Lennart Hellsing (1919–2015) och jag var ju gamla kompisar.
Ehum. Jag ljuger så att jag tror mig själv, förstås. Sanningen är att jag har fotograferat honom på Bokmässan och att jag 2011 ingick i ett gäng som skulle nominera årets nyord, där även Lennart ingick.
Förvisso har jag under åren beundrat Ingemar Stenmark och Björn Borg mer än Hellsing, men det är en helt annan historia. En som idag sliter sitt hår förtvivlar över tingens beskaffelse är förmodligen Sydsvenskans Andreas Ekström, som inte känner som nästan alla andra:
”Men låt mig bara säga detta: att rimma hur som helst är ingen som helst konst så länge man inte behöver ta hänsyn till vilka ord som faktiskt finns. Den uppburne Lennart Hellsing är enligt min enkla mening en av innehållslöshetens främsta företrädare i hela 1900-talslitteraturen. Jag har aldrig hört något så tomt någon gång, och slentrianhyllandet av detta tekniskt genomförda ingenting gör mig svårt provocerad.” (Hela texten från 2008.)
Men. Nu måste jag protestera; den här är ju inte innehållslös eftersom man anar ett ännu inte sökt patent:
Vitamin, Vitamin! Kom hit min kusin
din mamma har tappat sin sista sardin:
Syster hon grät
så det regna i knät
men kjolen hon hade var vattentät.
Ok; här blir det förstås svårt att finna sans och vett:
Lappricka pappricka puddingpastej
när jag blir stor ska jag spela för dej:
Trumma på min trumma, gnida min fiol,
skjuta ner små plommon med korkpistol.[—]
Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag gunga med dej
i ett gult citronskal många gula mil
upp och ner och bort på sjön av citronil.
Fast det gör ingenting alls eftersom man kan fokusera på att tolka ”gnida min fiol” ekivokt, att googla citronil eller uppröras över stavningen av paprika. Och varför ska allt vara fyllt av innehåll? Nej, fyllen I alla lifvet med trams och intetsägligheter, nyuppfunna ordvrängelser och rim som inte finns!
Gör som Lennart och rimma på allt:
Fru Pantalong
bor på en balkong
kokar till middag
rammelbuljong.
Vilket osökt för oss in på Povel Ramels Lingonben från 1957, som mig veterligen inte innehåller något vettigt utom … det faktum att rysligt mycket kan tolkas som ekivokiteter, vilket den nuvarande Tjugotreåringen inte anade när han lärde sig den utantill för 17 år sedan.
Bluff och Spark och Tork och Kvark
voro sex små dvärgar
En var ful och en var glad
och en var dum i huvetHej, sa Kvark till lille Tork
Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris?
Ja, det gjorde IvarHör du hans lilla runda tass
när som han trippar på sitt pass
Tripp och trapp och trypa
Se hans lilla piga?Tomtefar i skogens brus
sitter som ett päron
Han har inget eget hus
allt i sin stora näsaSöt och blöt är sagans fé
Trollen är bjudna hit på té
Det lilla trollet! Pass för de!
Nu ska mormor badaVäva och spinna natten lång
Prinsen är här i fjorton språng
Hopp och hipp och huppla
Hästen heter Sverker!Stora slottet Drummeldimp
ligger bortom fjärran
Dit får ingen komma in
som ej kan baka struvorGyllenkrull och Sockertipp
Kom, ska vi dansa häxan våt!
Vill du mig här, så har du nåt
Sov du lilla tryneKungen är full av stock och sten
Skogen är full av lingonben
Per är full av tomtar
Hur ska Lillan orka?
Upprop till alla ordvrängeristollar i Sverige: rimma och skriv och se till att denna underbara tradition med tramsiga rim och orimmade orimligheter får ett uppsving!
Fotnot
Ordet ”piga” i Lingonben länkar till en video med Gunwer Bergkvist & Martin Ljung eftersom jag fick göra lite efterforskningar när det visade sig att det inte i alla versioner står just ”piga” utan … ”faster”.
Den här Hellsingen försökte jag läsa upp i radio i morse:
Urgamla Urban
vandrar i turban
nej, inte turban det heter turban.
Urgamle Urban,
en urban muselman från Durban.
