Månad: januari 2025

Lilla Hyttnäs – detaljerna!

Publicerat av Lotten Bergman den 28 januari 2025 12:15

Sannsagan om hur jag hamnade i både Carl Larssons och Karin Larssons respektive sängar har jag berättat mången gång. Men en rekapitulation kommer här:

Jag började blogga.
År 2006 skrev jag om Sundborn och hur jag älskade det Larssonska huset, som jag inte hade varit i.
Den rimmande kommentatösen Ami Bergöö – gift med ett Larssonskt barnbarnsbarn – bjöd prompt in hela Bergmanfamiljen till Lilla Hyttnäs.
Vi lydde, kom överens, barnen skötte sig, vi lärde känna varandra och nu har Ami och jag blivit både mor- och farmödrar och då kommer även nästa generation att få sova i Carl Larssons säng.

Bild från allra första besöket 2006 – med våra sammanlagt åtta barn runt bordet. ©Lotten Bergman

Så här dukades det i fredags kväll. ©Lotten Bergman

Även här en bild från första besöket, där jag sitter i sängen och bloggar. (Sängen var stenhård, men har sedan dess fått en ypperligt mjuk madrass.)

Och nu har jag varit i Sundborn och Lilla Hyttnäs-huset igen! Kroppsarbete stod på agendan, men som vanligt smög jag runt och fotograferade allt som jag kunde tänka mig att jag inte har fotograferat förut.

Så – här får ni en liten annorlunda rundvandring!

Jag försökte här posera lika propert som Karin Larsson i hatt. Det gick inte alls. ©Lotten Bergman

Nästan alla fönster har så fina eterneller mellan rutorna. Hmmm. Så skulle jag väl kunna göra i mina tre fönster som är 100 år gamla? (Mina övriga 16 dubbelfönster är modern skit från 1980-talet.) ©Lotten Bergman

Så enkel gardinupphängning! Så vackert! ©Lotten Bergman

Ett sånt här nedfällbart bort ska jag installera i köket hemma! ©Lotten Bergman

Den här lilla upphöjningen i ett hörn i den första ateljétillbyggnaden är inte en scen, och inte en plats att måla på. Nej, den är Karins – så att hon lätt kunde titta ut och se att alla barn som lekte utomhus mådde bra. ©Lotten Bergman

I detta rum finns även denna teckning från 1902. Det föreställer Carls inte alldeles förtjusande pappa. Texten lyder: ”Min far, Olof Larssons, porträtt, ritadt dagarne efter mors död.” ©Lotten Bergman

Här går man omkring och letar efter snygga låsanordningar för hundratals kronor. Så här gjorde man runt förra sekelskiftet! ©Lotten Bergman

Det finns massa, massa tallrikar som Carl målade på. Den här var ju fin! Men VAD har han i händerna? (Tillsammans med Karin målade han en hel servis som finns på gården.) ©Lotten Bergman

Lilla Hyttnäs byggdes om från en normalstor gård till ett jättestort konstnärshem i olika perioder. Men medan den moderna människan idag – som jag har förstått det – suddar ut dåtid för att nutiden ska smälta in så osynligt som möjligt, lät man förr spåren synas tydligt.

Här är trappan upp till andra våningen med sovrum en masse. Barnbarnsbarnbarnet Kajsa och barnbarnsbarnet Pontus hade ingen aning om i vilket skede det forna trappräcket kapades – förmodligen gjordes trappan om när dörren mot köksavdelningen sattes igen. Den bruna ledstången är en helt vanlig pinne – inte alls specialtillverkad eller dyr. ©Lotten Bergman

Och blank av slitage. Jag klappade ledstången ömt, pussade klossarna som duger utmärkt som upphängningsmekanism, och tänkte att kanske gjorde även någon annan likadant för 125 år sedan? ©Lotten Bergman

Se så fint den slitna trasmattan smiter om trappstegen. Trappstegspinnar borde man väl kunna tillverka själv? (De kostar skjortan i fina butiken.) ©Lotten Bergman

På ett annat ställe i huset sitter ledstången fast på detta enkla, snillrika sätt. Känner ni inte att vi alla borde sänka renoveringsambitionsnivån lite? ©Lotten Bergman

På väggarna vid trappan med trasmattan finns många tavlor uppsatta. Jag har gått här i 20 år och inte kollat vad det är för något egentligen.

