Hoppa till innehåll

Arbetshelg i Horndal!

Nu ska ni få höra om en trevlig tradition: arbetslägret i Horndal. Om detta har jag berättat förut, men kanske inte så utförligt. Detta är det fina arbetslägerhuset i fråga!

Foto: Karin Englund, arbetsledare och husägare samt kommentatös.

Förr om åren har massa andra båsister samt mina barn närvarat under arbetslägret, men pga. anledningar och orsaker samt den allerstädes närvarande Ändringskommittén, blev det i år blott Karin The Husägare och jag. Som den ordningsmänniska hon är, hade hon gjort en fin lista på vad som skulle åtgärdas och jag fick ansvaret för att bocka av utförda uppgifter allt eftersom. Då råkade jag även fylla på med några till, och dessutom lämna kvar nypåhittade som vi inte på några som helst villkor skulle kunna hinna med.

Men först åkte jag tåg till Horndals Bruk – en sån där resa som SJ påstår inte går att boka eftersom alla biljetter är ”slut”. Jag vet sedan Örebroresan häromdagen att det är något man bara kan fnysa åt, så det gjorde jag.

– Pffffft, slutsålt my ass. Jag köper bara biljett till en senare avgång, så det så.

Byte i Sala! Byte i Avesta Krylbo! Jättelätt! Och trevligt!

Det gick utmärkt och tåget var verkligen inte alls fullt. Förklara det, den som kan.

Under första bytet (Sala) satte jag mig ner på perrongen och åt ett ägg och drack te.
Under andra bytet (Avesta Krylbo utan bindestreck) tog jag från stationshuset denna bedrövliga panoramabild för att kunna beklaga mig: det gick ju inte att komma över till andra sidan! Eller …?

Det fanns faktiskt en gångbro över till andra sidan spåren, men si den var kamouflerad. Titta med lupp här ovan så kanske ni ser ett smalt, grönt streck till höger – som är en gång- och cykelbro.

Stationshuset i Avesta Krylbo (fortfarande utan bindestreck) är så vackert (och tydligen likt Centralen på sin tid) att mången svensk långfilm har spelats in i lokalerna. Som förresten är vandrarhem numera.

Väl framme i Horndals Bruk, kan man inte annat än sörja rivningshysterin. Så här såg stationshuset ut anno dazumal.

Källa: Digitalt museum.

Då fanns det enligt Karin biljettexpedition och en godsexpedition där man polletterade väskor och cyklar och hämtade paket, samt postkontor, perronger och tio anställda som for omkring och var till tjänst. Det revs 1972 för att det ”var i dåligt skick”. (Läs här om stationsföreståndarna och annat.)

Nu ser stationshuset i Horndal ut så här …

Men nu till våra stordåd!

”Hjälp!” skrek det lilla äppelträdet som slogs mot ogräs såpass att rötterna sökte sig upp till solen för att få näring. Se på min hand i mitten; jag antyder att jag är en grovjobbare.
Den stökiga och rufsiga verandan fick en rejäl omgång – det var lite som när en golvmoppsfrisyr rakas bort ända in till svålen. (Karin visar på vänstra bilden hur ett vildvin på något sätt av en marodör verkar ha blivit avklippt så det döden dog.) I högra bildens högra kant kan ni se en ”igelkott” som vi lagade: en taggig snöavskrapare.
Detta mitt konstverk heter ”Karin slänger ner trasiga takpannor”.
Antika rullgardiner av svart papper är bra – tills ovana fingrar råkar trycka rakt genom papperet så att det går hål. Istället för att köpa moderna rullisar (JÄTTEDÅLIGA), lagades denna förträffliga modell med frys/maskerings-tejp.

När vi röjde på verandan, dök en förvånad brevlåda upp. Den hade för länge sedan lagt sig till ro och inte gjort mycket väsen av sig. Vi väckte den ur slummern, korsfäste den och hackade sedan sönder ett par m² i jakten på stenfri mark. Och lyckades!

1. Brevlådeprojektets arbetsbord. 2. Slägga, spett, muskelkraft och ringande öron. 3. Titta den står så fint! 4. Men jädra skruv till att vara för lång.

När dagen led mot sitt slut tvättade vi våra valkiga händer och letade reda på borttappade telefoner, handväskor och husnycklar, varefter vi satte oss på elcyklarna som framförs i minst 30 km/h – och hoppade i plurret.

Nu får ni tyvärr inte njuta av oss poserande i våra sjangdobla badkostymer, utan bara se de två fantastiska elcyklarna och den sköna badsjön Rossen.

