Hoppa till innehåll

Månad: juli 2012

Den arge taxichauffören i Riga

När jag och Artonåringen skulle ta oss från hotellet i Riga till båten som skulle föra oss hemåt, fick vi i hotellreceptionen rekommendationen att ta en röd taxi som har fast pris till hamnen: 4,30 lats (ungefär 50 kronor).

– Inte svart.
– Okej.
– Inte blå.
– Okej.
– Inte vit.
– Okej, vi förstår, den ska vara röd.
– Röd.
– Okej. Röd.

Nu är ju mina erfarenheter av taxi utomlands inte de bästa. Eller i Sverige, för den delen. I Malmö kör de inte för kort och föreslår att man istället ska gå. För två år sedan blev Tjugoåringen lurad på sina besparingar av en listig taxichaffis och plötsligt infördes en extraavgift på 16 kr på alla taxibilar som utgår från Centralen. Vissa taxichaufförer säger att man ska pruta medan andra påstår att ett fast pris ända fram bara gäller om klockan slår, tuppen gal och vinden vänder samtidigt som det inte är snöstorm.

Anledningen att jag överhuvud taget tar taxi ibland är en (eller en kombination) av följande faktorer –

  • försovning
  • tågtrubbel
  • jättepackning
  • obekväma skor
  • brist på egen bil
  • obefintlig lokaltrafik.

Men i Riga var den främsta orsaken en kopp te.

Vi hade gott om tid, en ganska behändig packning och mådde bra, men jag råkade strax innan vi skulle ge oss iväg hitta ett McCafé, som är bland det trevligaste jag har stött på. Det är McDonald’s men med kaffe, te, kakor och bullar. Snorbilligt, superservice och jättegott! Och jag tyckte att en sista mugg te skulle vara trevlig att smutta på innan vi klev på färjan hemåt. Men man kan icke gå i en kvart med ryggsäck, rullväska och en påse med champagneflaskor utan att allt det goa teet skvimpar ut.

Jag approcherade en långhårig taxichaufför med keps framför en röd taxi.

– Hello, can you take us to the boats?
– Yes.
– How much is it?
– You have voucher?
– Eh, no, they said … how much … they said …? Four lats … Four and …?
– Okay. Four. To boats. Now.

Okej, vad bra, alltså kostade det inte 4,30. Vi satte oss i baksätet och skrattade försiktigt och pekade diskret på hur extremt smutsigt sätet var och att det låg en bunt med Playboytidningar mellan sätena. Min temugg skötte sig fint trots att vi prickade varenda tjälskott och vägarbete på vägen.

Taxikeps i Riga.
Taxikeps i Riga.

Vid båtterminalen tog jag fram mitt betalkort. Och fick en hejdundrande utskällning.

– No card! No! Not pay with card! Stupid!
– But you have … the thing …
– NO! NOT PAY WITH CARD!

Bredvid ratten satt klart och tydligt kortläsaren, som jag intensivt pekade på. Naturligtvis kunde jag ha varit lite mer snabbtänkt här, men jag förstod varken ilskan mot mig eller aversionen mot kortet. Chauffören slog handen hårt mot ratten och skakade på huvudet och var allmänt högljudd när han gång på gång sa att det var kontanter som gällde och absolut inget annat.

För vi hade ju prutat. Vi hade ju prutat hela 0,30 lats (3,60 kr) när jag föreslog ”fyra” för att jag inte riktigt mindes hur mycket det var. Han hade inte satt på taxametern utan ville ha de fyra latsen direkt i fickan – insåg jag medan han viftade med armarna och slog sig själv i pannan för att visa hur otroligt pantade vi var. Jag klappade honom på ena armen, log och sa att han skulle lugna sig och att jag nu lämnar jag min dotter i pant här och så går jag och tar ut pengar, kolla nu, jag kommer strax.

Jag hämtade pengar i en bankomat, den fortfarande skitförbannade taxichauffören fick fem lats som han ilsket tryckte ner i byxfickan, och vi begav oss hemåt. Med en perfekt, full mugg rykande te.

Det finns självklart hederliga taxibolag och dito chaufförer. Men. Finns det något serviceyrke i världen som åtnjuter samma rätt att lura, skälla, bedra och utföra yrket på ett inte särskilt tillfredsställande sätt?

