Trettonåringen här hemma har snöat in helt på ”R.I.P”, som han säger så fort något tar slut, går sönder eller i största allmänhet inte funkar. Idag fick han användning av de tre bokstäverna på fullt allvar, när alla i familjen fick en bekymrad rynka i pannan och försiktigt sneglade mot sin far, aka DDM, som obekymrat trallade omkring och pratade om deadlines och musfällor.
– Han vet inte, va?
– Han kan inte ha läst än.
– Men det står ju överallt.
– Mhm. Vi väntar en stund.
Vid halv tio hörde jag ett högt näääääää och en duns, så kom den djefla mannen, alltså DDM, ut i köket med ena handen på hjärtat och och ett ovanligt blänk i ögonen.
– Det här var … 69 är ju … han hade ju … det här tog mig hårt … jag … Bowie var m…
Till saken hör att DDM inte talar med ellipsligaturer i vanliga fall utan som en aldrig sinande svada; vi kallar honom P1 ibland. Han hämtade andan och stegade upp en tidslinje på golvet i köket.
– Bowies karrär är så här: först tramsade han omkring i London och var en glad spelevink med spralliga låtar, sedan fick han en jättehit i och med månlandningen och då blev han en ytterst seriös artist med tre av världens absolut bästa plattor [djup suck] och sedan nästan dog han i Los Angeles och sen åkte han till Berlin med Iggy Pop och sen gjorde han sitt bästa album, Scary Monsters, och sedan hade han en ökenperiod som är så här lång [två meter] och sedan … och sedan … blev hans album bra igen och sen släppte han den här skivan i fredags och så dör han idag.
– Out with a bang, not with a whimper, sa jag.
– Mhm. Jag måste … hm.
Life on Mars kom ut på ”Hunky Dory” 1971 och har en intressant historia, som Bowie själv gärna berättade om. Han hade några år tidigare översatt Comme d’habitude (av Claude François och Jacques Revaux), som fick heta Even a Fool Learns to Love, som enligt Bowie själv var bedrövligt fånig. Men då kom Paul Anka (ja, Anna Ankas exman) och köpte rättigheterna till det franska originalet – rakt framför Bowies näsa – och skrev en egen text till låten (med tydlig inspiration av Bowies översättning), som fick heta My Way. Som ni kanske har hört förut?
För att irritera och till och med retas med alla inblandade, skrev då Bowie en parodi – Life on Mars? – som ju liknar My Way (och Comme d’habitude). And the rest is pop music history.
Barbara Streisand gjorde redan 1974 en cover på Bowies ”parodi”, som inte föll Bowie på läppen. Han sa 1976:
– Bloody awful. Sorry, Barb, but it was atrocious.
Life on Mars?
It’s a God-awful small affair
To the girl with the mousy hair
But her mummy is yelling no
And her daddy has told her to go
But her friend is nowhere to be seen
Now she walks through her sunken dream
To the seat with the clearest view
And she’s hooked to the silver screen
But the film is a saddening bore
For she’s lived it ten times or more
She could spit in the eyes of fools
As they ask her to focus on
Sailors fighting in the dance hall
Oh man look at those cavemen go
It’s the freakiest show
Take a look at the lawman
Beating up the wrong guy
Oh man wonder if he’ll ever know
He’s in the best selling show
Is there life on Mars?
It’s on America’s tortured brow
That Mickey Mouse has grown up a cow
Now the workers have struck for fame
’Cause Lennon’s on sale again
See the mice in their million hordes
From Ibiza to the Norfolk Broads
Rule Britannia is out of bounds
To my mother, my dog, and clowns
But the film is a saddening bore
’Cause I wrote it ten times or more
It’s about to be writ again
As I ask you to focus on
Sailors fighting in the dance hall
Oh man look at those cavemen go
It’s the freakiest show
Take a look at the lawman
Beating up the wrong guy
Oh man wonder if he’ll ever know
He’s in the best selling show
Is there life on Mars?