Åhå, Ivar Arosenius, John Bauer och prins Eugen. Förstås. ©Lotten Bergman

En av mina favoritdetaljer i huset är hyllan för August Strindbergs böcker – tillverkad så att böckerna inte ska kunna tas fram. Ni minns kanske? Carl Larsson och August Strindberg var såta vänner som umgicks och hjälpte varandra på många olika sätt.

Men.

Under en middag vågade Carl antyda att August ibland faktiskt varit orättvis i sina åsikter när det gällde medmänniskorna. Det föll icke i god jord. I ”En ny blå bok” (1908) hämnades August när han skrev att Carl var falskheten personifierad, en person ”som ljugit ihop en karaktär åt sig eller rättare sagt en karaktärsmask” och passade sedan även på att kalla Karin Larsson för ”en stor djävul i elakhet”.

Detta gjorde August inte ostraffat. En snickare tillkallades och sedan dess står Strindbergs dedikerade böcker på Lilla Hyttnäs så här; man kan se dem men svårligen pilla ut en enda bok. ©Lotten Bergman

Barnkammaren! I dörröppningen mot Carls rum hänger draperiet ”Kärlekens ros”, som Karin vävde. Hennes säng står längst bort till vänster. ©Lotten Bergman

Se så enkelt man bygger en liten hylla! Fjupp, bara! ©Lotten Bergman

Avslutningsvis kommer här en filmsnutt med den famösa skåpsängen där all världens kändisar har sovit – bl.a. Selma Lagerlöf tillsammans med Sofie Elkan.

Sätt på ljudet och lyss till knaket!

Ber om ursäkt för det tjatiga ©Lotten Bergman under bilderna. Men jag måste tyvärr göra så.

27 kommentarer

Trumpen igen …

Trumpen igen …

Publicerat av Lotten Bergman den 20 januari 2025 22:13

När Trumpen var i faggorna i USA för drygt åtta år sedan, skrev jag mycket om galenskaperna. Det var fascinerande hur tokig man kunde vara och ändå bli vald till presidentkandidat, resonerade jag. Och analyserade än det ena uttalandet, än det andra – eftersom jag är förvånansvärt intresserad av världspolitik.

Under rubriken ”Trumps gloria på sned” skrev SvD detta om token den 2 juli 1990.

När Trump plötsligt vann valet 2016, tappade jag styrfart vad gäller intresset för utrikespolitiken och ville inte längre följa med i nyheterna. Sedan gick åren – och så vann knäppgöken tokvalet 2024 också … och nyss höll han det där talet som jag bestämde mig för att inte titta på eftersom jag vill yla mot månen, slå sönder danskt porslin och riva ner tapeterna när Trumpen pratar. Men så tittade jag trots allt på några klipp och hörde att han bl.a. ska

”ta tillbaka” Panamakanalen från Kina
utropa nationellt nödläge och skicka militärer till gränsen mot Mexiko
lämna Parisavtalet (igen)
låtsas att transpersoner inte finns
avskaffa statliga subventioner för elbilar och borra efter all olja i hela USA (”drill, baby, drill!” sa han släpigt)
ge berget Denali tillbaka det amerikanska namnet Mount McKinley
hämnas på tidigare presidenter
se till att Elon Musk får sin vilja igenom angående en tripp till Mars (för att jorden kommer att gå under?)
skicka ut kriminella som kommer till USA direkt från fängelser och mentalsjukhus i hela världen.

Den sista punkten är lite extra intressant för språkkunniga. Jag pratade med Trettiotvååringen, som har en teori om att Trumpen som en papegoja upprepar detta om en invasion av patienter från mexikanska mentalsjukhus (asylum). Han har helt enkelt hört något om asylum (asyl) och fattar inte …

Efter varje mening under talet ställde sig publiken upp och applåderade sin frälsare så att de förmodligen har träningsvärk i låren imorrn. (Drygt 150 squats.) När han sa att ”an assassin’s bullet ripped through my ear” och att han räddades av Gud ”to make America great again” visste förtjusningen inga gränser.

All världens politiska ledare som under åren har varit kritiska mot USAs knäppa politiska karta, skriver nu på sociala medier och gratulerar Trumpen – för att

detta krävs av dem?
de inte vill ha stryk?
de är väluppfostrade?
de faktiskt vill gratulera?

