Hoppa till innehåll

Etikett: äventyr

Tre timmar fyllda av regn, oljud och frustration

I morse gick jag upp i ottan för att (för nöjes skull) hålla Tjugosjuåringen sällskap vid en magnetröntgenundersökning i Västerås. Hon har antingen ärvt mitt dåliga knä eller smittats av mig … eller bara spelat för mycket basket.

– Egentligen heter det inte magnetröntgenundersökning utan undersökning med magnetkamera, förklarade jag i bilen.
– Usch vad det regnar! sa Tjugosjuåringen som inte är förtjust i bilkörning.
– Magnetkamerans funktion har inget med röntgenteknik att göra, fortsatte jag.
– Mmmm. Om man får vattenplaning ska man släppa pedalerna och ratten.
– Ratten?
– Nej, asså, man ska inte svänga. Hålla ratten sti…

SPLOOOOOOOSCH!!!!

Bilen dränktes plötsligt av en sjö – eller vatten från 100 fyllda badkar! Men vindrutetorkarna gick på max och plötsligt såg vi framför oss igen. Det var bara en monsterlastbil som hade kört ner i en gigantisk pöl och tryckt upp allt vatten på oss.

– Jag dog nästan!
– Ja, jag med!

Att vi inte kan röntga (nu säger vi att det heter så) knäna hemma i Eskilstuna beror på att köerna är långa och all drop in-röntgen har ställts in pga. pandemin. (Pandemin som tydligen inte finns i Västerås.) Bilfärden tog en timme, men väl framme möttes vi av gigantiska skyltar som berättade att drop in-avdelningen på detta ställe hade stängts ett år tidigare. Och att vi istället skulle åka västerut i 20 minuter – tillbaka mot Eskilstuna.

– Jag begriper inte varför ni skickas hit, vi säger till gång på gång att vi har stängt! sa en förtvivlad röntgensköterska som intensivt beklagade att remissinstansen vägrade förstå.

Nåväl. Framme på rätt ställe på ett industriområde med nybyggnationer i alla riktningar, laddade Tjugosjuåringen ner den 237:e parkeringsappen i sin mobil (morr, grrr, mutter, blä) och så småtrippade vi i regnet mellan vattenpölar, grävmaskiner och små barn som var på väg till nån skola i denna mystiska röra.

Så här såg det ut överallt. Plockepinn med klätterstångsfeeling och ett jävla slamrande som kom … inifrån huset? Ja.

Inne i röntgenbyggnaden gick vi i en långlånglång korridor där man byggde och hade sig i vartenda litet skrymsle och i varenda jättelokal och i varenda liten vrå. Vi blev så chockade av upplevelsen att jag inte ens kom mig för att spela in ljudet – så ni får tänka er hur det kändes.

BRRRRRRRRRRR var värst – det var som om någon med tio tigersågar sågade sönder Eiffeltornet inuti en jättestor, rostfri kastrull.

Framme vid själva kliniken möttes vi av det sedvanliga information overload som gäller vid många vårdinrättningar numera.

BBBRRRRRRRR PIPIPIP PANGPANG pågick alltså bakom oss där vi stod ute i korridoren.

Lappen längst upp till vänster lade vi inte märke till, så vi gick in båda två: trötta, ljudkänsliga, blöta som två gamla disktrasor och förtvivlat tryckande på den förnicklade parkeringsappen som inte ville ta emot det 12-siffriga bankkontonumret.

– Hej! Välko… oj, är ni i sällskap? Nejnej, du får inte …

Receptionisten pekade på lappen som vi hade missat:

Den var ju faktiskt väldigt tydlig, lappen. Svårt att missförstå budskapet, liksom.

– Jag ska strax gå, men vi behöver hjälp med parkeringsappen, för d…
– Nej, men ta den andra, den rosa appen istället.
– Men på parkeringen stod det att man skulle ladda ner den blåa appen.
– Ja, men den rosa funkar lika bra. Men inte den gröna. Och inte den gråa. Den röda vet jag inte. Finns det inte en gul också?
– It’s a parkeringsappsdjungel out there, sa jag.
– Ja. Galet. Men nu måste du gå ut.

Jag satte mig utanför kliniken – i korridoren med BBBRRRRRRRR PIPIPIP PANGPANG – och tänkte att det ju var lustigt att jag satt där i detta buller, medan Tjugosjuåringen ju låg i en magnetkamera där det dunkar och smäller nästan likadant. Så tog jag fram en tjock bok och satte mig att läsa.

Efter två ynka minuter kom den nyröntgade dottern plötsligt ut från kliniken. Förvånad, besviken, arg, blöt, fortfarande ljudkänslig – och nu även förvirrad:

– Det var vanlig röntgen! Dom tog en bild när jag stod upp och så var det inte mer med det! Det stod inte magnetkamera på remissen fastän det är det jag ju ska ha! Faaaan!

Vi försökte finna en djupare mening i detta debaclenäste, varefter vi övergick till att försöka se positivt på livet, men det enda vi kom på var att det ju var bra att det fanns värme i bilen. Nästan tre timmar efter avfärden var vi hemma igen – levande trots att vi lastbilsdränktes flera gånger. Parkeringen (med den rosa appen) visade sig kosta 12 kr, vilket var en krona i minuten.

– Vad bra att det bara var vanlig röntgen som är så snabb … sa jag försiktigt.

Precis som när man blir felopererad, går vilse, tappar passet, slår sönder telefonen, går på fel tåg, missar en släktfest för att en väska inte har nån ägare på ett flygplan eller när man vrickar foten på en legobit, blir sådana här äventyr så småningom bara en rolig historia.

Men inte än, kanske.

Share
32 kommentarer

Tips igen: Nynäs slott (med naturreservat)

Okej, nu har jag ju redan tipsat om Nynäs och torparvandringen och ni har alla oooooat och aaaaha:at  och upptäckt att alla dylika upptåg är fullbokade (eftersom jag har gjort så vansinnigt fin reklam) – så nu förtvivlar ni.

Men det går fler tåg!

