Jag har inte det minsta svårt för att överdriva eller rentav ljuga – när det gäller goda historier. Att däremot ljuga på det omoraliska sättet (jag sätter själv gränserna här) är komplett hopplöst och omöjligt; jag glömmer ju bort vad jag nyss påstod!
På konstiga omvägar har jag fått höra intima detaljer ur ett numera kraschat äktenskap, där den ena parten var otrogen på de mest snillrika sätt och allt förklarades med den ena mer fantastiska lögnen än den andra. Det hela slutade i katastrof och tragedi där alla inblandade mådde pyton och en synnerligen bitter långsinthet nästan känns befogad. Vad gäller otrohetsavdelningen kan jag själv bara citera Kar de Mumma: ”Jag fattar inte hur folk hinner med att vara otrogna, själv hinner jag knappt vara trogen.”
Men det var ju lögner jag skulle fokusera på – och särskilt då Juan Pujol Garcías. För jösses, vad han kunde luras.
Juan Pujol García (1912–88) hade tråkigt när han under andra världskriget förestod ett hotell i Barcelona. Han ville istället göra en insats mot nazisterna och tänkte att spion ju var något för honom eftersom han inte var förtjust i våld, död och vapen. (Han hade inte sett en enda Bond-rulle och smet från lumpen.)![GARBO1[8]](https://www.lotten.se/wordpress/wp-content/uploads/2014/01/GARBO18.jpg)
García insåg förmodligen att spionkarriären begränsades kraftigt om han bara skulle agera i Spanien och approcherade därför MI5 (tydligen hade de ett kontor i Barcelona) och föreslog att han skulle kunna hjälpa de allierade som den synnerligen skicklige – om än spansktalande – blivande spion han var.
Men MI5 tackade artigt nej. (Står det i de flesta källor. I andra står det att han försökte tre gånger och inte ens fick svar – att de lämnade honom sittande i väntrummet tills han själv gav upp.)
Då vände han sig snabbt till tyskarna, som klappade händerna av pur glädje, gav honom kodnamnet Arabel och skickade ut honom att spionera på de allierade. Juan Pujol García köpte engelska kartor och turistguider, lusläste bioannonser, tidningsreklam och tågtidtabeller och hittade på än det ena, än det andra trots att han aldrig hade varit i ett engelskspråkigt land och egentligen inte visste vad han talade om. Sedan knackade han än en gång på hos de allierade och bad att få bli dubbelagent och visade upp sina lurendrejerier som tyskarna hade trott på.
De allierade gapade av förvåning och tackade ja – och gav honom aliaset Garbo.
Den hemlige herr Garbo fortsatte att ge tyskarna en farlig massa värdelös information. Allt var visserligen sant, men antingen oanvändbart eller liiite för gammalt. Med tyskarnas goda minne avlönade han 27 (påhittade) underagenter som levererade information på löpande band. Så fort tyskarna började knorra över att allt han gav dem verkade komma en eller två timmar för sent för att de skulle kunna använda det, kom Juan Pujol García med nya lögner. En gång sa han att underleverantören hade avslöjats och faktiskt dödats precis i samma ögonblick som informationen hade lämnats och att det hela ju var en förfärligt sorglig historia med tanke på den döde spionens stora familj och sörjande änka och kanske skulle nazisterna för att hedra (den påhittade) döde spionen kunna betala för hans begravning och lämna en liten slant till henne så att hon i alla fall skulle kunna klara sig genom vintern?
Javisst, sa tyskarna och betalade.
Det var också Juan Pujol García som lyckades förvirra tyskarna såpass att de inte trodde på (de sanna) ryktena som gick angående D-dagen. Istället för att fokusera på Normandie, satt de flesta tyska soldaterna och tryckte i Pas-de-Calais eftersom Arabel sa att de skulle det.