Nej, från Durban, sa Urban.
(Muselman är numera ett ord som inte bör användas, men det betyder muslim. Det kan komma från den persiska pluralformen muslimān.)
Kan vi inte en gång för alla göra ett val och välja bort den (själv)skallige fjanten? Att skriva lite hur som helst är uppenbarligen ingen konst (vilket han bevisar utan att förstå det) men att göra det med finess är stor konst. Att skriva på ett sätt som inte finns är ännu större konst!
För några år sedan var jag på samma nyårsfest som Lennart Helsing och Yvonne Lombard (jag umgås bara med kultureliten som ni förstår). En av de andra gästerna som inte var riktigt klar över vem som var gift med vem och hur saker och ting förhöll sig förklarade för Yvonne Lombard att hon var vähäldigt lik den där gamla skådespelerskan som hon inte kom på vad hon hette. Det var inte så uppskattat milt sagt.
Rysligt glad att jag inte var på den nyårsfesten, då hade jag säkert stått i samma klaver så dåligt minne för namn som jag har.
Niklas, är du månne i London nästa helg (måste ju fråga eftersom jag själv ska dit)?
Tyvärr inte, Dieva. Men jag hade gärna åkt dit …
Festen var nog inte så långt ifrån dig; på Flemmingsbergs Gård där en av sönerna då bodde i en flygel (låter nästan Hellsingskt).
När vi fått nybäddat i sängen här i råttboet suckar vi lyckligt: ”Rena vita lakan det är skönt att ha. Ända upp till hakan ska jag nu dem dra”, och så somnar vi extra sött
Självskallig var ett roligt ord, Niklas! (Men att bli kallad fjant kan ju göra vem som helst ledsen.)
Se, en en timslång dokumentär med Lennart Hellsing från 1982. Fantastiska glasögon.
I de literära kretsar som jag ibland befinner mig i ytterkanten av diskuteras nu vem som i framtiden ska klä sig i monokroma kostymer.
Epitetet fjant är någonting man gör sig förtjänt av. Det är som med dumhet värst för omgivningen. Själv märker man det inte.
Och det är ju Hellsing som skrivit om lakanen, dårå.
En lite konstig sak är följande: Jag har inga Hellsing-minnen från barndomen utom av en enda bok, och den tyckte jag inte om (nämligen Daniel Dppsko; jag minns egentligen inte vad det var jag ogillade med den, men det är högst tänkbart att det var bilderna … ja, titta, jag behöver bara se omslaget för att tänka ”nej, usch”!).
Men sedan växte jag upp till en stor, stor, stor beundrare av ordtrollkonstnären, ju.
(Folk som säger att det är ”meningslöst” att leka med språk för språkleks skull, förstår naturligtvis inte ett smack om vad språk egentligen är. Bah.)
Och själv kan jag tydligen inte stava. Doppsko hetere. Doppsko, Doppsko, Doppsko.
F*n vad svårt det där var då. Jag skrev fel på samtliga i raden ovan. Dppsko igen. Doppko var rätt fint och får inte ens ett rött streck under, så nu måste vi fundera ut vad en doppko är (den som inte är på isen så länge rumpan är på land?). Dppso var fulast.
Jag har EXAKT samma känsla inför bilderna i Daniel Doppsko, Annika! Jag tror att det finns en obehaglig bild (och nu letar jag bar i minnet) där han står och liksom sträcker sin långa, jättesmala sko ner i vattnet som om skon var en naken fot och jag ryyyyser av obehag.
Men jag vet inte varför!
Inte bara jag, alltså. Det känns riktigt bra!
Undrar just … jag gjorde en hastig sökning och här finns bilder på och ur boken — samt en massa annat som liksom kommer med på köpet.
Nä, jag är visst inte särskilt förtjust i den bildstilen nu heller, men det är ändå lite svårt att säga vad som väckte så stark aversion i ett litet barn. (Det jag minns nu när jag ser dem är en känsla som gränsar till avsky. Huh.)
Åh huuuuu! Lyssna på de tio första sekunderna här! VINJETTSKRÄCK!
