Det var en gång en irländare som hamnade i New York. Han hette Mike Malloy och jobbade när han inte var redlöst berusad som brandman och mekaniker. Tyvärr var han så svår på spriten att han aldrig fick behålla sina jobb utan helt enkelt fick hanka sig fram så gott han kunde på ströjobb som att sopa gator och putsa likkistor. Han hade inte någon familj och – vad det verkar som – inte några verkliga vänner.
Detta hände när arbetslösheten i USA låg på runt 50 % och lönnkrogarna och hembränning och andra förfärligheter definierade den stora depressionen, som sägs ha nått sin absoluta botten precis när Mike Malloy hade som svårast att dö: under det första kvartalet 1933.
Denne Mike Malloy var 50–60 år och mycket sliten. Han hade ett grått, fårat ansikte, små, rödsprängda ögon, illasittande och smutsiga kläder – men var en glad gamäng när han väl fick ett par supar i sig. När han en gång satt på krogen (eller en s.k. speakeasy som var en illegal krog som från gatan bara såg ut som en stängd affärslokal) och sånär trillade ner på golvet eftersom någon hade spritförbarmat sig över honom, kom fyra andra dryckesbröder på en lysande idé.
De fyra – som hette Marino (ägaren till krogen), Pasqua, Kreisberg och Murphy – skulle köpa tre olika livförsäkringar på Mike Malloy och snabbt se till att han söp ihjäl sig så att de kunde utkvittera pengarna från försäkringsbolaget. Hälsoundersökningen gjordes på en frisk stand-in, eftersom Malloy ju oftast inte kunde stå på egna ben och inget försäkringsbolag hade velat försäkra honom i egen hög person.
När de fyra männen hade fått Malloy att skriva under försäkringspappren (precis som de gör i filmer genom att först dricka massa dålig sprit och sedan hålla för texten och påstå att det han skriver under är något helt annat än det är), satte de igång att ta livet av honom.
Men det var inte så lätt.
Efter en månads supande, kände de fyra att det kostade lite väl mycket att hålla Mike Malloys takt. Dels mådde de inte bra av det, dels var det dyrt – hur kass spriten än var. Mike Malloy mådde däremot som en prins; han hade fått rosor på kinderna och solsken i blick och eftersom han hade fått tillgång till en madrass i ett hörn inne på krogen, sov han bättre än på flera år.
De blivande försäkringsbedragarna beslutade sig för att skynda på processen och började ge Mike Malloy mat, som t.ex.
- dåliga ostron som restauranger hade ratat
- ruttna sardinmackor
- smörgåsar med järnfilspån i
- matportioner med glasbitar i.
(Eftersom jag har en kompis som är rättsmedicinare, vet jag att berätta att de ju skulle ha spetsat Mike Malloys mat med hårstrån i små, små bitar. De perforerar snabbt tarmarna så att man dör av inre blödningar.)
Det som hände då, var att Mike Malloy gick upp i vikt. Han älskade maten och sina nya vänner och bad bara om påfyllning och rekommenderade dem till och med att öppna restaurang och där servera dessa delikatesser. Efter ytterligare några veckor försökte de fyra allt mer frustrerade männen ta livet av Mike Malloy genom att supa honom full, placera honom naken utomhus en fryskall natt, hälla fem liter vatten över honom, täcka honom med snö och lämna honom där för att dö. Mike Malloy vaknade i gryningen, ruskade av sig istäcket och snön och begav sig till krogen.
– Ni anar inte vad som hände inatt! Jag vet inte hur det gick till, men jag blev av med alla mina kläder! En whisky, tack!
Han blev inte ens förkyld. Däremot fick han tydligen en gammal kostym av en dam som inte tyckte att det var lämpligt att han vandrade omkring alldeles naken mitt i vintern.
Då tog de frustrerade männen till drastiska metoder och införskaffade kylarvätska, som de kallade ”en ny sorts drink”. Malloy svepte glaset, föll ihop medvetslös, men vaknade en timme senare och bad om mer. Det fick han. Under de följande dagarna fick han så mycket kylarvätska han ville – och dessutom terpentin och hästliniment kryddat med råttgift.
