I Weekend at Bernie’s släpar två killar omkring på ett lik som av någon filmatisk anledning inte faller i bitar eller ens läcker. I Ett päron till farsa dör tant Edna så olämpligt att Chevy Chase måste ha med henne på semestern. Och nu är vi med i släpapådöing-klubben.
Igår morse inleddes vår spontanresa till Skåne med att Trettonåringen på vår busshållplats (som ligger 90 cm från huset) hittade en liten ärtsångare som hade siktat fel och flugit ihjäl sig med ett förmodat pfffff. (Not with a bang, but a whimper.)
Snabbt uppstod diskussionen med temat ”VAD GÖRA?” med förslagen
- stoppa in i frysen
- släng i soptunnan
- gräv ner i komposten
- ta med i bilen och begrava om ett par timmar.
Vi tog med den. Den var relativt nydöd (tror vi) och med en tilltagande rigor mortis (tror vi). Vi bestämde oss för att begrava Jane vid Vreta klosterruin, som ligger strax utanför Linköping.
Sedan sjöng vi en stump medan Trettonåringen och Tioåringen grävde en grop åt fågeln. I brist på psalmkunskaper sjöng vi en vaggvisa i moll:
Tula hem och tula vall,
tula långt åt måsen.
Kål fick jag när jag kom hem,
kål fick jag i påsen.
Mjölken var båd gul och blå,
osten såg jag lite å,
smöret smakte jag aldrig.
Vi är lite känsliga när det gäller fågeldöd, serni. Fågelinkompatibla. Husdjursinkompetenta. Min lillasyster Orangeluvan har under åren förärat oss inte mindre än två (2) undulater som vi lyckades ha ihjäl på bara några veckor. Det är en gåta, för vi gjorde precis som man skulle. Tror vi.
Däremot är vi ena hejare på fågelbegravningar!
Inte finns det någon skönhet i döden. Det var resterna av skönheten i livet ni såg.
Synd om lilla pippin. Kanske bildödad?
och, mer troligt är att lilla pippin krockat med glaset
i busskuren. Framför allt ungfåglar kan har problem
med glasrutor.
Vreta klosterruin? Det låter ju helfel. Som östgöte skulle jag nog säga ”vid klosterruinen i Vreta Kloster” eller bara ”vid ruinen i Vreta Kloster” eller möjligen ”vid kyrkan i Vreta Kloster”, för där vet ju alla att klosterruinen finns.
Ytterligare en lik-i-bagaget-film är Little Miss Sunshine, som jag ger fyra av fem skrattgropar, den sista fastnar i halsen.
LL99, ja, det stämmer ju, när vi bodde på landet flög titt som tätt (no pun intended avseende tättingar) små fåglar in i fönsterraden på övervåningen. De överlevde dock, vill jag minnas. Vissa klarade sig ännu bättre, de bara hängde i luften och grälade när de såg sin egen spegelbild. Det såg rätt gulligt ut inifrån med de flaxande små kaxingarna.
Little Miss Sunshine är en alldeles förträfflig film — och en sån där bil vill jag ju äga.
Jag kunde ha svurit på att det på alla vägskyltar stod Vreta klosterruin, Pysseliten! Vreta klosters ruin? Ruinklostret i Vreta? Stenkluster med pippigrav?
Jag kan förresten rekommendera ett besök — själva kyrkan (inte ruinen dårå) är väldigt öppen (vi trodde inte våra ögon, vi som alltid står vid låsta portar) och har dessutom ett litet museum.
Ja, det är inte alls otroligt, jag läser inte skyltarna just i det området. Jag återkommer med rapport- för det ska givetvis kollas!
Förresten hängde vi i Linköpings Domkyrka lite igår kväll. Den hade alla dörrar öppna, var full med folk, unga som gamla och utanför dundrade det konserter från två sidor om kyrkan. Inne i kyrkan hade musiken just tystnat. En upplevelse med en så livligt välbesökt kyska en lördagkväll! 21:30, ungefär …
Ni och Robban Broberg.
Fast du kanske menade att pippin fortfarande var vacker fast den var död?
På googlemaps ser man följande varianter:
1) *fornlämningstecken* Vreta-klosters k:a
2) Vreta klosterk:a
3) Vreta kloster k:a
(Bilderna verkar ha några år på nacken, verkstad i centrum står kvar – den är riven sedan några år.)
