Hoppa till innehåll

Etikett: hus

Konstiga byggen

Triumfbågen – pampigt va? Har alltid tyckt att det påminner lite om duplo.

Vad man kanske inte vet om Triumfbågens plats är vad som kunde ha stått där om en viss Charles Ribart hade fått sin vilja igenom.

Elefanthuset ritades 1758 och skulle – om det hade byggts – ha stått på Champs Elysées. De beslutande organen underkände förslaget.

Charles Ribart var förstås inte helt allvarlig (sägs det), men hans idéer var inte alls dumma. Han planerade nämligen att installera

  • luftkonditionering
  • möbler som fälldes in i väggarna
  • avlopp genom snabeln
  • inomhusträdgård (på låtsas, matsalen skulle se ut som ett picknickställe)
  • balsal.

Hm. Alldeles för få byggnader som uppförs i dessa dagar har balsal.

I Bangkok finns det faktiskt ett elefanthus. (Klicka om du vill se bilden till vänster i större format för att konstatera att det inte är en anka.)

Själv bor jag i en tokig gammal affär med få, men enorma rum (balsalar!) och med fula plastmattor och vackra trägolv och brun 70-talsklinker samt knottriga vävtapeter varvade med trompe l’œil-tapeter.

Usch.

Men vi får göra vårt bästa för att mysa till det. (Även om det går i snigelfart.)

Här har vi ett sorgebarn: farfars bokskåp, inköpt 1920. (Ja, det blommiga plastgolvet är kvar.)

När min farmor och farfar var nygifta, brann hela deras hem upp. Sakerna som köptes efter branden behöll de resten av livet och vi barnbarn har sparat några av dem. Tyvärr blev farmors alla smycken stulna på ”ålderdomshemmet” (vi sa så) Sundsgården i Luleå, så möblerna är det enda som finns kvar av denna generation.

Bokskåpet har jag släpat med mig sedan jag flyttade hemifrån (sju flyttar) och det har gått sönder flera gånger. Varje gång har jag lappat det, varje gång har jag svurit, varje gång har jag sedan tagit ett steg tillbaka och sagt ”nämen så bra det blev”. Inte är det snyggt, inte är det praktiskt och inte är det omistligt. Men … ptja, farfar tyckte ju om det.

Och nu har vi hittat lösningen!

Sedan igår bor farfars bokskåp så här fint. Framför min morfars gröna fåtölj. (De lysande hyllplanen i hörnet lyser inte egentligen, det är bara lampor.)

Det är inte som Charles Ribart planerade ”möbler infällda i väggarna” – men i alla fall ”möbler infällda i varandra”. Nu ska jag gå vidare på temat och installera en snabel någonstans.

Share
27 kommentarer

Jag, Carl Larsson och garderoben

Jag vurmar som bekant för Carl och Karin Larsson.
Det här är en vanlig bild av Carl, med Brita på axlarna. När man går museirundan på Sundborn, får man veta att Carl Larsson gärna jobbade med barnen runt sig eftersom de inspirerade honom. Olle beslutade sig för att inte vara sämre och försökte skriva, redigera, prata affärssamtal och förhandla arvode med:

– Pappa! Kiss!
– Pappa! Pappa! Pappa! Pappa!
– Kolla världens största hundbajs!

Inte ens en kvinna hade klarat detta. (Många bollar i luften, simultanförmåga, yada yada, ni vet.) Med mig funkar det så här: jag kan göra en miljard olika saker på en gång. Jag kan borsta tänderna och vika tvätt samtidigt som jag pratar telefon och sätter upp en tavla. Jag kan stryka en skjorta samtidigt som jag kryddar kalops och letar efter min iPod. Jag kan peta näsan samtidigt som jag knyter skorna och kliar mig på ryggen. (Åh, vad jag ljuger. Jag stryker aldrig, lagar aldrig kalops och tycker inte om att prata telefon.)

Men så fort det är barn inblandade, blir allt som inte har med barnen att göra … helt misslyckat. Om jag torkar en näsa och svarar på frågor om varför månen är full, bränner jag garanterat kalop… köttfärssåsen. Om jag sätter på ett plåster samtidigt som jag svarar på varför mörka moln är kalla, hör jag inte ens att telefonen ringer. Hjärnan hårdprioriterar barnen. Men till saken nu!

Jag förstår att ni alla sitter och hoppar av otålig längtan efter mitt garderobsbygge. Det går inte snabbare, det går allt långsammare. Slow motion är rena rama racerfarten jämfört med mina dagliga framsteg.

Men jag jobbar i alla fall med barnen runt omkring mig.

Share
9 kommentarer

Bästisgrannen

Jag och Bästisgrannen träffades när vi var 12 år. Vi gick i samma klass, valde samma gymnasielinje, gick samtidigt på High School i USA (fast hon i Iowa blev ”promqueen” och hade pojkvän, medan jag i Dallas bara hade håriga ben och blev kallad ”the Swedish n*ggerlover” [där *=i, man får inte skriva sådana ord för då får sökmotorerna spunk] och hon trivdes och jag från dag 1 räknade ut hur många dagar jag var tvungen att bo kvar).

Efter gymnasiet flyttade vi ihop i ett minikollektiv med en tredje tjej på Söder i Stockholm. Efter endast ett halvår var vi så osams att vi inte talade med varandra på två år. Sedan blev vi kompisar igen, men hördes bara av till födelsedagar och bröllop och barnafödslar. Plötsligt, år 2000, bodde vi grannar i en mellansvensk stad som ingen av oss hade någon som helst anknytning till. Nu är vi så tajta att om den ena familjens bil är borta, ringer den kvarvarande familjen och säger ”Va, vart har ni åkt utan oss?”.

Nu i vår sker det onämnbara. Hennes hus möglar, ruttnar, sänder ut livsfarliga ångor och måste totalsaneras och plastas in för en miljard kronor som banken vill ha triljoner i ränta för. Hon, hennes man och två barn måste flytta hem till oss. I tre månader.

Vad gör man nu? Leker man korridorkök? Letar upp instruktionsböcker från flower power-eran?

Nejdå. Vi får helt enkelt sätta på tvättmaskinen med större frekvens, banka upp ännu fler krokar i hallen, städa ur kylskåpet och köpa vin oftare.

Uppdatering: Kom just på att jag måste tacka försynen. Bloggvirke kommer ju att serveras på silverbricka varje dag under dessa tre månader. Tack.

Share
18 kommentarer