hus – Sida 2

Spanska sladdar

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juli 2016 01:08

Man tager ett färgglatt hus.

husolikafarg — Gult, grönt, rött eller blått!

Man fyller det med människor, möbler och mat. Sedan tar man all världens sladdar och hänger dem som hemgjord spagetti på utsidan. Häpp, har man skapat sig ett sydeuropeiskt fenomen.

bluesladdar — Blåa, vita och svarta sladdar

De elkunniga läsarna kanske inte har kunnat ta in informationen ovan hela vägen hit pga. termirritation eftersom det som jag kallar sladdar egentligen är kablar? Vi rådfrågar TNC:

”Definitionen på kabel är ’isolerad och böjlig ledare med eller utan hölje, ofta i form av två eller flera parter gemensamt omslutna av ett eller flera höljen eller på annat sätt sammanhållna till en enhet’ medan en sladd (eller anslutningsledning) definieras som ’kabel av sådant material och sådan konstruktion att den tål upprepad böjning under användning’. En sladd är alltså en typ av kabel, men det är inte dimensionen som skiljer dem åt, utan konstruktionen.”

Ah well. (Två mycket användbara ord som i just denna kombination kan betyda allt från en djup suck till jaha eller skitsamma.)

snygglampasantiago — Det här är en bedårande lampa som sitter på katedralen i Santiago de Compostela, som började byggas på 1000-talet. Lampan såg förmodligen lite naken ut, så någon drog fram blåa sladdar och pyntade med.

Husen i Ferrol är fantastiskt vackra, men de däringa sladdarna och annat skräp förfular – fast då får jag ju något att fotografera.

snyggadoorssantiago — Visst anar man hur vackert det här huset egentligen skulle kunna vara? Well, snart renoveras det och blir förtjusande.

Husen i centrum får inte rivas. Om ett förfaller, blir ägaren ombedd (beordrad) att renovera utan att förändra exteriören. Utsidan måste se ut som den har gjort sedan huset byggdes. Om huset är i riktigt dåligt skick, gäller samma sak: fixa huset men ändra inte exteriören! Ett hus kan alltså inte vara så förfallet att det måste rivas. Hej, alla politiker som bestämde att Klarakvarteren i Stockholm skulle jämnas med marken …

Apropå Santiago de Compostela, så vet jag nu varifrån Beatles fick inspirationen till sitt sedermera bannlysta LP-konvolut, som såg ut så här:

beatlesmeatcover — Och som jag skrev om i maj 2014.

Naturligtvis hade de fyra Beatlarna turistat i Spanien och kollat in …

santiagoorgel — … orgeln katedralen i Santiago de Compostela.

Och nu undrar ni förstås hur det står till med mina av basketspel numera jätteblåa tår och den där hemskingen på vänsterfoten?

lottenceasartoe — Den blir omhändertagen av spanjorens pappa.

Först sattes foten i kokhett vatten med vinäger och olja som vore den en tomat. Den fick jäsa i en halvtimme. Sedan kletades den in i en hemlig kräm, lindades in i gasbinda och nu är den dessutom insvept i gladpack. Och nu ska foten sova i plastkläder hela långa natten.

Förmodligen kommer den att kvävas, dö och helt enkelt trilla av.

55 kommentarer

Stackars husen i Detroit

Publicerat av Lotten Bergman den 30 maj 2014 23:58

Nu kan man i och för sig hävda att det av naturliga skäl och orsaker är mer synd om människorna i Detroit, men nu väljer jag faktiskt att som en gam fokusera på husen. Förfallet. Tidens gång och den fantastiska växtligheten. Liksom bilder från Tjernobyl (utan andra jämförelser) är detta fantastiskt fascinerande.

Detroit har som få andra amerikanska städer lidit av nedgången i ekonomin. På tio år minskade antalet invånare med 25 % och det är närapå omöjligt att försörja sig i staden. Googlebilen (-bilarna) som åker runt och fotograferar världens alla hörn har på ett effektivt sätt dokumenterat denna förändring och här har ni några exempel. Skärmen känns lite för liten, så gå gärna till originalsajten.