Okej. Det går inte TÅG. För tågen i Sverige går inte med cyklar i lasten och de går inte dit man faktiskt egentligen skulle vilja åka (TÄRENDÖ!), men man kan ändå (på nåt sätt) åka till Nynäs och gå på slottsvandring. (Förlåt att jag upprepar mig nu, men det är egentligen inte ett slott. Fast det funkar som ett slott, så det så.)

Jag har en kompis som bor i ett liknande slott. Hon och hennes man köpte ett nedgånget ”hus” som hade sett bättre tider och de lägger all sin vakna tid på att renovera ”slottet”, så jag vet att det är ett helvetesgöra. Men det kan bli så bra!

(Det låter nu som om jag uppfodrande ber er att köpa första bästa slott. Och ja, det är alldeles korrekt. Slotten i Sverige måste tas omhand, oavsett om de är slott eller ej. Go forth and buy castles!)

Att jag är så till mig i trasorna beror förstås på den satans corona. Slotten och alla andra kulturinstanser (och jag själv) har lidit oerhört stora inkomstförluster sedan mars 2020. När jag nu väl får uppdrag igen säljer jag mig gladeligen för billigt – och en enkel entimmesvisning av ett slott kan plättlätt utsträckas till en tvåånhalvtimmasvisning av alla våningar inklusive klocktornet på vinden. Bara för att guiden njuter av att äntligen få guida igen.

(Om ni undrar hur billigt man säljer sig … Så okej. Runt 80 timmars redigering av en bok om babymassage fick jag 5 000 kr för. Och 100 timmars redigering av en bok om vitaminer fick jag 9 000 kr för. Då kan man säga ”fan vad långsamt du redigerar”. Eller så kan man konstatera ”fan vad utgångsmaterialet måste ha varit dåligt”. Eller ”vad glad att du har uppdrag”.)

Men nu ska ni också få gå på slottsvisning! (Det är NU ni slutar läsa om ni snart ska åka till Nynäs.)

Som (repris) ligger vid det röra krysset.

Nu ska ni veta att jag har valt ut 50 bilder att visa er. Det kommer förstås inte på fråga, så ni kommer att få se en bråkdel. Detta är ett bedrövligt faktum. men ingen människa har idag fokusork för mer än tio minuters text och några bilder därtill.

[lååååååååååång paus för bildurval]

Nynäs slott är så fint, så fint. Nu ska ni få se den där bråkdelen.

Vi kom in i en slottsentré där man har varit tvungen att lacka sandstensgolvet, som annars slits ohemult snabbt. Det är fullt med skrap och slit och djupa märken i golvet, som vi stillsamt beundrade. ”Vem gjorde den här repan?” ”Vad orsakade den här gropen?” ”Vem sladdade omkull precis här för 150 år sedan?” Ingen vet.

Vi vandrade snabbt upp till köket som är en ren dröm – för mig.

Men nej, att jobba i köket var ingen dans på rosor anno dazumal. Ingen mikrovågsugn, kan ni tänka er!

När slottet på 1800-talet skulle smyckas med två fontäner ute i trädgården, var det något snille som kom på att man skulle passa på att dra in vatten i köket.

– Pfah! utbrast alla som bestämde.
– Jamen jomen, sa alla som jobbade i köket.
– Fnys, ska det vara så himla nödvändigt?
– JA!
– Knorr, knorr, jaha, okejdå. Vi installerar en vattencistern på vinden som leder vattnet ner till köket.

Här ser ni vattenkranen och diskhon, som inte alls var en diskho utan ett ställe att snabbt hetta upp vatten: en vedugn för vattenkok!

I köksavdelningen fanns ett sidorum med massa skåp, lådor och hyllor. Skåpen var ruskigt fult utrustade med juteväv. Det var bara en träram med tyget fastspänt. Se:

Men si på fan. Man blötte ner tyget med kallt vatten, så hölls matvarorna på insidan lite kallare!
Och så kom vi till strykrummet, där vedspisen blott och enbart var till att hetta upp strykjärnen. Tänka sig, va. Finns det något som funkar bättre när det är struket – eller är strykningen blott och enbart till för det estetiska tillplattandet? Hm. Jo, man får ju plats med fler lakan om de är manglade förstås.
Sedan 1980-talet har alla jätteplatta kökshanddukar legat på lit de parade på detta vis. Strykjärnen längst ner förvarades egentligen inte här – men visas upp för att vi ska förstå att för ett stort hushåll behövdes verkligen ett helt regemente med järn.

Under hela slottsvandingen var vi – endast fyra personer – stumma av beundran. Guiden berättade allt om alla och rabblade namn och årtal tills vi höll på att trilla omkull av pur informationsstockning. Det var varmt, det var svettigt, och det var rysligt intressant.

Minns ni att Jonas Gardell nån gång för länge sedan berättade om ”norra Europas största kvarnhjul”? Well, på Nynäs slott finns norra Europas största och bäst bevarade stuckatur!

Herrummet – med en släkttavla större än en etta på Söder. (Tavlan irriterade kungahuset storligen emedan den framställde den enkla slottsägarsläkten som vore de kungliga.) Tavlan i all sin glans finns att beskåda med lupp här.
Annan bild på stuckaturen. Den är inte fastsatt kloss intill takbjälkarna, utan hänger i kedjor så att den rör sig med huset och går därför inte sönder som i alla andra stuck-slott som vajar som rapsfält i vinden.
Ser ni lönndörren? Ja, det gör ni; den delen av väggen är ju renoverad.

Många gånger under åren har stollar i maktposition fått sin vilja igenom på de mest horribla sätt. Trägolv som en gång var målade som vore de vackra parkettgolv blev plötsligt slipade till moderna varianter som ser ut som trä… eh, rent trägolv. Det är idag högsta mode, men var det inte förr. En historiker bestämde att golven skulle målas över eftersom de ju hade slipats på ett erbarmligt sätt. Inte återställas. Nej. Målas över. Med beigebrun färg.

