Månad: januari 2014

Primalskrik: knädiagnos!

Publicerat av Lotten Bergman den 24 januari 2014 13:00

The never ending story om mina knän. Extremt kort sammanfattning:

Jag bestämde mig 2012 för att undersöka varför mina sedan 30 år svullna, värkande knän inte var vackra som på retuscherade bilder.
Kortison insprutades.
Jag föll omkull på en scen i Folkets Hus i Umeå.
Jag opererades i vänsterknät – trasig menisk och vilsna broskbitar togs bort.
Jag fick överjävligt ont och började tablettknapra.
Jag fick en kortisonspruta som visste var den tog.
Jag fick ännu en kortisonspruta och meddelades att på magnetröntgen syns ingenting.
Jag blev remitterad till smärtkliniken i Nyköping, där man tar hand om människor som har oförklarligt ont.

Nu är det så att vägen till Nyköping på kartan må se ut så här.

Därför bestämde jag mig för att ta buss till Nyköping – en resa på drygt 90 minuter med säkerhetsbälte och internetvågor samt möjlighet till tupplur.

Så länge varken Keanu eller Sandra är inblandade i bussresor, brukar det ju gå bra.

Men bussar går ju inte lika ofta eller lika snabbt som ens egen bil, så min lilla utflykt till Nyköping och 45 minuters läkarbesök tog sammanlagt sex timmar. Med internet? Säkerhetsbälte? Tupplur?

JA! (Ni trodde bombis att allt skulle gå åt skogen, men icke denna gång.)

Men hur är det nu med knät fråm hell? Varför måste jag halta, äta piller, gå med kryckor och sova ytterst sparsamt istället för att hoppa, skutta, springa och sova som vanligt folk? Enligt ortopediska idrottsläkaren med landslagsmeriter som gav mig kortison i höstas ”syns det ingenting på magnetröntgen” och smärtan beror på ”en operationsskada”.

Visst är det då lite underligt att smärtkliniksläkaren igår kunde ta fram magnetröntgenläkarens journal från i somras, där det står:

• I leden finns ökad mängd vätska. Det finns ett litet meniskganglion. Intill kanten av semimembranosus finns en oval vätskeansamling med en tunn kapsel. Den har en längd på 2,7 cm och en maximal bredd på 1,3 cm.
• Ingen ruptur av korsbanden eller meniskerna. I den mediala meniskens mellersta del finns lite diffusa signalförändringar utan påvisad rupturspalt [inte trasigt alltså].
• Medialt finns kraftig artros med långa, djupa broskdefekter i femurkondylen. Ingen artros lateralt. I patellaleden finns höggradig artros med kraftig broskdestruktion på patellan [knäskålen] och femur.

”På magnetröntgen syns ingenting” sa ortopedidrottsläkaren med landslagsmeriter, jahaja.

Okej, nu är jag artrospatient som ska rehabträna, äta antiinflammatoriska piller och sätta smärtplåster på det onda. Vad kul! Hur mycket basket tror ni ingår i artrosträningen?

65 kommentarer

Vad är roligt och vem är roligast?

Publicerat av Lotten Bergman den 21 januari 2014 00:15

En populär fråga till eller mellan alla som jobbar med humor är ”får man skoja om allt?”

Alla som tillfrågas svarar alltid prompt ”javisst”, men glider förr eller senare över till ämnet tryckfrihet och the First Amendment eftersom det inte alls är självklart. Att skämta om Olof Palmes näsa den 1 mars 1986 lät sig näppeligen göras, och skämt om koncentrationsläger är fortfarande av naturliga skäl mycket svåra att få till. Vissa skrattar åt allt som alla andra skrattar åt och andra skrattar inte åt något – men de flesta skrattar lagom mycket och åt det mesta, hur trist det egentligen än är.

Men vad är roligast? (Jag ställer lite listigt frågan som vore den retorisk fastän den inte är det eftersom jag ju vill höra vad ni andra tycker. Och nu svarar jag på den retoriska frågan som därför inte var det minsta retorisk.)