Doppskon är vi inte bekanta med i råttboet. Det vi mest fäste oss vid – eller det som mest fäste sej vid oss – är rytmen som gör det så lätt att komma ihåg Hellsing-versarna. Och dom synnerligen oväntade rimmen; ju konstigare det rimmas desto lättare att minnas.
Och oj, ni har fastnat på ett Hellsing-verk som ni ogillar. How sad. Ta hellre en titt till exempel på hans ”Welams Vädermödor” som handlar om global warming (den kom 2008 – det var en ruskigt stor åtta här?).
Rim som ”eskimåer” och ”sälskinnstrikåer” ser man inte varje dag.
Fast det var nog mest teckningarna jag inte gillar när vi talar om Daniel Doppsko.
Ni som inte har kollat på min länk kl 14:43 – gör det! Det finns nakna bröst och allt!
Jag gillade Daniel Doppsko när jag var liten och gillar honom fortfarande. Jag har köpt nyutgåvan av boken med färgbilder i.
Det är Stig Lindberg som gjort de däringa Daniel Doppsko-illustrationerna.
Han kanske inte är så värst lättillänglig för barn.
Eftersom jag är ett sextiotalsbarn så sjöng jag många Hellsingsånger i skolan utan att tänka på det. Markisen av Carabas och Nippertippan bland annat.
Jag tycker så oerhört synd om den självskallige, han rår ju inte för att han är skapt som en nors. Eller saknar synestesibegåvning så att han inte får känna hur det sprakar och smakar i munnen när man läser Sjörövarbok högt så det ljungar mellan takbjälkarna av rytmen.
Den stackarn är ju som en enbent greyhound.
Om de som tror att ordsmide är ett lappri skrev Astrid Lindgren en gång att de skriver så tokroligt (ett ord som jag för övrigt avskyr hjärtinnerligt) om moster Filikrikonbom var ute och gick med en järnkamin. Sen rantar mostern sida upp och sida ner med sin kamin. Inte blir det roligare för det.
Bättre kan det inte skrivas och Moster Filikrikonbom är numera en vedertagen recension av usel litteratur i vår familj.
För se nonsens, det kan vem som helst skriva. Men begåvat nonsens, det är stor konst det.
Hej, sa Petronella!
Om man googlar på Filikrikonbom får man blott en enda träff.
Jamen jag HAR ju läst det! Eller hört det. Jag måste omdelbat leta i biblioteket mitt.
omdelbat skriver man när man har bråttom!
Dagsbesök i Fagersta idag.
När jag trädde in i receptionen på Företaget försatte jag mig i en konstig situation när jag självklart beklagade förlusten av stadens store son.
Alla närvarande såg mycket bekymrade och det ventilerades namn som tydligen hade gjort sig bekanta som kommunalråd, vattensurfare och inom andra sporter.
När jag tipsade om att det var en viss Hellsing jag avsåg verkade alla lättade. ”Det var väl på tiden” var nog det mest neutrala omdömet.
Nu ska man vara medveten om att Fagersta ligger i köttbältet. Metropolen i köttbältet är Smedjebacken och där rodnas det när grönsaker förs på tal. Då är det lätt att förstå att någon som lever på att rimma på grönsaker av allehanda slag kanske inte var en så stor profet i hembygden.
Ingen är profet i sitt eget land/i sin egen hemstad.
(Från Bibeln, Lukasevangeliet 4:24 & Matteusevangeliet 13:57.)
Så sant så. En timme efter att jag hade flyttat från Skåne blev jag kåsör i Sydsvenskan.
AHA!!! Jag måste flytta igen!
Doppsko aka Pytt Bellman aka gräddstuvad pytt i panna.
Nu har jag letat i mitt bibliotek, närmare bestämt i ”Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult”, avsnittet ”Litet samtal med en blivande barnboksförfattare”, och så här skriver Astrid:
Det är liksom bara att sätta i gång och sen kommer alltihop av sig själv, allt det där barnsliga som de enfaldiga små tycker är så roligt – få se nu hur man skulle kunna börja: ”Det var en gång en plåtkamin som var ute och gick med moster Eulalia Fillekrokonblom” – jamen, det är ju utmärkt! Släpp bara ihop plåtkaminen med moster Eulalia och låt dom larma på, sida upp och sida ner, ha, där har vi ju en barnbok, det var väl det jag trodde!
