Är det månne coronatröttma? Eller har jag helt enkelt bara vant av mig vad gäller normalt leverne att det blir för mycket med jobb, samvaro, kalas, småresor, basketträningar, artikelredigeringar, undervisning, promenader och matlagning?
Hur mår ni? Vill ni också dra nåt gammalt över er och bara stirra in i ett akvarium? Eller vill ni fara som en tätting mellan punkterna ovan?
Fast jag är i alla fall propert klädd när jag gör allt huller om buller och åker till adjunktjobbet och har mig: kolla på finbrallorna som har blommor på högerbenet!
I all välmening och med ett leende sa min norrbottniska farmor när folk berättade om spik i foten, yxa i vaden och flimmer i hjärttrakten:
– Men känn’ int’ efter.
Så nu går jag på den linjen, och vet därför att berätta att GÄÄÄÄÄÄÄÄSP jag har lyckats plocka en delikatess i skogen vår. Den (inte skogen) heter svart GÄÄÄÄÄÄÄÄSP trumpetnånting och ZZZZZZ.
Härmed meddelas: vi litar på svampexpertisen och kommer att (gulp) äta dessa.
Men nu blev jag plötsligt lite pigg igen! Kolla vad jag fick se in action när mitt passerkort inte funkade och passerkortspersonalen på passerkortsavdelningen inte kunde lösa problemet utan blev tvungna att skriva ut ett nytt passerkort!
En passerkortsprinter! Man bara klickar ”print” på datorn bredvid mitt namn, så tuggar maskinen fram ett kort!
När kortet var färdigt, upptäckte vi att det gamla kortet funkade om en viss ruta i datorn klickades i, så där gick (tydligen) 110 kr till spillo.
– Kostar det 110 kr att skriva ut ETT kort?
– Yup. Så. Nu funkar ditt gamla, så vi klipper ditt nya.
– Vad var det som var fel?
– Du hade fått fel kod iklickad: ditt kort var ett larmkort som bara viktiga personer har.
– Åh … tack …? Vem …?
– Om bovar kommer och vill in i högskolan och under pistolhot tvingar dig att trycka koden, kan de som har ett larmkort trycka en viss kod så att larmet går i hela byggnaden.
– Men jag som inte är viktig?
– Nä, du blir nog skjuten.
Det är förstås bara att acceptera sitt livsöde – men kanske i alla fall sträva lite efter att bli en viktig person. Kanske en som designar bättre cykelställ än dessa?
Dagens i-landsproblem eller bara ett litet irritationsmoment.
Kolla på cykelstället. Man kan inte låsa fast cykeln med bygellåset – bovarna (förmodligen samma bovar som tvingar mig att trycka in koden) kan bara tråckla loss cykeln och hiva upp den på ett lastbilsflak. Vabaha? Det är väl inge bra?
Jahaja. Här sitter jag mitt i natten och är hur pigg som helst. Om man skulle ta och dansa lite hambo eller nåt? Dammsuga källaren? Putsa silver? Rensa den förnicklade svampen? Gäsp. Eller kanske … zzzzzzz …
Corona slog som bekant undan benen för mina älskade skrivregelsföreläsningar i mars 2020, men då fick jag hösten 2020 ett finfint halvårsvikariat på MDH (Mälardalens högskola, som i januari av outgrundlig anledning blir universitet) och hade så kul, så kul.
Och nu kör vi en repris! I sex månader ska jag planera undervisning, hitta på massa uppgifter, rätta tentor och ha kaffepaus!
Här springer jag omkring i tomma lokaler tills de små studenterna släpps in om en månad.
Men … egentligen vill jag bara ha sommarlov. Det går förstås inte för sig att som vuxen vända på dygnet, dricka vin till alla måltider, gå på långa skogspromenader, sova middag utomhus och plötsligt åka iväg på en roadtrip med bilen som håller på att tappa avgasröret. Men det är faktiskt vad jag vill!
(Säger jag trotsigt med plutande underläpp.)
Skogspromenad.
Nåväl, adjunkt Bergman har börjat i stor stil genom att planera helgaktiviteter så att det stänker om det. Lör- och söndagar i augusti–september är fyllda av
kräftskiva
grannkalas
kusinparty
arbetsläger i Horndal
Lund Comedy Festival
basketprotokollkurs
svampplockningsbonanza i Dalarna
tjolahopp med basketlaget.