Dag två under arbetslägret inleddes med kroppsarbetarens favoritfrukost: knaperstekt bacon med perfekt äggröra samt rostebröd med massa smör. Sedan sattes Det Stora Lampflytteriet igång. Ibland var det enkelt.

Simsalabim. Perfekt på alla sätt och vis. Häpp.

Ibland var det svårare. Vilka lampor skulle vara var? Fanns det månne bortglömda lampor på den underbara vinden? Vi inventerade, fnissade, ooooade och ahaaade och häpnade över flydda tider.

Vindens golv är gamla dörrar! Säkert 50 dörrar ligger där och bara är golv! Och finurligt nog har vindens norra och södra del fått passande namn: Nordanvind & Sunnanvind.

Vi letade upp lampor på vinden, hittade en läkarväska och tavlor, en hylsnyckelsats samt några käppar. Vi skruvade fast lampor, vi tog ner lampor och vi bytte sedan plats på lampor.

1. Jag sätter upp den här glaslampan. Nej fan, det blev inge bra. 2. Jag flyttar den till andra väggen. Men näe. 3. Och kolla den här plastlampan från 70-talet då, den sätter jag här. Fast den ser fel ut. 4. Jag tar ner plastlampan och sätter den på glaslampans gamla plats. 5. Kolla så bra, glaslampan skulle ju ha satts upp bredvid pipstället redan från början!

Nu skrev jag ”pipstället” ovan som den mest naturliga sak. Men så är det ju inte. Vem kan väl som Karin gå ut till boden på markerna och plocka fram ett pipställ? Som dessutom har pappas anteckning på baksidan!

Det står: “3/8 -74. Morfars fars piphylla från RUSKrotjin i Hanåker Husby. Lagad av M. Englund.” Och i lådan låg en luskam i metall – där en pigg trots materialet har gått tvärt av.

Karin berättar att fadern skrev soldatnamnet RUS med versaler eftersom det roade honom storligen, helnykterist som han var. Men vad är ”Krotjin”? Karin och hennes släktforskande kusin har en teori:

”Vi TROR att det där ’krotjin’ är en fonetisk transkribering av ordet ’kroken’, så det uttalas så i de här trakterna. Alltså i Rus-krokarna, eller trakten där Rus-släkten bor. Alternativt skulle det kunna vara en faktisk krök där de bodde (eller där något anmärkningsvärt inträffade, analogt med Kungens kurva). Eller som en skarp vägkrök här i närheten som länge fick heta ’Skänksvängen’ eftersom någon tappade en skänk där en gång, från ett flyttlass. 
Vi VET att min farmors farfar var soldat och skrevs som Ruus Anders Andersson i kyrkböckerna.”
Minsann! (Jag fyller på med mer info om det dyker upp sådan.)
I ena boden låg förresten denna kvittoinsamlare och inköpstavla, som naturligtvis borde sitta uppsatt i köket. På ovansidan finns en sparbösseliknande springa som man stoppar ner kvittona i, och på baksidan finns en lucka för att ta ut dem när det är dags för återbäring.

Karin och jag prisade varandra för alla insatser och var mycket nöjda med allt. Men allt blev kanske inte jättebra – trots goda intentioner. Kolla här på en tyg-rullgardin som bara behövde lite kärlek och textillim:

Före och efter. Inte alls stor skillnad. Gah. Till nästa år ska här sättas på en bit nytt tyg!

Andra små uppgifter till år 2020:s arbetsläger!

Bakugnen ska funka! Här ska göras bröd och pizzor så det står härliga till!
Den här granen ska säljas och forslas till Rockefeller Center i N.Y.!

Så var det dags att åka hem. Jag satte mig först och bockade för de utförda sysslorna på listan, som ju bara blev längre och längre.

Listan på lördag morgon respektive söndag eftermiddag.

När jag sedan skulle köpa tågbiljett hem, var alla sådana naturligtvis slutsålda. Igen. Jag pfffftade lite, köpte förstaklassbiljetter till en annan dag, och konstaterade sedan dystert att tågen inte stannar i Horndals Bruk på söndagseftermiddagar – så Karin fick köra mig till Avesta Krylbo. Sedan tog (det inte alls fulla) tåget mig till Sala, där ersättningsbuss av oklar anledning skulle ta vid.

En av alla inte alls slutsålda tågvagnar.