En annan listig plan var att låta en taxichaufför köra över Mike. Det funkade bra … efter ett par försök där Malloy lyckades hoppa undan. Han föll slutligen i gatan, backades för säkerhets skull över av taxichauffören, fick hjärnskakning och bröt ett nyckelben och hittades strax därpå av en polis som körde honom till sjukhuset, där han plåstrades om så att han ett par veckor senare kunde gå hem till krogen igen.
Så äntligen – två månader efter att mordförsöket hade inletts – lyckades Marino, Pasqua, Kreisberg och Murphy; de hällde Mike Malloy full med träsprit och när han var medvetslös släpade de in honom i ett rum (som de hade hyrt just för detta ändamål) där de gasade ihjäl honom med en gummislang från ett gasrör i väggen.
Efter att ha fixat så att en läkare skrev ”alkoholförgiftning” på dödsattesten, såg Marino till att Malloy snabbt begravdes. Försäkringsbolagen misstänkte inget utan betalade ut pengarna, men började fatta misstankar när de med ljus och lykta fick leta efter de fyra männen när en extrautbetalning skulle göras och det visade sig att två av fyra satt i fängelse för ett annat (misslyckat) försäkringsbedrägeri.
Dessutom var ju den här historien om den oövervinnlige Mike Malloy så bra att rykten om honom och de fyra började gå. Polisen blev intresserad, liket grävdes upp och undersöktes och fanns vara i fantastiskt gott skick trots att flera veckor hade gått sedan begravningen. (Koloxiden fungerade tydligen lite konserverande.) Och den här otroliga historien fick ett (för amerikaner i alla fall) logiskt slut.
Trots att de fyra mördarna både skyllde på varandra och andra och inte riktigt mindes hur det hela hade gått till, befanns de skyldiga till mordet på ”Mike the Durable”och dömdes till döden.
[feel free to insert ett antal olika olämpliga skämt om hur detta trots allt lyckades på första försöket och så vidare]
Här är historien, lite komprimerad och berättad av Stephen Fry i QI 2011:
Haha! Det var en rolig historia. Jag tänker på en annan lycksalig man när jag blir påmind om depressionen, men nu minns jag inte vad han heter. Ekonom i alla fall. Han hade mer tur kan man säga …
Direkt när jag såg rubriken så kom jag att tänka på en film som
jag såg för något år sedan. Filmens titel är ”How To Kill an Irishman”.
Filmen handlar inte om Mike Malloy utan om en annan irländsk
gangster som hette Danny Greene.
Får mig att tänka på mordet på Rasputin, även om det var en raskare process.
För drygt 19 år sedan var jag sminkör i ett studentspex om Rasputin, där f.ö. Micke Tornving gjorde lite av en scendebut. Apropå alla mordförsök som Rasputin utsattes för innan man lyckades ta livet av honom fanns bl.a. en skojig liten mordvisa på en känd melodi. Dagen efter premiären vaknade vi till beskedet att Olof Palme hade mördats. Plötsligt var skämten inte så kul längre.
Time flies, Christer. Det är 29 år sedan …
Bara ett halvår efter mordet på Olof Palme drog Jonas Gardell ett skämt om det. Jag satt i publiken, som blev döds(!)tyst.
– Åh, var det alltså för tidigt? sa Gardell och fnittrade lite.
(Jag tyckte att han var jätterolig, men vågade inte skratta.)
Vaddå, lite kreativ matematik bara. Oj vad gammal man känner sig.
Eftersom den förste jag kom att tänka på — Rasputin — redan är nämnd får jag presentera den andre som föll mig in mitt i alltihop: Frank Gusenberg, den ultimate icke-golaren. ”Ingen sköt mig.”
Vilken ovanligt trevlig engelska det var i den artikeln, Annika! ”Frank was a polygamist and married two women, Lucille and Ruth, unbeknownst to them.”
Och apropå Frank, förresten.
Historien om Mike Malloy påminner lite om Frank Gallagher i tv-serien ”Shameless”, som man kan titta på när man t.ex. motionscyklar.
Brittiskt original.
Amerikansk remake.
Christer, hur länge hölls du i sminket?
Syrran hamnade där också sen, men enligt mina enkla beräkningar inte förrän på 90-talet.
Cecilia N, det var efter min tid. Jag var på Norrlands och på jubileumsspexet -86, senare på Romeo och Julia och lite småföreställningar på Kalmars.