Share
44 kommentarer

OS-invigningen 2012

Ja jisses vilken tur att det inte var Sverige som fick hålla OS i år. Invigningsceremonin i London var ett under av ickekoreograferad jätteapparat.

Först var hela innerplanen ett grönt jordbrukslandskap med bönder och levande får och getter och andra djur, sedan förvandlades det till ett industriområde med höga skorstenar och så läste Kenneth Branagh lite Shakespeare i hög hatt och suffragetter demonstrerade och så kom brittisk musikhistoria och så slängdes drottning Elizabeth ut ur en helikopter med James Bond och så spelade Rowan Atkinson Chariots of Fire … och så tackades barnböckerna och det brittiska sjukvårdssystemet för allt.

Förmodligen hade Sverige som värdland för OS viftat fram Orup och Loa Falkman. Och förstås Ling-gymnaster. Kanske hade Carola ställt upp lite? Ett stort tack till Socialstyrelsen? Och så kunde Bengt Feldreich få tända elden på slutet.

När alla länderna hade marscherat in, kom jag bara ihåg att tre länder hade basketspelare som fanbärare och att Sveriges stackars atleter såg ut som missfärgade humlor.

Vi äro små humlor, vi. Nu ska vi spela rugby. (Ryttaren Rolf-Göran Bengtsson bär fanan, för han fick ju Jerringpriset.)
Vi äro små humlor, vi. Nu ska vi spela rugby. (Ryttaren Rolf-Göran Bengtsson bär fanan, för han fick ju Jerringpriset.)
Yi Jianlian (2,13 m) bar flaggan, för det är sedan 1984 tradition att en basketlirare gör det för Kina.
Yi Jianlian (2,13 m) bar fanan, för det är sedan 1984 tradition att en basketlirare gör det för Kina.
Lauren Jackson, basketspelare (1,96 m) från Australien, som är med i OS för fjärde gången, och som inte behövde någon stödjande sele eftersom basketspelare är så starka.
Lauren Jackson, basketspelare (1,96 m) från Australien, som är med i OS för fjärde gången, och som inte behövde någon stödjande sele eftersom basketspelare är så starka.
Pau Gasol – Spaniens bäste basketspelare (2,15 m) som även han höll flaggan utan bärsele och som viftade den som vore den en liten ätpinne.
Pau Gasol – Spaniens bäste basketspelare (2,15 m) som även han höll flaggan utan bärsele och som viftade den som vore den en liten ätpinne.

Samt att Tjeckien klev in på innerplanen med paraplyer i händerna och jättestora gummistövlar på fötterna.

Hej London!
Hej London!

Arctic Monkeys spelade Beatles, en farlig massa Mary Poppinsar föll från skyn, Paul McCartney spelade ”Jude”, Muhammad Ali dök upp men såg inte ens ut som Muhammad Ali, John Cleese, The Who, Chaplin, Slade, Rolling Stones syntes på skärmar flera gånger medan Spice Girls bara fick vara med indirekt eftersom David Beckham kom med den olympiska elden på en båt på Themsen utan att kommentatorerna en enda gång sa ”Burn it like Beckham”.

Det var faktiskt alldeles fantastiskt. Se en knappt två minuter lång sammanfattning, vetja.

Eller kolla på en liiite längre här. (Det står att man bara kunde se den om man bor i Storbritannien, men i så fall måste jag ha flyttat för det gick alldeles utmärkt.)

I flera månader till kan man se hela invigningen häääääär. (Nästan fem timmar långt, men då kan man ju spola lite om man vill.)

Share
19 kommentarer

Mannen utan fötter

Vi går och går här i Riga. Det är fantastiskt vad alla här kan gå på knöggliga gator i högklackade skor. Och det är alldeles fantastiskt med alla svepande, halvgenomskinliga kjolar som nästan alla kvinnor har på sig. Vi har lärt oss att cigarrökande män i stora, svarta bilar inte är att lita på och att det faktiskt inte är sådär billigt i Lettland som vi ju vill att det ska vara. (För att vi ju ska kunna köpa lite lycka i form av väskor, skor, böcker och ett par svepande, halvgenomskinliga kjolar.)

Igår gick jag och Artonåringen över en bro på väg mot norra Europas största marknad för mat och annat. På bron låg en ohyggligt mager man på rygg i en onaturlig ställning med huvudet hängande utanför broräcket. Han hade inga fötter.