En timmes väntan senare kom bussen, som tog mig ända till Västerås, där jag precis hade missat anslutningen mot Eskilstuna. Drygt en timmes väntan i Västerås visade sig bli riktigt intressant eftersom en helt vanlig medelålders kvinna blev rosenrasande på en annan helt vanlig medelålders kvinna. Ett tag såg det ut som om de skulle börja fäktas med sina paraplyer.

Vid biljettkontrollen på tåget:

– Hej. Här är min biljett. Men det är till ett helt annat tåg imorrn.
– Jaså du, sa konduktören trött.
– Vill du veta varför? Det är en intressant historia.
– Näedu. Jag har hört så många historier idag att mina öron inte orkar fler. Du har betalat, det är gott nog.

 

Men kan någon med försänkningar inom SJ:s mystiska värld förklara varför tågbiljetterna sägs vara slutsålda när de bevisligen inte alls är det?

Share
Publicerat iBloggen

27 kommentarer

  1. Brid

    Första bilden syns icke i Bipaddan, ej heller brevlådebilden. Och så undrar jag vad “igelkott” i att göra-listan betyder.

    Ni verkar ha haft skoj! Sådana projektdagar borde vi ha lite till mans och kvinns.

  2. Har ingen aning om varför det är slutsålt, men tror på en konspiration. Det är ryssen som köpt alla biljetter i sabotagesyfte, alternativt en penganödig nörd som säljer biljetter på svarta andrahandsmarknaden på internet, såklart.
    (OBS! Texten ovan skrevs med ironi.)
    Mest undrar jag om räcket fortfarande är stadigt, eller om gardinstångssnuttarna har veknat?
    Jag gillar bakugnsprojektet! Måste vi göra efterforskningar, eller finns det en reparationsplan?

  3. Syns bilderna nu, Brid?

    Som sagt: vet inte varför det blir så, men ibland stökar å ä och ö i bildens namn till det, ibland måste jag spara om bilden till en jpg även om det redan är en jpg. Om den är en png, vilket BORDE vara ett helt okej format, syns de aldrig. Men om man har en hypermodern dator, syns alla bilder oavsett format eller filnamn – det är därför jag aldrig vet vilka bilder som skapar problem, modern datorägare som jag är.

    ”Igelkotten” är en snöavskapare! Den syns lite på högra verandabilden! (Jag har skrivit lite extra där nu.)

  4. Wow, Lotten, vad snyggt du lyckades fånga den flygande takpannan!

    Som arbetslägerledare är det bra om man också funderar ut lite pausunderhållning. En cykeltur till badstället är ju inte så svårt att tänka ut. Men det ska gärna också vara något kulturinslag också. Det fick bli en utflykt till ett någorlunda närbeläget pelargonmuseum, eftersom Lotten lider av svårartad pelargonfobi. Jag tänkte att ett besök där och en titt på små snälla pelargoner (som mer ser ut som persilja eller murgröna) skulle vara en lämplig exponering. Men Lotten gick rakt på den mest monstruösa pelargon som jag sett. Kanske skulle ha börjat med bilder i stället, som man ofta gör inom KBT-behandlingar?

    Som ni förstår är jag en mycket nöjd arbetslägerledare, som njuter av att inte sopa ner lampa och vattenglas från ett rangligt sängbord och som slås av häpnad när jag stiger ut på den helsanerade verandan. Igelkotten, Brid, var en sån där söting i gjutjärn, med borst som man kan borsta av snö på och en stadig tyngd till underrede, som dock hade lossnat. Lotten fixade.

    Pysse, gardinstången funkar finfint i vardagsrummet, men gardinstångssnutten som du använde som verandaräcksstabilisator är numera utbytt mot ett slags verandaräcksfäste av grövre slag. Där finns – precis som vid brevlådefästena – skruvar som behöver kortas, gärna av en van metallurg. Bakugnsprojektet handlar om att fånga in en duktig skorstensfixare, vilket är svårare än det låter.

    /Nöjd arbetslägerledare

  5. Pysseliten: Nej, tyvärr är verandaräckena jättewobbliga. Karins svåger Gösta har varit på dem och försökt staga upp eftersom gardinstångssnuttarna inte räckte som räck-stöd.

    Bakugnsprojektet har en sotarplan, men han är en ständigt uppbokad person som inte kommer trots att Karin sa till för tre år sedan.

    Däremot har hon en pålitlig lamplagare som tyvärr verkar närma sig pensionen trots att han bara är några över 70.