Roliga kandelabersvampar.
Men … egentligen vill jag bara ligga hemma i soffan och kolla på film. Det kaaaan man ju bara inte göra nu, nu när vi som är vaccinerade börjar umgås nästan normalt – vi måååste ju ses! Svinga en bägare och svänga våra lurviga! Klämma ihop oss i små bilar och åka på äventyr! Sörpla soppa i en igloo! Men är det det jag vill?
(The Return of the plutande underläppen.)
Gnissel och gnööööl, sa vårtbitaren där han satt på en bräda.
Tssst. Jag bara gnisslar, gnölar och gnäller! Välkommen hösten och alla röda kinder samt frusna händer! Det blir nog bra det här …
I morse gick jag upp i ottan för att (för nöjes skull) hålla Tjugosjuåringen sällskap vid en magnetröntgenundersökning i Västerås. Hon har antingen ärvt mitt dåliga knä eller smittats av mig … eller bara spelat för mycket basket.
– Egentligen heter det inte magnetröntgenundersökning utan undersökning med magnetkamera, förklarade jag i bilen.
– Usch vad det regnar! sa Tjugosjuåringen som inte är förtjust i bilkörning.
– Magnetkamerans funktion har inget med röntgenteknik att göra, fortsatte jag.
– Mmmm. Om man får vattenplaning ska man släppa pedalerna och ratten.
– Ratten?
– Nej, asså, man ska inte svänga. Hålla ratten sti…
SPLOOOOOOOSCH!!!!
Bilen dränktes plötsligt av en sjö – eller vatten från 100 fyllda badkar! Men vindrutetorkarna gick på max och plötsligt såg vi framför oss igen. Det var bara en monsterlastbil som hade kört ner i en gigantisk pöl och tryckt upp allt vatten på oss.
– Jag dog nästan!
– Ja, jag med!
Att vi inte kan röntga (nu säger vi att det heter så) knäna hemma i Eskilstuna beror på att köerna är långa och all drop in-röntgen har ställts in pga. pandemin. (Pandemin som tydligen inte finns i Västerås.) Bilfärden tog en timme, men väl framme möttes vi av gigantiska skyltar som berättade att drop in-avdelningen på detta ställe hade stängts ett år tidigare. Och att vi istället skulle åka västerut i 20 minuter – tillbaka mot Eskilstuna.
– Jag begriper inte varför ni skickas hit, vi säger till gång på gång att vi har stängt! sa en förtvivlad röntgensköterska som intensivt beklagade att remissinstansen vägrade förstå.
Nåväl. Framme på rätt ställe på ett industriområde med nybyggnationer i alla riktningar, laddade Tjugosjuåringen ner den 237:e parkeringsappen i sin mobil (morr, grrr, mutter, blä) och så småtrippade vi i regnet mellan vattenpölar, grävmaskiner och små barn som var på väg till nån skola i denna mystiska röra.
Så här såg det ut överallt. Plockepinn med klätterstångsfeeling och ett jävla slamrande som kom … inifrån huset? Ja.
Inne i röntgenbyggnaden gick vi i en långlånglång korridor där man byggde och hade sig i vartenda litet skrymsle och i varenda jättelokal och i varenda liten vrå. Vi blev så chockade av upplevelsen att jag inte ens kom mig för att spela in ljudet – så ni får tänka er hur det kändes.
BRRRRRRRRRRR var värst – det var som om någon med tio tigersågar sågade sönder Eiffeltornet inuti en jättestor, rostfri kastrull.
Framme vid själva kliniken möttes vi av det sedvanliga information overload som gäller vid många vårdinrättningar numera.
BBBRRRRRRRR PIPIPIP PANGPANG pågick alltså bakom oss där vi stod ute i korridoren.
Lappen längst upp till vänster lade vi inte märke till, så vi gick in båda två: trötta, ljudkänsliga, blöta som två gamla disktrasor och förtvivlat tryckande på den förnicklade parkeringsappen som inte ville ta emot det 12-siffriga bankkontonumret.
