Hoppa till innehåll

Månad: oktober 2016

Domedarerna (av embryo)

domedarerna

välkommen till domkyrkcan

här har vi dom tre vissna männen: de dem okcså dom

ah dom där domherrarna som dömer

okcså här bortland har vi dromedarerna

så hetrer dom väl inte det säjer jag nu: dom hetrer väl domedarer

är du dom i huvudet det undrar jag nu

så hetrer det väl inte det säjer jag nu: de heter väl dem i huvudet

fast de där är väl kaneler det säjer jag nu de har ju två puckar det ser man på dem

är du helt puckad dom där andra domedarerna heter ju kaneler det ser man på dem: de har puckar överallt: D D

om vi grår vidare hittar vi en del andra ben: repliker från förr i små skrin: här har vi en: ”di där kanelkalvarna diar di där kanelerna”

okcså jag duar dom där dumedarerna eftrersom de förtjänar det det kan du hälsa dem

okcså du kan hälsa hem till dom därhemma det säjer jag nu

yo

©embryo 2016


Läs noggrant – gärna ett par gånger.
Det här är faktiskt som när musikartister gör en cover. Jag planterar bara plötsligt embryos text i min blogg och hävdar att den måste dras upp till ytan från den djupa sankmark som heter kommentatorsbåset för att få ses av så många som möjligt – precis som när Adele sjunger Dylan. (Oj, jag tror minsann att jag fick till den mest haltande jämförelsen i världshistorien utan att ens börja fundera på en ironskt lipande smiley.)

Att embryo egentligen heter något helt annat med inledande versaler som vanligt folk, ja det låtsas jag faktiskt inte om. Här i bloggen dyker han upp då och då som embryo och så är det inte mer med det. Då kan det se ut så här – läs några ur sitt sammanhang ryckta rader:

”jag minsk ett babbliotek i vitryskland”

”det stavras raclette, som i von dy”

”i ortografens värkstad bror det många som är femlingar för varjeandra”

”jag trykcer vare sig antingen eller talfel eller stavfel är någnonting att skrämmas övar”

Nyss kunde jag konstatera att det är drygt tio år sedan jag stötte på embryo allra första gången. (Varför karln inte är världsberömd i hela Sverige är en gåta.) Här kan ni läsa min favorit: om fibrer i presis alltning.
Share
69 kommentarer

Jag är helt enkelt lite klumpig

Jag är erkänt osmidig – både vad gäller snubbeltrill och uttalanden. När det gäller att tappa fulla, varma tekannor och att råka sätta sig i grillen vet alla att det är klanterier och misstag. Men när det gäller klumpiga meningar som hoppar groda ur munnen, tror många att det jag säger har legat och jäst i ett år och att jag i tanken har redigerat mig till dessa fantastiskt dumma repliker.

[tänk er en bild där jag har ett grodlår i mungipan]

Nu tar vi det en gång för alla: jag är ett av yrväder inspirerat fladder som oftast häver ur mig det som faller mig in. Men precis som att jag kan snubbla omkull och sätta foten i en tvättkorg, kan jag haspla ur mig saker som är helt fel eller bara obegripliga och som sedan måste dras tillbaka eller förklaras noggrant och ofta bes om ursäkt för.

(Nej, det har inte hänt något specifikt – sedan jag kom på att livet blir lättare att leva om man inte alltid säger nåt så fort hjärnan sprakar igång och nästan aldrig säger vad man egentligen tycker, har idiotmeningarna inte lika ofta kommit så långt som till stämbanden.)

Idag har jag – i kronologisk ordning – råkat

  • trampa på en studsboll, stuka foten, trilla omkull och landa på en nu öm armbåge
  • dra ner en blomvas på min egen näsa
  • fastna med den spanska stortånageln (som numera hänger på en skör tråd) i min egen jeansfåll så att det påminde om när Emil skulle dra ut Linas tand
  • klämma lillfingret i en hög med gjutjärnsgrytor
  • bita mig i tungan.

[tänk er en bild på min stortånagel, som är så läbbig att den faktiskt inte låter sig fotograferas]

Som om inte detta vore nog, bestämde jag mig alldeles nyss när klockan närmar sig midnatt för att smyga in och med kärlek i blicken titta på den sedan några timmar snarkande Fjortonåringen. (Jag överdriver inte: han snarkar som far sin.) Först fick jag leta i ett par olika sängar (barnen flyttar fortfarande omkring och sover än här, än där). Jag tassade till slut fram mot en säng som lät som en skruvdragare.

Tyst, tyst tog jag  mina försiktiga steg på de annars knarrande golvplankorna. Fjortonåringen sover inte så tungt, så för säkerhets skull höll jag andan också. Men då …

– KRASCH KRASCH KRASCH RASSEL PANG BOM KRASCH och JÄTTEKNIRRK!