”This song was so easy. Being young was easy. A really beautiful day in the park, sitting on the steps of the bandstand. ’Sailors bap-bap-bap-bap-baaa-bap.’ An anomic (not a ’gnomic’) heroine. Middle-class ecstasy.
I took a walk to Beckenham High Street to catch a bus to Lewisham to buy shoes and shirts but couldn’t get the riff out of my head. Jumped off two stops into the ride and more or less loped back to the house up on Southend Road.
Workspace was a big empty room with a chaise longue; a bargain-price art nouveau screen (’William Morris,’ so I told anyone who asked); a huge overflowing freestanding ashtray and a grand piano. Little else.
I started working it out on the piano and had the whole lyric and melody finished by late afternoon. Nice.
Rick Wakeman came over a couple of weeks later and embellished the piano part and guitarist Mick Ronson created one of his first and best string parts for this song which now has become something of a fixture in my live shows.”
(David Bowie 2008.)
R. I. P.
Ja, just det.
Förfärliga nyheter, en usel start på veckan, och året 🙁
Look up here, I’m in heaven
I’ve got scars that can’t be seen
I’ve got drama, can’t be stolen
Everybody knows me now
Look up here, man, I’m in danger
I’ve got nothing left to lose
I’m so high it makes my brain whirl
Dropped my cell phone down below
Ain’t that just like me
By the time I got to New York
I was living like a king
Then I used up all my money
I was looking for your ass
This way or no way
You know, I’ll be free
Just like that bluebird
Now ain’t that just like me
Oh I’ll be free
Just like that bluebird
Oh I’ll be free
Ain’t that just like me
Nu är han fri, en Blackstar i himlen, a Starman, waiting in the sky.
Usch, vilken usel dag 🙁
År 2012 inföll förstås höjdpunkten i Bowies karriär: han var då hemlisbloggaren i Julkalendern.
När Tage Danielsson begravdes, sa Hasse Alfredson:
– Jo, det blir nog mörkt, men där lyser bloss i det mörkret: eldar som du har tänt och som länge ska lysa för oss.
Så får man göra: lyssna på Bowielåtarna, som lyser som bloss.
Förresten. Läs inte de svenska tidningarnas texter om Bowie nu – de är nästan alla bara översättningar och sämre än de engelskspråkiga.
”His first hit in the UK was ’Space Oddity’ in 1969 and – aptly enough – was used by the BBC for the coverage of the moon landing.”
Jag som hoppats att detta år skulle bli bättre än det förra. Men det börjar inte bra.
Sämsta starten på ett nytt arbetsår, ever.
Det här känns. Jag har aldrig varat något megafan av Bowie, bara gillat det mesta han gjort. Men han är en del av mitt musikliv som alltid funnits där. Alltid.
Usel dag indeed!
Tar en Bowiedag på Spotify idag. Life on Mars, just nu.
Detta är ingen Bowielåt men jag tycker den passar bra in ändå.
Innan jag träffade min make (vilket iofs är väldigt längesedan) så var det här det enda av betydelse jag hört av David Bowie. Det var min mamma som blivit förtjust i den versionen. Jag tror att den måste ha gått på tv vid jul, för annars vet jag inte hur jag kunde se den. Numera har jag ju hört en väldig massa annat och även lärt mig att uppskatta hans övriga musikskatt. Detta inte bara genom maken, utan för att jag jobbar med mer, eller mindre fanatiska fans. Mitt fb/instagramflöde har verkligen flödat över av ”gråtande” inlägg idag. Vissa ville gå hem från jobbet, för att sörja, men det funkar ju inte riktigt.
