Först måste vi klargöra: jag är en hejare på att komma i tid. Jag håller avtalade tider som vore jag ett atomur hela jag. Och jag vet hur Gotlandsfärjan funkar.
Man MÅSTE vara på plats 20 minuter för avgång. Så hur kom det sig då att det såg ut så här igår morse?
Jo, vi körde som sig bör hemifrån i god ordning. Sedan fastnade vi i det som på tyska kallas ”Stau”. I två mil körde vi som sömniga sniglar i sirap.
Inom parentes: Familjen Stenson reste runt i Europa per bil på 1970-talet, och vart vi än kom och fastnade i trafikstockningar, sa våra föräldrar att det var Stau. I Tyskland var det dock aldrig Stau. Och gå nu inte till Gooogle translate och fråga vad Stau betyder, för då får ni fel svar.
Det var bara jag och den sömnige Sextonåringen i bilen under denna trafikstockning – och han sov som en stock. Jag hummade, mumlade, tittade på klockan och kollade med GPS:en. Grindarna skulle stänga 08:40, och vi skulle vara framme 08:25.
… 08:32
… 08:33
… 08:37
… 08:48!
Denna kamp mot klockan förlorade vi (som ni redan har förstått) till slut med åtta minuter. Vi var inte ensamma; på parkeringen hittade vi en bil med fyra bedrövade medelålders män som skulle komma att missa årets fest på ön. Men varför skulle vi då till Gotland in the first place?
Jo, vi skulle ju hämta hem Tjugoettåringen, som har bott inhyst i ett BnB sedan i september, men som inte får bo kvar eftersom hyresvärdinnan och alla andra gotlänningar tjänar en halv förmögenhet under sommaren och en årsinkomst under Almedalsveckan. Han hade packat sina prylar som man ju gör när man ska åka bil: i en väska och 312 papperskassar. Jag ringde:
– Hej! Vi missade Gotlandsbåten så nu måste planerna ändras. Jag föreslår att du cyklar till Jula och köper den största väskan de har, åttio liter eller så. Packa så mycket du kan och lämna kvar resten.
– Ooooh, nej, cykeln?
– Jahapp, cykeln får stå kvar till du kommer i höst.
– Okej!
Nu är vi ju inte ensamma om att ha missat anslutningar och då särskilt Gotlandsbåten.
Niklas i kommentatorsbåset:
”Första våren med Fattigstugan bytte vi golvet i min utställningshall (alltså en hall med utställning i). När golvet var färdigt laserade och oljade vi oss så att säga ut och låste dörren för att åka hem till Stockholm.
Det här skedde på den tiden då färjorna gick på regelbundna tider. Nynäshamn–Visby avgick alltid 11.15 och Visby–Nynäshamn gick alltid 16.45, det visste jag alldeles säkert.
Vi anlände till Visby 16.00, i god tid för att checka in. På håll såg vi att planen framför färjan var tom. Väldigt konstigt att inte några nervösa passagerare kommit några timmar i förväg som de brukar göra. När vi kom närmare såg vi att de började dra för gallergrindarna framför incheckningskurerna. Färjan Visby–Nynäshamn går alltid 16.45. På vardagarna alltså; på lördag och söndag går den 16.00.
Det här var lördagen i Kristi Himmelsfärdshelgen och H var tvungen att vara på jobbet på måndag morgon. Alla söndagens färjor till Nynäshamn var fullbokade, den enda båt det fanns plats på var en som gick söndag morgon klockan 06.30 till Oskarshamn. Eftersom vi inte kunde gå in i Fattigstugan blev det en hotellnatt i Visby, tidig färja till Oskarshamn och en riktigt lång och tråkig bilfärd hem.”
Ni andra får gärna bidra med era missar!
Tjugoettåringen fixade allt galant i sin ände med
- extraväskor
- cykelparkering
- kompis med förrådsutrymme
- promenad ner till klockan-fem-båten mot fastlandet med två rullväskor med påhängande ryggsäckar samt en ryggsäck på ryggen.
Men vi då – Sextonåringen och jag som skulle tillbringa tolv timmar på Södertörn?
Närmare 21-tiden kom till slut färjan, och via en sjujädra omväg upp till Stockholm – eftersom jag inte ville åka på slingriga vägar utan mitträcke en gång till – kom vi hem helskinnade.
Hemvägen tog NIO minuter längre …
Som kycklinglårfiléerna då. Helskinnade. Oj så roligt.
Jag skulle köra och hämta sonen i Berlin, där han hade bott i ett år. När jag stod i färjekön i Trelleborg började det ryka våldsamt ur motorhuven på bilen. Nån rem som jag inte minns vad den heter hade gått av. Det blev bärgning, överraskningsövernattning hos gammal kompis i Lund och flådig hyrbil till Berlin dagen därpå. För att göra en lång historia kort.
Se där har vi Översättarhelena! Också roligt! Allt är roligt i dag. Så bra.
Själv har jag förträngt alla sådana tillfällen och kommer bara ihåg då jag nästan missat. Som den gången jag lovat svärfar att köpa whisky på väg hem från Bergen och del 1 av resan blev så försenat att jag tänkte att jag måste skrinlägga inköpet. Men upptäckte att taxfree låg mittemot gaten och eftersom svärfar var lite skräckinjagande så galopperade jag in där efter att ha lämnat min väska till en kollega som ville gå ombord direkt. Bara för att vid kassan inse att mitt boarding kort låg i väskan. Det blev lite svettigt innan jag kom ombord med en flaska till svärfar.