Jag hade klivit rakt in i och vält verktygslådan med säkert 20 kilo skruv och spik. Sorterad skruv och spik, ska tilläggas.

– Vad hääänder? sa min djefla man, som hade studsat upp ur den äktenskapliga sängen i rummet intill.
– Behöver ni hjälp? sa den plötsligt uppdykande Nittonåringen som så här dags ju sitter försjunken i datorspel med hörlurar.
– VAAAAD var det? sa Sextonåringen, insvept i ett badlakan och med schampo i håret.
– Är du okej, mamma? sa Tjugofyraåringen, som idag kom på överraskningsbesök och som ju inte är van vid mina snubblerier längre eftersom han faktiskt inte har bott hemma på sex år.
– Oj! sa Tjugofyraåringens sambo Frida, som är en mycket sansad person som förmodligen sällan sätter sig i grillen.

[tänk er en bild på Sextonåringen med massa fluffigt lödder i håret, även om det i verkligheten nästan inte syntes att hon precis hade hoppat ut ur duschen]

Någon tände lampan, så att alla kunde se mig där jag satt i ett hav och skruv och spik. Det gjorde ont i den stukade foten och i den på sniskan hängande nageln samt i den ömmande armbågen och den lite blåtonade näsan. Lite ont gjorde det nog i ändalykten, men annars mådde jag bra. Fjortonåringen satte sig upp och tittade på församlingen som stod vid sängens fotända.

– Va? Är det morgon? sa den yrvakne unge mannen.
– Japp, sa jag. Nu äter vi frukost!

[tänk er en bild på massa konstiga människor som ser förvånade ut]

Share
74 kommentarer

Underligheter då och nu: the Edwardian era

Jag har frossat i kläder från ”the Edwardian era” i Storbritannien; alltså ungefär 1890–1910. Bland annat listades sådant som att kvinnor hade oerhört många lager kläder, nämligen

  • linne och stora underbyxor
  • korsett
  • små kuddar som gjorde att det buktade in och ut på rätt ställen eftersom silikon inte fanns än
  • underskjorta
  • långa knickersliknande underbyxor
  • silkesstrumpor
  • underkjol.

Och så själva klänningen eller kjolen och blusen ovanpå.

1890
De ser förvisso ganska tillknäppta ut, kvinnorna från 1890.
edwardiandress
Fast så himla jobbigt ser det ju inte ut att vara? (London 1906.)

Har inte männen sedan (nästan) Hedenhös  gått omkring i liksom samma brallor, kavajer och nåt pynt runt halsen?

60-tal
Kolla: brallor och skjorta samt tröja. Gäsp.
jagger_faithful
Jagger och Faithful: brallor och kavaj, skjorta och rock. Dubbelgäsp, även om mönstret på Mick Jaggers kostym är … annorlunda.
60-tal2
Just 1960-talet får ju sägas vara lite nyskapande, ändå. Men det är ändå brallor och (stor) överdel: mönstret går igen.
peruktok
Åh, ljuva 1700-tal! Då klädde sig männen som galningar! (Med mitt nutida sätt att se på klädsel alltså.)

Men vad hade männen på sig runt förra sekelskiftet? Nu ska vi utreda männens klädsel när kvinnorna kämpade med allt det där i punktlistan ovan. Vad hittar jag vid en ytlig googling?

”At the start of the Edwardian era in the early 1900s, jacket and suit styles were updated with the incorporation of elements still seen in modern menswear, including straighter cuts, especially for jackets and coats. Men’s clothing was also designed to fit closer to the body.”

Det var ju inte mycket. Tajtare brallor får vi ju uppleva då och då.  Kom igen nu då, the Edwardian man! Om kläderna ska vara tajtare kanske även underkläderna måste förändras för att få plats?

mens-union-suit
The union suit – en overall med glipa fram (syns inte på bilden) och lucka bak. Det här hade alla karlar på sig under kläderna till ungefär 1911!

Noooo.

1910
Gatumode 1910 – här anar man inte alls mannens underklädespyjamas. Det sägs att den där stärkta kragen på mannen var rysligt obekväm – men männen slapp ju i alla fall att ha en hel jädra blombukett på bröstet.