Det är stavningen som spökar i gogglingen alltså.
Astrid fortsätter med att de flesta blivande barnboksförfattare nog är förståndigare och mer ambitiösa än så.
Nu har antagligen Ninja hittat detta själv medan jag korrekturläste. I så fall ber jag om ursäkt på förhand.
Se, då kom jag spontant att tänka på Ursula Le Guin (det är lätt gjort, om man är jag) och måste gå och leta rätt på ett gammalt citat (fast jag inte har tiiiid för maten är ju klar när som helst nu).
När hon hade börjat med Earthsea-böckerna sa en del dumt folk saker som att det måste vara ”relaxing to write simple things for a change”.
Le Guins enkla svar på sådana tankegångar:
Sure it’s simple, writing for kids. Just as simple as bringing them up. [1973]
Som Börje Lindström (barnboksförfattare och barnpjäsförfattare) sa:
”Att skriva för barn är det närmaste Shakespeares publik man kan komma.”
Eller som Picasso sa: Hela mitt liv har jag strävat efter att rita som en sexåring.
Men egentligen ville jag bara konstatera att det var väldigt Hellsingskt (Niklas 12:15) med den där nyårsgästen på festen som klampade i klaveret i en flygel!
Ali Alkali, säger jag bara.
Nej jag vill säga en sak till! Min mamma var kompis med LH och YL. De var på hennes fester, särskilt Luciafesten, varje år i evighet amen. Så att jag har lussat för dem när jag var liten! Och mina barn lussade för dem när de var små! (Barnen alltså, inte Hellsing/Lombard)
Heh, nästan lite synd att du förtydligade, Anna! Det blev så trevligt tidsresigt i mitt huvud innan jag hann till parentesen.
Och nu vill vi ha ett blogginlägg om just detta, Anna! (Niklas och Anna är det närmaste jag kommer celebriteter. Och då liksom i tredje eller fjärde hand. Som jag njuter!)
(”Niklas och Anna” låter för övrigt väldigt Inger & Lasse Sandbergskt.)
Dock var min bekantskap med dem av det slaget att de bara kände igen mig om jag var iförd lucialinne. Och tio år gammal. Inte så celebert alltså.
Åh Lotten gå inte där! Du vet mitt Inger Sandberg-trauma!
Det gamla läkar- och badvaktskämtet alltså: Förlåt, jag kände inte igen dig med kläderna på!
(Till Anna 22:31, alltså, inte Annas länk. Som är rolig!)
TACK Brid, det är väldigt Ninjiskt att tankejustera stavningen på det där sättet.
Vad rätt jag har fast det var fel. Liksom.
Ah, det traumat hade jag ju glömt! Ack, det var tider det! (Se Annas bild längst ner apropå olämpligheter och ekivokiteter.)
”Inga resultat hittades för Fillekrokonblom.” Jäkla Google.
Ursula K. Le Guin är en annan ordkonstnär. Av annat slag, men av samma klass.
Om jag måste välja mellan Ursula och Lennart skulle jag välja Ursula. Men först efter en lång och utdragen kamp.
Ja.
Jag svarade ja till Ninja men kunde lika gärna ha gjort det till Anna. Det var ju praktiskt!
Annars sitter jag nu och funderar på bloggpostrubriken. Lennart rimmar på allt — men det är svårt att rimma på Lennart.
Hm …
Jo, jag väljer nog också Ursula.
Lennart är mycket svårt att rimma på.
Precis Annika!
Pennart?
Zenart?
Brännart?
Bärkart? Med kort a.
Jag anmäler avvikande uppfattning beträffande Ursula.
En gång i forntiden hamnade jag på ett ganska långt jobb i Helsingborg. Nästan så länge sedan att det stavades Hälsingborg.
Det fanns några färjor som trafikerade sundet, Tycho Brahe var en ny färja och den var livsfarlig att åka med eftersom den var försedd med en styrspak som få förstod sig på. Det blev kollisioner med kajer och andra installationer så pass ofta att det väckte uppmärksamhet långt utanför landets gränser – ja, till och med borta i Kalifornien. Och där var de ju ändå vana vid katastrofer.
