Egentligen skulle frågan ovan kanske lyda ”Vem var Oscar Levertin”?
(Spridda ja- och hurrarop hörs i fjärran. Jag sätter handen bakom örat och tolkar tjoandet som att jag ska skriva lite mer om livet innan vi kommer till döden.)
Oscar Levertin var första professorn i litteraturhistoria vid Stockholms Universitet – och det kan jag bara för att jag fick den frågan på en tenta när jag läste ”littvet” i Lund. (Frågan ställdes säkert bara för att läraren ville poängtera att Lund hade haft litteraturhistorieprofessorer längre än Stockholm. Men hur länge? Nä, det minns jag inte.)
Levertin var skribent på alla möjliga olika sätt och blev dessutom kompis med Heidenstam – och alla som var kompisar med Heidenstam blev antingen frigjorda eller galna och förr eller senare nakna.
Levertin skrev och skrev och blev publicerad vart han än vände sig. Som 26-åring recenserade han den unge debutanten Heidenstam (se mustaschmannen ovan) med dessa ord (länken går till hela recensionen):
”För någon tid sedan glunkades det i konstnärskretsar om en ung målare vid namn Verner von Heidenstam, som skulle ha skrifvit »riktiga dikter». Och en vacker aprildag uppenbarade de sig också i bokhandelsfönstren och befunnos just äga en vacker aprildags violdoftande löften om sommarvärme och sommargröda, som man så gärna vill tro på, när solen först lyser varmt och himmeln är blå.”
Livet lekte, Levertin verkade inte vara en särskilt grubblande och svårmodig person och minsann lärde han inte känna allas vår Carl Larsson också.
Liksom alla andra konstnärer drabbades Levertin av tuberkulos och fick därför arbetsro på sanatorium, vilket får mig att känna att så länge vi inte ser till att konstnärerna av idag drabbas av tuberkulos, måste de göra konstiga videoinstallationer för att få till lite kosing och arbetsro.
Strax efter att tavlan här ovan var färdig, tackade han Carl Larsson, gick hem med tavlan under armen, drog på sig en halsfluss, gick till doktorn och fick ett mycket effektivt gurgelvatten att bota sig med.
Gurgelvatten? Hm. Vi måste läsa i Ugglan!
Gurgelvatten, Gargarisma, med., en lösning eller blandning af antiseptiska, sammandragande eller lindrigt retande ämnen med vatten eller med något aromatiskt te, hvilken blandning nyttjas till svalgets sköljning under långsam utandning, hvarvid ett gurglande ljud uppkommer. [—] Till gurgling begagnas bl.a. svag koksaltlösning, klorsyradt kali (3–5 proc. – försiktigt på grund af medlets giftighet!), svag alunlösning e.d. Ibland användes te på fläder, kamomill eller salvia till gurgling, vanligen med tillsats af det ena eller andra verksamma medlet, t.ex. af spanskpeppartinktur, 10–12 droppar i ett halft glas vätska.
En natt vaknade Levertin ur (de förmodade) feberångorna, hostade till och kände den bekanta smärtan av halsflussens wobbler med sju rejäla krokar. Han stapplade upp till handfatet i sitt rum och svepte glaset med vatten som stod där, förberett kvällen innan.
Men det var ju inte vattenglaset han tömde. Det var förstås gurgelvattenglaset. Stackars Levertin drabbades av en anafylaktisk chock och dog, blott 44 år gammal.
Avslutningsvis en liten bekant truddelutt:
Oscar Levertin är ju ännu en sån där som man vet att han finns — fanns, menar jag — men inte mycket mer (jag har också läst litt.vet. och där torde han ju ha förekommit, men jag har i så fall förträngt vad jag då lärde mig), så det här var ju riktigt spännande. Har jag någonsin hört talas om en som druckit gurgelvatten* till döds?
* Tänk, Ugglan blir man alltid lika glad av; så fint och noooga det beskrivs vad gurgling är, utifall att det var någon som inte visste …
Oavgjort eller ”inställt spel” mellan mig och Anna.
OK duellutmaningen kan ju kvarstå.
Levertins trollkonster?
Vad bra! Det hade jag ju inte en aaaaning om.