Lita på att Cracked har avhandlat ämnet. Den enda som hittills har nämnts här, är förstås Rasputin men jag gillar det här om Gabriel Garcia Moreno, president i Ecuador:
”Armed with machetes, the group sliced through the president’s neck, skull and brain, and severed his left arm and right hand. He stayed on his feet. The man was the Black Knight from Monty Python”.
”…married two women, Lucille and Ruth, unbeknownst to them.”
Ska man tolka det som att varken Lucille eller Ruth fattade att de var gifta med honom? Hade han fixat giftermålen utan deras (eller deras Uncle Rat’s) godkännande och närvaro?”
Tja … man kan förresten rentav spekulera i att fruarna var fler, eftersom det står ”polygamist” och inte ”bigamist”. Så det kanske var så att just Lucille och Ruth inte var informerade om sitt maritala tillstånd, medan övriga var det. Tänk om de var jättemånga!
Jag kom på det! Han hette Milton Friedman och var våghalsig nog att påstå att den stora depressionen berodde på dåligt förd politik. Hua, så kan det ju inte ha varit! Det var såklart marknadsläget som orsakade börskraschen. (Hans påstående ansågs alltså kontroversiellt.) Gubben fick senare ekonomipriset till Nobels minne, men jag tror att han var statistiker egentligen, som höll på med ekonomi. Ryyyys.
A&P
Här finns verkligen mycket att reda ut!
Det finns ett antal teorier om depressionen, http://en.wikipedia.org/wiki/Causes_of_the_Great_Depression, och Friedman var inte ensam om sin uppfattning. Det var dock inte hans teorier om depressionen som gav honom ekonomipriset till Nobels minne, http://en.wikipedia.org/wiki/Milton_Friedman#Nobel_Prize_in_Economic_Sciences
Han tycks fö ha varit både matematiker/statistiker och ekonom, och författare.
Helt OT, tror jag (tänka tänka … näh, möjligen kan man tolka det som att hon har många män eller han många fruar, annars intet …).
Jag läste en intervju som nämnde en gammal musikvideo som jag då genast måste titta på. 80-talet i kubik, typ. Och vad kan stylisten ha varit hög på? Fisknäten är bäst. Nej, fotbollsdomartypen är bäst. Nej, ”hjältens” märkligt mjäkiga min på slutet är bäst. Nej — allt är bäst. Eller värst, fast bäst.
Tack (igen), Annika! (Jag sitter och översätter och har fastnat i facktermsträsket och behöver sannerligen uppmuntran i form av fisknät.)
Det verkar som ditt knä blivit bättre.
Vanligen kallar du det för jävla skitknä – men nu pratar du om fisknät. Det måste vara en väsentlig förbättring…
HAHAHAAAA! Tack – det gapskrattet satt precis där det skulle!!!
En som tydligen kunde dö var Terry Pratchett. Nu kommer jag att vara lite nedstämd resten av dagen.
Åh, PK. Det hade jag inte hört. Ledsamt.
Väldigt vilken stiltje det var i båset idag…
Vi är bara lite i dvala. Översättningsdvala. Eller Terryledsnad.
Men imorrn! DÅ! DÅ jävlar ska jag översätta igen!
(Har precis bitit mig såpass i tungan att det fick förevigas och läggas ut på Facebook. Ni anar inte: blodet forsar verkligen. Jag är dödscool.)
Dödskall – men inte likstel? Hoppas vi alla. God bättring!
Mycket, mycket, mycket ledsen över Terry Pratchett.
En onödigt erfaren tungbitare undrar: var det för att du tuggade någonting alltför inlevelsefullt, eller för att du slog hakan i någonting, eller för att du förtviiiivlat ville hålla tyst? Eller kombo? Eller ett helt nyuppfunnet sätt att idka autofagi?
Varför utesluta DDM:s inblandning? Det verkar kunna … Jahaja, ser nu att det var självförvållat.
Var går gränsen för autofagi? Ungefär. Tio procent? Mer? Mindre?
Gräns känner jag icke, men nu tänker jag på en Stephen King-novell som heter Survivor type. Den handlar om en kille strandad på en öde ö som överlever på det enda ätliga på hela ön — sig själv. Han börjar med en fot, och fortsätter så länge det går. Jo. King brukar påpeka att den berättelsen är lite magstark även för honom …
Jag läste en annan bok (kan ha varit Sparvmolnet av Takashi Matsuoka), där en smygande krigare av ninjatyp, när inget annat återstod, begick självmord genom att bita av tungan och de stora blodkärlen vid basen så han förblödde. Gör inte det!