Hatt, kravatt, skjorta väst, rock, brallor och skor. Same old, same old. När kom man senast på ett nytt klädmode? Är det rentav så att alla kläder redan har uppfunnits och att vi måste reprisera allt i en evig cirkel tills tiden tar slut, solen slocknar, regnet evighetsregnar och Antarktis glider iväg mot Arktis?

saggingjeans
Fast det här var ju ett nytt påhitt för kanske tio år sedan. Men det är inte inne längre, va?
Share
69 kommentarer

Ölöversvämningen i London

Mina irrvägar genom sajbern (jag odlar just nu min prokrastineringsådra) förde mig rakt i gapet på en brittisk sida som handlade om dagens datum. Det hände sig nämligen år 1814, att ett gigantiskt ölfat på The Horse Shoe Brewery exploderade och nästan 600 000 liter öl (porter) rann ut på Londons gator och ner i slumkvarteren.

thmesflood1928
Så här såg det ut. (Eller kanske inte. Det här är en bild från 1928, när Themsen svämmade över.)

Klockan var halv sex på eftermiddagen den 17 oktober. Männen var fortfarande ute och jobbade, medan kvinnorna i dessa fattiga kvarter var hemma med barnen. Fem av kvinnorna och tre barn som sveptes med av öltsunamin dog. (”Öltsunami” är inte ett av mig påhittat ord, men det beskriver tydligen jättevågen väl.) De åtta olyckliga var:

  • Hannah Banfield, 4 år
  • Eleanor Cooper, 14 år (servitris på pub)
  • Elizabeth Smith, 27 år (murarfru)
  • Mary Mulvey, 30 år
  • Thomas Murry, 3 år (Mary Mulveys son)
  • Sarah Bates, 3 år
  • Ann Saville, 60 år (förberedande sin sons begravning)
  • Catharine Butler, 65 år (änka)

Ölvågen var så brutal (fatet fyllde tre våningsplan i bryggeriet) att den drog med sig människor som befann sig en trappa upp i vissa hus.hith-london-beer-flood-brewery-drawing-istock_000013377382large-v

En enda ögonvittnesskildring finns kvar (i min översättning):

”Plötsligt bars jag framåt av en oerhört stark, snabb våg som nästan tog andan ur mig. Det vrålande dånet påminde om ljudet som uppstår vid husrivning och en kvävande rök letade sig in i mina öron och näsborrar. Jag lyckades rädda mig med hjälp av hårt kämpande Londonbor, som även förklarade vad det var för katastrof som hade drabbat mig. I ett bryggeri på Banbury Street i Saint Giles hade ett gigantiskt ölfat (som rymde fyra eller fem tusen tunnor starköl [strong beer]) plötsligt gått sönder och den utforsande ölen sopade undan allt i sin väg. Hela hus översvämmades, några människor dog och från alla gränder hördes de skadades suckar och stön.”

the-rookery-1800
Så här såg det ut i kvarteren runt år 1800.

De två hus som flankerade bryggeriet, jämnades med marken och i flera veckor sanerades området från öl. Bryggeriet klarade sig underligt nog alldeles utmärkt och fortsatte att producera öl i drygt 100 år till. Det kan förstås ha hjälpt att olyckan ansågs vara just en olycka (eller som de sa dåförtiden: ”Det var Gud!”) och att staten gav återbäring på skattepengar som redan var inbetalda för den sedermera spillda ölen.

kartatottenhamcourtroad
Här var det!

Ryktet om vad som hände i ölexplosionens kölvatten är, om man jämför med tidningsartiklarna från 1814, alldeles förfärligt överdrivet – men ganska roligt. Allt detta är alltså felaktigt:

  • Män sägs ha blivit köksintresserade i jakten på verktyg att skopa upp öl med.
  • Några sägs ha druckit sig berusade genom att dricka ur sina egna skor.
  • En man påstods ha dött av alkoholförgiftning efter att ha druckit upp allt som sipprade in i hans källare.
  • Patienter på sjukhusen sades rymma ut på gatorna när de ölstinkande, skadade människorna dök upp där – de fick för sig att gratis öl delades ut till alla i London.
  • Jättemånga människor påstods ha trampats ihjäl när ölen höll på att torka bort och alla fortfarande var törstiga.

Fel, fel, fel.

Kanske ska man ta det lite försiktigt i London just detta datum, eftersom staden den 17 oktober år 1091 drabbades av en kraftig tornado. Den dåvarande London Bridge av trä went falling down, kyrkor rasade samman och 600 hus bara försvann. Och två (2!) människor dog.

the-wizard-of-oz-the-wizard-of-oz-32641116-400-300
Precis så här såg det ut. (Eller kanske inte.)
Share
77 kommentarer

Nobelpriset i litteratur 2016

I couldn’t care less.

(Hela världen drar efter andan. Lotten skiter i litteraturpriset? VARFÖR?)

Nejdå, men jag är så vansinnigt upptagen med att måla ett tak och spika panel på ett annat tak, och då blev litteraturen plötsligt inte alls viktig.