Här ses historikerns försök att släta över den felaktiga slipningen, och den ursprungliga ”parkettmålningen”. (Man orkade inte flytta på en viss möbel inför slipningen och övermålningen, det är därför vi kan se detta.)

Vi gick vidare.

Tänk er en serveringsgång, om ni har haft lyckan att se en sådan. Sedan tänker ni er att den är fem gånger så stor och innehåller klädgarderober istället. En sju meter lång walk-in-closet!

Då förstår ni hur det här kändes. Skor, kläder, klänningar och kavajer i långa banor!

Plötsligt befann i oss i ett oerhört pyntat och med möbler överlastat rum: damernas sällskapsrum. Det var en miljard röda sammetsmöbler på en begränsad yta och därtill hundratusen lampor, vaser, mattor och spetsdukar.

En gång för flera år sedan ramlade en fågel ner i den öppna spisen. Den flög sedan omkring och bajsade ner all sammet i ett par dagar tills den upptäcktes och släpptes ut.

Den här minimalistiska lampan och allt annat har dock rengjorts sedan dess.

Vi fick sedan en specialvisning av det fantastiska biblioteket med böcker från fem århundraden. Bokskåpens dörrar kan inte stängas, för då skapas kondens på insidan – vilket snabbt skulle förstöra alla bokstäver.

Har ni sett nåt vackrare?
Jag vet inte ens vad detta är – men handstilen, hörni! Handstilen!
Frenologi. Guiden sa att här går vi omkring och ryser åt vad man höll på med i Nazityskland, men vi var fan inte mycket bättre här i Sverige på 1930-talet.
Det är 60 huvuden i miniatyr – här är beskrivningen av hur man tänker och agerar på ett visst sätt om ens skalle är formad på ett visst sätt.

Vi vandrade vidare och fick se lagerutrymmen med fantastiska tyger, möbler och prylar som bara ligger och ligger. Ibland ringer Nationalmuseum och ger order för att de har kommit på att nåt ska till Stockholm eller att nåt i Stockholm bör placeras på Nynäs. (Det är bara att lyda.)

En av slottsfruarna satt alltid, alltid i den här (helt orenoverade) stolen när hon var utomhus. Med åren blev hon som liten och krum att hon knappt syntes, där hon satt.

Plötsligt befann vi oss på vinden, där vi fick se alla kappsäckar och koffertar som herrskapet packade i när de skulle på resa. (Våra moderna rullväskor hade fått dem att baxna och strax avskeda alla bärare.) Vi fick även se hur man vrider upp och ställer klockan som syns från utsidan, beundra träkälkar, klämma på gamla seldon och bara i största allmänhet känna historiens vingslag.

Det är då själva satan vad forna tiders skyltar och etiketter var snygga.
Ett diskställ för vinflaskor vill vi väl alla ha?
Tidningar som har sparats som varande emballage ligger på vinden helt olästa av den moderna människan.
Perfekt chipsskål ju!

Slottet är dock inte alldeles orört sedan sista slottsherren flyttade ut. De bedrövliga 1960- och 70-talen med sin rivningsfeeling klampade in även här. I guidernas och den övriga personalens skrymslen och vrår kan man plötsligt kliva in i denna blåtonade horrör.

Och plötsligt, när jag stod här, hörde jag mig själv säga: ”Men lite läckert är det ju!”

Såja. Om jag inte har varit tydlig med att Nynäs slott är värt ett besök, så säger jag det med emfas nu: åk dit om ni kan! Stanna länge!

Vi sov över på vandrarhemmet som heter ”Bränneriet”, och är precis det – ett gammalt sådant. Fint som snus!

Jättesköna sängar i underbar miljö!

Jag är inte den som tittar på och njuter av eller ens tar bilder på solned- eller uppgångar. Men när jag vaknade (av mina vänners snarkningar, kan ni tänkar er!) vid tre–fyrasnåret mitt i natten, kunde jag inte låta bli att tassa upp och föreviga utsikten från fönstret.

Kolla, där är ju solen. Ja där är den. Precis som på Louvren.

 

Share
28 kommentarer

Fars dag – ett äventyr!

(Nej, lugn, fars dag är inte i faggorna. Det är bara en parafras på förra inläggets rubrik.)

Som jag har berättat många gånger tidigare, är min pappa ett underverk till pingislirare som sedan han fyllde 80 helst tränar en sisådär 37 gånger i veckan. Men så kom corona och alla i den där åldern skulle hålla sig hemma. Så nu åker min lillasyster Orangeluvan och levererar mat och ser till att inte ens röra hans betalkort eller legitimation. Alla gamla pingisveteraner i grannskapet vandrar som osaliga andar omkring på stela ben med bollhallucinationer.

Bild från förra året, när pensionärer fortfarande fick gå till frisören.

I söndags ringde pappa och meddelade att han skulle komma och hälsa på Orangeluvan. Bara på verandan. Bara på en kopp kaffe. Per cykel. Orangeluvan tänkte ”jaha” och ”men hittar han?” samt ”minnet och därmed lokalsinnet är ju inte vad det har varit, kommer det här att vara en bra idé?”.

– Men … kan du fortfarande cykla? undrade hon.
– Fnys, fnös pappa. Jag spelar ju pingis, klart jag kan cykla.
– Okej. Det tar 20 minuter, så säg till när du sätter dig på sadeln!
– Ålrajt!

Sagt och gjort. Men när han inte hade anlänt 90 minuter efter sadeläntrandet, hörde Orangeluvan av sig till mig. Vi enades om att fixa FindMyIphone om han nånsin hittades. Orangeluvan ringde och ringde. Så svarade han äntligen:

– Flås, flås. Du kanske undrade vart jag tog vägen?
– Jooo…
– Jag fick punka på motorvägen och har gått nästan hela vägen! (Sex kilometer.)
– På motorvägen? Cyklade du på mooo…
– Men nu är jag på Skebokvarnsvägen 165 och snart hos er!

Han kom fram, fick kaffe i Haddock-mugg, ostmacka och muffins medan Orangeluvan satte sig att laga punkteringen.