När kriget var slut kunde Juan/Garbo/Arabel nöjt se tillbaka på sitt verk och dessutom putsa sina medaljer: järnkorset från Tyskland och brittiska imperieorden från Storbritannien. Men inte så att någon såg det eftersom agent-Garbo fortsatte att vara hemlig. Det gick vilda rykten om honom och folk som hade träffat honom berättade vilken fullständigt fantastiskt hemlig person han var – men ingen kunde minnas vad han hette.
Författaren och historikern Nigel West gav sig fan på att han skulle lösa gåtan eftersom han av en tillförlitlig källa (en annan MI5-agent, som jag inte alls skulle kalla tillförlitlig men som tydligen var det) hade kommit ihåg att han hette J. García och kom från Barcelona. Vilket kan jämföras med att heta J. Smith i N.Y. eller A. Svensson i Sverige.
Han anlitade en detektiv som 1984 helt sonika satte sig att ringa till alla J. García i Barcelona. Han ställde två korta frågor för att kolla om personen var i rätt ålder och hade varit i London under kriget och tänkte sig med ledning av svaren kunna avgöra om den herr García skulle kunna vara herr Garbo.
Hade detta skett i en film, hade jag antingen somnat eller fnyst att det ju var ett dumt sätt att gå tillväga: en ljugande spion som vill vara hemlig talar väl ändå inte om att han är han på ett sådant banalt sätt?
Men si, det gjorde en av de uppringda. Han svarade nämligen inte på frågorna alls utan ställde bara kringmanöverfrågor tillbaka. Vilket fick detektiven att tjoa heureka – och förtvivla eftersom den som talade med honom var på tok för ung. För han var ju Juan Pujol Garcías brorson!
Braskande rubriker, böcker, tidningsintervjuer och hallabaloo följde i ett par år – och inte förrän då förstod man i Tyskland att deras agent hade lurats.
Det finns även en film om honom: Garbo: El espía.
Och nu ska jag återgå till mina egna lögner och påhitt utan att ens ha lämnat bingen idag: det kräks i husets alla vrår och jag har isolerat mig som varande den enda som mår relativt bra.
Jag kommer ofelbart att tänka på filmen ’Livet är underbart’. DET var en som kunde ljuga det.
J. Garcia ska jag förstås efterhöra med broder Ninja-Mats om, eftersom han lär ha en bok eller två om detta.
Själv skulle jag inte kunna bli spion, inte för att jag inte kan ljuga, det kan jag (arv efter far, tillsammans med hattarna) men för att jag är för otålig.
Fast fasligt roligt att hitta på en massa skulle jag tycka, men trixet är ju att ha lagoma korvar, och det är nog där jag kommer till korta (eller snarare till låångs.) (Annika, nu har de finfina erbjudanden på parenteser på Ica-Maxibröl igen) (Bara ett litet tips)
Till historien om denna luring kan man också koppla Operation Mincemeat som kanske inte berörde honom direkt, men som var en del av lureriet som utfördes med Spanien som bas.
http://www.bbc.co.uk/programmes/b00wllmb
Vilken rolig – och användbar – karl!
Den smartaste spion jag hört talas om var den enbenta kvinna som lyckades med konstycket att inte bli fast, trots att hon alltså var rätt lättbeskriven och dessutom handikappad. Jag tror inte de hade så snygga eller smidiga proteser på fyrtiotalet. Hon var en tuffing som som även tog sig över Pyrenéerna när behov uppstod.
Det var en riktigt bra historia!
Till fots. Och för en gångs skull ska det faktiskt vara singularis.
Gudars vad jag glömmer – hon verkade alltså i Frankrike på de allierades sida, och landet kryllade av tyskar och quislingar.
Förresten gillar jag inte länken till Minnesvärt, eller gillar och gillar … Den går bara till Stig Dagerman och inte till senaste inlägget (hem).
Så önskar jag hela högen Bergman att ni ska krya på er och sluta kräkas!