På min tid blev vi lite bekanta med Levertin redan på realskolenivån (motsvarar åldersmässigt ungefär högstadiet):
»Sällsamt folk bor i Nifelhem,
mjältsjuka männer och kvinnor,
tjäna längtan som tärer dem
troget som präst- och prästinnor.
Alla samma slags sådd de så,
alla de saknad skörda,
och som ej vägen var tung nog att gå,
lägga de sten på börda.«
Trodde Levertin dog av skrumplever. Som jag.
Fotona har jag sett förut, men jag upphör inte att häpna över Frödings magge. Den ser ut som om han har överfallit en oskyldig förbipasserande gravid kvinna och snott hennes, i synnerhet som han inte är tjock någon annanstans på kroppen. Och vid det där tillfället var han väl inte särskilt gammal heller. Kan det verkligen bara vara spriten, eller är det något annat dietariskt eller någon sjukdom?
Men för att vara en som dog av skrumplever verkar du väldigt levande, Skogsgurra!
Annika: Åtminstone ett av nakenfotona figurerade i Julkalendern. (Jag gillar nakenfoton och fascineras också av den där magen.)
I *love* Oscar Levertin ~ So fresh and light and sunny !!
I stumbled upon you here.
;D
Det var kanske en lite väl komprimerad verklighetsbeskrivning. Blev otympligt och tråkigt med ”som jag tänker dö i”. För det tänker jag ju inte göra. Men kanske gör i alla fall. Om inte den gamla spårvagnen dyker upp igen och gör det på riktigt, förstås.
Hihi, den sången hade jag inte hört förut! Den här dök upp i lurarna när jag lyssnade på en av döttrarnas Spotifylista härom dagen. Här är en modernare tappning av samma sång med Mupparna. Vad handlar den om då? Jo, stackars kaniner. Som dör.
Jag gillade också låten! Om man händelsevis inte har något att göra, kan man bläddra bland fler korkade sätt att dö här.
Den här listan får man inte missa, fast det är ganska upprörande läsning bitvis: http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_unusual_deaths
Ack, Levertin, Oscar. Vad jag läste honom i tonåren. I studentpresent fik jag av min faster och farbror ”Levertins Rococonoveller i originalupplaga när du tagit ditt första akademiska betyg”. Snacka om morot. Ja nu har jag ju tagit både betyg i ditten och examen i datten, men var blev Rococonovellerna av? Faster och farbror är nu längesedan döda; hallå kusinerna? Vem av er har snott min Levertin?
Den uppblåste och infame Carl David af Wirsén avskydde Levertin; avundades Levertin, tror jag kanske är en bättre beskrivning. Jämför Levertins Gammalt porslin och af Wirséns versar (jag kallar usel poesi för versar) på samma tema; Wirséns låter rena poesialbumsalstret, tungfotade och banala. Jojo, det är skillnad på olika!
Ja, och så jag nu då med flera metrar; det går inte att sluta nu när jag väl kommit igång:
Fågelkikare jag lins
Konservburkar jag tins
Scoutlägerbål jag brinns
På nåt sätt ändå tur i oturen att Oscar Levertin hann skriva en fin begravnings- och dödsannonsdikt innan han dog, den där med ”Lägg sten”, ni vet.
På judiska kyrkogården i Prag heter den.
För tidigt på dan för mej? Jamen nu är det inte bara min morgonrock som är röd; hela jag rodnar. Snoilsky, Snoilsky, Snoilsky! af Wirsén avskydde honom också, så meningen stämmer om man då byter ut Levertin mot Snoilsky. Och dom två var båda lika virtuosa versmakare som af Wirsén var stelbent amatörisk.
Tack, Ö-Helena, för att du inte hängde ut mej …
Inte rodna. Om du hade skrivit rätt, hade vi ju inte haft något att läsa i din kommentarsruta ovan. Nu måste jag ju kolla huru Snoilsky dog.
Snoljisky var en otrevlig fan. Streber och smilfink. Värre an A:lfr-d i Grönköping.