Jag tycker varken mer eller mindre om Bowie än jag gör om andra verkligt stora artister, så min tillvaro stannade inte upp när dödsbudet kom. Vi har alla vår tid på jorden. Mitt bidrag här skulle kunna vara Space Oddity, den låt i hans produktion jag uppskattar mest, men som den gamle radiogubbe jag är så kan jag berätta följande:
När han slog igenom hade SR fortfarande det som kallades Hallåmän*. Det var de som på- och avannonserade programmen och även pratade mellan skivorna i Melodiradion. Medelåldern var nog närmare femtio, och alla var inte så kunniga när det gällde ”popartister”. Då kom det sig allt för ofta att David fick heta ”Baåi” i efternamn. Vi tekniker i programkontrollen var hälften så gamla och visste mycket väl att detta var fel och hur namnet skulle uttalas, men vi var som sagt hälften så gamla och därmed per definition okunniga. Det tog jag vet inte hur lång tid innan hallåmännen lärde sig, och detta av våra pop-pratare.
* Hallåman var ingen titel man vare sig blev tilldelad eller kunde köpa. Dessutom var den på sitt sätt genusneutral eftersom både män och kvinnor hade den. Det gällde att kvalificera sig genom att i det fruktansvärda ”hallåprovet” läsa de mest aparta namn och även en del utländska texter begripligt samtidigt som man hade ett öga på klockan. Det mesta handlade om kultur, klassisk musik, och en skvätt politik. Att staka sig eller dra över på tiden fanns inte på den kartan. De av er som känner till salig Bosse Genzel, ska för övrigt veta att han var omåttligt stolt över att ha klarat hallåprovet.
Sorg, ingen rolig start på dagen/veckan/året. Älskar Bowie och tror att jag började med det under hans mer uttalat androgyna period, jag gillar androgyna män tror jag bestämt.
I helgen såg vi honom faktiskt i Zoolander som domare i en cat-walk tävling. Jo, jag blev överraskad när Bowie dök upp i den filmen.
China Girl i öronen.
Kul backstage information, LarsW! ”Baåi”, jag kan nästan höra det.
Det är tråkigt att Bowie är död men det var Lillasysters musik. Och eftersom hon dog redan 1988 har hon fått vänta rätt länge på honom.
Vackert formulerat, Niklas. I kvällens Rapport 18 hörde jag annars både ”Böui” (från en reporter) och ”Baåi” från en vjuad. Inga hallåprov där, inte.
Minns Bowies vackra hustru Iman som förekom i Karen Blixen-filmen (får man väl säja) ”Out of Africa”. – Har fortfarande inte kommit över att jag missade henne … Blixen dårå.
Här är en märklig sak:
Jag är, generellt sett, en verkligt osentimental typ. Och David Bowie är inte min största musikidol av alla. Men denna dag, när jag har läst lite här och där på nätet, och vi har åkt en del bil och hört radio, och radion står på här hemma, så att det är minnen och låtar, minnen och låtar …
Då och då hettar det i ögonen, så att jag faktiskt och på fullt allvar måste ta mig i kragen och svälja för att det inte ska komma tårar.
Jag gör ju inte så, jag är ju inte sån. Men jösses vad det här har berört mig. Jag märker att jag sätter ännu högre värde på David Bowie än jag själv har vetat om.
Här är en inte det minsta märklig sak, när det gäller mig:
Jag försöker tänka ut vilken Bowie-låt som är bäst. Mitt spontana svar är ”alla!” Fast det är förstås inte helt sant eftersom jag inte har hört alla, och dessutom tycker jag inte att precis alla av dem jag har hört är briljanta. Men när jag börjar försöka välja ut favoriter är jag på några sekunder uppe i tjugo, tappar räkningen och lägger av.
Oj då, det var inte meningen att skriva så långt och emotionellt, men nu får det stå. Någonstans får man väl skriva sina hyllningar, så varför inte här?
P.S. Jag hörde och såg den alldeles alldeles nya Lazarus redan natten mellan fredag och lördag (av en ren slump) men OJ vad den griper mycket hårdare nu!
… och PK fortsätter spela Bowie i köket, allt medan han panerar kvällens fiskpinnar. ”Let’s dance …”
Imans bok ”I am Iman” vill jag minnas var bra, om är omskakande.
Och därutöver: Niklas, jag håller med LarsW — det där var mycket vackert.
Annika, du satte just ord på mina känslor och tankar idag. Exakt så.
