtråd, även om Folkpartiets blåklint var blommigare än det där L:et. Fast vem tusan behöver blommor när man har bokstäver?
Fast vem tusan behöver blommor när man har bokstäver?
Fyrklövern kan man ju associera till Lööf, tack, det var bra.
Fotnot:
Ni minns att Stefan först sa att han hade tagit bort fnutten på Löfvén för att det var ”flugskit” (men att det helt onödiga f:et minsann inte var flugskit) och att han senare sa att det faktiskt ska uttalas Löööven som ett gäng tyska lejon?
Riksdagspartiernas ledare (och när de blev det):
Centerpartiet: Annie Lööf (2011)
Liberalerna: Jan Björklund (2007)
Kristdemokraterna: Ebba Busch Thor (2015)
Miljöpartiet de gröna: Isabella Lövin (2016), Gustav Fridolin (2011)
Moderata samlingspartiet: Anna Kinberg Batra (2015)
Socialdemokraterna: Stefan Löfvén (2012)
Sverigedemokraterna: Jimmie Åkesson (2005)
Vänsterpartiet: Jonas Sjöstedt (2012)
Kan man kanske sjunga den här listan till Blinka lilla stjärna?
Igår spreds i kommentatorsbåset nyheten att det är slut med glögg som innehåller whisky och rom. Å ja ba:
– Men är det inte vin i glöggen?
Jo, men det finns ju så många olika sorter.
Nummer 4 är smaksatt med rom, nummer 13 med whisky.
Det är EU som krånglar. EU är lite som svenska staten på 70-talet; nya förbud och direktiv hit och dit och rättning i ledet alla, för nu ska det bli ordning på torpet och svenskarna ska inte komma här och tramsa och sabotera whisky och rom så att de smakar kanel och kardemumma som vore de kanelbullar eller nåt! Säger EU.
Men vad ska den där glöggen med whisky eller rom heta om den inte får heta glögg? (Själva drycken är inte förbjuden, men den får inte heta glögg. Och dagis ska heta förskola, kalhygge ska heta föryngringsyta och städare ska heta parkettkosmetolog.)
Förslag från kommentatorsbåset: den där f.d. glöggen kan heta glågg, glägg, glügg eller oglögg medan whiskeyn här i rubriken får heta O’Glögg. Men nu är frågan om EU ska nöja sig med detta?
• Får verkligen ett bord på Ikea heta Norden eftersom Ikea är från Sverige och inte från Danmark, Finland, Island eller Norge?
• Får diskmedlet Yes heta just så trots att Yoko Ono nästan äger det ordet och Yes ju inte ens är ett disk-ho-band?
Yes:et som fick John Lennon att falla för Yoko Ono.
• Får jag ens heta Lotten, jag som inte ens vinner när det är vinst varje gång?
Wow. Vilken väldigt ful bild. Wow.
Nu måste jag ut och leta efter kråkbärsglögg – om inte annat för att sedan höra vad kråkorna tycker om namnet.
Hm. Sicken snygg bild. Hm.
This just in! EU:s regler misstolkades! Livsmedelsverket och alla jurister tolkade reglerna som att ”starkvinsglögg inte får förstärkas med annat än druvbaserat destillat”. Jag citerar (men har passat på att korrigera meningen lite enligt svenska skrivregler):
Men detta stämmer alltså inte; spriten ska vara gjord på jordbruksbaserade råvaror – och dit hör även sockerrör, korn och äpplen som ger rom, whisky och calvados.
I övergången mellan nytt och gammalt vandrar vi omkring i ett plottrigt gytter med ideliga val och ställningstaganden.
1980
– Mikrovågsugn verkar bra. Men farligt. Fast bra. Var i hela friden ska den stå?
(Pappa skrev en text till en mikrovågsugnstillverkare och fick en mikro som betalning. Den var större än vår då största tjock-tv och funkade utmärkt till 2001.)
1996
– Ska du eller jag ha mobiltelefonen idag?