Skönt att i en tidig regnig morgon få vakna med en pigg truddelutt! En regnig dag på Övralid blev jag inspirerad att köpa boken , Verner von Heidenstam Ett liv av Per I. Gedin. Ja det var ett liv det! Verner utnyttjade Oscars goda anseende till en början för sina litterära ambitioner men blev med tiden väldigt goda vänner .
Fallulah>/a>
Blir det en länk tro?
Jag säger bara det ! Jäklar!
Levertin ville, liksom Strindberg, endast underkasta sig min behandling. Det skulle också vara detta, som satte kurage i mig och jag vågade det äntligen. När det var nästan färdigt uttalade jag min innerliga längtan att hoppa mittigenom det, men då ställde sig den härliga Oscar framför tavlan och förklarade: att så ville han gå till eftervärlden! Men villkor då, sade jag, att jag för min egen räkning får måla din profil. Detta gick han med på efter lite stretande emot. Se, visserligen älskade jag hans underbart vackra blick, men också hans ståtliga judiska profil som jag alltid fann Kung-Salomonsk.
Vi skola aldrig glömma denne snillrike, gode, redlige och modige man och funno alla hans vänner en liten tröst i mina bilder efter hans nobla drag.
Jamen den där Verner då, SG: Lurade hem små skolflickor för kuttrasju medan flickans föräldrar trodde att hon var på pianolektion.
Så länge det höll sig till kuttrasju så gick det väl an. Men (nu kommer det igen) kuttrasju -r och -1 så blir det genast lite allvarligare.
Har man gluttat lite på Historieätarna förvånas man inte över de där väl tilltagna kaggarna. Sprit, tung mat, sprit igen, punsch, öl för att friska upp sig, rökt kött och inlagd grisfot.
Oooh SG, det var HETT hemma hos Verner.
falluah
Det funkade ju till slut med länken, Barkis! Själv har jag inte blodtryck för sådana plågsamma experiment.
Angående Snoilskys död
»År 1890 vände han åter till Sverige och platsen som överbibliotekarie vid Kungliga biblioteket. Några förhållandevis lyckliga år väntade innan han, märkt av sorgen efter en förlorad son, gick ur tiden.«
Ökenråttan -> Här kan du läsa
Levertins Roccoco-Noveller.
Är Karen ett spam? Fina klockor och smycken säljer hon i all fall.
Tack, tack snälla Agneta. Nu ska vi läsa här.
Håll tummarna. Lotten är ute och reser med en kasse presenter igen.
Karen är definitivt ett spam. So fresh and light and sunny!
Levertins recension av Heidenstam ovan låter som ett inslag i SF-journalen. Lätt att föreställa sig läst med den där överentusiastiska smattrande rösten.
Lotten borde klistra adresslappar på presentkassar, kameror och laddare och sånt.
Jag utrustade kassen med telefonnummer, hittelön, uppgifter om ägarinnans utseende och ålder, samt ett snöre att knyta fast påsen i ägarinnan med.
Stopp, nej, Karen är inte ett spam. Jag har köpt en födelsedagspresent till DDM av henne (sssccchhhhhh!) och hon blev nyfiken på Sverige eftersom hennes förfäder kom härifrån, så nu är vi till och med FB-vänner. Hon har läst på och funnit att Levertins skrivande är i hennes stil.
När det gäller Carl Larsson här ovan, är inte heller han spam, utan taget direkt från hästens mun. (Fast via en nu levande person som skriver om CL:s memoarer till modern svenska.)
Men hörni, borde inte Heidenstam ramla in och skriva en kommentar?
Förresten är jag hemma från Storschtan nu. Med påspaketet som jag INTE tappade och glömde på tåget. (Orangeluvan hade för säkerhets skull skrivit mitt namn och annan information precis överallt.)
På judiska kyrkogården i Prag har jag bara ätit en matsäck, inte läst.
Oj vad bra att du länkade till Litteraturbanken, Agneta!
Heidenstam är jag inte men jag har en liten (mycket liten, i trakten av femton centimeter hög med sockel) byst av honom i parian, och så har vi en leksakstomtemössa som passar perfekt på dess huvud. Alltså heter han numera Jul-Verner i det här huset. Och i övrigt var han en skum typ (vad hette den där boken om … Aha! Titta här! Ja i alla fall, den läste jag när den var ny. Som sagt var, en riktig typ.)