I ditt långa inlägg menar jag främst. Hans plötsliga bortgång har gripit mej på ett märkligt sätt.
Klockan 8:08 i morse rullades hela soundtracket till min barndom upp för mitt inre och det föll en tår när jag satt på buss 402 till Slussen. Det finns få händelser i min uppväxt som inte kan kopplas mycket starkt till en Bowielåt. Slagsmål med brorsorna till the man who sold the world, första hånglet på en klassfest med sminkade stjärnor i ansiktet till Let’s Spend The Night Together, ubåtsjakt i Karlskrona till Warszawa.
Min första rockkonsert överhuvudtaget var när jag som som 12-åring ihop med min 11 årige bror gick på Kungliga tennishallen och lyssnade på Bowie under Station to Station-turnén då han hade sin Goebbles-period. Hela konserten inleddes med en visning av Buñuels Den andalusiska hunden. En sann chock som fick mig att undra om alla konserter var sådana. Hela showen var helt i svart-vitt med massor med lysrör och bara vitt ljus.
Världen har blivit lite tråkigare men jag fick i alla fall en skjuts att lyssna igenom en massa Bowielåtar.
Hela dagen har varit en kamp mot tårarna, och tomheten, soundtracket till mitt liv är borta, Bowie som alltid funnits där, som stöd, som inspiration, som tröst, som glädje, finns inte mer, och det är helt obegripligt.
Och när jag läste NASAs tweet blev det svårt igen:
”’And the stars look very different today.’ RIP David Bowie. In Honor”
Pontus: Ny eller nygammal kommentator i båset?
Välkommen hit alt åter,.Hoppas du känner dig hemma och stannar.
nygammal och sporadisk
Örjan, Pontus har varit här tidigare. Vi är okusiner.
Tänk att det är lika roligt varje gång – att ni är okusiner.
Vad bra att Niklasses syrra tar hand om Bowie nu när han är ny i klassen. Jag hade inte sett Lazarus (Annikas länk kl. 19:07), och blev alldeles, alldeles bedrövad. Men så läste jag vad NASA skrev, och då blev det (men tvärtom för Mikaels) lite bättre igen.
DDM har spelat senaste plattan hela dagen. Jag, som är lite trögstartad och egentligen bara tycker om musik som jag har hört förut, kommer nog att tralla med om ett par veckor …
Vi tar väl en låt till, denna gång är Bowie med och sjunger.
Trodde jag hade skrivit det här, men tydligen inte:
Jag lyssnade inte mycket på (ny) musik när jag var i den åldern att man skulle börja göra det. Hade inga idoler, avskydde diskon, var allmänt tvärsför (ur jämnårigas synvinkel – vuxna var inget problem i regel). Men somligt plockade man ju upp, då och framför allt senare. Och Bowies musikhistoriska betydelse kan knappast överskattas.
Tyckte jag klarade gårdagens besked relativt bra. Har väl ett förhållande till Bowie som kan beskrivas som i bakgrunden men alltid närvarande. Men så idag sprang jag på följande tribute och då blev livet plötsligen lite mer sorgset.
”HOW QUEEN AND DAVID BOWIE WROTE ’UNDER PRESSURE”
http://www.brianmay.com/brian/brianssb/brianssbjan16a.html#07
Is99esa, fantastiskt!
Ja! Och LL99:s länk till hur ”Under Pressure” skapades!
Det här blir en fantastisk samling med länkar, hörni!
Twittraren @JeSuisDean skrev igår:
”If you’re ever sad, just remember the world is 4.543 billion years old and you somehow managed to exist at the same time as David Bowie.”
Jag tillhör ju ”My way” generationen! den gamles och min låt var ”Strangers in the night” – den dansade vi till minst lika många gånger som DDM hört ”Life on Mars”
MEN
När det gäller de fundamentalt musikaliska individerna så är det inte beroende av genre: Mozart= Evert Taube=David Bowie=Jonas kaufmann!
You name it…
Är nog som Brid, snappade upp då det begav sig men inga affisher eller skivor. Har hört och gillat under åren, men ingen piedestalposition.