(Vi hade bara en, och den som hade den mest komplicerade arbetsdagen fick ha mobilen.)
2013
– Ska vi verkligen ha kvar den fasta väggtelefonen?
(Nej, det skulle vi inte. Om alla mobiler dör under en zombieinvasion, får vi börja med röksignaler.)
2016
– Här, barn! Det är söndag och titta vad jag fann i brevlådan! En så kallad dagstidning! Vi har en gratis helgprenumeration under en månad. Se så intressant! Vem vill läsa först? [prassel, prassel]
(Ingen svarade.)
Nu kommer världens finaste köksbild som så innerligt väl illustrerar övergången mellan det gamla och det nya. Men först måste vi etablera situationen lite grann. Här är köksinspiration från Ikeakatalogen 1974.
Håll i er, för nu går vi ett år tillbaka i tiden till 1973, till en bild som jag har hittat på Stockholmskällan.
Det är fru Nilsson på Tomtebogatan 48 i Stockholm, och det är 1973. Klädesplagget kallades av oss ungdomar ”städrock som alla tanter har” och det praktiska hucklet som hon har på huvudet dolde inte sällan papiljotter. Sällan har det gamla så tydligt mött det nya.
Förutom den där kokplattan, finns en elektrisk bänkspis (jfr ”bänkdiskmaskin”) med två kokplattor ovanpå den ljuvliga, men förstås opraktiska vedspisen. Forna tiders kökspryttlar som kval kruskavel för knäckebröd hänger som prydnad – eller är det kanske bara där de förvaras? Jag ska på CSI-vis försöka förstora några detaljer.
En ovanligt brutal degskrapa?
Disktrasor och burkar med … vad?
Klädnypor på spiselkransen!
Jag beundrar skafferi, utdragbar skärbräda, enorm kaffepanna (som nog inte enbart var för kaffe) … och känner att det är svårt att sluta titta på bilden. Så jag rusar till Stockholmskällan och letar reda på några till!
Blasieholmstorg 11 C (1967). Tänk er att städa bland rören där uppe vid vattenskadan i taket …
Fru Karin Harryan på Smålandsgatan 24 (1970). Se, så nära till hands hon har sin öppna handväska i fönstret.
Mäster Mikaels Gata 6 (så sent som 1971). Det måste ha varit kallt på golven.
Katarina västra barnkrubba 1910. Vilken jätteburk till mannagrynen! Och se: kastrullerna står uppåner med locket på. Intressant. Uppdatering: Nej, det är inte lock, dumma mig! Det är flänsar som behövs för att grytorna ska hållas på plats i hålet och inte åka för långt ner i ner i elden.
2026
– Det här tangentbordet måste vara minst tio år gammalt. Usch, vad svårt det är att trycka ner knapparna, jag får träningsvärk ända upp till axlarna ju. Ska jag, eller ska jag inte börja gå på gym trots allt?
För snart 40 år sedan var spanska discoduon Baccara med i Eurovisionsfinalen – men tävlande för Luxemburg. Sedan dess har jag faktiskt inte många gånger funderat över just Luxemburg.
Eller för den delen Baccara.
Nu är det dags för det där konstiga fotbollslandslaget utan karatesparkande Zlatan att spöa Luxemburg på bortaplan. Hur ska det gå, hur ska det gååå? Sprallige Guidetti har målkramp och Marcus Berg trillar mest omkull. För att överraska lite kan vi väl låtsas att det här är startelvan, men …
… efter ett par minuter putta upp back-Granen på topp så att hans försvarare blir så paff att han inte riktigt fattar någe, och då gör Granen mål. Dagisgänget Emil, Albin och Victor kan väl på liknande sätt springa i kors med varandra och förvirra sina försvarare till enorma misstag?
(Fotbollsfanatiker skakar på huvudet för de tror nu att jag tror att man alltid spelar man-man-försvar i fotboll. Well pffft, kom på nån bättre taktik själva då!)