Varma gratulationer? Statsministerns konto på X har programförklaringen ”News and speeches from Prime Minister Ulf Kristersson”. (Besök för guds skull inte X, för maken till otrevliga diskussioner finns inte. Man får mardrömmar av dem redan innan man somnar.)

Nu finns det många som säger att det är ett medvetet drag, detta att Trumpen förefaller vara helt jädra koko. De hävdar att han är så mån om att folk ska vara rädda för honom att han säger till sina rådgivare att sprida rykten om att ”vi måste göra som han säger, annars vet vi inte vad han kan hitta på”.

Det är ju nästan ännu läskigare än om han är knäpp.

Nämen titta vilken kul stavning i SvD idag! Trrump!

Nu kollade jag på den väldigt uppdaterade Vita huset-sajten, där Trumpen antingen har intagit en despotpose eller gör sig redo för en tango.

Det är ett himla pekande när det gäller megalomaniska män. Lenin, Karl XII, Napoleon och Rochambeau. [CC, mina skärmdumpar]

Avslutningsvis kommer här ännu en liten rubrik.

Har ni några tankar om framtiden? (Om inte i USA, så i största allmänhet.) Eller så konstaterar vi bara tillsammans med Alf Henrikson följande:

31 kommentarer

Omslagsflickan

Omslagsflickan

Publicerat av Lotten Bergman den 15 januari 2025 10:33

Runt 1979 kom de två basketspelarna Ray Tarnowski och Kalle Barton varje vecka till vår skola för att lära oss att spela basket. Men det visade sig att de hellre pratade med oss – så vi stod i en halvcirkel runt dem och pratade och pratade.

En gång hade Kalle (som egentligen heter Charles) hamnat på omslaget av någon tidning, och Ray retade honom för detta – oklart varför. Vem vill inte vara på omslaget av en tidning, liksom?

– You’re an oooooomsläigspojka! retades Ray, som inte kunde något annat svenskt ord än just detta.

Jag skrattade och skrattade. I handen höll snurrade jag samtidigt ett halsband med en liten, blå glaselefant.

När Kalle Barton började jaga Ray Tarnowski med bollar runt gympasalen skrattade jag såpass okontrollerat att mitt den lilla, blå glaselefanten hamnade på en av mina utstående framtänder. Pffiong! slog den lilla berlocken av en bit av höger framtand.

Vem vill inte vara på omslaget av en tidning? sa jag 1979. Idag kan jag säga ”åååh, inte på omslaget igen” … eftersom det är där jag är. Rödmosig och trött – som man ju blir av basketträning – stoltserar jag med att förmodligen vara den enda i Sverige som har coachat och spelat i ett och samma lag i 26 år. Om Ray hade sett mig, hade han ropat:

– You’re an oooooomsläigspojka!

Titta, ett sånt där onödigt tankstreck fick jag också!

På den lilla bilden i mitten kan man se att jag har ett ”fult skott”. Detta beror på att vi lärde oss att skjuta så på 1970-talet när det varken fanns barn- eller dambollar och herrbollen kändes tung som ett bowlingklot.

Här kommer tre andra exempel på när jag var omslagsflicka – fast inte alltid synlig …

”Posera vid trädet” sa fotografen. ”Vi klättrar upp i det istället!” tjoade jag och hoppades att det skulle bli en roligare bild. Eh.

Tänk va, att vi var föremål för ett hemmahosreportage! (Här är blogginlägget om rådjursskallen.)

Er tur! När figurerade ni i tidningar? Om det är DN eller SvD kan ni be mig hitta artikeln eftersom jag har tillgång till arkiven!

(Och hur gick det med den avslagna tanden? Jo, sex år senare flyttade jag till Lund, där en underskön tandläkare klistrade på ett litet plasthörn samtidigt som han svor över alla tandläkare som under åren mött mig utan att knysta ett ord om små fiffiga plasthörn. Det lilla plasthörnet har under åren trillat av – särskilt inför bröllop, klassåterträffar och fotograferingar. Men just nu sitter det fast och inväntar nästa högtid.)

Uppdatering!
Kommentatösen Ökenråttan skickade ett bildbevis; även hon försöker få alla att spela basket.

Perfekt skotteknik med ena handen under bollen och underkäken som stöd från sidan.