Ett femte alternativ kunde ha varit att skicka till Naturhistoriska riksmuseet (med en koll först att det var ok). Vanliga fåglar tenderar det att vara brist på i samlingarna.
Mer om ärtsångare:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3275&artikel=2593089
Så — ytterligare en anledning att äntligen pallra sig iväg till Vreta kloster, såväl ruin som kyrka, ty där har vi aldrig varit.
Samt undrar jag, själva lit-en för paraden, var den ett chokladasklock*, eller fantiserar jag bara?
* Det var en sammansättning programmet inte alls gillar. Hm, jag håller nästan med, för man läser gärna ”choklad-as-klock” och blir konfunderad.
Det där med Ärtsångaren på sr.se är lite kul. SR hade i många år ’Veckans pausfågel’, men den avskaffades någon gång på 90-talet. Fram till dess hade som sista kanal sr.se/p2/ (Notera att man fortfarande och forever kan skriva ’sr’ och inte ’sverigesradio’ i söksträngen) en pausfågel som sjöng för lyssnarna när det var luft i luckan. Nåväl:
Dessa pausfåglar laddades upp och presenterades med beskrivning och framförallt läte på P2-webben utan närmare eftertanke, och glömdes bort när ’Veckans pausfågel’ försvann ur etern. Sen kom Google och 00-talet:
Ansvariga på Nya Medier, som SR-s webbredaktion heter, noterade en idog ström besökare till länken som inte finns på sr.se: Veckans pausfågel. Fågelvänner härsan och tvärsan tipsade varandra om hur bland andra Dalripan såg ut och, framförallt, lät. (Och det gjorde den. Mer om detta senare). Det byråkratiska vore då förstås att döda minisajten i fråga, men någon eller några fattade det rätta beslutet: Som en hyllning till SR-traditionen fräschade de upp den med nya bilder, beskrivningar och framförallt bättre ljud.
Public Service At Its Best.
Vilken trevlig historia, LarsW!
När jag säger LarsW högt här låter det som någon trevlig karl från Pistvakt. 🙂
och: Tack. Jag har iofs bott i Norrland ett år eller två som liten, men numera anser jag att Ishotellet i Jukkasjärvi är det som gäller om man missar avfarten till Arlanda.
Lasse Willén? Är nog inte samma, men trodde det i början.
Naturmorgon – det ofelbara återinsomningsprogrammet.
Hur gick det med tågandet Lotten? Kom kidsen hem?
Förresten någon som sett till Månchefen på sistone?
Lasse W och jag är inte samma. Dock har vi ofta förväxlats genom åren, trots att vi tog i hand på att vara Lasse respektive Lars redan 1982. Bemeärkelsevärt är är när växeln på SR Kronoberg häromåret ställde om Lasses anknytning till min mobil och gick hem för helgen, då Lasse sände. Själv var jag ledig…
Småbarnen sattes på tåget i tid och trots en försening i Södertäljetrakten, kunde de byta perrong och till och med hinna med tåget till Eskilstuna!
/den ingenstädes närvarande båsbossen som sitter och dricker te med Nittonåringen och Tjugoettåringen
Och jaaa, fågeln var alldeles bedårande vacker fast den hade slagit ihjäl sig!
Pysseliten och PK var vid Vreta kloster idag och skickade bild på att jag har skrivit fel när det gäller ruinklostervrete-namnet. (Men Doe-graven fann de inte fastän den syns jähätteväl.)
Här i Lund är det förresten varmt, soligt och skönt … men dammigt. (Barnens dammsugare suuuger.)
Skönt med en sugande dammsugare när det är dammigt. Men det är jobbigt att de väsnas också, en del värre än andra.
Fast min erfarenhet av barnens dammsugare är just att de suger på det där sättet som betyder att de inte suger. They suck, helt enkelt, eftersom de oftast ärvt dem, fått dem, eller köpt dem billigt. ”Bättre dammsugare till barnen!” Se där ett värdigt första-maj-krav!
Vågar man försöka en liten antydan? Utan att beskyllas för att uppfostra Gud och alla?
OK, om det är OK, då. ”Suuuger” var nog tänkt som försvenskning av ”sucks”. Kanske, eventuellt. Ursäkta så mycket.
För säkerhets skull ska jag kanske lägga ut en bild på dammsugarens sugproblem?
Återkommer. Ska bara.
Nu kan ni titta på damm i nästa inlägg.
SG, allt är förlåtet, kom hem.
Mor. ( Ja inte din, mina barns.)
🙂