Det jag mest tänker på vid vissa personers frånfälle är att det betyder att vi (jag) inte är någon Peter Pan med evig ungdom. Och det är lite förvånande för mest känns det som om man (jag) fortfarande är just så ung som man var när man först hörde en viss låt i tonåren.
Och ett litet PS till föregående bås:
Det värsta är bilförare som tittar överallt utom på vägen och det utan att orsaka olyckor. Gaaah!
Tittade på videon Lazarus när jag upptäckte nyheten i går och den videon grep onekligen tag i mig.
Jag har inte följt hela karriären, men han var onekligen en spännande artist med många mästerverk.
Och här kommer en länk till en artikel med annat … fokus …
http://blogs.spectator.co.uk/2016/01/please-spare-us-the-sob-signalling-over-david-bowie/
Den krönikan sammanfattar mina känslor på ett alldeles utmärkt sätt.
Som alltid har jag ett snävt subjektivt inställning och kopplar Bowie till hur mitt nytvättade och nyblåsta hår utföll. David Bowie – kalas! Robban Broberg – nästan OK. Tarras-Wahlberg – bad-hair day.
Mitt FB-flöde har fullkomligen kapptävlat i sorg det här dygnet, i nästan Nordkoreansk anda. Det som saknas (och förmodligen även i Nordkorea) är selfies på gråtande Bowie-fans i horder på våra gator. Ingen törs låta bli att dra en video eller en grynig bild, eller två. Hur många som verkligen sörjer och hur många som Googlar jaha -han, visstja, undrar man nog allt.
Där var jag elak, men visst var Bowie en av de stora. Att spela över i det akuta eftermälet på det sätt vi nu ser överallt känns bara fel.
Ja, jag ser stort vett i Burchills spalt. Särskilt som hon med berömmande ord länkar till en spalt av en annan person, en som i sin tur tog dödsfallet hårt men ändå resonerar rimligt.
De av oss (jag, PK, mikaels, Pontus och några till) som höll Bowie högt reagerar med sorg, som man alltid gör när det gäller personer man har ett emotionellt förhållande till. Annat vore konstigt.
Men för den skull måste ju inte hela världen kollapsa i stormgråt eller tävla i största-lessenhetsloppet, för det det där tävlandet blir ju gärna oerhört patetiskt (i den sämsta bemärkelsen av patetik) och tillgjort. En del människor kan man inte låta bli att misstänka för att positionera sig i sorgelandskapet, som om det just nu är viktigt att framstå som en personligen drabbad människa för det är allra mest inne och modernt i dessa dagar … (äh, jag babblar nog bara.)
Som jämförelse, för just min del, kan ju nämnas att när Michael Jackson dog tänkte jag helt enkelt ”oj då, så synd” men jag kände ingenting särskilt starkt.
Asså så här: jag var full av beundran för Michael Jacksons enorma musikalitet, och hade dubier om hans privatliv — även om det där är ett område på vilket vi må träda mycket försiktigt för vi vet då sannerligen inte hur mycket som var skitsnack och hur mycket som hade basis i verkligheten — men han var inte en artist som hade någon stor roll i mitt musikliv. Till skillnad från Bowie, då.
Det är skillnad på skillnaden. De som är ledsna får vara ledsna, men de som inte är ledsna kan lugnt fortsätta med det!
Kudos, Annika. Det här med Jackson funderade jag på att ta upp i min kommentar, men lät bli. Det hade kunnat känts för mycket. Sorgen, eller ska vi säga hysterin, vid Jacksons dödsfall var i det närmaste grotesk.
Nu väntar vi på Den Sista Beatlens frånfälle, eller varför inte Mick Jaggers, med viss bävan. För egen del kommer jag att sörja Pete Townsend när han har gjort sin jordevandring. De andra vinkar man tack och hej då till.