En av de andra färjorna hette Ursula. Men den var inge bra. Ölen var ofta ljummen och räkorna små och få. Rostbiffen var ofräsch och någon Dyrelegens fanns inte att få. Så utomordentligt dåligt var det ombord i Ursula att hon gick under namnet Urusla.
Därför väljer jag bort Ursula.
Åhåå. Så får man också se det.
Jag kan verkligen inte rimma på Lennart så nu orimmar jag på honom i en fånig dikt som jag just kom på. Och bättre blir det inte. Detta är grusknaster under mästarens skor, inte mer.
I sajberspejs, på wikipedia,
läser jag om Hellsing, Lennart.
Om några kunniga är ledi’a
föreslår jag att de den art-
ikeln fyller på ordentligt —
eftersom den är så kort —
med ord och rim och sånt väsentligt
som klär geniet som gått bort.
Äntligen! Hurra! (Apropå Annikas upptäckt av rubriken och diktandet.)
Skogsgurras urusla Ursula har rest färdigt.
Fy vad bra!
Annika!
Lennart Hellsing
var en välsign
ad poet
som alla vet.
Hejdå kära Lennat!
det var då själva den att
du måste sluta rimma
för jag kan det inte alls lika bra.
Hur i hela Hellsingland ska man kunna …
Har nån talat om för hakke att det rimmas i båset?
Men oj oj oj, jag måste läsa ikapp
Skoj skoj skoj, men jag måste vara rapp
så jag hinner rimma i denna sena timma
på din stojiga digitala papperslapp
Nämen hakke, sa jag inte att du skulle gå och lägga dig?
(Jag låtsas att jag är ansvarstagande.)
Han kan säkert ligga och rimma på en och samma gång.
(Jag är inte heller här. Ni läser i syne.)
Sova? Nu?? När det vankas rim???
När långbenta Lotten
sätter på karotten
så full av smått och gott,
paprika och palsternacka,
vitamin och medvurstmacka
jag kommer som ett skott!
Rimma på Lennart? Nä, det går junte.
Jag saknar dig Hellsing,
min språkliga älskling,
från hjässan till foten.
Jag saknar dig Lennart
så starkt att jag kännar’t
i hjärteroten
Åh.
Men jösses. Jag somnade fastän hakke satt uppe i rimstugan.
Aåååh.
Här har vi nu gått och citerat Hellsing hela dagarna, i hans åminnelse. Vi har ett Hellsing-citat för varje situation i livet, märker vi. Dom sitter som berget, med hjälp av hans verbala vighet och hans orimliga rimord. Vilken tur att han levde så länge och hann så mycket.
Och att jag hann få en pratstund med honom, i lugn och ro, på en stökig Bokmässa för sju år sen. Han var poetisk även på prosa, minns jag.
Jag läste upp valda delar av rim och orim för groomen per telefon, och han hälsar och bidrar med följande:
I Hellsinglandet
kan det
rimmas på det mesta
men inte av de flesta
av oss
förståss
Det jag minns bäst är Krakel Spektakel-spelet, ett tärningsspel i kolossalformat där man ungefär som i Monopol i vissa lägen fick ta lappar som talade om hur många steg man fick flytta sin spelpjäs, och detta var i versform. Minns några fragment:
Rida på en gås det är nå’t man borde,
tänk det var just vad Nils Holgersson gjorde.
Vi gör likadant, inte sant, inte sant,
fyra steg framåt klarar vi galant.
I Annorlunda stad där är allting annorlunda,
där finns det fyrkanter som är runda…
Tre steg fram och två steg tillbaka,
sätt dig vid vägen och ät en kaka.
Visst finns det, och får det finnas människor som tycker att Hellsing tramsade utan substans.
Men om den egna fantasin inte sätts i svang tack vare oväntade ordkombinationer, där betydelsen kanske är helt upp till betraktaren, bör man kanske ändå kunna uppfatta hans musikalitet.
Hellsings texter och sånger är en njutning att läsa eller sjunga högt. Han hade en känsla för klang och melodi i språket, som kanske ibland var överordat betydelse.
Jämför musikgrupper som kan förmedla en känsla med påhittade språk (Cocteau Twins), eller att vi kan njuta av sång på språk som vi inte behärskar.