Han hade inga fötter, nej, men stumparna var lindade med blodig gasbinda och hans kryckor låg slängda i kors, som ett par åror i en övergiven eka. Mellan smalbenen, där fötterna en gång fanns, stod en pappmugg med några slantar i.

Vi passerade utan stirra, för det sägs ju vara ohyfsat. Vi gick vidare mot marknaden, men Artonåringen skällde på mig.

– Varför gjorde vi inget? Han hade … han kunde ju inte … Vi måste göra något!

Precis då råkade den djefla mannen ringa till mig för att berätta vem han skulle äta middag med och att släpet orkar han ju inte åka till tippen med, men kanske ska de handla i eftermid… Fast jag avbröt och vi pratade istället om mannen utan fötter på bron. Ska vi prata med honom? Nej, han kan inte engelska. Ska vi försöka kolla hur han mår? Nej, det spelar ju egentligen ingen roll. Men även om han lever ska han ju inte ligga där, eller hur? Vad ska vi göra?

Vi gick tillbaka till bron, där mannen i en liten stund halvsatte sig upp för att hosta.

Sedan föll han bakåt igen, till synes medvetslös. Jag ringde 113, som man ju ska om folk ligger och dör på gatorna. Den som svarade först, la på luren när hon insåg att jag varken kunde prata lettiska eller ryska. Jag ringde igen, och hamnade hos någon som kopplade mig till två personer som kors och tvärs översatte det jag sa. I detta trepartssamtal förstod de till slut att mannen såg medvetslös ut, att hans andhämtning var ojämn och stötig samt att hans amputerade fötter såg ut att vara förfärligt illa däran. Men de ville mest ha klarhet i hur gammal han var.

– Seventy-five, perhaps, svarade jag.
– Seventy-five?
– Yes, seventy-five.
– Ah. Seventy-five. We send ambulans. Seventy-five. Yes, Seventy-five.

När vi väntade, såg vi hur många andra förbipasserande reagerade när de gick förbi mannen utan fötter. De satte handen för munnen av både stank och förfäran, de pekade och någon stannade till och tvekade lite, men alla gick sedan vidare. En man passerade, sneglade, stannade och tog sedan några steg bakåt för att helt enkelt bara ta den liggande mannens pappmugg med slantar.

– Excuse me, did you just steal his money? sa jag till honom när han passerade oss.
– Yep, sa han på förvånansvärt slängig engelska, och gick snabbt vidare i livet.

Ambulansen kom efter ungefär en kvart, men stannade på fel ställe och ingen såg mina viftande armar, så jag gick ut i trafiken och busvisslade bland skramlande spårvagnar, susande cyklar, skrämmande, svarta bilar och tänkte fånigt ”men vad bra med ambulans om det händer nåt”.

De två i ambulansen suckade och skakade på huvudet och fräste något till varandra på lettiska när de såg den gamla mannen utan fötter. ”Stackars sate” tänkte jag att de sa till varandra. Men förmodligen sa de ”men alltså, idioter till turister”. För det första de fräste till mig (på engelska) var:

– Det här var väl inget att ringa på ambulans för? Han sover ju bara. Så onödigt, totalt onödigt.

De försökte skaka liv i honom, men inget hände. Så tog de till något som fungerade som luktsalt, för mannen frustade till och öppnade ögonen. När han på ett till synes onödigt bryskt sätt sattes i en bättre ställning.

Ambulanspersonalen blängde på mig och den ene sa (på engelska) med hat i blicken:

– Där ser du!
– Men skulle jag inte ha ri…
– Nej, han bor här.
– Men han mår ju inte br…
– Pfffft.

De himlade med ögonen mot mig och skrev något på ett papper och åkte sedan därifrån. Utan mannen som inte längre hade några fötter.

Men vi då? Ja, vi gick och köpte en svepande, halvgenomskinlig kjol som tillverkas här i Lettland, och som tydligen efterfrågas i hela världen numera.

Fotnot
Bilderna ovan togs inte hyenalikt eller i sensationssyfte.