Litteraturbanken är en mycket trevlig och innehållsrik bank. Innehållet däri växer hela tiden!
Annika: Ja, ”Älskade Verner”, det är från den boken jag har min insikter i Verners och söta lilla Gretas amorösa äventyr.
OL, du tänker som jag.
Jag ska blogga om hur PK och OL tänker likadant … endera dagen.
Var det någon som sa Heidenstam?
Gustav von Heidenstam föddes i Blekinge 1822 och
dog c:a 65 år senare.
Han är en av Sveriges två mest kända fyrkonstruktörer
(Gustaf Dalén är den andre). Ett exempel på en Heidenstamfyr
är Pater Noster utanför Marstrand.
Eller du kanske menade sonen hans? 😉
Lotten hann erkänna att hon gillar nakenfotografier, annars hade jag tänkt ställa just den frågan. Inte undra på att internätets censur slår till med jämna mellanrum.
Heidenstams bok ”Karolinerna” är den bok som jag någonsin har gett att försöka läsa ut. Men å andra sidan var jag ganska ung vid det tillfället. Annars brukar jag inte ge upp böcker oberoende av deras kvalitet. Dock kan ju en del böcker ta längre tid än andra. Snart kanske jag kommer fram till att en del böcker är slöseri med min tid.
I övrigt tycker jag att vi kommer överens att se till att allt vi stoppar i händerna på Lotten är väl etiketterat.
** Sitter i marginalen och leker med bokstäverna PK och OL. Vilket är snyggast, plok, polk, klop eller kolp? Att börja med L eller O blir det ingenting vidare ordlikt av. Och vad betyder de? ”Polk” kan vara ett substantiv till ett verb ”polka” till exempel. Och ”kolp” en svart fåggel med talfel. Hm. **
Annika, fast Polk ÄR faktiskt något:
Det finns bl.a.öäver 10 countyn i USA som heter Polk County.
Sedan finns det flera människor som heter Polk. Te.x. James K. Polk
Även Klop är ett namn, t.ex. Jan Willem Klop, Nederländsk matematiker.
Kolp är namnet på en Rysk flod.
Fågeln ”korp” heter ju ”kolp” på japanska.
Jag skulle tro att nästan vilken slumpmässig bokstavskombination som helst betyder något eller är ett namn på något språk på jorden. Jag själv tänkte ju mest på vad det skulle kunna vara för ord på vårt eget. Fast det hindrar ju inte att övriga upplysningar är intressanta! (Och jo, t.ex. Polk County och president Polk kände jag till.)
Kolp hette också en amerikansk president.
Vi skickade in samtidigt, Annika!
Det är ju häl som korp heter kolp.
Skogsgurra — enligt stereotypen är det väl vad en kines skulle säga om hen försökte säga korp. Jag vet inte vilken kinesisk dialekt som ligger i botten men jag vet att många kineser har oerhört svårt med bokstaven R. Och jag har (i sällskap alltså) blivit serverad ”en kalaff lött vin”, uttryckligen. (Vilket naturligtvis inte är konstigare än att det finns kinesiska språkljud som jag med säkerhet skulle kämpa förgäves med om jag försökte lära mig kinesiska.)
Japanerna har samma ploblem.
Använder du iPad?
http://www.youtube.com/watch?v=x1d6z4QoyQE&feature=youtu.be
Det gör jag inte (än) Skogsgurra, och min tyska är svag men inget av detta förminskade nöjet.
Och så fick jag anledning att återuppliva en sketch som visserligen har några år på nacken men om man finner ordlekar det minsta lustiga så är den jätterolig. My Blackberry’s not working med the two Ronnies.
Haha Ronniarna var ju jätteroliga! Helt i klass med The understanding barman.
TAck Annika!
Ja just ja, Anna, den var det ett tag sedan jag såg senast!
”Klop” betyder ”vägglus” på ryska., och Majakovskij uppkallade en pjäs efter detta förtjusande kräk.
Hej och välkommen Ördög: du har trillat in i ett jähättegammalt blogginlägg där inte mycket händer! Men … heja Majakovskij!