Men. Nu dog ju min favoritnobelpristagare Dario Fo alldeles idag, alldeles nyss. Och eftersom vi måste ha någon pristagare med blott två bokstäver i efternamnet då och då (vilket jag har nämnt tidigare), så vet jag bestämt vem det blir:

koun

Nu är klockan 12:59. Måste sätta på direktsändningen! Tusan hakar, takfärg på tangentbordet!


Uppdatering kl 13:01
Bob Dylan! WTF!!!

… för att han har skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen …


Ur katastrofintervjun från 1966:

– Are you a poet? A singer? Or do you write poems and then put music to them?
– No. I don’t know. It’s so silly. You wouldn’t ask these questions of a carpenter, would you?

Ständiga sekreteraren Sara Danius intervjuas och får – eftersom tillkännagivandet av oklar anledning kom en vecka senare än vanligt – frågan om Akademien var enig i beslutet.

– Mycket enig. Hrrrm.

Måtte nu alla i evigheters evighet analysera det där hrrrrm:et.


bobsylan
Bob Dylan som maskros.

Här är ett exempel på originalspråk:

As human gods aim for their mark
Make everything from toy guns that spark
To flesh-coloured Christs that glow in the dark
Easy to see without looking too far
That not much is really sacred


Mikael Wiehe har sjungit Dylan på svenska:
De ensligas allé (1982)
Dylan (2006)
Dylan på svenska (2007)

Ulf Lundell har också sjungit några Dylanlåtar på svenska: ”Precis som en kvinna” och ”Hjärtat mitt”.

Tydligen har Bruno K Öijer och Eric Fylkeson tolkat Dylan också: Nu är jag tillbaka i regnet (1975).


En tolkning av en annan Dylan-låt. (Ja, jag har valt enligt min egen ytterst banala musiksmak.)

Tralallalaaaa!


”Poeter blir bara såna som inte duger till popsångare.”
/BOB DYLAN

Här sitter jag och diktar,
och så säjer då nån jävel
som är lagd för skryt och skrävel
och som bara sjunger pop
att nu borde jag ge opp.
Förbannade popsångare,
din hjärna är ju trångare!
Nänä, det heter trängre.
Jag orkar inte längre.
All right, så ger jag opp.
Sjung nu din jävla pop.

Det värsta är att han har rätt ändå.
Det ligger nånting i att folk hör på.

av Tage Danielsson (1967)

Share
114 kommentarer

Partiledarplugg inför politikprov

Det var fan bättre förr när partiledarna gick att skilja åt. Torbjörn, Karin och Olof, liksom. Jag nyss hjälpt en väldigt ung, politisk oskuld som

  1. inte tittar på tv
  2. inte läser papperstidningar
  3. ska lära sig riksdagspartiernas namn, symboler och ledare inför ett prov.

Lätt var det inte. Allt var ju sprillans ny information.

Ungefär så här …

10-active-nba-players-on-the-way-to-the-hall-of-fame
Det här är tio välkända basketspelare i NBA.

Männen på bilden heter Kobe Bryant, Tim Duncan, Kevin Garnett, LeBron James, Dwyane Wade, Chris Paul, Ray Allen, Jason Kidd, Paul Pierce och Dirk Nowitzki.

Deras (senaste) klubbemblem ser ut så här (de inringade):

nba_ny_loggor

Här kommer jag med glasögonen på nästippen och knipmun samt en farlig pekinne i handen.

– Lär dig nu dessa tio basketspelares namn, vilka klubbar de spelar (spelade) i och hur klubbarnas emblem ser ut!

hets
Prov imorrn!

Nu förstår ni känslan?

Men nu handlade det ju om de svenska riksdagspartierna, och det gäller väl bara att se ett mönster och lära sig att rabbla utantill, eller hur? Vi börjar med de manliga partiledarnas förnamn:

Jan, Jimmie, Jonas samt Stefan och Gustav

Det låter som en brödrakvintett där föräldrarna på slutet inte kände för Jonatan och Johannes. 

Och nu de kvinnliga partiledarnas förnamn:

Annie, Anna, Isabella och Ebba

Det är rena rama snårskogen med alla A:n och tre B:n – och alla har dubbeltecknade bokstäver.

Vi fortsätter i snårskogen i efternamnen, där den som gillar träd har hamnat i himmelriket.

Lööf, Björklund, Lövin, Löfven och … Busch

Bubblare på naturtemat: Sjöstedt.

Miljöpartiets språkrör har sympatiskt nog de enda efternamn som slutar på -in: Lövin och Fridolin. Då kan vi lägga dem i särskild hög.

Det är också bra att Kristdemokraterna har sett till att partiledaren heter Thor, som ju är åskgud – om än inte en kristen sådan.