Share
12 kommentarer

Dagen i Riga

Visserligen gör jag och Artonåringen den lettiska huvudstaden osäker på alla sätt och vis (vi går till exempel över gatorna på alldeles fel ställen), men hon har en basketrelaterad lårkaka och jag två basketknän, så emellanåt lägger vi oss ner och funderar på vad vi skulle kunna göra istället, här i Riga.

Och så gör vi det.

Tiga i Riga.
Tiga i Riga.
Kviga i Riga.
Kviga i Riga.
Bliga i Riga.
Bliga i Riga.
Liga i Riga.
Liga i Riga.
Niga i Riga.
Niga i Riga.
Piga i Riga.
Piga i Riga.
Viga i Riga.
Viga i Riga.

Nu ska vi gå på bio, trots att vi inte är i Brasilien.

Share
14 kommentarer

Från ruskiga hemskheter 1946 till banaliteter som Wi-Fi 2012

Sverige, Sverige, Sverige.

Står det överallt i Ockupationsmuseet i Riga. Och jag suckar och skakar på huvudet så att nudelsoppefrisyren stänker i ansiktet på andra museibesökare. Fy för bövelen i helskotta sickna ruttna tomater vi var, vi svenskar.

I Baltikum har man i omgångar på alla upptänkliga sätt förtryckts och tvångsförflyttats till Gulag och andra inte särskilt gästvänliga områden. Bland annat har jag idag tagit del av instruktionsböcker där det står om hur allt faktiskt går smidigare om ”familjens överhuvud så snabbt som möjligt skiljs från resten av familjen”.

Typisk fångbarack för balter.
Typisk fångbarack för balter.

Fångläger som inte stod långt efter nazisternas koncentrationsläger i överjävlighet var i full gång ända in på 60- och 70-talen, när en del fick komma ”hem” till sina hus igen – som de ju inte ägde längre utan som i de allra flesta fall hade tagit över av (tillika tvångsförflyttade) sovjeter.

Svenska tidningsurklipp på Ockupationsmuseet i Riga.
Svenska tidningsurklipp på Ockupationsmuseet i Riga.

Och när Sverige efter kriget inte lät 167 (som till slut blev 146) baltiska soldater som hade stridit för axelmakterna att stanna, utan istället iscensatte det som kom att kallas Baltutlämningen, gjordes det inte ens i god tro. Det var förfärligt, och det visste nog alla. (Jag var liksom inte med, och fick en ytterst vinklad version av Baltutlämningen i skolan, så jag gissar lite nu.) Om vi hade klätt alla dessa soldater i civila kläder och ljugit lite istället för att stå till sådan vansinnig tjänst, hade alla kanske överlevt. Men i Sverige (ergo regeringen) var man nästan hur hjälpsam som helst. Ungefär så här gick det till (i en lottensk kortversion):

Sovjet kontaktade Sverige:

– Tjäna. Hörni, vi skulle vilja ha de soldater som flydde till Sverige den 8 maj 1945. Ok?

Sverige kollade luntorna och registreringarna och de noggrant förda anteckningarna och svarade:

– Jahaja, ptja, vi vet inte, det känns inte bra. Men vill ni förresten bara ha soldaterna som kom den 8 maj? Vi har ju fler som kom på andra datum. Dem kan vi också skicka. Men … det känns ändå inte riktigt bra.

V-Gurra kontaktade Stalin å soldaternas vägnar medan regeringen och UD faktiskt försökte att få Sovjet att ändra på sina krav. Men fick bara ett njet till svar. Så Sverige lydde.

Det knorras på sina håll – de där soldaterna var minsann inte var några oskyldiga små lamm och i Hitlers tjänst hade de faktiskt gjort både det ena och det andra. Jahaja, säger vi idag – och det skulle berättiga utlämnandet? Vad vet vi om vad de hade för val, på vilka grunder de fattade sina beslut? Skulle de slåss och dö för de förhatliga ryssarna eller för det galna Tyskland? Pest eller kolera?

Sju soldater begick självmord eller stympade sig för att slippa utlämnas, en av dem stack en blyertspenna hela vägen in i ögat … ja, ni kan läsa resten i Wikipedia eller i NE. Hemska bilder finns här i ett klipp på tyska:

Jag låter er forska vidare på egen hand eftersom jag är en såndärn ytlig typ som i dessa moderna tider bryr sig bra mycket mer om hur maten utomlands ser ut, huruvida avloppen och toarullehållarna fungerar samt om det finns gratis internetvågor överallt.