Ser ni förresten på bilden att Victor där i backlinjen måste försvara ett större område än Granen, Lustig och Martin Olsson? Japp, så går det när man har ett långt dubbelnamn. (Tänk vad Marie-Louise Ekman De Geer Bergenstråhle hade fått rusa omkring om hon hade spelat fotboll i landslaget.)
Slumpvis utvald försvarsbild, bara. (Steph Curry & James Harden.)
Matchen börjar inte förrän bortåt niosnåret (kanal 5 kl 20:45) och innan dess måste jag laga mat, fixa basketprogramblad, hämta ett barn från basketträning och laga en garderob.
Lotten, återkomsten, två timmar senare:
Under nationalsången sjunger vissa, andra inte. Guidetti hoppar omkring värre än ett popcorn i en varm kastrull och …
PANG … NU ÄRE REKLAM! SPELA PÅ FÖRSTE MÅLGÖRARE! KÖP KONSERVERAD GRÖT! HOHOOOOO VAD VOLYMEN ÄR HÖG! WTF!
Åhej. Tillbaka till den gröna planen.
… fjäääällhöga nooo…
Kommentatorn säger att ”… men för de offensiva spelarna är det viktigt att göra mål … ” Puh.
(Jag tror att någon tv-nisse tryckte på fel reklaminslagsknapp. Man kan faktiskt inte smälla in reklam när man liksom känner för det, hurrudu.)
10 min
Nu har ungefär 17 personer sagt att vi inte ska underskatta motståndet. Okej, grabbar? Fotbollsmässigt har inget hänt, annat än att jag har konstaterat att vår målis Olsen är svartblå-klädd och att Luxemburgs målis är så grönklädd att han på den gamla goda svart-vita tiden hade försvunnit mot den lika gröna gräsmattan.
Men skorna syns bra.
13 min
Sverige har ett jättejätteläge två gånger om, men någon har sagt till alla att inte vara ego, så alla passar varandra som i kinaschack. Och där står den store, gröne, luxemburgske hulken och motar bort alla bollar som vore de bananflugor.
17 min
Sverige har frispark och unge Emil med tre centimeters skäggstubb ska skjuta.
”Han har för lite fot under bollen” säger kommentatorn när den luxemburgska muren får skottet rätt i magen.
Mycket ska man höra … Betyder det månne att det blir dålig båge på bollbanan?
24 min
Oj, förlåt. Jag slumrade visst till.
25 min
Martin Olsson och en rödklädd hoppar upp mot en boll och det ser ut så här:
Hoppetihopp, liksom,
Men huuuuuuuu vad ont det gjorde på luxemburgaren. Han har så ont att han rullar femton varv på gräsmattan, vilket ju är precis det man alltid gör när man får rejält ont.
All världens läkare kommer till undsättning.
Men allt de har, är liksom på förstavärldskrigsnivå: en kylblåsa.
Och där sitter vi alla och tänker ujujuj, Martin Olsson måste verkligen ha vassa armar. Gult kort fick han förstås (fastän de hoppade likadant som lika goda kålsupare) och denna näradödenupplevelse måste gå till historien.
Och så ställer karln sig upp och blöder inte ens!!!
31 min
Sverige har haft åttatusen lägen nu. Ett ”läge” är en målchans i fantasin.
32 min
Albin Ekdal stämplas med nio dobbar på foten och dör i exakt sju sekunder. Sedan viftar han bort all smärta och reser sig upp som den lille viking han är.
38 min
Marcus Berg får en stenhård spark på hakan och däckas i säkert 20 sekunder. Uppåhoppa!
40 min
”Sverige måste våga utmana och slå sin gubbe!” tjoar expertkommentatorn Anders Svensson.
Jag skulle vilja tillägga att mittfältet har kommit i kläm och att alla har känningar i ljumskarna samt att bollen är rund.
45+ min
Vi går till halvtidsvila med 0-0 och är lika frustrerade som Guidetti här.