    Apropå det, så behöver jag också en lamplagare! Mina PH-lampor måste ha nya kablar (som jag har köpt), men det visade sig vara krångligare än jag trodde att fixa dem.

  6. Vad bra att du lade ut pelargonskräcksbilden, Karin!

  7. Brid

    Nu syns alla bilderna!

  8. Ökenråttan

    Ja, jag får valkar i händerna bara av att läsa och titta hur ni flängde omkring. Strongt jobbat, töser!

  9. Dina

    Nämen! Precis nu pratade de om Eskilstuna på israeliska radionyheterna.
    Tydligen måste gatutiggare numera ha license för att tigga på stadens gator.
    Måste verkligen vara ‘rötmånad’, eller ‘gurkmånad’ som det kallas här.
    Och lite kul var det att höra hur de utalade Eskilstuna. Man hörde kämparandan.

  10. Dina

    (Alltså kämparandan i att försöka uttala Eskilstuna rätt. hihi)

  11. Örjan

    Dina: Stämmer. Besökande tiggare skall ha någon form av licens för Eskilstuna.
    Hur det skall fungera i praktiken, har jag ingen aning om.
    Min första undran. Gratis eller avgiftsbelagd licens?
    Hur skall polisen agera?Tror de har viktigare uppgifter att sköta.
    Men några “tiggare” trotsar/lurar bestämmelserna. Börjat sälja blåbär i literförpackningar. Då gäller tydligen inte “licens-kraven.”

  12. Ninja i Klockrike

    Tydligen ska licensen kosta 250 kronor i månaden. Att sälja bär är väl alldeles utmärkt.

  13. Jag har egentligen ingen aning om nånting, men förutom bär säljs det på gatorna i Eskilstuna sedan månadsskiftet även en oerhört stor mängd parfym- och rakvattenskopior.

    Licensen krävs inte utanför centrum (om jag har förstått rätt), så här ute i obygden (10 minuters cykelväg från stan) kommer inte tiggarna att kontrolleras.

  14. BoAnders

    Ett av de (o)skickligaste bedrägerier jag sett var när “ett par grabbar i parken” behövde pengar och tog en postanvisningsblankett, en gammal röd, skrev en summa på den, ritade ett frimärke och en rund ring (som poststämpel) i vilken de skrev “EKILSUNA” + ett datum. Och – de fick ut pengarna! Kul för alla utom för den stackars postkassörskan som betalat ut slanten.

  15. OT: Den exporterade grabben är på återbesök för att fixa nytt pass, eftersom hans gamla går ut om 1½ år och det skulle innebära en resa på många mil att förnya det i Australien. Senaste budet är att de vill ha honom på plats i Brisbane i början av oktober, och helst ska han dessförinnan ha blivit upplärd under två månader i Finland under september. Det kan bli svårt att få till.

  16. Ökenråttan

    Brid: “En australisk månad på vilken det går två svenska”, eller så. Så där som översättarna brukade förklara engelskspråkiga måttenheter i gamla översättningsromaner.

  17. Har precis tejpat på groblad på tån (eller under).
    Har inte testat alsolspritslösningen.

  18. Groomen hälsar att en sticka som inte syns även kan vara en självspricka, särskilt om man har gått barfota. Om det inte ordnar sig är det nog bäst att uppsöka en distriktssköterska som har en lupp.

  19. Om jag förstått saken rätt så for det där ur tån i natt för jag känner inget som gör ont längre.

    Tack för tipset.

  20. Örjan

    Cclia N: Gratulera rtll förvänatad smärtlindring.

  21. Kråkan

    DT (Different Topic). Gjusarna har fått alltmer exklusiva matvanor. Minst en gång om dagen serveras nu stora fina Koi-karpar eller guldfiskar! Fiskdammsägaren har inte kunnat nås för en kommentar.

  22. Haha, tack för ett stort, gott skratt Kråkan!!!

  23. Ökenråttan

    Jolo, salig i åminnelse, ÄLSKADE järnvägsrestauranten i Krylbo. Ska se om jag kan leta fram nån hans text om den. Han skrev då för bra, så han gjorde, han Jolo.

  24. Han Jolo läste jag senast igår; han skrev verkligen oerhört väl, det gjorde han.

  25. Åh ja, ÖR, den där texten om Krylbo vill jag mycket gärna se! Jolo skulle knappast skriva något i stil med den elake Stig Ahlgrens “tråkig som en påstigande i Alvesta”. För honom fanns alltid något av intresse, kanske särskilt på mindre orter, bedagade stadshotell och järnvägsstationer med historia.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.