För det finns gratis Wi-Fi nästan överallt här i Riga! På hotellet behöver man inte be om en sladdrig lapp med XyFgc7x67yTR utan kan logga in med orden Tallink och Free. Hotspots med internetvågor värmer oss i varenda gathörn. Detta är framtiden!

Däremot var maten på båten lite … dåtida. Eller bara annorlunda?

Som de sybariter vi är, avnjöt vi delikatesserna med ett glas vatten för 20 kr. Och båtfönstret har sett bättre dagar, ja.
Som de sybariter vi är, avnjöt vi delikatesserna med ett glas vatten för 20 kr. Och båtfönstret har sett bättre dagar, ja.
Hamburgare med tofs och tveeggad tunga.
Hamburgare med bolltofs och tveeggad tunga.
Share
12 kommentarer

På väg mot Riga funderar jag på sädesslag och okunskap

Häromdagen lyckades jag äntligen ha fyra rätt av fyra när det gäller våra fyra vanligaste sädesslag. För precis som att min pappa inte kan skilja på dill och persilja samt kjol och klänning, har jag länge dragit med skammen att sädesslagen liksom flyter ihop i ett suddigt blurr som får mig att börja flacka med blicken eller i ren panik kasta mig ner i sädesfältet framför mig och kravla omkring där för att omgivningen ska skratta åt mina krumbukter istället för åt min okunskap.

1. Vete 2. Havre 3. Korn 4. Råg
1. Vete 2. Havre 3. Korn 4. Råg

För om man promenerar i blott 25 minuter i omgivningarna runt vårt hus (som alls inte ligger på landet) hittar man dem alla.

  • Vete – tjock, utan smala borst som distraherar.
  • Havre – fladdriga, stökiga och väldigt olik de andra eftersom de små vipporna faktiskt är blommor.
  • Korn – jättelånga borst (som syns dåligt på bilden). Kornfälten ser lite ut som en ryamatta på håll.
  • Råg – borst, men inte jättelånga.

Uppdat.: Örjan rättade mig – jag hade skrivit ”strån” istället för ”borst”, men strået är själva skaftet medan det där spretiga är borst. Slut på uppdat.

Korn är ett lääängre ord än råg, alltså har det lääängre strån. Havre är ett stökigt ord och vete(bröd) har inga distraherande fibrer. Och detta kunde ni redan? Jahaja. Då ställer jag mig i skamvrån här borta på Centralens lounge, där jag sitter just nu. (Under sommaren kan man åka första klass billigare än andra klass och när man väl har en förstaklassbiljett, så släpps man in i loungen där man kan hinka te och äta digestive tills man spricker. Rap.)

Men nu till något lika hemskt: jag kan inte hålla ordning på de baltiska ländernas huvudstäder! Jag ska till Riga, men var ligger det? “Estland. Lettland och Litauen” säger man ju alltid, och det är från norr till söder. Lätt. Men var finns då mönstret i Tallinn, Riga och Vilnius?

  • Tallinn påminner om en tall som har barren högst upp i norr, alltså i Estland.
  • Riga är Lettast att stava.
  • Vilnius låter som en pizza och dem kan man Lita på.

Ack, det där var svårt. Men nu mot båten som ska ta mig och Artonåringen till Riga. Hon har klätt sig i kortkort, kängor och plommonstop, vilket ju gjorde att jag raskt blev tvungen att byta från min kortkorta, mina kängor och mitt plommonstop för att vi inte skulle se ut som systrar ett resande teatersällskap. (Jag har nu rutig skjorta, shorts och foträta sandaler och ska slå mig i slang med alla andra på båten som går klädda i exakt denna uniform.)

Uppdatering på grund av cool länk från LupusLupus99: kolla här!

Det hade varit himla lätt att vara terrorist eller James Bond. Pang, bara, titta på kartan var Silja Festival glider fram och sikta lite. (Men jag har ju foträta skor, och hjältinnor i foträta skor klarar sig alltid.)

Min båt är mitt i bilden och ska strax väja för Värmdö. Tänk att ingen någonsin har propagerat för att spränga en båtfåra (kanal kanske vi kan kalla en sådan) rakt igenom.
Min båt är mitt i bilden och ska strax väja för Värmdö. Tänk att ingen någonsin har propagerat för att spränga en båtfåra (kanal kanske vi kan kalla en sådan) rakt igenom.
Share
33 kommentarer

Här är det rätt dött

Egentligen skulle jag kunna blogga så här, bara:

Välkomna! Vad har ni gjort idag? Jag har kört traktor.