Pappa berättade – som vanligt i cykelsammanhang – att hans första jobb var ”cykelmeck”. Vilket är förklaringen till att vi syskon kan laga punkteringar i sömnen.

Men cyklade han verkligen på motorvägen? Nja, det var förstås en cykelväg bredvid.

– Men. På ett ställe var det en bil som körde så nära att jag åkte omkull.
– Va? Trillade du med cykeln?
– Japp. Bilen stannade inte – men bilen som kom efter stannade.

Och  så en axelryckning. Till hemvägen fick pappa en utskriven karta med enbart cykelvägar och han rapporterade sedan lyriskt att det bara hade tagit tio minuter att cykla hem med det långa håret och de buskiga polisongerna fladdrande i vinden.

Det blir återbesök i cykelverkstan på fredag, för då ska Orangeluvan klippa håret på honom.

 

Share
22 kommentarer

Gotlandsfärjan och hur man missar den

Först måste vi klargöra: jag är en hejare på att komma i tid. Jag håller avtalade tider som vore jag ett atomur hela jag. Och jag vet hur Gotlandsfärjan funkar.

Man MÅSTE vara på plats 20 minuter för avgång. Så hur kom det sig då att det såg ut så här igår morse?

Man ser det inte, men båten är fortfarande i hamn: den avgår om 12 minuter.

Jo, vi körde som sig bör hemifrån i god ordning. Sedan fastnade vi i det som på tyska kallas ”Stau”. I två mil körde vi som sömniga sniglar i sirap.

Inom parentes: Familjen Stenson reste runt i Europa per bil på 1970-talet, och vart vi än kom och fastnade i trafikstockningar, sa våra föräldrar att det var Stau. I Tyskland var det dock aldrig Stau. Och gå nu inte till Gooogle translate och fråga vad Stau betyder, för då får ni fel svar.

Ledtråd till problemlösningen: ”traffic jam”.

Det var bara jag och den sömnige Sextonåringen i bilen under denna trafikstockning – och han sov som en stock. Jag hummade, mumlade, tittade på klockan och kollade med GPS:en. Grindarna skulle stänga 08:40, och vi skulle vara framme 08:25.

… 08:32

… 08:33

… 08:37

… 08:48!

Denna kamp mot klockan förlorade vi (som ni redan har förstått) till slut med åtta minuter. Vi var inte ensamma; på parkeringen hittade vi en bil med fyra bedrövade medelålders män som skulle komma att missa årets fest på ön. Men varför skulle vi då till Gotland in the first place?

Jo, vi skulle ju hämta hem Tjugoettåringen, som har bott inhyst i ett BnB sedan i september, men som inte får bo kvar eftersom hyresvärdinnan och alla andra gotlänningar tjänar en halv förmögenhet under sommaren och en årsinkomst under Almedalsveckan. Han hade packat sina prylar som man ju gör när man ska åka bil: i en väska och 312 papperskassar. Jag ringde:

– Hej! Vi missade Gotlandsbåten så nu måste planerna ändras. Jag föreslår att du cyklar till Jula och köper den största väskan de har, åttio liter eller så. Packa så mycket du kan och lämna kvar resten.
– Ooooh, nej, cykeln?
– Jahapp, cykeln får stå kvar till du kommer i höst.
– Okej!

Nu är vi ju inte ensamma om att ha missat anslutningar och då särskilt Gotlandsbåten.

Niklas i kommentatorsbåset:

”Första våren med Fattigstugan bytte vi golvet i min utställningshall (alltså en hall med utställning i). När golvet var färdigt laserade och oljade vi oss så att säga ut och låste dörren för att åka hem till Stockholm.
   Det här skedde på den tiden då färjorna gick på regelbundna tider. Nynäshamn–Visby avgick alltid 11.15 och Visby–Nynäshamn gick alltid 16.45, det visste jag alldeles säkert.
   Vi anlände till Visby 16.00, i god tid för att checka in. På håll såg vi att planen framför färjan var tom. Väldigt konstigt att inte några nervösa passagerare kommit några timmar i förväg som de brukar göra. När vi kom närmare såg vi att de började dra för gallergrindarna framför incheckningskurerna. Färjan Visby–Nynäshamn går alltid 16.45. På vardagarna alltså; på lördag och söndag går den 16.00.
   Det här var lördagen i Kristi Himmelsfärdshelgen och H var tvungen att vara på jobbet på måndag morgon. Alla söndagens färjor till Nynäshamn var fullbokade, den enda båt det fanns plats på var en som gick söndag morgon klockan 06.30 till Oskarshamn. Eftersom vi inte kunde gå in i Fattigstugan blev det en hotellnatt i Visby, tidig färja till Oskarshamn och en riktigt lång och tråkig bilfärd hem.”

Ni andra får gärna bidra med era missar!

Tjugoettåringen fixade allt galant i sin ände med

  • extraväskor
  • cykelparkering
  • kompis med förrådsutrymme
  • promenad ner till klockan-fem-båten mot fastlandet med två rullväskor med påhängande ryggsäckar samt en ryggsäck på ryggen.
Han skickade denna bild från städningen av det lilla inackorderingsrummet.

Men vi då – Sextonåringen och jag som skulle tillbringa tolv timmar på Södertörn?

Ösmo kyrka räddades från översvämning.
Vi kröp under bilen då och då och kollade om det påsvetsade avgasröret satt fast.
Vi följde instruktionerna till Moa Martinsons stuga lite för väl; ”kör tills vägen tar slut” betyder inte att man ska ut på myrmarker.
Utanför Moa Martinsons lilla stuga satt vi i regnet och åt överblivna pizzarester.
Moa Martinsons lilla stuga togs sedan omhand. (Man FÅR smyga omkring och titta in genom fönstren!)
Hon hade Svensk Uppslagsbok (inte i bild) och en förtjusande vedspis!
Kusin Hanna som gick ut nian fick överraskningsbesök.
Lillasyster Orangeluvan såg till att vi åt upp urbenade kycklinglårfiléer med skinnet kvar.