Musikaliteten och känslan för ord som frammanar något speciellt hos oss alla (rammelbuljong!) kunde man också se i hans översättningar av engelska barnböcker.
Vi vet alla att översättning är en konst. Han anpassade texterna så att ordvalen inte stack ut (om de inte skulle det) och såg till att flödet i texten alltid förblev njutbar.
Det har hänt mig ett par gånger att jag har stått på biblioteket och bläddrat i en barnbok där jag noterat att författaren inte är svensk, men där texten glöder och lever på ett säreget vis. Leende och varm inombords har jag konstaterat att
Översättning: Lennart Hellsing.
Just så, Orangeluvan!
Vad duktiga ni är på att rimma, det är inte jag, så jag låter Lennart rimma åt mig, en vers ur en av mina favoriter:
”Om bananer hade mun
och hade tunga
skulle du få höra
små bananer sjunga.
Men nu har de varken munnar eller tungor
och förresen inte
heller några lungor.”
Jag tycker lite synd om människor som inte kan glädjas av hans underbara ordvrängeri, vad tråkigt deras liv ändå måste bli.
(oj, så blev det ändå ett litet rim där …)
Och stavningen av ’förresten’ ovan skyller jag på Enn Kokk, på vars blogg jag hittade texten: http://enn.kokk.se/?page_id=26301
Om bananer hade ben
men de har inga
skulle du få se bananer springa
om de kunde springa
sprang de hela dagen
för att slippa åka kana ner i magen
Lennart Hellsings rim var GENIALA, så det så och punkt slut. Folk tror ofta att det som ser enkelt ut också är det, men hans lek med ord och innehåll går rakt in i människans själ och sätt att funka, om man får vara lite stolpig här. Det är så här vi gör och alltid gjort med språk och ord och perception – men han gör det perfekt! Det är därför vi uppmuntras av det och minns det.
Precis, och.
Och om man tror att det är lätt, bara för att det ser enkelt ut, så kan man ju prova själv, och se om man blir en ny Hellsing eller inte.
Man kan ju också erinra om den gamla insikten att många känner sig kallade men få är utvalda.
Att Hellsing höll i en och en halv mansålder (OK, hacka på det könsoneutrala begreppet) och troligen kommer att hålla ytterligare ett bra tag är en indikation på att det inte bara var lättsnutet, det han åstadkom. Fakiren har klarat sig hyfsat, också. Men viss nattståndenhet har han råkat ut för. Så icke Hellsing.
Dagens sunda promenad gick till Krakel Spektakels kjorre. Det vill säja, till platsen där kiosken låg, vid Bellmansro på Jövvgån. Det var en tusenårig, skruttig kiosk med en hundraårig liten tant i och hon sålde godis. Kiosken revs väl när lilla tanten dog, för så där 25 år sen, men nog var det DEN kiosken, lita på det!
Nu kan man ju inte tvinga nån att uppskatta något, det måste ju frallandel komma inifrån. Man kan bara djupt beklaga den som inte ser det geniala och humoristiska i Hellsings dikter.
OK, jag aldrig haft barn, knappt lekt med barn, men reflekterar enl följande:
Barn provar språket, leker med språket. Hittar nya ordkonstruktioner för sina associationer.
Uppfattar Lennart Hellsing som att han ville uppmuntran denna lek och uppfinningsrikedom ang fantasin och språket.
Absolut sant, Örjan!
Det jag tycker är sorgligt när ”folk” (de är nog inte särskilt många, och bland dem finns säkert en hel del som åtminstone delvis är ute efter att provocera eller åtminstone få igång en diskussion) säger att språklek är meningslös, är att de låter som om de har stelnat. Som om de tror att allt språket är till för, är att överföra information med vilket de avser fakta — data — inte känslor, förnimmelser, upplevelser, humör, eller annat sådant.
Om det vore på det viset så skulle varken ”jävvvlarrr!” eller ”ninaninaninanaaaa” eller ”AAAAAARRGGHHH” eller ”at-tjO” vara språk, vilket de ju uppenbarligen är.