Kört och kört kanske är en överdrift.
Kört och kört kanske är en överdrift.

Och så skulle alla kommentatorer rusa in i kommentatorsbåset och så skulle vi liksom sutte vi runt en lägereld bara ha jämfört de senaste rapporterna om våra kära fiskgjusar, som gör att denna vädermässigt bedrövliga sommar faktiskt är uthärdlig. (Har ni sett att de putsar fjädrarna och biter sig själva i nackskinnet hela tiden, de tre små?)

Men jag känner att en liten bildsafari från se senaste dagarna kanske kan vara på sin plats. Om inte annat så för att jag i november ska kunna säga ”nä, det regnade faktiskt inte non stop”.

Vi slog ihjäl en rutten trädgårdsstol och eldade upp några marsmallows.
Vi slog ihjäl en rutten trädgårdsstol och eldade upp några marsmallows.
Vi hittade en nydöd snok som var varmare än vi trodde att ormar kunde vara.
Vi hittade en nydöd snok som var varmare än vi trodde att ormar kunde vara.
Vi mötte en dam som bad om ursäkt för att hennes hund hade bajsat mitt på vägen. Vi förlät henne och såg till att bevismaterialet hamnade i diket.
Vi mötte en dam som bad om ursäkt för att hennes hund hade bajsat mitt på vägen. Vi letade efter logiken, men förlät henne och såg till att bevismaterialet hamnade i diket.
Någon slängde en filt ifrån sig på ett sådant sätt att den skapade ett konstverk så fort den hade försetts med förklarande etikett.
Någon slängde en filt ifrån sig på ett sådant sätt att den skapade ett konstverk så fort den hade försetts med förklarande etikett.
Jag hamnade i en skoaffär där denna skylt fick mig att helt glömma bort skoprojektet. Känner ni hur texten flyger på poesins vingar? Man vill nästan skriva en fortsättning …
Jag hamnade i en skoaffär där denna skylt fick mig att helt glömma bort det akuta skoprojektet. Känner ni hur texten flyger på poesins vingar?

 

Share
59 kommentarer

Arrrrrrrg!

  • Mina gummistövlar är borta!
  • Dammsugarhandtaget gick tvärt av!
  • Det växer mossa på gammelbilen!
  • Det regnar såpass att snart växer det mossa på mig också!
  • MIN WEST WING-BOX ÄR FÖRVUNNEN!

En sådan dag är det. När jag går förbi dörrhandtag, sträcker de på sig och nästlar sig in i min tröjärm så att jag ritsch-ratsch fastnar och tappar allt som jag har i händerna. När jag böjer mig ner för att plocka upp det tappade, slår jag huvudet i illvilligt utstickande handfat, klädkrokar och skohyllor. (Skohyllor som är till för t.ex. gummistövlarna – som ju är borta.) Men det värsta är att jag inte kan lägga mig ner och sura med armarna i kors och titta på West Wing som alltid gör mig på så bra humör.


FÖR NÅGON HAR STULIT HELA LÅDAN!

Grrrr.

Kommen så här långt sökte jag alltså upp datorn – den kunde jag ju hitta – för att blogga om min misär. Jag har vänt uppåner på huset och frågat alla 93 närvarande barn var mina West Wing är, ätit en rostad macka med jordnötssmör (när de gör det i filmer, mår alla bättre) och funderat på varför livet egentligen är värt att leva. Sekruttvädret är orsaken till allt. Om det bara hade varit lite somrigt hade jag inte saknat West Wing och inte haft på mig långärmade tröjor som fastnar överallt och inte behövt leta efter de fina gummistövlarna … fast förmodligen hade cyklopet och bikinin varit borta istället. Och förmodligen hade jag fastn…

– Mamma! Kolla, den här kan du ju titta på istället för West Wing! Den heter Vita huset och ser likadan ut. Jag hittade den under dina gummistövlar i hallen.

Aaaaaah. Såja. Nu känns allt bättre. Men vaff… Vad är det där som spricker fram mellan molnen? Schaaas!