Enligt mig roliga personer i kanske inte någon ordning, fast kanske i lite ordning:

1. Eddie Izzard

2. Torsten Ehrenmark (huuuu, det här är inte alls särskilt kul)

3. Birgitta Andersson (oj, vad denna inte hade kunnat skrivas idag)

4. Goldie Hawn (försök att bortse från att de båda två läser sina repliker)

5. Hasse & Tage (tyvärr inte rörliga bilder)

6. Dave Allen (titta på hela eller inte alls, poängen kommer allra sist)

7. Monty Pythons OS

8. Galenskaparna & After Shaves gymnastikuppvisning

Men allra roligast är det kanske att läsa lustifikationer? Eller? Jo. Ruby Wax, Stephen Fry, Jo Brand, David Sedaris … Och Fakiren förstås.

En gång beskrev jag vådan av att komma hem till oss och samtidigt vara lite kaffesugen så här:

”Kaffekokning kräver att kaffekokarapparaten vrids loss från sitt skruvstäd längst ner i (s)kafferiet. Sedan ska kannornas lock hittas och filterhållaren hittas och filtrena hittas (inköpta 1986, klorblekta och fina) och sedan måste man ner till källarfrysen för att hacka loss kaffet från köttfärsen.”

Detta var tydligen det minst roliga och mest traumatiska jag någonsin har skrivit, för det har satt sig fast i alla stackars kaffedrickares minne som en racerbil sitter fast i en treårings hår. (Själv tycker jag såhär ett par år senare förstås att det är lika roligt som jag tyckte då.)

Min djefla man är också rolig. En gång glömde han bort (han glömmer allt utom sådant som hände för mer än 100 år sedan) att vid tresnåret på eftermiddagen hämta barnen på dagis. Han slet sitt hår en stund och ringde sedan med klappande hjärta till dagiset och bad om ursäkt för alla sina tillkortakommanden i telefonsvararen … samtidigt som han insåg varför han hade glömt bort barnen:

– Hej, Olle Bergman här, jag är på väg, är bara lite sen, satt och jobbade och glömde att hämta barnen men nu ko… komm… nämen, oj. Jag ber om ursäkt igen, det här kommer ni att tycka är jätteroligt när ni avlyssnar telefonsvararen på måndag. Det är ju lördag idag. Hej då!

Men egentligen blir det faktiskt inte roligare än så här:

77 kommentarer

Blire nåt födelsedagsfirande i år?

Publicerat av Lotten Bergman den 16 januari 2014 10:34

Om 17 dagar fyller jag 50 och om 27 dagar fyller även Den djefla mannen 50, vilket vi inte hade planer på att fira eftersom jag håller på med andra saker just den 2/2 och DDM på samma sätt har bokat upp sig den 12/2, sådär som man ju plägar göra. Detta ses det inte med blida ögon på av allmänheten, så jag måste nog tala om det lite officiellt och pampigt i en annons i tidningen.

Ev. uppvaktning på min födelsedag undanbedes eftersom jag inte har tid och februari på alla sätt är en besvärlig månad när man ser glåmig och trött ut och trädgården inte låter sig minglas i och förresten har vi ju inte städat huset ordentligt sedan ungefär 30 november.

Nej, nu ändrade jag mig.

Ev. uppvaktning på min födelsedagskväll välkomnas eftersom jag inte har tid på dagen och februari på alla sätt är en besvärlig månad när man behöver lite tjo och tjim och party – men alla gäster måste ta med sig skaffning istället för presenter och stå ut med smulor på köksgolvet, basketbollar i bokhyllan, bortglömt julpynt samt musik på hög volym. Katter, stilettklackar och pelargoner äga ej tillträde.

Men nej! Jag fyller ju år på en söndag! Och DDM måste ju få vara med på ett hörn! Nytt försök:

Ev. uppvaktning på min födelsedag välkomnas, men måste ske en annan dag eftersom man festar så himla behärskat på söndagar och jag inte har behärskat mig sedan 1985 och min likaledes obehärskade, årfyllande man också vill fira sig. Alltså är alla som vill komma hem till oss oerhört välkomna lördagen den 8/2 med kålrötter, bananer, älgbiffar, punsch och annat som man kan stoppa i munnen eftersom vi tycker om sådant som man kan förtära. Strunta i presenter — vi har väldigt gott om böcker, kryckor, armbandsur, hattar, kristallglas och andra saker som man skulle kunna få för sig att packa in och ge bort till ett par som t.ex. fyller 50. Om man tar med sig instrument och vill jamma blir det ännu trevligare trots att pianot just nu har amaryllisjord mellan tangenterna.