Bilderna är alla tagna mellan 2008 och 2013, oftast med två års mellanrum. Fantisera om vad som har hänt, förfäras … och skatta er egen lycka.

detroit_09_11_13_2 — Se vad glada de är på verandan 2009 …

detroitgarage_08_09-11_13 — Kolla på andra bilden: en basketkorg!

detroit_09_11 — Det ser ut som lin på vänstra ödetomten.

detroit_2_09_11_13 — Husen bara försvinner!

detroit_09_11_13 — Det verkar som om mittenhuset var relativt vanskött redan på första bilden.

Mitt eget ”tidengår-reportage” om Bukettenhuset finns här och handlar om ett lyxhus från 1970-talet som har stått och förfallit för att en skitstövel köpte huset och sedan inte kunde göra sig stora pengar på det och därför bara ryckte på axlarna och struntade i det.

Egentligen skulle man leta upp trädgårdsreportage från 1970-talet där man pratar om vintergröna och råder alla att plantera små smidiga tujor. Sedan letar man upp husen och kollar hur det har gått med de små tujorna och tar jämförande bilder. Och så gör man en bok och av hela rasket och blir miljonär på köpet. Japp, jag vet precis hur en slipsten ska dras.

46 kommentarer

Konstiga byggen

Publicerat av Lotten Bergman den 3 mars 2009 10:51

Triumfbågen – pampigt va? Har alltid tyckt att det påminner lite om duplo.

Vad man kanske inte vet om Triumfbågens plats är vad som kunde ha stått där om en viss Charles Ribart hade fått sin vilja igenom.

Elefanthuset ritades 1758 och skulle – om det hade byggts – ha stått på Champs Elysées. De beslutande organen underkände förslaget.

Charles Ribart var förstås inte helt allvarlig (sägs det), men hans idéer var inte alls dumma. Han planerade nämligen att installera

luftkonditionering
möbler som fälldes in i väggarna
avlopp genom snabeln
inomhusträdgård (på låtsas, matsalen skulle se ut som ett picknickställe)
balsal.

Hm. Alldeles för få byggnader som uppförs i dessa dagar har balsal.

I Bangkok finns det faktiskt ett elefanthus. (Klicka om du vill se bilden till vänster i större format för att konstatera att det inte är en anka.)

Själv bor jag i en tokig gammal affär med få, men enorma rum (balsalar!) och med fula plastmattor och vackra trägolv och brun 70-talsklinker samt knottriga vävtapeter varvade med trompe l’œil-tapeter.

Usch.

Men vi får göra vårt bästa för att mysa till det. (Även om det går i snigelfart.)

Här har vi ett sorgebarn: farfars bokskåp, inköpt 1920. (Ja, det blommiga plastgolvet är kvar.)

När min farmor och farfar var nygifta, brann hela deras hem upp. Sakerna som köptes efter branden behöll de resten av livet och vi barnbarn har sparat några av dem. Tyvärr blev farmors alla smycken stulna på ”ålderdomshemmet” (vi sa så) Sundsgården i Luleå, så möblerna är det enda som finns kvar av denna generation.

Bokskåpet har jag släpat med mig sedan jag flyttade hemifrån (sju flyttar) och det har gått sönder flera gånger. Varje gång har jag lappat det, varje gång har jag svurit, varje gång har jag sedan tagit ett steg tillbaka och sagt ”nämen så bra det blev”. Inte är det snyggt, inte är det praktiskt och inte är det omistligt. Men … ptja, farfar tyckte ju om det.

Och nu har vi hittat lösningen!

Sedan igår bor farfars bokskåp så här fint. Framför min morfars gröna fåtölj. (De lysande hyllplanen i hörnet lyser inte egentligen, det är bara lampor.)

Det är inte som Charles Ribart planerade ”möbler infällda i väggarna” – men i alla fall ”möbler infällda i varandra”. Nu ska jag gå vidare på temat och installera en snabel någonstans.