HK: Och Lotten som nyligen via FB berättat om sin tungas, nu ofrivilliga, blödning.
Tittade på bilden på FB. Lite vampyr-vibbar på den. :/
Den som ingen fejsbok har
den får …
… inte se hur illa det egentligen blev.
Jodå, jag kan fixa, Annika! Här: http://wp.me/aRIKW-4Aw
Terry Pratchetts tre sista tweetar, utlagda av hans dotter strax efter hans bortgång:
”AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER.”
”Terry took Death’s arm and followed him through the door and on to the black dessert under the endless night.”
”The End”
Men ooooh (vicken tur att jag tittade in). Och ajjj!
Plats för mort klassiker, tror jag: I never drink … wine.
Mort? Wha … Jag menade ”kort”, förstås.
Nåja, det är nog lite Pratchett-tankar idag med. Ack ja.
(Ja, se där kom PK på samma spår, men jag såg inte det förrän jag själv hade skribblat.)
Fantasy har aldrig varit min grej, sorry Terry och alla ni andra. Jag gjorde ett försök för några år sen och läste Robert Jordan, fem eller sex volymer faktiskt. De gav avsmak åt genren eftersom det var så tydligt att han bara vill fylla på serien i syfte att sopa ihop mera schaber. Dessutom lessnar man för eller senare på trolldom och drakar, eftersom det verkar vara svårt att variera temat.
Nä, vinner jag på Lotto i helgen, så blir det The Culture inbundet man skeppar hem medelst ilbud. SF At It’s Best.
Fick du blodad tand av skidåkningen?
LarsW — grejen med Pratchett är att han visserligen i rent teknisk mening skrev fantasy, men den beteckningen säger inte mer om honom än ”science fiction” säger om Douglas Adams. De två är (var … snyft!) djupt besläktade. Fast i det långa loppet var Pratchett en större humanist och en betydligt djupare tänkare än Adams (enligt min humbla mening).
Vidare — jag har läst hela långa Jordan-sviten. (Puh …) Den är episk-fantasy-underhållning. Kul om man är lagd åt det hållet (puh) men alldeles, alldeles, alldeles för lång (puh, pust, flås …). Och den är lik Pratchetts verk ungefär såsom valfri roman av Barbara Cartland är lik till exempel ”Anna Karenina”. Bägge handlar om kärlek i förfluten tid — och ingenting mer är besläktat.
Felåt … jag höll på att göra det här inlägget jähättelångt men jag vill verkligen, verkligen inte alls låta som om jag skäller.
Fortfarande gäller självklart att de gustibus non erat disputandum. Gillar man inte fantasy så gillar man inte fantasy!
Jag tycker att paprika är otäckt och att svamp — all svamp utom möjligen shiitake vilken inte smakar svamp — är så äckligt att jag nästan spyr.
Heja, alla som tycker någonting och törs säga det!
Paprika (i alla fall röda sådana) är jättegott men svamp
avskyr jag också. 😉
Bra, LL99! Famp e giftitt!
Jag blir så lättad varje gång jag möter folk som faktiskt håller med mig om svampars svampiga äcklighet.
(Jo, det har en del med strukturen att göra — ungefär som det att jag har svårt för många bönsorter för att de känns både mosiga och grusiga … Åkej, jag är lite prinsessan-på-ärtig när det gäller mat. När jag var liten gillade jag knäckebröd, mjölk, hallon och köttbullar. Och hare. Och inte mycket mer.)
När jag hade läst den första i Jordansviten undrade jag hur han kunde komma undan med sin Sagan Om Ringen-kopia utan åtal. Sorry. Fantasy är i mina vrår är kört, och lika undansopade som 9/11-gängen och motståndet mot vaccinering, för att inte tala om chemtrails.
Är det annars någon här som har läst någon av Culture-romanerna?
Yup. Fast bara en, och det var längesen.
Vilket inte beror på ovilja utan bara … så många böcker, så lite tid! Jag har läst lite annat av Iain, och sörjde djupt när han dog.
Det fina med Bainks är, till skillnad från fantasyfolket, är att man ejengkligen inte nödvändigtvis behöver plocka buckerna (Ja, jag är Stockholmare men inte ekenskis) i någon slags tidsordning.