Närmare 21-tiden kom till slut färjan, och via en sjujädra omväg upp till Stockholm – eftersom jag inte ville åka på slingriga vägar utan mitträcke en gång till – kom vi hem helskinnade.

Ditvägen: 13 mil..
Hemvägen: 16 mil.

Hemvägen tog NIO minuter längre …

Share
39 kommentarer

Spanjoren på biläventyr

Familjens spanjor må ha väntat på sitt svenska medborgarskap i en halv evighet (han utreds sedan november 2016), men han är så acklimatiserad att det är rent löjligt. Förutom att han ju bor med Tjugofyraåringen sedan 2014, har han

  • lärt sig flytande svenska, både i tal och skrift – han kan  skilja på de/dem och var/vart
  • etablerat sig i basketsverige
  • fått fast jobb som lärare på en skola i stan
  • börjat plugga till socialpedagog på distans
  • som den naturligate sak i världen iklätt sig i en tröja med ordet DRITTSEKK på
  • skaffat körkort
  • köpt bil.

Och nu är det bilen som tar honom på äventyr.

Bild från när vi skulle börja övningsköra 2015.

Bilen väcker uppmärksamhet eftersom den ser ut precis som en basketboll, och nästan alla ungdomar i stan känner igen spanjoren från ett eller annat sammanhang. Kolla nu här.

Först en bild på en basketboll, sedan en basketbollbil. Lika som bär!

 

Här sitter spanjoren i bilen medan bilförsäljaren Sebastian förmodligen säger något klokt om vinterdäck.

Nu, denna fredagskväll kom spanjoren hem till oss – och skulle bara ta Sextonåringen på en 500-meterstur med bilen för att visa hur den kan gasa och svänga (eller nåt). De sjöng och vrålade i flera sekunder på detta vis.

Plötsligt dök två oerhört svartmuskiga (inte på något sätt nedsättande beskrivning, blott och enbart beskrivande) män upp på vägen framför bilen och viftade med armarna. Spanjoren tvärnitade.

– Här? Nu? Är det ett rån? Vi är ju nästan på landet! Jag har ju precis köpt bilen!
Yeah, this album is dedicated to all the teachers that told me I’d never amount to nothin’, sjöng Notorius B.I.G. på radion
– Öööööööh, väste Sextonåringen.
– Jag har preciiiiiis köpt bilen, ska de råna mig och ta den redan? sa spanjoren.
– Öööööööh, upprepade Sextonåringen på 16-åringars vis.
And all the niggas in the struggle, you know what I’m sayin’? It’s all good, baby baby, fortsatte Notorius B.I.G. på radion.
– Hjälp, stäng av musiken! Den här texten är inte bra just nu. Jag går ut. Vi får se vad som händer, sa spanjoren och öppnade bildörren.

(Inom parentes … detta har jag ju bara fått berättat för mig av två grabbar med röda kinder och uppspärrade ögon, men jag lovar att jag inte överdriver. De oerhört svartmuskiga männen kan här ha hört ”And all the niggas in the struggle” och därav dragit vilken slutsats som helst.)

– Hallå, hallå, brooor, kan du hjälpa oss? sa en av de jättesvartmuskiga.
– Eh? sa spanjoren.
– Broooor, vi har … vi kan inte … vi har inte … batteri! Död!
– Död? sa spanjoren, tog sig åt hjärtat och tänkte lite på sina ömma föräldrar i Spanien.
– Bilen! Brooor, bilen!

Här har vi alltså två nattsvarta män, en spanjor och en i sammanhanget väldigt liten Bergman. Alla var osäkra på vad som komma skulle, alla försökte hitta rätt i talet och språket och … plötsligt löste sig allt.

– Men Mister! Mister! Det är ju Mister! sa en av de svartmuskiga och pekade på vår spanjor eftersom han ju är lärare på en engelskspråkig skola där lärarna kallas Mr. och Ms.
– Nämen hejsan! sa vår spanjor efterom han i den svartmuskiga då kände igen pappan till en av de få elever han har blivit tvungen att relegera.
– Mister! Mister! Batteri!
– Ja! Vi kan hjälpa er!
– Bra, bra brooor! Batteri!

Här vidtog nu stor förvirring eftersom

  • spanjoren inte hade den blekaste aning om vad man gör med startkablar och bad Sextonåringen öppna handskfacket där manualen ju borde ligga
  • de sextonårige Bergman i passagerarsätet inte visste vad ”handskfack” var
  • samma Sextonåring inte kunde lista ut hur det där ”handskfacket” skulle öppnas
  • spanjoren sedan inte ens med manualens hjälp kunde lista ut hur motorhuven skulle öppnas.

De två svartmuskiga visste däremot precis hur allt skulle kopplas, och vips, startade alla bilar, alla bilmanualer lades tillbaka i allas handskfack och vår spanjor kunde lugnt och säkert köra hem till Gula Huset med Sextonåringen för att där intaga världens godaste köttfärssås.

Epilog:

– Ni stängde väl av motorn när ni kopplade på sladdarna?
– Näe. Ska man det?

I bakgrunden hörs i detta nu Notorius B.I.G.:

”Way back, when I had the red and black …”

Han sjunger om kablarna … väl … va?

Share
39 kommentarer

Äventyr, upptäckter och lite blod

Vad händer när man är van vid att ha fem–sex barn i huset hela tiden och plötsligt har blott ett? (Som nästan inte ens är ett barn längre – den där lillen som var ”Treåringen” när jag började blogga på lotten.se är numera ”Sextonåringen”.)

För det första har vi fått beställa en mindre soptunna eftersom det ekade tomt i den vardagsrumsstora.
För det andra ligger saker liksom kvar där man lade dem nyss; min strumplåda är full av strumpor numera.
För det tredje är det ingen som tömmer diskmaskinen – det gjorde alltid nån annan förut.