27 kommentarer

Jag, Carl Larsson och garderoben

Publicerat av Lotten Bergman den 15 juli 2006 14:06

Jag vurmar som bekant för Carl och Karin Larsson.
Det här är en vanlig bild av Carl, med Brita på axlarna. När man går museirundan på Sundborn, får man veta att Carl Larsson gärna jobbade med barnen runt sig eftersom de inspirerade honom. Olle beslutade sig för att inte vara sämre och försökte skriva, redigera, prata affärssamtal och förhandla arvode med:

– Pappa! Kiss!
– Pappa! Pappa! Pappa! Pappa!
– Kolla världens största hundbajs!

Inte ens en kvinna hade klarat detta. (Många bollar i luften, simultanförmåga, yada yada, ni vet.) Med mig funkar det så här: jag kan göra en miljard olika saker på en gång. Jag kan borsta tänderna och vika tvätt samtidigt som jag pratar telefon och sätter upp en tavla. Jag kan stryka en skjorta samtidigt som jag kryddar kalops och letar efter min iPod. Jag kan peta näsan samtidigt som jag knyter skorna och kliar mig på ryggen. (Åh, vad jag ljuger. Jag stryker aldrig, lagar aldrig kalops och tycker inte om att prata telefon.)

Men så fort det är barn inblandade, blir allt som inte har med barnen att göra … helt misslyckat. Om jag torkar en näsa och svarar på frågor om varför månen är full, bränner jag garanterat kalop… köttfärssåsen. Om jag sätter på ett plåster samtidigt som jag svarar på varför mörka moln är kalla, hör jag inte ens att telefonen ringer. Hjärnan hårdprioriterar barnen. Men till saken nu!

Jag förstår att ni alla sitter och hoppar av otålig längtan efter mitt garderobsbygge. Det går inte snabbare, det går allt långsammare. Slow motion är rena rama racerfarten jämfört med mina dagliga framsteg.

Men jag jobbar i alla fall med barnen runt omkring mig.

9 kommentarer

Bästisgrannen

Publicerat av Lotten Bergman den 7 mars 2006 11:11

Jag och Bästisgrannen träffades när vi var 12 år. Vi gick i samma klass, valde samma gymnasielinje, gick samtidigt på High School i USA (fast hon i Iowa blev ”promqueen” och hade pojkvän, medan jag i Dallas bara hade håriga ben och blev kallad ”the Swedish n*ggerlover” [där *=i, man får inte skriva sådana ord för då får sökmotorerna spunk] och hon trivdes och jag från dag 1 räknade ut hur många dagar jag var tvungen att bo kvar).

Efter gymnasiet flyttade vi ihop i ett minikollektiv med en tredje tjej på Söder i Stockholm. Efter endast ett halvår var vi så osams att vi inte talade med varandra på två år. Sedan blev vi kompisar igen, men hördes bara av till födelsedagar och bröllop och barnafödslar. Plötsligt, år 2000, bodde vi grannar i en mellansvensk stad som ingen av oss hade någon som helst anknytning till. Nu är vi så tajta att om den ena familjens bil är borta, ringer den kvarvarande familjen och säger ”Va, vart har ni åkt utan oss?”.

Nu i vår sker det onämnbara. Hennes hus möglar, ruttnar, sänder ut livsfarliga ångor och måste totalsaneras och plastas in för en miljard kronor som banken vill ha triljoner i ränta för. Hon, hennes man och två barn måste flytta hem till oss. I tre månader.

Vad gör man nu? Leker man korridorkök? Letar upp instruktionsböcker från flower power-eran?

Nejdå. Vi får helt enkelt sätta på tvättmaskinen med större frekvens, banka upp ännu fler krokar i hallen, städa ur kylskåpet och köpa vin oftare.

Uppdatering: Kom just på att jag måste tacka försynen. Bloggvirke kommer ju att serveras på silverbricka varje dag under dessa tre månader. Tack.

18 kommentarer

Etikett: hus

Spanska sladdar

Stackars husen i Detroit

Konstiga byggen

Jag, Carl Larsson och garderoben

Bästisgrannen