– Hej! Välko… oj, är ni i sällskap? Nejnej, du får inte …
Receptionisten pekade på lappen som vi hade missat:
Den var ju faktiskt väldigt tydlig, lappen. Svårt att missförstå budskapet, liksom.
– Jag ska strax gå, men vi behöver hjälp med parkeringsappen, för d…
– Nej, men ta den andra, den rosa appen istället.
– Men på parkeringen stod det att man skulle ladda ner den blåa appen.
– Ja, men den rosa funkar lika bra. Men inte den gröna. Och inte den gråa. Den röda vet jag inte. Finns det inte en gul också?
– It’s a parkeringsappsdjungel out there, sa jag.
– Ja. Galet. Men nu måste du gå ut.
Jag satte mig utanför kliniken – i korridoren med BBBRRRRRRRR PIPIPIP PANGPANG – och tänkte att det ju var lustigt att jag satt där i detta buller, medan Tjugosjuåringen ju låg i en magnetkamera där det dunkar och smäller nästan likadant. Så tog jag fram en tjock bok och satte mig att läsa.
Efter två ynka minuter kom den nyröntgade dottern plötsligt ut från kliniken. Förvånad, besviken, arg, blöt, fortfarande ljudkänslig – och nu även förvirrad:
– Det var vanlig röntgen! Dom tog en bild när jag stod upp och så var det inte mer med det! Det stod inte magnetkamera på remissen fastän det är det jag ju ska ha! Faaaan!
Vi försökte finna en djupare mening i detta debaclenäste, varefter vi övergick till att försöka se positivt på livet, men det enda vi kom på var att det ju var bra att det fanns värme i bilen. Nästan tre timmar efter avfärden var vi hemma igen – levande trots att vi lastbilsdränktes flera gånger. Parkeringen (med den rosa appen) visade sig kosta 12 kr, vilket var en krona i minuten.
– Vad bra att det bara var vanlig röntgen som är så snabb … sa jag försiktigt.
Precis som när man blir felopererad, går vilse, tappar passet, slår sönder telefonen, går på fel tåg, missar en släktfest för att en väska inte har nån ägare på ett flygplan eller när man vrickar foten på en legobit, blir sådana här äventyr så småningom bara en rolig historia.
Detta har hänt: Jag blev tokig och började våren 2020 att läsa en universitetskurs i konsthistoria. Som följdes av en sommarkurs i dialektologi, som följdes av filmhistoria, som följdes av vårkursen som hette ungefär ”pedagogiska hjälpmedel inom studier i svenska”.
Detta händer just nu: Jag tentar sommarkursen ”person- och ortnamnshistoria”. Det är uppåt 20 megafrågor som ska besvaras med hjälp av kurslitteraturen som består av 37 (trettiosju!) böcker och artiklar. Flera fick jag låna på biblo, men dessa finns online:
Det här säger er inte så mycket, men jag ville bara visa hur ambitiöst det är upplagt.
Sedan fyra dagar sitter jag på heltid och öser ur mig allt jag har i huvudet som inte handlar om knän, basketbollar eller utflugna barn. Det är jätteintressant med alla dessa namn, men jag har så inihelsickes svårt att hålla mig till den akademiska stilen. Istället för att redogöra noggrant för hur personnamn skiljer sig från appellativ och definiera de sex efternamnsskickens olika namntyper (patronymikon, adelsnamn, lärda namn, borgerliga släktnamn, soldatnamn och inflyttade efternamn) vill jag bara sitta och fnissa åt tokiga namn och hitta på egna. Qroqhztrömm, Skruff och Razafindrandriatsaimaniry samt Xenogiannakopoulidis!
Prosit!
För drygt hundra år sedan hade en gren av min pappas släkt soldatnamnet Harnesk, men de bytte till Olsson för att inte stå ut i mängden. (Mammas släkt hette samtidigt Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius och ingen av dem ville byta till Olsson.)
”Harnesk av stål med 4 mässingskronor på framsidan. Kronorna är stansade i mässingsplåt och fästa med öglor genom stålplåten med tvärgående träkilar på harneskets insida. Eventuellt är de fläckar som finns på kronorna rester av bemålning. Skinnfodrad insida med rester av blått yllematerial i sömmarna. Remmar saknas.”