Share
61 kommentarer

Hohoooo, alla fiskgjusespecialister!

Vi har här på bloggen sedan den 6 juni följt ett fiskgjusepar som förmodligen bor i Lettland, men som ligger på en estnisk server. (Eller nej, de ligger ju i sitt bo.) HÄR är de. Ungarna kläcktes den 14, 17 och 19 juni och ska tydligen kasta sig huvudstupa ut ur boet i slutet av juli.

Susanne i kommentatorsbåset tipsade om ett annat bo i Skottland, som hon har besökt på riktigt och det visade sig snabbt att det finns kameraövervakade storkar och örnar och jag vet inte allt i hela världen – och huuuuur ska man [jag] hinna försörja familjen om det ska vara så är spännande med fåglar?

Katherine, Estellan (Esteban?), Estrid (Ester?) och Estelle.
Katherine, Estrid (Ester?), Estellan (Esteban?) och Estelle. (Jag är lite osäker på om vi är överens om barnens namn.)

Vi har tusen och en undringar och googlar oss blå – men skulle verkligen vilja öppna båsets kommentatorsfält för någon som har specialkunskaper. Fast jag har så konstiga frågor.

– Varför möblerar de om på ett så oplanerat sätt där största grenen släpas fram och tillbaka och sedan till ursprungsplatsen igen?

– Håller föräldrarna koll på att ungarna får så mycket mat de behöver eller kör de lite på känn?

– Kommer ungarna att ringmärkas?

– Tar mamma Katherine större ansvar för boet, möbleringen och matningen medan pappa Ernie mest är ute och jagar och sitter på puben – eller är det bara som det ser ut?

– Klättrar någon kameraman upp och torkar av bajset som ibland kommer på linsen?

– Känner ungarna att de är syskon och att de ska måna om varandra som andra syskon?

– Hur länge sover en fiskgjuse när den sover länge?

– Kommer ungarna att ha träningsvärk när de väl börjar flyga – och hur i hela friden tränar de upp sina vingmuskler där de bara sitter i boet och biter sig i armhålan?

– Om Katherine inte är ute och jagar under en hel månad eller så, växer inte hennes klor till Pelle Snusk-naglar då?

Pelle Snusk och hans naglar.
Pelle Snusk och hans naglar.

Får vi inte svar, måste vi ju åka till Lettland och undersöka saken närmare. (Skriver jag mest för att jag å tjänstens vägnar faktiskt ska till Riga om en vecka.)

Share
57 kommentarer

Maskiner, manicker, mojänger och mackapärer

Inom mig bor en olycklig mekaniker och uppfinnare samt snickare. Jag kan inget om dessa professioner, men älskar nästan alla apparater som jag önskar att jag hade uppfunnit och snickrar dessutom hej vilt samt snett och vint. Låtom oss ta en svängom bland mina semesterbilder.

När vi var på Runmarö häromveckan, kramade jag nästan ihjäl denna bandsåg när jag inte drack absint:

Den är från 1930-talet! Och har med ohygglig möda flyttats per sekruttbåt till ön.
Den är från 1930-talet! Och har med ohygglig möda flyttats per sekruttbåt till ön.
Se på på- och avknapparna!
Se på på- och avknapparna!

– Klicktjonk. Pppppbrrrrruuum! Klicktjong. Väääääs … sssccchhhh. Tystnad.

En gång till!

– Klicktjonk. Pppppbrrrrruuum! Klicktjong. Väääääs … sssccchhhh. Tystnad.

Ingen ser mig. Bara en gång till!

– Klicktjonk. Pppppbrrrrruuum! Klicktjong. Väääääs … sssccchhhh. Tystnad.

Aaaaah. Ljuvligt. Jag vill ha en nästan hundra år gammal bandsåg jag också.

När vi i förrgår var på Brandbilsmuseet i Gysinge (som för övrigt har en hedersmedlen som heter Brandsjö i efternamn), fick vi klättra in och ur samt ovanpå alla möjliga olika apparater och bilar, klinga i klockor och prova gasmasker samt kränga på oss pyttesmå hjälmar från början av förra seklet. (De är av läder och har krympt.)