Men den största skillnaden är att jag kan ta mig för saker lite spontant och utan eftertanke, t.ex. att

  • ta ett senare tåg hem än planerat
  • gå ut mitt i natten och spela basket
  • jobba som volontär på en kulturbiograf
  • granska sådant som jag har varit hemmablind inför i två decennier
  • spela Beatles eller Vivaldi på högsta volym utan att först hålla en föreläsning om nyttan och bildningen med just dessa två musikskapare.

Nu brinner förstås allmänheten av längtan efter en utförlig, lite för lång bildrapport från de senaste dagarna …?

Varifrån kom denna trasa och hur länge har den i nytvättat skick sett ut så här?
Och vem i hela friden har varit så gullig och virkat kanter på den? Min mormor gjorde alltid det, men hon dog 1991 och så gammal kan trasan väl inte vara?
PLÖTSLIGT dog tygblöjorna som vi investerade i 1992. De har sedan 2004 används som skultrasor och handdukar, men sedan oktober 2018 ser de ut så här allihop! Mysko!

Efter att inte ens under pistolhot ha kommit på annat än ”vadsomhelst” till min egen önskelista, dök dessa fyra ting upp som måste-genast-ha-saker.

Jag fotograferade listan och skickade den till alla barnen, som genast kontrade med att de redan hade köpt alla julklappar redan. Jädra ungar till att ha fallit långt från sitt äppelträd.

Äventyr 1

Sent igår kväll var det 20 °C och jag gick därför på en kort promenad i shorts. Min djefla man lider av en bajs-i-lövhögar-fobi, så när jag promenerar med honom får jag inte göra så här:

Lyckan visste inga gränser. Och inga bajskorvar lade jag mig i! Jag gick småtrallande hemåt igen och fann utanför dörren att jag

  1. var utelåst eftersom Sextonåringen och Den djefla mannen vet att man måste låsa när man släcker för natten
  2. måste ha tappat både dörr- och bilnyckeln i lövhögen
  3. hade en synnerligen jättedöd mobiltelefon.

Jag tog med mig en räfsa och gick sur som ett åskmoln i Ruhrområdet 1977 tillbaka till lövhögen och letade.

En väldigt användbar liten cykellampa hade jag med mig att lysa med. (Mobilen var ju död; bilden tog jag med en liten, gammal digitalkamera som jag ofta har med mig som vore jag en spion.)

Inga nycklar hittade. Jag gick hem och hämtade cykeln och cyklade hela den väg som jag hade promenerat. Inga nycklar. Hem igen och kasta stenar på Sextonåringens fönster.

– Men mamma hur blev du utelåst?
– Jag tappade nycklarna i en lövhög.
– Vad gjorde du i lövhögen?
– Lekte.
– Men mamma! De är ju fulla med hundbajs!

I morse gick jag upp i ottan och tog räfsa och cykel och åkte iväg till lövhögen igen.

Och si!!! Där låg de och gömde sig! Utan hundbajs!

Äventyr 2

Jag var ute och körde bil, när jag långt bort i fjärran såg en väldigt berusad man (som vi förr kallade a-lagare) i röd jacka som hade förvirrat sig ut på körbanan på en 70-väg, och som inte kunde resa sig upp utan vinglade än hit, än dit. Hans polare stod på trottoaren och bara tittade på honom.

– Pruttkorvar! Nu ska jag hjälpa till! sa jag högt och tvärvände bilen.

Men oj, så fel jag hade. Och så vansinnigt tokigt jag drog slutsatserna just denna eftermiddag.

A-lagaren var inte alls en a-lagare utan en prydlig, nykter dam i röd kappa. Polarna var inga polare utan helt ovidkommande människor som gick med ryggen mot damen – så långt från henne att de inte hade haft en chans att upptäcka något mankemang.

Damen hade stupat på näsan och slagit sönder både den och en glasbehållare med mjölk så att alla hennes nyköpta veckotidningar var dränkta. En kålrot hade hon i handen också – en kålrot som dröp av både blod och mjölk.

– Jag har inget papper (nån klant hade städat bilen!), men ta den här strumpan och håll mot näsan så kör jag hem dig.

Sa jag och tänkte ”den där strumpan måste ha legat i bilen i ett par år”.

Damen, kappan, veckotidningarna, kålroten och den blodiga strumpan.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här – jag måste gubevars tömma diskmaskinen!

Share
41 kommentarer

Sjuttonåringen på vift

Jag har närt fem hemmagrisar vid min barm. De är inte alls särskilt förtjusta i att resa utomlands, de gillar inte att flyga och hade – om de hade kunnat handarbeta – säkert broderat en duk med Borta bra, men hemma bäst.

Den som hanterar (och trotsar) denna jag-sitter-hellre-under-min-korkek-feeling bäst är Sjuttonåringen. Hon är just nu i Skåne med ett sommar-jojo-kort som berättigar till gratis tåg- och bussresor i under två månader. Dessutom får man ta med sig en vuxen och två barn gratis med kortet, så hon har som plan att ragga upp folk på vägen och bjuda dem på resor.

Hon sover hos barnens farmor i Viken, varifrån hon åker på endagsutflykter. I morse for hon in till Helsingborg för att ”gå på stan”. Men si, därifrån går ju båtar till utlandet.

– Jag tar båten till Helsingør! skrev hon bestämt i ett sms.

Och vips, var hon i Danmark.

– Va, Elsinore? Vad är Elsinore? sms:ade hon när hon var framme.

Och här måste jag faktiskt erkänna att inte heller jag visste att Helsingør utanför Norden är allmänt känt som Elsinore. Moa såg i fjärran ett bekant slott, och begav sig dit.

– Kronborg! Jag är på Kronborg! De spelar Hamlet överallt! Death to the tyrant!

Sex timmar senare hade hon upplevt hela slottet, och åkte hem. Ingen shopping, ingen mat, ingen pølse och ingen glass. Bara slott och teater! Och lite styltprovning:

Och swoooooooooosch åker vi tidsmaskin till 1978, när jag var 14 år och hade jobbat som barnvakt i Skåne och sedan åkte till min kusins lägenhet i Stockholm. Utan pengar, utan vuxet sällskap och helt utan planer eller ens telefonrapporter till mina föräldrar. Eller jo förresten – i min kusins lägenhet låg en vuxen, helt främmande karl och sov förstås. Han lånade också min kusins lägenhet eftersom han inte hade nånstans att bo, precis utsläppt ur fängelse som han var. Ack, det var tider, det.