Just Read ´em.
Jag hållet med dej Annika, om Pratchett vs Jordan. Läste några böcker om tidens hjul eller hur det nu var och första boken var ok men sen blev det inte bättre utan mest en upprepning på något sätt. Det hände ju nya saker men jag slutade snart att bli nyfiken på hur det skulle gå. Språket kändes grått.
Jag har bara läst mellan 5 och 10 Pratchett men fängslades av hans språk som är mycket underhållande och av hans fantasi med mycket humor invävt i.
Egentligen skulle jag kanske inte … men just dödsdagen var det någon som apostroferade en så underbar passage ur en Pratchett-bok så att jag gärna vill att fler ska få läsa den. Den handlar om fantasy och därmed fantasi, och de som talar med varandra är Döden (som yttrar sig med STORA BOKSTÄVER) och hans barnbarn Susan, som stundom ersätter honom i Lieman-arbetet:
“All right,” said Susan. ”I’m not stupid. You’re saying humans need… fantasies to make life bearable.”
REALLY? AS IF IT WAS SOME KIND OF PINK PILL? NO. HUMANS NEED FANTASY TO BE HUMAN. TO BE THE PLACE WHERE THE FALLING ANGEL MEETS THE RISING APE.
”Tooth fairies? Hogfathers? Little—”
YES. AS PRACTICE. YOU HAVE TO START OUT LEARNING TO BELIEVE THE LITTLE LIES.
”So we can believe the big ones?”
YES. JUSTICE. MERCY. DUTY. THAT SORT OF THING.
”They’re not the same at all!”
YOU THINK SO? THEN TAKE THE UNIVERSE AND GRIND IT DOWN TO THE FINEST POWDER AND SIEVE IT THROUGH THE FINEST SIEVE AND THEN SHOW ME ONE ATOM OF JUSTICE, ONE MOLECULE OF MERCY. AND YET—Death waved a hand. AND YET YOU ACT AS IF THERE IS SOME IDEAL ORDER IN THE WORLD, AS IF THERE IS SOME…SOME RIGHTNESS IN THE UNIVERSE BY WHICH IT MAY BE JUDGED.
”Yes, but people have got to believe that, or what’s the point—”
MY POINT EXACTLY.”
— ur Hogfather (1996)
(eh … hur många Pratchett-böcker har jag läst? Inte alla. Men kanske … femtio?)
Visst har vi duktiga programmerare här i båset (eller andra
mattesnillen) som kan förklara de algoritmer som nämns här.
Något av det mest spännande när det gäller rymdfart just nu är Space X. De strävar mot att även obemannade farkoster ska landa och kunna återanvändas, som de saliga Rymdfärjorna. De två första farkosterna heter Just Read the Instructions respektive Of Course I Still Love You. Idiotnamn? Nope.
Elon Musk, en av männen bakom PayPal som ju Lotten använder sig av, är också bakom Space X. Då har han muskler(!) att namna sina farkoster, och det har han gjort och kommer att göra efter de självmedvetna (sentinent) planetstora farkosterna i Gissa-Vems bucker.
LarsW, Lotten har väl Payson (som inte är samma tjänst
som Payplal)?. 😉 Eller hon kanske har båda?
Space X konkurrenter, Virgin Galactic, drabbades ju av en dödsolycka
i höstas där ett av deras färjor bröts sönder.
Hey!
Jorå, jag vet var namnen kommer ifrån. (tjohooo)
Men som sagt har jag inte hunnit läsa mer än en av just Culture-romanerna. (Det är en annan sak med The wasp factory och Raw spirit och så vidare …)
(För de andra som här läser: Det där som LarsW pekar på är namn på intelligenta rymdskepp i Iain M. Banks’ Culture-romaner … om man nu ska förklara saken på ett förenklande sätt.)
Sorry för det, LL99. My bad. (Vad nu Virgin G och deras olycka har med namnsättningen av Space X-s farkoster att göra vore annars intressant att se en utveckling om).
Jag har läst om hur hur de medvetna planetskeppen tog, inte fick, sina namn men kan inte komma på det i brådrasket. En annan dag. Kanske.
En hyllning till en av de största från Space X är vad det är.
Jag har inte läst tillräckligt mycket Pratchett, känns det som just nu …
Samma här, Lotten.