Julie Burchill, henne minns jag från NME i mina ungdomsår, jag tror inte hon vet hur man är vänlig, trevlig, eller snäll, varken mot sig själv eller andra, och jag tror inte jag NÅGONSIN sett något snällt eller positivt komma ur hennes skrivmaskin.
Eller som Wiki skriver: ”Describing herself as a ”militant feminist”, she has several times been involved in legal action resulting from her work.”
Men det är OK om hon inte är ledsen över att David är död, lite synd bara att hon som vanligt måste håna och förnedra de som inte delar hennes åsikter, men varför ändra sig nu när hon inte gjort det på 45 år?
Phew, skönt att få ut det 😉
Håller med dig mikaels.
”Den Sista Beatlens frånfälle”, huuuu. (De är ju två dessutom.)
Tänk, jag hade inte den blekaste aning om vem Julie Burchill var!
Kommer ni ihåg vem som tog Michael Jacksons död allra hårdast?
Lotten, här kan du gräva lite i gyttjan: https://en.wikipedia.org/wiki/Julie_Burchill
”Burchill’s views and writing have received significant media attention and she is known for her contentious prose – in her own words, ”the writing equivalent of screaming and throwing things”
så hon tycks besitta något mått av självinsikt ändå ;
”If Burchill is famous for anything it is for being Julie Burchill, the brilliant, unpredictable, outrageously outspoken writer who has an iconoclastic, usually offensive, view on everything.”
A propos Beatles:
”On the 25th anniversary of John Lennon’s murder by shooting in 2005 she told the Guardian ”I don’t remember where I was but I was really pleased he was dead, as he was a wife-beater, gay-basher, anti-Semite and all-round bully-boy.”
Charming lady, I’m sure, förvånar mig att hon fortfarande lyckas få betalt för att skriva.
Bowies sista video är stark.
Speciellt slutscenen där han låter sig inneslutas i en garderob.
Symbol för grav?
Men varför titeln på videon: Lazarus.
Vet han om att han kommer att få nytt framtida liv även efter sitt frånfälle?
Örjan: Jesus väckte upp Lasarus från döden.
Här anknöt vi till Bowies minne genom att se ”De älskande på Pont Neuf” av Leos Carax. I filmen finns Bowie-låten ”Time will crawl” med.
Nu vill jag förtydliga att den här tråden är dedicerad David Bowie, och då är hyllningar självklara. Det är mitt flöde i Fejjan jag syftar på. Antalet mer eller mindre givande DB-tributer där överträffas enbart av antalet mindre givande nyårshälsningar. Men jag kunde inte låta bli att notera att Bowie har fått en asteroid namnad efter sig. Det vore något att stå efter.
Jaså han? Vi är nog lite för åldriga här i pörtet för att ha fattat Bowies storhet. Men om han nu har presterat en massa bra grejer – då kan man väl glädjas åt det istället för att gå i is och sörja?
Men när Robbans död slog rakt upp i ansiktet på mig från skärmen, då storgrät jag. Robban och jag – det var personligt. Även om vi aldrig träffades privat.
Robban och Bowie var ju nästan samtida, 7 års åldersskillnad, debuterade några få år från varandra, och verkade samtidigt, så det är nog ingen åldersgrej, utan mer en fråga om musikstil(ar).
Och jag gläds över allt fint både Bowie och Robban presterat, men önskar samtidigt att de kunnat få prestera ÄNNU mer.
Och som far till en några år äldre dotter skär det lite extra i hjärteroten när jag tänker på Alexandria, Bowies dotter med Iman, 16 år gammal …
Så. Nu har ju överrumplingen (”chock” vore för starkt) lagt sig, och det finns inte så mycket att tillägga.
(Vilket inte brittiska tidningar riktigt har insett än — vähähäldigt mycket Bowie på Guardians kulturavdelning även i dag … och det är ju därför jag tycker att Julie Burchill var vettig i den ovan länkade artikeln. Jo, jag visste att hon i allmänhet är en gapig giftbubbla, men det hindrar henne inte från att ha rätt ibland. Som där, om alla pladderpåsar som ska hoppa på sorgetåget vare sig de har något att säga eller inte.)