Nu ska vi se om vi på något sätt kan koppla partiernas symboler till partiledarnas namn.riksdagspartier

Mja. Vi tackar M, L och V som har den goda smaken att underlätta tolkningen med en bokstav som ledtråd, även om Folkpartiets blåklint var blommigare än det där L:et. Fast vem tusan behöver blommor när man har bokstäver?

Fast vem tusan behöver blommor när man har bokstäver?

c
Fyrklövern kan man ju associera till Lööf, tack, det var bra.

Aha! Äntligen! Heureka!

s
Jag har hittat Löfvens tappade fnutt!

Fotnot:
Ni minns att Stefan först sa att han hade tagit bort fnutten på Löfvén för att det var ”flugskit” (men att det helt onödiga f:et minsann inte var flugskit) och att han senare sa att det faktiskt ska uttalas Löööven som ett gäng tyska lejon?


Riksdagspartiernas ledare (och när de blev det):

  • Centerpartiet: Annie Lööf (2011)
  • Liberalerna: Jan Björklund (2007)
  • Kristdemokraterna: Ebba Busch Thor (2015)
  • Miljöpartiet de gröna: Isabella Lövin (2016), Gustav Fridolin (2011)
  • Moderata samlingspartiet: Anna Kinberg Batra (2015)
  • Socialdemokraterna: Stefan Löfvén (2012)
  • Sverigedemokraterna: Jimmie Åkesson (2005)
  • Vänsterpartiet: Jonas Sjöstedt (2012)

Kan man kanske sjunga den här listan till Blinka lilla stjärna?

Share
20 kommentarer

Med det ena benet i köket och det andra i framtiden

I övergången mellan nytt och gammalt vandrar vi omkring i ett plottrigt gytter med ideliga val och ställningstaganden.

1980
– Mikrovågsugn verkar bra. Men farligt. Fast bra. Var i hela friden ska den stå?

(Pappa skrev en text till en mikrovågsugnstillverkare och fick en mikro som betalning. Den var större än vår då största tjock-tv och funkade utmärkt till 2001.)

1996
– Ska du eller jag ha mobiltelefonen idag?

(Vi hade bara en, och den som hade den mest komplicerade arbetsdagen fick ha mobilen.)

2013
– Ska vi verkligen ha kvar den fasta väggtelefonen?

(Nej, det skulle vi inte. Om alla mobiler dör under en zombieinvasion, får vi börja med röksignaler.)

2016
– Här, barn! Det är söndag och titta vad jag fann i brevlådan! En så kallad dagstidning! Vi har en gratis helgprenumeration under en månad. Se så intressant! Vem vill läsa först? [prassel, prassel]

(Ingen svarade.)

Nu kommer världens finaste köksbild som så innerligt väl illustrerar övergången mellan det gamla och det nya. Men först måste vi etablera situationen lite grann. Här är köksinspiration från Ikeakatalogen 1974.

kok_sweden_1974

Håll i er, för nu går vi ett år tillbaka i tiden till 1973, till en bild som jag har hittat på Stockholmskällankoksinterior1973

Det är fru Nilsson på Tomtebogatan 48 i Stockholm, och det är 1973. Klädesplagget kallades av oss ungdomar ”städrock som alla tanter har” och det praktiska hucklet som hon har på huvudet dolde inte sällan papiljotter. Sällan har det gamla så tydligt mött det nya.

Förutom den där kokplattan, finns en elektrisk bänkspis (jfr ”bänkdiskmaskin”) med två kokplattor ovanpå den ljuvliga, men förstås opraktiska vedspisen. Forna tiders kökspryttlar som kval kruskavel för knäckebröd hänger som prydnad – eller är det kanske bara där de förvaras? Jag ska på CSI-vis försöka förstora några detaljer.

sak_kok
En ovanligt brutal degskrapa?
burkar_trasor_kok
Disktrasor och burkar med … vad?
nypor_kok
Klädnypor på spiselkransen!

Jag beundrar skafferi, utdragbar skärbräda, enorm kaffepanna (som nog inte enbart var för kaffe) … och känner att det är svårt att sluta titta på bilden. Så jag rusar till Stockholmskällan och letar reda på några till!

kok2
Blasieholmstorg 11 C (1967). Tänk er att städa bland rören där uppe vid vattenskadan i taket …
harrykok
Fru Karin Harryan på Smålandsgatan 24 (1970). Se, så nära till hands hon har sin öppna handväska i fönstret.
kok4
Mäster Mikaels Gata 6 (så sent som 1971). Det måste ha varit kallt på golven.
barnkrubba 1910
Katarina västra barnkrubba 1910. Vilken jätteburk till mannagrynen! Och se: kastrullerna står uppåner med locket på. Intressant. Uppdatering: Nej, det är inte lock, dumma mig! Det är flänsar som behövs för att grytorna ska hållas på plats i hålet och inte åka för långt ner i ner i elden.