Men låter det inte lite som Graham Greenes ”Vår man i Havanna”? Förutom dubbelspionaget då. Kan dagens HB varit förebilden? Jag gissar på GG idag!
Intressant karl! Hur hittade du honom Lotten?
Jag känner faktiskt en gammal dubbelspion, hen är hur trevlig som helst. Men framförallt tänker jag på Frank Abagnale, han som det finns en bok och en film om som båda heter Catch me if you can (filmen är bra, men boken är bättre). En lurifax i nästan samma klass som Garcia.
Jag vet inte hur jag hittade honom Anna T’ (med nyfin fnutt)! I min dator har jag en lista på saker som man skulle kunna blogga om någon gång om andan faller på. Listan plingade till i bakhuvudet när vi häromdagen såg ”Att angöra en brygga”, där Hasse Alfredsons rollkaraktär heter herr Garbo.
Och så glömde jag allt igen. Tills nu i eftermiddags när Och påminde mig att det var dags att skriva nytt – vilket det faktiskt var, hur intressant förra båset än var.
Tänkte du på Virginia Hall, Och? (Måste jag ju också blogga om!)
Frank Abagnale var hos Skavlan i höstas och berättade stolt om sitt svindlarliv. En ganska märklig upplevelse, jag vet inte om man fortfarande kan se programmet.
Ja, just Virginia Hall, Lotten. Gestapo kallade henne Artemis och ansåg att hon var den farligaste av alla spioner. Jag tror jag bloggat om henne och andra kvinnliga spioner vid något tillfälle. Hon kallade sin protes Cuthbert. När hon tog sig över Pyrenéerna meddelade hon de allierade att hon hade besvär med den jäkla Cuthbert, och fick svaret att om han var så jobbig fick hon väl skjuta honom. De trodde hon pratade om en riktig karl som inte var till någon hjälp.
And now you remember.
(Ja, just herr Garbo var det första jag tänkte när jag kom till täcknamnet.)
Å, såna här människor är så intressanta! Jag skulle nog aldrig kunna komma ihåg hur jag ljög senast utan ett detaljerat noteringssystem, så jag döge nog inte.
Hur bäst formulera allmänna krya-på-sig-rop, då? Vi vill att Bergmankräk ska försvinna!
(Kunde inte låta bli …)
(Ninja, jag handlar alltid i bulk så att jag inte står utan när parentespriset är högt på spotmarknaden.)
Bergmankräket har lugnat ner sig, men det ligger i luften. Det händer aldrig att alla i huset ligger kl 23:41, vilket är fallet just nu. DDM har till och med somnat med lampan tänd och kläderna på.
Lottenpotten: Jag kan inte se på Skavlan – det kryyyyyyper i kroppen och jag vrider mig som en kålmask i soffan. Ibland skriker jag också.
(Utom när det är Robbie Williams som intervjuas, för då sköter han allt själv.)
Kanske är det ett understatement att säga att jag inte heller gillar honom? Men ibland biter jag ihop om skriken. Och glädjande för dig Lotten (och ni andra som tycker lika om S) så kan man inte längre se programmet i svt play. Men Frank var fascinerande!
tappade *dant* Sorry
Åhåh, så uhuppmuntrande att det är fler än jag som famlar vil t efter skämskudden när Sk*avlan skaver igång i synapserna. Fuhullkomligt vedervärdigt program, jag trodde jag var ensam om det.
Förra båset lever vidare, så det gör ingenting..
Ska se ’Catch me if you can’ i natt på Netflix.
Jaha, har just avslutat ett tolvtimmarsprojekt på ämnet sova. Fick väl ihop nästan fem timmar sammanlagt, plus lite småsovisar här och där som man inte märker. Bäst gick det på sluttampen efter att ha varit uppe en andra gång, och ätit frukost, mellan fem och sju, och sedan beslutsamt återvänt till bingen.
Skylten med ”unknol” är uppe där i övre högra blogghörnet. Ser ut som en blandning av ”uncool” och ”ingen potatis”, potatis som i knöl.