Såja. Men huga vad det låter snålt.

Önskelista (ergo bevis på att det inte ska köpas presenter):

nytt knä
snyggare handstil
Johnny Depp
eltandtråd
ett samtal med en cykeltjuv
6 kg köttfärs

– Blir det pinsamt om ingen kommer? undrar ett mig närstående barn nu.
– Inte alls. I så fall lovar jag att spela Baby Goodbye och shejka loss på köksbordet. Då blir det pinsamt.

Marilyn Monroe fick tomtebloss när hon fyllde 36 år. Najs.

”With mirth and laughter let old wrinkles come.”
(William Shakespeare)

Uppdatering
Tillägg på förekommen anledning: ja, vi menar allvar. Välkomna på stök- och brötkalas på kvällen (definiera tiden själva) den 8 februari! Sista tåget från Eskilstuna till Stockhom går generöst nog så sent som 20:05 …

79 kommentarer

Upp med hakan – det är bara januari!

Publicerat av Lotten Bergman den 7 januari 2014 14:24

Det var då ett evigt gnällande till höger och vänster. Orättvisor och dåligt väder som vi inte kan påverka ska ju inte försura så till den milda grad att allt går i grått.

Köp en färgglad basker, gå med omaka strumpor, fäll upp ett randigt paraply och lär någon något de inte kunde nyss och skulle det nu vara så att någon borde ha gjort något som de inte har gjort, så gör det själv!

Och hur hamnade jag på detta humör? Varför vill jag pådyvla er tjo tjim, spik foten och just do it? Jo, jag har korrläst en text med två gamla brev. Och det är inte vilka gamla brev som helst, nej, för det handlar (än en gång) om Carl Larsson.

Det är på det viset att man nu håller på att iordningställa Karin och Carl Larssons trädgård så att den ser ut precis som för 100 år sedan. Det är ett himla fixande med perenner och grävande och jag vet inte allt. I våras när de skulle ta bort en gammal sandlåda på gården, dök ett trädgårdsmöblemang upp nere i jorden. Och Ami Bergöö (som vi ju har talat med tidigare) är den som ska fixa en liten skrift om de olika blommorna och buskarna och hustillbyggnader, översvämningsskydd samt blomtokerier.

Och då dök plötsligt två brev upp. Det är nu 1916 och huset i Sundborn håller på att läggas under vatten. Allt är panik och hallabaloo och alla dyrbarheter och tavlor riskerar att förstöras och mitt i alltihopa ringer AB Svenska Biografteaterns Filmbyrå och vill dokumentera förödelsen.

– Javisst! säger Carl Larsson och välkomnar filmteamet med öppna armar.

Carl Larsson ror fram till entrén. (Jämför med färgbilden ovan.)

Se filmsnutten här – spola fram till 5 minuter, för då kommer Carl Larsson och ror fram till entrédörren samtidigt som han är på ett fullständigt obegripligt gott humör. (Tänk ändå om man kunde bädda in dessa filmsnuttar. Men pga. rättighetsskäl får man inte det.)

Nämen kom in, vetja – ni blir ju alldeles blöta om fötterna! tror jag att han sa. — Nämen kom in, vetja – ni blir ju alldeles blöta om fötterna! tror jag att han sa här.

Carl skrev om detta till fru Karin:

”Här är vatten, må tro! Det är inte nog med att vattenståndet är en meter än det högsta hittills vi sett, utan det regnar och subbar utan uppehåll. Trots detta har en fotograf i dag varit och filmat mig i en eka, roende in till vårt enkla tjäll.”

Dottern Lisbeth skrev senare till sina föräldrar när de hade rest till Stockholm (?) och bara barnen var kvar i huset:

”Arnbom och Elfström har tagit upp hela salsgolvet och nu stinker det av mögel i hela huset. Dom fick lov att ta bort både skåp och soffa – knogigt värre. Det syns att vattnet har skvalpat ända under golvet och gjort rännilar i jordfyllningen, som är alldeles våt. Nu säger Arnbom att de måste kalka lite för att få bort möglet, sedan ta undan en del jord och sedan lägga dit litet sågspån. Ja, det är väl bäst att göra det riktigt nu på en gång säger Arnbom!

Det var ju väl att det upptäckes före vintern. Golvbrädorna står och solar sig utomhus!