33 kommentarer

Julgranen, Jerry och de jävla parkeringsapparna

Julgranen, Jerry och de jävla parkeringsapparna

Publicerat av Lotten Bergman den 7 januari 2025 09:49

Gott nytt år!

Nu ska ni få se den absolut fulaste gran som någonsin har släpats in i ett vardagsrum. Det är faktiskt inte ens en gran, utan en gren. Från en trädgård i närheten!

Grangrenen kapades med granägarinnans goda minne, bars hem under stoj och glam, putsades lite i fotabjället, ombads att böja på nacken och påkläddes under högtidliga former. Om Godzilla hade varit en julgran, hade han sett ut så här.

Julen kom och gick utan missöden (förutom tre helt normala besök på akuten), men vi fick oönskat besök av Jerry. Han kanske är en av flera, men jösses vad han ställer till det.

Lådan för plåtar under ugnen. Det är ju pepparkaksbakplåtspapperet, så självklart smakade det jättegott!

En av alla chokladbitar som Jerry har gnagt på. (Hmmm, skärbrädan ser väldigt sliten ut såhär på nära håll.)

Jag stänger sedan tre veckor in allt gott i burkar, lådor, dubbla plastpåsar och väntar på att Jerry ska döden dö. Men icke. Fällorna gapar tomma. Istället hittar vi ännu fler spår av hans framfart; ibland upptäcker vi inte dem inte ens i tid.

Några av de tusentals nattgästerna råkade i mellandagarna äta kasjunötter där påsen var trasig …

[nu kan ni pausa och andas en stund om ni fann detta lite läskigt]

I hallen såg det plötsligt ut så här, men ingen blev förvånad. Fast … Jerry verkade ha blivit väldigt rädd … eller akut dålig i magen?

Men nej, det var bara spanjoren som hade tränat på en konstgräsplan och fått med sig små plastkulor i skorna.

Jerry lever och frodas och använder fortsättningsvis mitt hus till att äta sig fet.

Men nu till mitt egentliga ärende: parkeringsjävlaskitapparna. Ni som inte kör bil – var glada över att ni slipper besöka sådana här ställen.

Parkeringshusen som byggdes på 1960-talet ser numera ut som miljöer i skräckfilmer. Men skyltarna med information om apparna är rena och fina och byts ut flera gånger om året.

Flera gånger i december råkade jag (och de mina) ut för

nya, obegripliga appar
ickefungerande internetvågor i de bunkerliknande parkeringshusen
gamla appar som inte funkade där det visade sig att appen inte längre existerade
plötsligt uppdykande krav på betalning utanför Coop, där det alltid har varit gratis förut.

Jag kämpade med ovanstående parkeringshusbetalning i 15 minuter, men var tvungen att springa iväg och prata i radio i en timme. När jag var färdig och hade parkerat gratis och INTE fått böter, körde jag lättad ut ur parkeringshuset och möttes där av en stor, lysande skylt med bilens registreringsnummer. ”Tack och välkommen åter” stod det också!

– Varsågod, muttrade jag och åkte hem för att undersöka vad detta innebar.

Jo, just detta parkeringsbolag läser bara registreringsskyltarna och skickar sedan med snigelpost en pappersfaktura. Parkeringen kostade 6,72 kronor och fakturaavgiften var 99 kr. Dagen efter kom dessutom en påminnelse från ett annat företag eftersom jag inte hade betalat 4,23 kr på en parkering den 2 oktober, och att påminnelseavgiften var 199 kr. Jag kunde inte för mitt liv komma på vad i hela friden jag gjorde den 2 oktober, så jag betalade.

I Sverige finns runt 15 parkeringsappar. I våra grannländer har de samma jävla system, men färre appar och högre krav på tillgänglighet. Och där är det inte kommunerna som för skattepengar utvecklar sina egna parkeringsappar …

Jag vet att det i Spanien fortfarande är vanligt med vanliga automater och att i Nederländerna cyklar så stor andel av befolkningen att bilparkeringar inte är ett problem. Men hur är det i övriga världen?

Eftersom jag inte vill att nåt jävla parkeringsappsföretag ska bli arg på mig om jag använder deras loggor, bad jag min hallucinerande AI skapa en bild. Paslystark, anyone? Swerdgk servig!

57 kommentarer