Jag i en Plymoth Savoy, som utrustades med allehanda brandattiraljer (rökdykaraggregat, pulversläckare, bår och sjukvårdsutrustning) – men var ju högerstyrd och pensionerades efter bara några år.
Jag i en Plymoth Savoy, som utrustades med allehanda brandattiraljer (rökdykaraggregat, pulversläckare, bår och sjukvårdsutrustning) – men den var ju högerstyrd och pensionerades efter bara några år.

Fast det som fick mig att flämta av upphetsning (jorå) var instrumentpanelerna.

Knappar! Vred! Spakar!
Knappar! Vred! Spakar!
Nu sitter vi i en Dodge Truck WC 52 från 1945 – som var de allierades favoritfordon vid landstigningen i Normandie – och som såldes till Sverige efter andra världskrigets slut.
Här sitter vi i en Dodge Truck WC 52 från 1945 – som var de allierades favoritfordon vid landstigningen i Normandie – och som såldes till Sverige efter andra världskrigets slut.
– Men va? sa jag här till den gigantiska bilen eftersom den var så … gigantisk. (Från en amerikansk marinbas i Portsmouth, spinner som en katt och funkar perfekt trots sitt slitna yttre.)
– Men va? sa jag här till den gigantiska bilen eftersom den var så vansinnigt … gigantisk. (Den är från en amerikansk marinbas i Portsmouth, spinner som en katt och funkar perfekt trots sitt slitna yttre.)

Detta brandbilsmuseum är alldeles fantastiskt. Den initierade guiden (som var revisor och det svarta fåret i en släkt fylld av brandmän) berättade allt om bland annat REO-Speedwagonen från 1928, ångsprutan från 1882 och de öppna brandbilarna från 1930-talet. Det finns en Chevrolet 1934, brandslangar och till och med en fungerande frivilligbrandkår som ideligen måste rycka ut eftersom Gysingetrakten är full av eldande människor. (Och mygg.) Brandvagnen från 1870-talet drogs av hästar, som när de hörde brandlarmet lämnade sina spiltor och beteshagar och galopperade till vagnarna för att spännas för.

Pumpen var ångmaskinsdriven, så eldaren hoppades alltid att branden skulle vara minst tio minuter bort – annars kom inget vatten ur slangarna.
Pumpen var ångmaskinsdriven, så eldaren hoppades alltid att branden skulle vara minst tio minuter bort – annars kom inget vatten ur slangarna.

När vi invaderade Karins hus och klämde och kände på allt från gjutjärnsspisar till elcyklar, fastnade jag för en apparat som hängde på väggen och så hade gjort i minst 35 år:

Ni ser vilken hand jag har med assistenter?

Pysseliten och PK tipsade oss om underverket på Ica i Alvesta Avesta. Vi höll oss så länge vi kunde och åkte sedan dit och köpte ämnesrelaterade varor (melon, bubbelvatten och gurka) innan vi äntrade toalettstolen som kunde ha varit kusin till en cockpit.

Man gör sina behov, beställer vattensprut till bakre eller främre regionerna, med extrakraft eller parfymering med efterföljande torkblås.
Man gör sina behov, beställer vattensprut till bakre eller främre regionerna, med extrakraft eller parfymering och med avslutande torkblås. Sedan skrattar man ihjäl sig.

Efter dessa äventyr med tekniska fram- och baksteg, återvände jag till min fascination för det gamla och  went back to nature eller om det var back to the past. Karlfeldtsgården i Avesta är inte ett museum, men man kan i alla fall fika och titta in i detta hans arbetsrum:

Jag tror att ergonomiska arbetsplatser är överskattade. Erik Axel Karlfeldt satt här helt utan tennisarmbåge och skaldade.
Japp. Jag tror att ergonomiska arbetsplatser är överskattade. Erik Axel Karlfeldt satt ju här helt utan tennisarmbåge och skaldade.

[—]
Gå, sök mig upp en flicka som sitter helt allen

i huset där på kullen under hundstjärnans sken.

Om hon lyfter sina ögon och det blänker till med fart,
så att kammaren den mörka
blir lik en pingstdagskörka,
så bländas ej, o käring, utan gör ditt är’nde klart,
och hälsa kärt från hennes vän och säg, att han mår rart.
[—]

Erik Axel Karlfeldt (1864–1931), ”Budskapet” i
diktsamlingen Vildmarks- och kärleksvisor (1895).

Share
39 kommentarer