Hjärtliga hälsningar från era ungar!”

Är det inte ljuvligt? Allt är förfärligt och jättespännande – det är ett sånt härligt schvung i deras inställning till besvärligheterna. Allt är helt åt pipan men det gör inget för man kan vara glad ändå, trallalaaaa.

– Men stå inte där och stå! Kom in sa jag ju!

Fotnot
Jag har krafsat i och moderniserat citaten ovan, så strictly speaking är det inte ordagranna citat. Men det står verkligen ”dom” i Lisbeths brev!

43 kommentarer

BILD Ärr och skavanker, cold turkey och Andreas Blek af Nosen

Publicerat av Lotten Bergman den 6 januari 2014 10:07

God trettondag~~safton~~ på er alla! Mitt uppdrag denna dag är att samla ihop hela mitt basketlag för årets första träning eftersom vi har match mot Falun nästa lördag. (Nej, mitt knä tillåter inte spel. Jag kan dock coacha utan problem. Eller utan problem och utan problem … jag är inte någon vidare coach faktiskt. Alla ska få spela lika mycket, alla ska få beröm, alla ska ha roligt och på slutet ska vi även ha vunnit – se där en inte särskilt framgångsrik tränarfilosofi.)

Uttrycket ”go cold turkey” kommer sig förmodligen av gåshuden som man tydligen får av vissa abstinensproblem. Men det finns andra etymologiteorier.

Det finns sedan nästan en vecka ett uppdämt behov bland kommentatorerna i båset att berätta om hur man

slutar röka
slutar dricka
slutar med något annat som vi kan kalla XXX
har ärr
hur man bör visa upp sina ärr
hur man kan imponera med sina ärr
hur man på ett synnerligen underligt sätt har fått sina ärr.

Som ett exempel på det sistnämnda kommer här kommentatorskan Dieva (för att jag är så rysligt förtjust i OS-medaljörer):

”På min högra fot har jag sedan ca trettio år ett ärr mellan tårna. Detta är ett minne efter majorens Gigolo – jag blev utburen av en OS-medaljör och körd av polisen till akuten.”

Agneta uti Lund:

”Nattlig ärrmätning gav följande resultat: 38 centimeter. Ärret löper från min torsos mittdel in under ena bröstet och runt ut på ryggen. Det har funnits där sedan 1979. Hösten 1978 drabbades jag av spontan pneumothorax. Blev inlagd på universitetssjukhuset i Lund, där den kollapsade lungan under en veckas tid ’sögs på plats’ igen. De sades på akuten att tillståndet företrädesvis drabbade unga, långa, smala pojkar/män som klättrade i träd. Långa smala fyrabarnsmödrar som drabbades av slik lungkollaps hade de inte sett till tidigare.”

Och så hakke:

”Jag har ett litet ärr ganska högt upp i pannan, ungefär där jag en gång i tiden hade en lugg. Det är kort och rakt, lite som öppningen på en spargris, fast jag föredrar att se det som en rakare och mindre magisk variant av Harry Potters blixtformade motsvarighet. Orsaken till mitt ärr var att jag vattnade blommorna på jobbet.”

(Vi förväntar oss förstås en fortsättning på denna historia.)

Mina ärr är däremot inte särskilt framstående. Två spräckta ögonbryn (symmetriskt utspridda) är de finaste jag kan visa upp. Brännsår, stukningar, skrapsår och tåbrott syns inte alls på ett lika imponerande sätt, tyvärr.

Ärret med klister kvar i det spretiga ögonbrynshåret.

Kommentatorn Skogsgurra fick under jullovet (jag kallar det jullov även när man inte har jullov, ja) läggas in på sjukhus, sova i samma sal som tre snarkande män och utsättas för rysliga behandlingar och får numera inte dricka alkohol trots att ~~garderobsgolvet~~ skafferigolvet ju är fyllt av allehanda färgglada drycker och har därför fått hejarop i kommentatorsbåset.

Och jag är övertygad om att sådant hjälper.

Själv har jag inte tvärslutat med något i mitt liv. Jo förresten, skinka på pizza efter att ett överraskande litet lårben plötsligt fanns i min mun en vårdag 1985. När jag tänker efter har jag inte heller slutat långsamt med något. Jag är kanske helt enkelt en fortsättare – en vanemänniska?