Vad har ni emot Skavlan? Han pratar ju gullig norska! Hur tycker ni en programledare av en sådan talk show ska vara då?
(Tack för alla skiljetecken, och hoppas kräksjukan har gett med sig!)
Hallåhå….?
Jag hörde en gång en norsk nazist på radion, och det var en mycket märklig upplevelse, eftersom norska låter så klämmigt och morsomt.
Men det hjälpte bara lite, lite eftersom han var en idiot i alla fall. Om än på gullig norska.
Jag har glömt bort att leta efter melittamössor, för nu kom jag på en ny grej: analysera ett Skavlanprogram.
(Detta bara för att jag idag borde korrläsa en årsredovisning av det lite tråkigare slaget.)
Räkna in mig i falangen som inte gillar Skavlan.
Fast i just mitt fall är det rätt enkelt: jag är inte särskilt förtjust i s.k. talkshower över huvud taget. Några sitter och babblar, och det blir mest att de bara larmar och gör sig till (för att kränga sin nya skiva/film/egna tv-show/regering/självbiografi/guldmedalj-som-ska-ge-reklamkontrakt e. dyl.). Oftast blir jag milt uttråkad.
Men så skönt, världen står kvar!
Ja, det är konstigt att folk kan vara dumma och elaka och ha ihjäl varann på ett så gulligt språk.
Läser norska serier för att hålla mig a jour med vardagsnorska, och är fascinerad av att ”min jobbiga tjej” (tjej som i flickvän) på norska blir ”den slitsomme dama mi”. Slitsom uttalat schlitsom, med tjockt l.
Annika – sant, men då gäller det ju att ställa de rätta frågorna.
Norska är ljuvligt. Vi var på bröllop i Oschlo för knappt ett år sen och fick så småningom ett tackkort med brudfoto och allt och på slutet stod det ”Mange klemmer” från brudparet. Va! Kramar heter klemmer! Det är ju bara för mycket; så underbart!
Visst är det sött! ”Gi meg en klem da”. Med tjockt l.
Lyssnade som barn till norska väderleksrapporten med alla spännande namn som väckte ens fantasi.Tänk bara – ”Hardangervidda aust”.
I morron, trettondedagsafton, kan man gå på Järnåker-konsert på Musikaliska akademien. Klockan 15.00, Nybrokajen 11, gratis.
Järnåkerfonden äger gamla högklassiga (och dyra) stråkinstrument, typ Stradivarius, som lånas ut till skickliga unga musiker. Konserten omfattar verk av Bach, Mozart och Arensky och man spelar på Stradivarii gamla felor.
Lyd Ökenråttans råd och gå på konsert imorrn!
(Jag har öppnat ett nytt bås för alla som har tid att hänga framför datorn och göra analyser idag.)
och 13:19, jag antar att dina norska kontakter håller till på Oslos östkant. Fine damer på beste Vestkant snakker ikke slik. Di siger s og di har pene slanke l-er.
Sier du det, Niklas? 🙂
Jeg har bekjente og familie i både öst og vest, og i Sandefjord, men det har jeg ikke merket meg – må visst höre mer ordentlig etter på de pene damene, for å se hvis du har rett!
Men vad fascinerande, tänker jag först. Men tänk om allt är ett stort påhitt av Lotten, tänker jag sen. Till sist tänker jag att ni skulle hållit er till paellaplanen så kanske ni sluppe kräkotyget.
I ett annat liv ska jag hinna läsa alla kommentarerna. Jag hinner inte med när jag är ledig! (Och barnen har lov, men sambon jobbar.)
Niklas – nu har jag ringt norsk släkting och kollat, och du har heeelt rätt. Det heter Oslo med s på vestkanten!
Jag frågade svärmor om melittamössorna, men hon visste inte heller vad det var. Kan det ha varit ett lokalt Stockholmsmode?