2026
– Det här tangentbordet måste vara minst tio år gammalt. Usch, vad svårt det är att trycka ner knapparna, jag får träningsvärk ända upp till axlarna ju. Ska jag, eller ska jag inte börja gå på gym trots allt?

Share
46 kommentarer

Onödiga minnen

Vid kvällsmaten satt vi och försökte minnas det allra onödigaste och banalaste minnet vi hade. Just kriterierna ”onödig och banal” hade vi kanske behövt definiera och konkretisera, men det fanns det inte tålamod till.

Min djefla man vann med sitt minne:
– En gång när jag skulle till tandläkaren, läste jag Kalle Anka.

1960
Lämplig illustration? (1960)

Jag har ett oerhört invecklat minne från 1972 som inbegriper frosseri, ”Sofia dansar go-go”, ett badkar och två kompisar samt avslutningen:
– När jag spydde, stänkte det upp på tapeten som var rosa och hade vita blommor.

Tjugofyraåringen:
– En gång när jag var 10 år satt vi i bilen på väg till morfar i Strängnäs och då tänkte jag: ”Undrar ifall jag i framtiden kommer att komma ihåg att jag sitter här i bilen på väg mot morfar i Strängnäs.”

Skånetösen (sambo med Tjugofyraåringen):
– På dagis var det bättre att samla sniglar än på nyckelpigor för sniglarna rymde inte lika snabbt.

Tjugotvååringen:
– När jag var 4 år vaknade jag en morgon helt av mig själv. Sen somnade jag om igen.

Spanjoren:
– Jag bajsade på mig när jag var 12 år och hade diarré och var på väg till affären med min farmor.

Nittonåringen:
– Jag märkte att det var rökigt i huset för att jag siktade med min laserpekare och såg strålen.
– Vaa? När det brann i huset?
– Japp.

(En lång diskussion vidtog här om det var denna iakttagelse som fick min djefla man att gå upp på taket och öppna vindsluckan och släppa in syret så att elden tog fart – eller om den dåvarande tolvåringen såg laserstrålen i röken, och sedan lugnt lade sig att sova.)

disaster
Den dåvarande nioåringen på sin säng när brandmännen hade släckt färdigt.

Sextonåringen:
– En gång när jag var på väg till mentorstiden en måndag i januari, tänkte jag: ”Jag undrar om jag kommer att komma ihåg att jag är på väg till mentorstiden en måndag i januari.”
– Men det är ju samma som Tjugofyraåringens!
– Okejrå. Jag kan namnen på 500 olika Pokémon, men har svårt för spanska glosor.
– Fast det är inte ett minne. Det är 500 minnen.
– Och?

pikachu
Själv kan jag en enda: Picachu. (Förlåt, det stavas Pikachu.)

Fjortonåringen:
– Jag drog ett skämt som ingen skrattade åt när jag var ungefär 5 år.
– Vad var det för skämt?
”Varför gick inte katten över gatan?”
– Okej. Hm. Vet inte.
”För den var död.”
– Hahahhaaaa!
– Så NU skrattar ni?

Jag skulle kunna fortsätta med obegripligt intetsägande minnen i en evighet, som att

  • jag knäpper en blå kofta med runda guldknappar inne i Sporthallen i Luleå
  • jag äter en svart glass som heter Dracula (förmodligen i England)
  • jag ser en döende humla i en blommig träsko
  • jag trampar på en papiljott (långt innan jag inledde min golgatavandring på legobitar).

Jag undrar om jag i framtiden kommer att minnas hur jag nu, strax efter midnatt, satt här på en köksstol och skrev om onödiga och banala minnen.

Share
37 kommentarer

Roadtrip till ett hus

När jag häromdagen började yra om ”Resten av Sverige” och ”alla kanske inte måste flytta till storstan”, kläcktes en idé om att hjälpa kommentatösen Ninja-Malin att hitta det perfekta huset. Många kastade sig huvudstupa in i husgoogling, vilket är jätteroligt. Man får till exempel oerhört intressanta träffar om man begränsar sökningen till

  • minst fem rum
  • minst 200 m²
  • Jämtland
  • max 400 000 kr.

Resultatet visar inte stajlade, vita och fräscha rum, kan jag tala om. De här bilderna hittade jag igår:

hemnet_toapapper
Visst känner man nästan lukten? Nån var nyss här och orkade inte med den betungande uppgiften att sätta rullen i hållaren.
hemnet_lampa
Finn fem ”fel” ur en mäklares synvinkel.
hemnet_badrum
Jag chansar på … 1976?
hemnet_kitchen
”Med en rustik känsla …”
hatthylla
Men oooh, den där hyllan ska jag snickra!
myskogrej
Jahaja. Jag måste gå på den här visningen. Man kan inte gömma intressanta ting under skynken på det där viset!
kassthus
Så här kan det låta.