Därtill kommer, som ovan nämnts, musikaliteten. (Jag har läst om teorier som handlar om att det mänskliga språket har somliga av sina rötter i musik — hmnja, det låter liiiiite new age-igt, men å andra sidan …) En bra språklek handlar lika mycket om ljuden som om innehållen, och ofta om hur det känns i munnen, det är ju därför Lapprika paprika puddingpastej ser lite sisådär ut i skrift men är helt underbart att säga.
Blah, nu är jag snubblande nära att teoretisera sönder alltihop så jag lägger av. Lägger på. Lägger till i tystnadens hamn. Samt lägger ett finger på ”skicka”-tangenten.
Hassan, Hassan hovkonditor var är din visp du ska vispa vitor! utropar vi käckt medan vi knyter på oss förklädena när något stordåd i köket ska utföras.
Kalifen av Oatzarsante
har fått ett hål på sin vante.
Det påstås att paschan av Jaffa
haft något med saken att skaffa.
citerar vi ominöst när något mystiskt gått sönder och INGEN vet nåt om saken.
När vi undfägnats med en riktigt maffig middag lutar vi oss dästa bakåt i stolarna och suckar lyckligt:
Koka mig kaffe
svart i kubik!
Sen vill jag dansa till dansmusik!
Och råttorna som alla har små mossgröna tofflor på.
Med mera och allt Hellsing.
Det stämmer att greven av Malta
har ganska så lätt för att halta
men det lär du aldrig få skåda
för han haltar lika på båda
sägs här när någon har gjort sig lite så där lagom, försmädligt illa.
För mindre än en vecka sedan sjöng jag Gubben Höst med ett knappt femårigt grannbarn. Hon gillade visan.
Gubben Höst tänk nu målar han
björken i gult
Och med regnmoln intvålar han
hela skyn så fult
Se i kinderna nyper han
blommor och allt
Under tröjorna kryper han
och det blåser kallt
Våra rosor dem tjuvar han
ner i sin säck
Våra näsor dem snuvar han
Så de springer läck
Ner ur grenarna skakar han
äpplen med hast
Hela sommaren makar han
undan med sin kvast
I vår hage spatserar han
och plockar blad
Men små svampar planterar han
på sin promenad
Franske Lennart
Älskade tarte.
Prick 16 timmar utan en kommentar!
vilar ni er i form inför tisdagen?
Nej, inte precis. Har problem med kistan.
Uschianemig, krya på dig, hörru!
Va?
Ha!
Jo, tack. Det förstås. Men krya på mig?
Jaha? Du tänkte så.
Nej, det är en stor gammal kista som jag har problem att få upp på övervåningen. Tung som satan.
Egentligen är det nog mera hundsvotten som jäklas.
Min herre behagar lura mig ett smul med ordvrängeri. Gott så.
Förta sig nu inte med kistan.
Succé! Kistan på övervåningen – alla människor och djur fortfarande hela. Inga stora skador på huset.
Sorry, även jag har varit väck – festpartyhallabaloo med mina gymnasiekompisar. Efter ett tag fick vi separationsångest hela bunten, för så himla bra kommer vi överens.
Nu hemma efter två basketvinster! (Spanjoren vann en, Tjugoettåringen den andra. Jag var bara speakerfotograf.)
Jag fördriver tiden med ’Jessica Jones’ på Netflix som innehåller David Tennant som samvetslös skurk med hjärnkontrollerande egenskaper.
Jaha, då är det bara minuter kvar till första advent. Jag har inte ställt upp elljusstakarna än (hmnnff — ordet ser felstavat ut när det är rättstavat; min hjärna läser ell-juss-takarna) för så gööör man inte. Men det var väldigt vad många det är som ”fuskar” nuförtiden. **muttrar som gammal muttrig muttrerska**
Äh, jag har dammat ängeln som hänger på fönsterhaken året om. Lille Jesus kommer vare sig man har lutat fisken, fipplat glöggen, pippat muppen eller så.
Han bryr sig inte, om vi så säger.
Annika: Får man ställa fram dem när klockan har slagit midnatt? (Jag gjorde det. Och sprang hit och bloggade om det dessutom.)
Ha! Jag har skrivit i nästa bås!
Jajamensan, det får man. (Och som jag erkänner där, mammas kom upp redan i eftermiddags. När jag hade fått dem att fungera.)
När man läser Hellsing högt så känner man ordens smak.