Istället för att tenta vill jag utreda alla namnbyten – folk bytte förr namn som tokar innan vi i slutet av 1800-talet liksom bestämde oss för att ärva ett familjenamn (mannens, för det här handlar till stor del om patriarkat) och sedermera fylla på med namn som vi behagar.
Förresten är det ju inte bara människor som byter namn – Stora Helvete (Förlanda, Halland) heter numera Stora Hällevik och Kräkångerborna mådde så dåligt på 1950-talet att ortens namn byttes till Lövånger Lövsele. (Läs mer här.)
Detta händer i framtiden: Ingenting! Jag fyller på med 7,5-poängskurser tills jag antingen trillar över en kappsäck med gullpenningar eller helt enkelt bara av pinn.
Plötslig insikt efter att ovanstående mening skrevs:
Jaså. Jag tror alltså att jag om jag blir förmögen inte längre kommer att vilja läsa kurser? Men det beror kanske på att jag i så fall kommer att hinka champagne och måla tånaglarna hela dagarna istället. Jaja. Jobbigt förstås.
Sa vi. Jag var med min kompis Sara i Stockholm och fann att coronadistanseringen är puts väck. Alla gick så nära varandra, alla stod i vägen, alla sparkcyklar for fram snabbare och tystare än nånsin. Vi kände oss lite som kusinerna från landet, för denna frustande trängsel har vi ju inte upplevt på 18 månader.
Men det försökte vi ignorera när vi gick ”stadsvandring à la Lotten”, vilket innebär att jag berättar allt jag vet om vissa specifika detaljer som jag själv finner intressanta. Men som inte nödvändigtvis hänger ihop temamässigt, tidsmässigt eller ens är historiska.
– Här är Klara kyrka! De jobbar jättemycket med att hjälpa hemlösa, så i kyrkbänkarna sitter nästan alltid folk och sover – och de är välkomna! Men innan vi går in ska vi försöka ta en bild genom ett galler på baksidan!
Det här gör vi alltid sedan 2009, när bloggaren Stationsvakt lyckades smälla av en sanslös bild genom gallret i exakt denna lucka.
Klara kyrkas lite stökiga källare. (Foto: Stationsvakt 2009.)
Även jag lyckades fotografera dessa kistor 2009, men den bilden (eller mina andra) går inte att jämföra kvalitetsmässigt. Och när vi är inne på kvalitet, så såg fotot denna gång ut så här.
Tråååk.
Vandringen gick vidare till Bellmans monument på Klaras kyrkogård– som inte är hans korrekta gravplats eftersom han hamnade på obestånd strax innan han dog, och därför lades i en anonym grop, bara. Sedan kontrollerade vi Ferlins cigarett (som fortfarande är kapad).
Du barfotabarn i livet, var är ditt cigarettmunstycke?
Komna så här långt började det kurra i magen. Utbudet i krokarna runt Sergels torg är så stort att man nästan vill ge upp, men Kulturhusets restaurang på taket är trevlig, och inte överdrivet dyr. Och kapsyl- och locklampan är jättekul!
Gubben som uppfann flaskkapsylen 1892 var amerikanen William Painter, som helt logiskt även tog patent för kapsylöppnaren 1894. Hur man under de två mellanåren öppnade flaskorna vet jag inte.
I Kungsträdgården berättade jag som vanligt om de två kungarna som står staty:
• Karl XII är ett lejon bland krukor.
• Karl XIII är en kruka bland lejon.
Men just denna dag hade Karl XIII fått så himla trevlig konkurrens: en basketplan byggdes upp inför våra ögon!
Där är plankan! Korgen är strax färdig!Och DÄR är ju bollen!!!
Inne i Gamla stan har vi som tradition att fika i Stadsmissionens café i Grillska huset i ena hörnet av Stortorget. Det är inte billigt – men gott, fett, sött (och för en god sak).
Jag hade aldrig förr stött på smörlock! (Gjort på smör, farin, russin och kanske nåt mer.)
Vi hade bokat in en guidad entimmesvandring på temat ”blod och mord”, och till vår stora förtjusning var vi de enda deltagarna. Vår guide var inte helt glasklar i tanken och glömde bort ord och årtal samt kallade Anckarström för Ankarkvist, men oj vad det var trevligt!