Men nu till roadtrippen!

Kommentatösen Karin hittade det perfekta huset (skynda er att klicka på länken; snart försvinner den kanske, budgivning pågår!), som ligger nära båsisterna Skogsgurra och Hyttfogdens hus.

(Egentligen känner vi inte varandra, ska ni veta. Fast vissa av de ovan nämnda är syskon, andra är gifta med varandra. Men jag är varken släkt eller gift med någon av dem.)

Se så vackert!

huuuuset
Det är en kyrka!

Vi klev in i huset och talade med de två bröderna som sålde. De använde sig av “privatmäklare”, där säljarna själva sköter visning – mäklaren bara står där med sitt namn på en sajt och visar upp snygga foton. Men här hade man banne mig klarat sig med fula foton, för huset var som sagt en gudagåva. (Fast inte en gåva, dårå.)

kyrka
Kyrksalen, där jag tänker mig roliga föreläsningar. Eller tråkiga, förstås.
kok
Köket, där vedspisen inte funkar. Gah!
nedgang
Ur en lucka i golvet kliver källaren upp!
dass
Sextonåringen hittade det förmodade, forna dasset.
portal
Trädgården hade en portal! (Den nyblivne Fjortonåringen försvinner här till Narnia.)
ovanvgolv
Golvet som är tak i kyrksalen var inte fastspikat, så här lyckades vi snubbla omkring så det smällde i hela kåken.
vinden
Finfin ventilation på vinden!
koja
Inbyggd barnbarnssäng med skrivhörna!
hyllan2
Platsbyggd bokhylla med fyra gamla kollektskrin!
musen
Husvisning med mushumor! (Det är en gosedjursmus som sitter i ett vägghål.)
siggehittarstol
En liten nedfällbar pall på den lilla, lilla balkongen – och jag hade kunnat köpa huset bara för den.

Jag sprang omkring på vind och i källare, provade toan, väste som en häxa åt alla som behagade knorra på den dåliga uppvärmningen eller plastmattan inne i badrummet och pekade på de många kristallamporna i olika storlekar och klättrade ner i källaren igen.

Efter denna upplevelse, begav vi oss hem till Skogsgurra och Hyttfogden för att äta potatis, lök och kaviar på knäckebröd, ta emot böcker, champagne och ett verktygsbälte. Då ringde min telefon.

– Hej, jag har hittat en telefon med betalkort och legitimation, som verkar tillhöra dig.
– Va? Men jag pratar ju i mi…
– Den är grön och jag hittade den på vägen …

Sextonåringen hade i en viss sväng öppnat bildörren för att vinka till sig Ninja-Malin, och då hade telefonen trillat ur bilen och ner på gatan. Tack, ärliga västeråsare! (Vi körde hem till upphittarna på hemvägen så roadtrippen blev lite längre än tänkt.)

Det fina husäventyret slutade dock med ett sorgligt beslut.

fatoljer_huset
Ninja-Malin bestämde sig nämligen för att bara lägga ett bud på de vackra fåtöljerna.
Share
58 kommentarer

– Hur står du ut med molnfri himmel?

Jag kommer ihåg att jag lade pussel som liten: en stad där varje hus var en pusselbit. Motivet påminde om Gamla Stan i Stockholm och känslan när det spetsiga huset passade in i det spetsiga tomrummet var fantastisk.

simplex-puzzles
Det såg ut ungefär så här, men var fyrkantigt …

Även i mitt pussel fanns ett sådant där hus med trappgavel (även om jag kallade det ”trappstegstak”), som passade perfekt in i sitt lilla pusselhål. Och när jag senare i livet såg Trappgavelhuset på Storgatan 13 i Luleå (byggt 1903 av Aron Johansson som också ritade Riksdagshuset), fylldes jag av nostalgisk pusselglädje.

trappstegshus
Storgatan 13 – Luleås första hus med indragna vattenledningar.

Nu är det så att den djefla mannen som jag är gift med numera är pusseltokig. Det ska ligga ett ofärdigt pussel någonstans i huset, så är det bara. Och så sitter han där och svär och sjunger för bitarna. När dammsugarpåsen är full, öppnar han den och plockar noggrant ut inte bara plektrum, utan numera även pusselbitar.

simplex1
Själv är jag fortfarande på den här nivån.

Jag måste nu intervjua honom om detta underliga – eftersom jag själv inte har tålamod att leta ens efter försvunna strumpor, än mindre en pusselbit.

– Jahaja, välkommen skaruva, Olle Bergman. Vad är ditt första pusselminne?