Plötsligt löfte kommer nu! Nu vet jag! Om jag inte tågluffar under 2018, lovar jag att äta upp en sko! Jag ska ut på äventyr för att fira att det var 40 år sedan jag var ute på äventyr första gången! Yes!

Pliong.

Oj, nu kom ännu ett sms från Sjuttonåringen …

”Jag ställde mig på stenarna i vattnet för att kolla på kräftor, men en sten var hal och 0,5 sekunder senare var jag i vattnet. Imorrn åker jag till Skäralid!”
Share
41 kommentarer

Att försmäkta i Österforse

Jajaja. Vi har nyss vunnit VM i ishockey och det är alldeles jättekul och fantastiskt trots Daniel Sedins jättelårkaka som Justin Matthias Bieber orsakade, men si jag är ett under av simultanförmåga som kan planera en tiotimmarsresa till Jämtland så att jag får uppleva jättemycket och samtidigt hinna fram nästan lagom till nedsläpp.

Eller … who am I kidding. Jag har inte varit med om någonting, nästan.

För det första är jag alltså inte särskilt långt hemifrån: sex timmar hade det tagit om jag hade kört bil. Men tåg, tåg, buss och buss tar sin tid. Särskilt om man fastnar i en halv evighet Österforse, som ligger åt fel håll.

Ni ser … från Sundsvall mot Sollefteå, men man måste stå i drygt två timmar i Österforse för att få åka tillbaka och ner till Bispgården – vilket bara tog 20 minuter (på en 90-väg utan vägren, så jag hade inte kunnat gå dit).
Ni ser … från Sundsvall mot Sollefteå, men man måste stå i drygt två timmar i Österforse för att få åka tillbaka och ner till Bispgården – vilket bara tog 20 minuter (på en 90-väg utan vägren, så jag hade inte kunnat gå dit).

Men vi tar det från när jag klev av bussen där i Österforse. Ensam. Så himla ensam. Där stod bara jag och min rullväska.

Hejdå tryggheten i bussen! (Eller vaddå trygghet, busschauffören visst knappt var han var eftersom han hade blivit blixtinkallad och aldrig brukade köra den här sträckan.)
Hejdå tryggheten i bussen! (Eller vaddå trygghet, busschauffören visste knappt var han var eftersom han hade blivit blixtinkallad och aldrig brukade köra den här sträckan.)

 I båset hade jag fått veta att hållplatsen som heter ”Österforse kiosk” nog inte var ens en kiosk. Men hur illa kunde det egentligen vara?

Jo, till att börja med hette ju busshållplatsen inte det vi trodde.
Jo, till att börja med hette ju busshållplatsen inte det vi trodde.
Men föredettingen stod ändå där i all sin prakt.
Men föredettingen stod ändå där i all sin prakt. (På insidan fanns en drickaback med LP-skivor.)

Strax till höger stod ett annat hus med massa skyltar. Jag och rullväskan rörde oss mot det.

Ooooh, sa jag högt till mig själv och gick fram för att kolla.
Ooooh, sa jag högt till mig själv och gick närmare för att kolla.

Jag läste högt för mig själv:

– Petterssons hembageri, Stil-sko, både Ica och Konsum, Mode samt Frisör. Och en gammal löpsedel. Men så underligt.

Vaddå 90-talet? Jag måste zooma in.
Vaddå 90-talet? Jag måste zooma in.
Det var bättre material i löpsedlarna förr i tiden.
Det var bättre material i löpsedlarna förr i tiden.
Se så vackert patinerade bokstäver!
Se så vackert patinerade bokstäver!

Ännu lite längre bort såg jag en skylt med nästan urblekta bokstäver och en liten slang. Jag tänkte att den skulle inspekteras, och drog med mig rullväskan dit.

"Slang till salu" stod det. Jag har lagt min sko där i brist på tändsticksask.
”Slang till salu” stod det svaaaagt. (Jag har lagt min sko där i brist på tändsticksask.)

Här någonstans insåg jag att jag ju skulle se till att få se så mycket som möjligt av Österforse. Så jag började gå. Och så gick jag. Och gick. Samt försökte Facebooka om mitt äventyr.

Men nej. Inget internet över huvud taget.
Men nej. Inget internet över huvud taget.

Så det blev en liten film istället. Den är av dogmavariant (igen) och brasklapp brasklapp brasklapp blablabla. (Den ligger längst ner i detta inlägg.)

I filmen får ni svar på vad detta är.
I filmen får ni svar på vad detta är.

Slutligen slog jag och rullväskan läger, jag klädde av mig lite, lade mig ner och blundade och vilade fötterna i solskenet. Ojojoj vad jag hade kunnat mördas under denna väntan. Ingen hade ens haft en aning om vad jag hade haft för mig.

De enda spår som hade hittats efter kanske en månad, hade varit dessa.
De enda spår som hade hittats efter kanske en månad, hade varit dessa.

Uppdatering eftersom jag glömde att berätta om hur det gick till när bussen väl kom.

För det första var jag redo 20 minuter för tidigt. Inte för att jag var nervös utan för att jag ville fotografera de få bilar som kom förbi – eftersom nästan alla var jättesnygga amerikanare som brummar ett dovt blublumbluuum och inte  prrrrrrriiiiprrrrriiiiiii som en Fiat. För det andra var jag iögonenfallade  utomsocknes på alla sätt och vis. Allt detta borde ha säkerställt busspåklivningen. Så kom fel buss: nummer 39. Den saktade inte ner och busschauffören gav mig endast ett kort ögonkast.

Då förstod jag att här gällde det att vara t-y-d-l-i-g för att få kliva på. När min buss (40) kom, tog jag ett stort steg fram, lyfte upp rullväskan och loooooog mot chauffören.