Och denna vanemänniska ska nu för truttifjuttonde gången titta på Trettondagsafton i svartvitt.

Per Oscarsson & Carl-Gustaf Lindstedt. (Följ länken ovan och spola fram till 07:20 för att kolla lite på Andreas Blek af Nosen.)

131 kommentarer

Varför jag inte tittar på Skavlan

Publicerat av Lotten Bergman den 4 januari 2014 14:09

Jag står helt enkelt inte ut med hans frågor. Jag tycker att de är banala och i förväg uträknade och jag tycker inte att han lyssnar på dem som han intervjuar och dessutom (vilket inte är hans fel) fylls studion av alldeles för många gäster.

Nu är det ju inget problem. Jag sitter ju inte i isoleringscell med en Skavlan-tv påslagen dygnet runt. Jag kan bara låta bli att titta. Men visst kan det vara lite intressant att ändå analysera min aversion?

Den här bilden tog jag på en föreläsning när Skavlan berättade om sin karriär. Han var befriande chosefri och öppenhjärtig samt roligt självironisk, vilket gör tv-personligheten riktigt konstig. Varför blir hans agerande i tv så mycket sämre?

Se här en relativt ny intervju med Jon Bon Jovi. I studion sitter även Robbie Williams (han som var med i Take That, blev kickad, gjorde megasuccé som soloartist och nu mest är hemmaman), Karl Ove Knausgård och Dawn French. (Som om inte det räckte, kom även Martin Kellermann in lite senare.)

Till Skavlans försvar ska sägas att han ju låter Robbie Williams hålla låda och ställa frågor, vilket han säger att han lärde sig när George Harrison dog och han skulle intervjua en (förstås) butter Paul McCartney. Men inte förrän Skavlan var tyst och slutade ställa frågor, började Paul McCartney berätta om hur det kändes. Alltså: journalister måste våga vara tysta.

Nu ska inte jag skriva er på näsan om jag vad jag tycker om och inte tycker om här – titta på filmsnutten ovan och analysera själva och tala om om ni håller med eller ej.

[humdidum, paus medan ni tittar, humdidum]

Här kommer ett annat klipp – där Robbie Williams och hans forne bandvän och forne fiende Gary Barlow berättar om hur de har mognat och funnit varandra igen. Det här är riktigt bra … men jag skulle ju inte tala om för er vad ni ska tycka.

Det här är alltså inte ett inlägg för alla som har ont om tid och inte alls vill titta på en halvtimme tv på datorn. Men det är intressant, jag lovar!

Uppdatering för alla stackare som egentligen bara hamnade här för att de googlade på Take That:

106 kommentarer

Vem var Juan Pujol García?

Publicerat av Lotten Bergman den 3 januari 2014 15:47

Jag har inte det minsta svårt för att överdriva eller rentav ljuga – när det gäller goda historier. Att däremot ljuga på det omoraliska sättet (jag sätter själv gränserna här) är komplett hopplöst och omöjligt; jag glömmer ju bort vad jag nyss påstod!

På konstiga omvägar har jag fått höra intima detaljer ur ett numera kraschat äktenskap, där den ena parten var otrogen på de mest snillrika sätt och allt förklarades med den ena mer fantastiska lögnen än den andra. Det hela slutade i katastrof och tragedi där alla inblandade mådde pyton och en synnerligen bitter långsinthet nästan känns befogad. Vad gäller otrohetsavdelningen kan jag själv bara citera Kar de Mumma: ”Jag fattar inte hur folk hinner med att vara otrogna, själv hinner jag knappt vara trogen.”

Men det var ju lögner jag skulle fokusera på – och särskilt då Juan Pujol Garcías. För jösses, vad han kunde luras.

Juan Pujol García (1912–88) hade tråkigt när han under andra världskriget förestod ett hotell i Barcelona. Han ville istället göra en insats mot nazisterna och tänkte att spion ju var något för honom eftersom han inte var förtjust i våld, död och vapen. (Han hade inte sett en enda Bond-rulle och smet från lumpen.)

García insåg förmodligen att spionkarriären begränsades kraftigt om han bara skulle agera i Spanien och approcherade därför MI5 (tydligen hade de ett kontor i Barcelona) och föreslog att han skulle kunna hjälpa de allierade som den synnerligen skicklige – om än spansktalande – blivande spion han var.