– Det har nog att göra med vårt spelbord hemma i Viken. Det har grön filt-yta och är egentligen ett bridgebord. Det som var tråkigt var att alla bitar skulle vändas innan man fick börja pussla.

Ett annat pusselminne är Bamse-pusslen vi fick av farbror Rune neråt gatan, som jag la om och om igen. De var av trä, producerade av Kärnan och hade alltid en stor figur i mitten …

pusselbord

– Du delar inte ditt stora pusselintresse med din fru. Känner du dig ensam där du sitter vid det vackra, njurformade bordet som blir allt dammigare och dammigare ju tristare ett pussel är? 

– Det kan vara kul att ha sällskap, men det som är så angenämt är att jag så fullständigt sjunker in i det jag gör. Det är ett tillstånd som präglas av tre saker: kontemplativt lugn, vällusten i ständiga mikrobelöningar samt ett helt ocensurerat flöde av absurditeter som jag brukar släppa fram i improviserade, rimmade sånger som ingen i hushållet bryr sig om att lyssna på.

pusselbricka

– Eh. Med den volymen är det svårt att inte lyssna, kära du. Finns det kvalitetspussel och sekruttpussel? 

– Jajemensan! Sekruttpussel har mjuka bitar av tunn kartong med suddigt färgtryck och så kass passform att man hela tiden måste granska de bitar som man fogar samman – passar de verkligen eller bara nästan? Ravensburger, Schmidt, Jumbo och andra kvalitetsmärken har tjocka, härliga bitar som  sitter fast så väl i varandra att man kan lyfta stora sjok utan att de faller sönder.

– Now we’re talking! ”Lyfta stora pusselsjok” tycker jag låter som en jättespännande hobby!

– Bort! Rör inte mitt pussel! Schaaas, fruga!

– Gah. Hur många bitar är förresten lagom? Att pussla, menar jag – inte att lyfta i sjok.

– Tusen bitar är ett bra format ur tre aspekter: lagom svårt, lagom stort (för bordet) och det tar lagom lång tid att lägga innan man vill ha ett nytt motiv att tampas med.

Det ska jag understryka här är att jag inte är någon pusselsnobb som älskar ”höst i New England”, ”snöstorm i Alperna” eller ”Atlantiska Oceanen, mitt i”. Jag vill att det händer lite varje gång jag sätter mig ner, oavsett om det är två minuter eller en halvtimme. Däremot är jag stenhård när det gäller lock-gluttande: detta är STRÄNGELIGEN FÖRBJUDET!

– Vafalls? Nä, nu måste jag sätta mig ner. Man får inte titta på lockbilden? Motivet är hemligt? Que?

– Visst. Jag hörde två män som diskuterade sitt pusslande. Om jag förstod det rätt så köpte de pussel åt varandra, sorterade ut alla kantbitar och levererade sedan pusslen till den andre i en plastpåse. Jag har också hört talas om att det finns folk som lägger pussel med baksidan upp.

pusselhog

– Verrückt! Och hur står du ut med fula motiv eller 2/3 molnfri himmel?

– Fula motiv står jag inte ut med längre; det blir inga fler 1970-talsfoton med östtyska gatuvyer eller interiörer från en margarinfabrik. Jag brukar avstå från pussel med mycket hav eller himmel men igår köpte jag ett Schmidt-pussel på loppis. Det hade ganska mycket ljusblått – men det är så himla välgjort.

– Dela med dig av dina innersta pusselhemligheter!

– De sånger jag hittar på när jag pusslar bör inte sjungas offentligt. Ibland tittar jag på locket fast man inte får, dock äger detta rum endast i stunder av djup pusselförtvivlan. Jag är olyckligt kär i två Piatnikpussel från pusselbutiken.se och skulle gärna shoppa loss bland Eurographics motiv om jag hade råd.

– Förresten! Kommer du ihåg när vår numera 24 år gamle son bröt sönder pusselbitar som inte passade?

– Aj. Mitt hjärta.

Avslutningsvis kommer här några råd till alla som vill pussla som min djefla man. Och till de fem barnen som måste köpa julklappar snart. (Han måste ha nya pussel, förstår ni, så att han kan fortsätta skapa sin snuskiga viskonst. Som ingen får höra.)

  • Det är bra om fabrikatet finns med här.
  • Sky pussel med sladdriga bitar som pesten!
  • Motiven bör inte ha för mycket hav, lövverk eller himmel.
  • Pusselmotiv där man lär sig något är trevliga – t.ex. kända konstverk och byggnader, kartor etc. Eurographics är helt makalösa ur den aspekten.
simplex2
Ett av mina barndomspussel. (Jag sparade alltid lammet till sist, för det var ju finast.)

Tack, min djefla man! Nu ska jag gå och lyfta stora sjok.

Share
29 kommentarer