Som inte rörde en min och helt klart och tydligt inte alls tänkte stanna. Jag hade precis läst en artikel om Beatles-albumet Help, så jag släppte allt jag hade för händer och ställde mig i Johns position.

help_beatles

Det funkade, för busschauffören ställde sig på bromsarna så att jag och rullväskan småspringande kunde hinna fram till dörren innan chauffören började sakna oss.

Jag hade fått tipset av många människor att flirta med busschauffören så att han kunde stanna där och där strax före avfarten dääär eller kanske i korsningen där och där eftersom det inte går några bussar till just Älgårdsberget. Min flirt gick helt åt fanders för chaffisen var helt oflirtbar, han sa att han jorå kunde stanan på macken, men att näää, det går inga bussar dit och jag och rullväskan fick knappt plats inne i bussen och just de här 20 minuterna av resan vill jag faktiskt inte alls göra om igen.

Men landskapet var vackert.
Men landskapet var vackert.

Men jag kom fram, tog mig in, hittade lite internet och ett par ägg men ingen telefontäckning alls. Och så vann vi VM i hockey!

Förresten:
För att ni ska förstå vad jag menar med filmreferensen i min film, kan ni titta på bara ungefär fem–sex sekunder här (klippet börjar på rätt ställe):

Ja, jag har tydligen lite svårt att bestämma mig för vad ploga och plöja är. Nåväl.

Share
52 kommentarer

Hesa Fredrik hostade inte ens

Vill ni se på världens tristaste filmsnutt?

Bakgrund:

Vi bor i en gammal Icaaffär från 1932, som även har varit chinchillafarm, cembaloverkstad och församlingshem.

Så här såg huset ut 1956. (Reprisbild.)
Så här såg huset ut 1956. (Reprisbild.)

I källaren står en stor, gul grej som driver en tyfontuta som står på taket och ska tuta när kriget kommer: Hesa Fredrik.

Tyfontuta, aka Hesa Fredriks tratt.
Tyfontuta, aka Hesa Fredriks tratt.

Och eftersom man provtutar i alla svenska städer klockan 15 den första måndagen i mars, juni, september och december, ska det ju tuta även hos oss. I juni skickade jag upp min djefla man på taket, vilket inte gick så bra. Idag var det jag som klättrade – efter att först noggrant ha flärpat strömbrytaren åt rätt håll, satt på mig hjälm och hörselkåpor och laddat telefonen samt skickat ut två av barnen på gatan för att fotografera tutandet.

Där sitter jag och väntar på att klockan ska slå 15.
Där sitter jag och väntar på att klockan ska slå 15.
Och här filmar jag mig själv i brist på tut.
Och här filmar jag mig själv i brist på tut. (Armbågsknylan kommer sig av ett källartrappsfall.)

 Så … vill ni se världens tristaste rapport med antiklimax without a twist och utan någon som helst mening eller poäng, så kommer den här:

Nästa steg är väl att kontakta kommunen för att fråga varför vi i vårt bostadsområde ska offras och döden dö eftersom vi inte kommer att hinna ner till skyddsrummen. Fast då kommer de nog bara att kontra med att vi inte har ansat äppelträden som vi borde.

Om kriget kommer ska jag ha sjalett på mig. (Vägledning för Sveriges medborgare, utgiven av Kungliga Inrikesdepartementet 1961 – ett häfte som alla hushåll fick i brevlådan.)
Om kriget kommer ska jag ha sjalett på mig. (Vägledning för Sveriges medborgare, utgiven av Kungliga Inrikesdepartementet 1961 – ett häfte som alla hushåll fick i brevlådan.)

 Uppdatering

Aha. Man ska inte kontakta sin kommun utan sin Myndighet för samhällsskydd och beredskap.  (Sedan kommer myndighetsmännen hem till alla som har sifoner utan tut och med sina vackra muskler fixar de tutet.)

Share
38 kommentarer

En sanndröm

Idag skrev lokaltidningen om Buketten-skaparen Bengt Nygren som blev miljonär, kallades samhällsfarlig av den 28-årige SSU-ordföranden Bo Ringholm, byggde lyxvilla och sedan sålde sitt imperium och flydde landet. (Läs Gits text från 1971.)

Och tänka sig – lyxvillan ligger fem minuters bilväg från mitt hus. Istället för att i eftermiddags vila/städa/jobba/handla åkte jag till det numera fallfärdiga, igenvuxna och vandaliserade huset. Så här ser en av entréerna ut.

Genom den där dörren kunde jag inte gå, ty den var låst.

Jag klättrade in genom ett av många sönderslagna fönster och botaniserade på insidan. Jag tog 120 bilder och hann känna på det oljiga, svarta vattnet i poolen, beundra badmintonhallen, klämma på en Saab 99, vada genom nerfallen isolering, skärskåda etiketter i både köksskåp och garderober samt fastna i vildvuxna rosor i trädgården. Jag gick som i en science fictionfilm eller en drömsekvens. Efter ett tag märkte jag att jag log brett och talade med mig själv.

– Nämen vilket kakel. Mosaik menar jag.
– Blommigt kylskåp, kan man tänka sig.
– Någon har försökt stjäla diskbänken!
– En bilmotor? I hallen?
– Koskenkorvagubbar gillar tydligen O’boy.
– Såna här lysknappar hade vi i Luleå.
– Hallå? Är det någon där?

Många bilder tänkte jag visa upp här, men efter att förgäves ha försökt i fem errorfyllda timmar och därmed försummat barn, hem och hushåll, ger jag nu upp och ska leta efter ett annat webbhotell. Tills vidare kan man titta på andras foton här. Eller investera i ”Övergivna platser” (Historiska media) av Jan Jörnmark.

Någonstans bland de 20 rummen och alla glasskärvorna tappade jag förresten min mobiltelefon. Men det är en helt annan historia.

Hejdå. Nu inleder jag en högst motvillig bloggpaus. Morr.

Share
29 kommentarer