Men MI5 tackade artigt nej. (Står det i de flesta källor. I andra står det att han försökte tre gånger och inte ens fick svar – att de lämnade honom sittande i väntrummet tills han själv gav upp.)

Då vände han sig snabbt till tyskarna, som klappade händerna av pur glädje, gav honom kodnamnet Arabel och skickade ut honom att spionera på de allierade. Juan Pujol García köpte engelska kartor och turistguider, lusläste bioannonser, tidningsreklam och tågtidtabeller och hittade på än det ena, än det andra trots att han aldrig hade varit i ett engelskspråkigt land och egentligen inte visste vad han talade om. Sedan knackade han än en gång på hos de allierade och bad att få bli dubbelagent och visade upp sina lurendrejerier som tyskarna hade trott på.

De allierade gapade av förvåning och tackade ja – och gav honom aliaset Garbo.

Joan_pujol_garcia

Den hemlige herr Garbo fortsatte att ge tyskarna en farlig massa värdelös information. Allt var visserligen sant, men antingen oanvändbart eller liiite för gammalt. Med tyskarnas goda minne avlönade han 27 (påhittade) underagenter som levererade information på löpande band. Så fort tyskarna började knorra över att allt han gav dem verkade komma en eller två timmar för sent för att de skulle kunna använda det, kom Juan Pujol García med nya lögner. En gång sa han att underleverantören hade avslöjats och faktiskt dödats precis i samma ögonblick som informationen hade lämnats och att det hela ju var en förfärligt sorglig historia med tanke på den döde spionens stora familj och sörjande änka och kanske skulle nazisterna för att hedra (den påhittade) döde spionen kunna betala för hans begravning och lämna en liten slant till henne så att hon i alla fall skulle kunna klara sig genom vintern?

Javisst, sa tyskarna och betalade.

Det var också Juan Pujol García som lyckades förvirra tyskarna såpass att de inte trodde på (de sanna) ryktena som gick angående D-dagen. Istället för att fokusera på Normandie, satt de flesta tyska soldaterna och tryckte i Pas-de-Calais eftersom Arabel sa att de skulle det.

När kriget var slut kunde Juan/Garbo/Arabel nöjt se tillbaka på sitt verk och dessutom putsa sina medaljer: järnkorset från Tyskland och brittiska imperieorden från Storbritannien. Men inte så att någon såg det eftersom agent-Garbo fortsatte att vara hemlig. Det gick vilda rykten om honom och folk som hade träffat honom berättade vilken fullständigt fantastiskt hemlig person han var – men ingen kunde minnas vad han hette.

Författaren och historikern Nigel West gav sig fan på att han skulle lösa gåtan eftersom han av en tillförlitlig källa (en annan MI5-agent, som jag inte alls skulle kalla tillförlitlig men som tydligen var det) hade kommit ihåg att han hette J. García och kom från Barcelona. Vilket kan jämföras med att heta J. Smith i N.Y. eller A. Svensson i Sverige.

Han anlitade en detektiv som 1984 helt sonika satte sig att ringa till alla J. García i Barcelona. Han ställde två korta frågor för att kolla om personen var i rätt ålder och hade varit i London under kriget och tänkte sig med ledning av svaren kunna avgöra om den herr García skulle kunna vara herr Garbo.

Hade detta skett i en film, hade jag antingen somnat eller fnyst att det ju var ett dumt sätt att gå tillväga: en ljugande spion som vill vara hemlig talar väl ändå inte om att han är han på ett sådant banalt sätt?

Men si, det gjorde en av de uppringda. Han svarade nämligen inte på frågorna alls utan ställde bara kringmanöverfrågor tillbaka. Vilket fick detektiven att tjoa heureka – och förtvivla eftersom den som talade med honom var på tok för ung. För han var ju Juan Pujol Garcías brorson!

Braskande rubriker, böcker, tidningsintervjuer och hallabaloo följde i ett par år – och inte förrän då förstod man i Tyskland att deras agent hade lurats.

Det finns även en film om honom: Garbo: El espía.

Och nu ska jag återgå till mina egna lögner och påhitt utan att ens ha lämnat bingen idag: det kräks i husets alla vrår och jag har isolerat mig som varande den enda som mår relativt bra.

37 kommentarer