Jag hade ingen aning om att Gamla stan var bra mycket mindre på medeltiden – och nu pratar jag inte om landhöjningen. Vattnet runt Stadsholmen gick nästan hela vägen upp till Västerlånggatan och Österlånggatan! Landhöjningen har förstås bidragit, men landutfyllnad som till stor del berodde på att man slängde avskräde, har gjort Gamla stan tre gånger större än på medeltiden! (Kolla på kartan längst upp i inlägget.)
Allt skräp som fanns i vattnet runt hela Gamla stan-ön gjorde att människorna fick bygga bryggor som gick ut till det renare vattnet – bortom skiten – så att de kunde tvätta kläder och mattor och … kanske diska? Doppa fötterna och sånt? Bryggorna blev med tiden ganska sömlöst fortsättningen på gränderna som vi ser idag.
Guiden berättade att det fortfarande i modern tid är farligt att bo i Gamla stan eftersom brandkåren inte kan ta sig fram på de smala gatorna. Flera gånger har det hänt att folk har brunnit inne av den enda anledningen att hjälpen inte har hunnit fram. Om det började brinna på medeltiden, kom brandkåren fram lättare – men de hjälpte blott till om huset hade en brandförsäkring som markerades med ett speciellt märke ovanför dörren. Inget märke – inget vatten.
Här skulle jag bara ta en bild på ”brandmärket” (1) ovanför dörren, men råkade få med så mycket mer intressant. 2: armeringsjärnen som håller upp golven/taken på insidan pryddes med krusiduller eller bokstäver och siffror (kallade ankarslut). 3: rörliga järnkrokar som man sätter fast fönsterluckorna med. 4: kol-inkast. 5: tecken på att huset nog behöver renoveras lite.Bilden råkade jag tyvärr kapa på sidorna, men här ser man hur ankarsluten har förankrats med ”ANNO 1657” på Kindstugatan 8. Ankarslutens utseende är en hel vetenskap, som avslöjar vilket år huset är byggt.
På Kindstugatan hittade vi flera 1600-talshus som hade behövt lite omvårdnad. Bland annat nummer 13:
Plastbandet ”Risk för snöras, istappar” kräver helt klart omvårdnad även vad gäller skiljetecknen.På östra delen av Gamla stan finns sådana här fastsatta långt ner på husen. Vad är det? Är de nya? Är de gamla ”knytafasthästen-pinnar”? Är det nåt man kan låsa fast sin cykel i?En annan sak jag lärde mig var att hääär hade minsann Carl Larsson bott som liten palt innan familjen kom på obestånd. Dock visade det sig (när jag frågade expertisen Ami Bergöö) att det nog faktiskt tyvärr är så att det var ett helt annat hus som han bodde i. Nån borde protestera.
Riddarholmen strax väster om Gamla stan är ett konstigt plejs: där bor inte en levande själ. Svea hovrätt och massa andra instanser som Norstedts förlag har däremot kontor i de helt otroligt, fantastiskt imponerande byggnaderna. Befolkningen på holmen var 1 år 2009. Han som bodde där var en föredetta anställd vid byggnadsstyrelsen som hade fått bo kvar i sin tjänstebostad efter pensionen. Sedan 2010 är befolkningen nere på 0.
Det här var också nytt för mig: bakom luckan finns en lodrät silverstav som markerar normalhöjdpunkten i Sverige år 1900. (Hade inte vågrätt varit lämpligare?)
Niotimmarsvandringen gick i kvällningen mot sitt slut. Vi inspekterade alla fem platserna där ”Dramaten” har legat (den hette inte alltid så, därav citattecknen), varav det nedbrunna ”Bollhuset” i Slottsbacken pga. namnet förstås tilltalade mig mest. Men båda två blev vi synnerligen upprörda över ett försvunnet torg: Riddarhustorget, som numera bara är en väldigt trafikerad korsning.
Fast jag lyckades visst ta en bild precis när det var bilfritt.Kolla vad trevligt det såg ut 1909! Det stora huset strax bakom statyn av Gustav Vasa är det röda huset på bilden ovanför. (Foto: Stockholms stadsmuseum.)
Förtjusande dag, på min ära! Vem behöver väl Paris och Venedig när man på detta sätt kan fläkta sig i historiens vingslag utan att sätta sig i ett flygplan?