Jag utnämner härmed Oscar Hiljemark till matchens skitigaste lirare.
52 min
Andra halvlek har börjat lite mer positivt. Eller inte. Missat skott. Missad passning. Missad mottagning. Gult kort på oss. Statistikerna talar om för oss att vi har vunnit en av de åtta senast spelade matcherna.
Nu måste jag nog sparka lite i kakelugnen så att det händer nåt.
56 min
Luxemburgs Carlson (!) fäller Durmaz (vår ende spelare med Z) och vi får en frispark som kräver vit sprejmarkering men domarn har inte sprejen med sig! Oh nooo! Det kommer aldrig att sluta väl! Vi missar! Domarn står i vägen! Den gröna målvakten får ut den över baslinjen! Det blir hörna!
Meeen, så mager han är, Mikael Lustig. Jag ska nog skicka lite palt till honom.
58 min
Pang bom tjoff! I MÅL! Mikael Lustig som ju inte alls är målspottande forward lydde mitt råd och lurade sin försvarare uppåt läktarn! Jag borde vara rådgivare inom fopoll! Vi leder med ett mål!
65 min
Nu är det lite intressant att kika ut på sidlinjen, för där värmer i runda slängar 22 ljumskar upp inför ett eller två byten. En av inbytarna heter Toivonen, och han är nästan bästis med Marcus Berg sedan de spelade i juniorlandslaget (kallat U21, men det går ju inte att begripa) och alla vill se dem spela ihop. (”Alla” är förstås en definitionsfråga.)
70 min
Målspottaren Guidetti (som inte gör mål) får byta ut – in kommer nyss nämnde Toivonen. Berg ser lite glad ut.
Toivonen ser jättenervös ut.
75 min
Nu gäller det att fokusera på viktiga ting så att vi inte förlorar den här matchen. Det är 10 °C i Luxemburg, några spelar i vantar och landet har drygt 500 000 invånare och här sitter jag i mitt gula landslagslinne och minsann har jag inte lite skavsår.
Puh, där gick ännu en minut.
79 min
Albin Ekdal byter ut med ett stort skavsårsplåster i pannan. In kommer Fransson. (Vilken jävla Fransson? Finns det fotbollsspelare som heter Fransson?)
Oj, nu var jag okoncentrerad när kommentatorerna berättar att någon har nickförbud med tanke på fontanellen. Låter ju intressant, kan någon googla vilka vuxna fotbollsspelare som har fontanellen kvar?
82 min
Oj, nu fick Granen en armbåge i plytet så han stöp som en boxare i rond 10. Vips, får vi spela med ett obehagligt överläge eftersom Luxemburgs slagskämpe åkte ut med rött kort. Domaren viftar med gula kort mot alla och banne mig om han inte slår något slags rekord nu. Ett rött och åtta gula, får jag det till. (Fast jag överdriver alltid.)
88 min
Nu har vi noll spelare med Z eftersom Durmaz går ut och släpper in Nyman. (Vilken jävla Nyman? Finns det verkligen fotbollsspelare som heter Nyman?)
90 min
Det blir tre obehagligt långa tilläggsminuter. Fokusera nu. Tänk på att Luxemburg är ett storhertigdöme. Får de ens delta i VM då? NEEEEEJ, en jädra motståndare försöker göra mål genom att sparka på vår Olsen … Men han missar! (Bollen, that is. Han träffade Olsens knä istället.)
PFFFFFFUIIIIIIFFF!
Det är över. Vi vann med 1–0 och har alltså vunnit två matcher av den senaste nio. Jättebra trend ju!
Olsen, han fick linda på knät, han. (Det gör ont i mina knävlar när andra får ont i sina.)
We use cookies to ensure that we give you the best experience on our website. If you continue to use this site we will assume that you are happy with it.Ok
”Han har för lite fot under bollen” säger kommentatorn när den luxemburgska muren får skottet rätt i magen.