Slutsatsen för min personliga del är att det åtminstone till dels var det plötsliga och totalt oväntade i saken som gjorde att nyheten tog så hårt. Om Bowie hade varit äldre, eller om jag hade haft en aning om att han var sjuk — och dessutom, om jag inte hade råkat ha honom alldeles aktuell för mig tack vare den nya skivan — så hade jag förstås fortfarande tyckt att det var synd, men jag hade säkerligen inte funnit mig kämpa med gråt.
Jaha, det var hemskt vad jag fortfarande pratar utan att det behövs. Nu sätter jag punkt. Se här: .
Oj, nu borde jag ju låta Annikas punkt avsluta … men jag klarar inte av det!
(Vet inte alls vad jag ska blogga om idag. Det har ju liksom inte hänt nåt.)
Äsch då, jag menade ju inte sååå!
Heh, den där punkten var bara min punkt i det ämnet. Slutar prata helt gör jag ju aldrig (utom när jag sover … fast det händer visst att jag pratar i sömnen också. Snarare, mumlar och gnyr i sömnen, inte så att det hörs vad jag säger.)
Lotten, jag tror att en populärt hållen genomgång av artificiell belysning genom tiderna: ”Från stockvedbrasa till LED” kan vara ett bra ämne. Glöm inte kalkljuset – det har haft större genomslag än man kan tro (C. Chaplin etc).
Bra idé! Pitt!
Oj så taskiga ni var där – för att inte säga pittiga. Det var innan jag hittade Lottens skrivarstuga (jag tycker att bås är ett alldeles för smalt begrepp, de är sällan mer än ett par meter i bredd). Annars hade jag nog gripit in och modererat en aning.
Material till pitt-inlägget?
Ja, låt tusen glödlampor glöda! Lille M. har just med fara för eget liv satt upp två PH-lampor (den äldre modellen, PH 3 1/3 – 3) ovanför vårt omöjliga matbord (65 cm brett, 250 cm långt). Stiligt blev det. Och ljust. Men vilken sorts lampor ska sitta i dessa skönheter? Ejenklien?
Vad skönt att det inte händer så mycket. Jag tycker att det händer alldeles för mycket hela tiden.
Belysningen till vår IKEA-vitrin (Billy) från -99 fick LED i stället för halogen för några år sen. I höstas blev trafon röhet och bokstavligen smalt trots den nya åtskilligt lägre effektåtgången. Vi ska nog vara tacksamma för att ingen brand uppstod.
Jag tog med mig den avlidna och halvsmälta klumpen, visade upp den, och fick en ny på uppstuds i en butik med det (Jag larvar mig inte) betryggande namnet Elektriska Svea. Klumpen hade till och med samma smått arkaiska DIN-kontakt som den gamla, den vi gamla diggare förknippar med högtalarsladdar.
För säkerhets skull går vi ändå inte hemifrån med den nya klumpen aktiv, även om den aldrig är mer än ljummen.
Pysse! Vi verkar vara synkade på ett eller annat sätt.
För några timmar sedan levererade Karim Ner (en lätt förvrängning av Särimner och passande en arab som tar sin arabesk till fläsk) ett inlägg om alternativ till den frådulösa och ickeexisterande LightLablampan.
Se https://www.avanza.se/placera/forum/post.61.4380305.html
Karim Ner hette tidigare John Galt. Av pur blygsamhet föredrar jag att inte avslöja personen bakom den vitsigt utmanande signaturen.
Hm, mitt inlägg försvann.
Inget har fastnat i spammen, PK! (Däremot hittade jag förutom sn*ppförlängare och skoreklam även reklam för LED BULB.)
Precis hemkommen från basketen – nu ska jag googla lampor!
Jag skrev en kommentar till Annika inlägg 13.55. Den löd ungefär; det är så praktiskt att Annika kan läsa mina tankar och känslor kring Bowies bortgång och formulera dom perfekt.
Åh — hjärnsynkning? (I stället för hjärnskrynkling, då.)