Livrem? Fläktrem? Lakritsrem! (Jag gick in på SAOL:s app och klickade i korsordshjälpen och skulle kolla vad det fanns för olika remmar. Tyvärr skrev jag inte asterisker + REM, utan av misstag asterisker + LEM. Jag fick jättekonstiga resultat.)
MedLEM? bLEMma? pilLEMoj?
And the list goes on.
GUBBSLEM var det första ordet som dök upp, vilket gjorde mig förvånad. Men så kom jag på att det är en alg. Men så visade det sig att den andra betydelsen har funnits sedan 2001!
En annan gång lämnade vi Gotland för några dagar mitt i sommaren. Jag skulle vara med på en utställning i Grythyttan och få bo och äta på Carl-Jans berömda gästgiveri. Resan dit gick bra, gästgiveriet var charmigt men med något obekväma sängar, maten var bara ganska bra och utställningen blev ok.
Jag ville inte vara borta från Fattigstugan och sommaraffären för länge så efter två dagar vände vi kosan mot Nynäshamn, anlände i lagom god tid bara för att få veta att vi hade biljett till samma tid nästa dag. Denna färja var full men vi kunde ställa oss på kö och hoppas på en plats. Tyvärr kom vi inte med men det skulle gå en färja några timmar senare och vi behöll vår plats i kön.
Vi började prata med paret i bilen framför oss som hade gjort en annan inte ovanlig tabbe: att boka en biljett men glömma bort att man måste betala den. Gör man inte det försvinner den liksom utan att man får något meddelande eller varning. De hade med sig ett släp med en liten tvättmaskin som de fått. I och för sig hade de varken el eller vatten i sitt hus men en tvättmaskin kan ju alltid vara bra att ha. Vi, som inte hade någon, sa mest på skoj att vi kan ta hand om den om ni inte får den att fungera. vi hade i alla fall el och en vattentank som vi åkte och fyllde någon gång i veckan.
Båda bilarna kom med nästa färja. Någon vecka senare ringde tvättmaskinsägaren och undrade om vi fortfarande var intresserade och det var vi naturligtvis. Kenny blev vår nye familjemedlem. De första åren stod han utomhus och tvättade men fick så småningom flytta in i boden. Där står han och fungerar fortfarande alldeles utmärkt. Luckan läcker lite och avloppsslangen har blivit lite musgnagd så han får det lite fuktigt om fötterna men är glad och nöjd ändå. Ibland hamnar han lite snett på det obefintliga golvet och dansar lite våldsamt under centrifugerandet men det verkar inte bekomma honom. Vinterkyla verkar inte bekomma honom heller; jag tror varje år att han ska ha frusit sönder någonstans men icke. En trogen kamrat somrarna igenom!
Man skulle ju vilja förbättra Gotlandskommunikationerna, det skulle man. I alla fall biljetteriet. Och den slingriga vägen. Samt grindarna. Och de där 20 minuterna, dem skulle jag vilja ändra på så att de istället var 12. Japp.
Den slingriga vägen till Estocolmo har de rätat ut och gjort till en tämligen effektiv men också tråkig motorväg. Åk slingervägen mellan Södertälje och Nynäshamn någon gång när du har gott om tid! På många ställen är den väldigt vacker!
Ska jag berätta om när jag var 15 och vägrade åka i föräldrarnas bil till gotland och istället körde moped?
Klart att du ska, Niklas!
Slingervägen ÄR vacker! Men man samsas om väldigt lite utrymme med monsterstora lastbilar och alla kör för fort och vår stackars HEJ är så skör att jag försöker undvika svängar och gupp …
Missat nån färja har vi inte, men nästan. Detta var innan vi fått alla dessa barn som kostade mycket pengar. Lille M och jag hade beställt bord på Auberge de l’Ill (Idiotiskt att stora i och lilla L ska se likadana ut; titta bara så det blir!), kocken Haeberlins trestjärniga krog i Illhaeusern. Beställning måste ske månader i förväg. Färjan från Trelleborg till Travemünde skulle gå klocka 11 på natten. Efter middag hos vänner i Kristianstad gav vi oss iväg i god tid. Men avståndet till Trelleborg verkade bara växa och växa och vi började bli oroliga: Kommer vi att hinna? Lille M körde som James Bond, full fart så snabbt bilen gick och strunt i röda ljus. Pust. När vi körde ombord på färjan stängdes luckan efter oss. Middagen i Illhaeusern dagen därpå var oförglömlig. Så här ser stället ut, men i dag har de bara två sketna stjärnor.
auberge-de-l-ill.com (Varför blev det inte en riktig länk …?)
Och ja – vi var unga och totalt omdömeslösa …
Vilken finurlig logga Haeberlins hade, tänkte jag och tittade på den en stund. Men plötsligt såg den blott ut som en svastika med snopp (förlåt), så då tittade jag på familjen som grundade plejset istället. Och nu vill jag åka dit. (Jag kan ju också köra som en James Bond.)
Nästa gång kan jag tipsa om att köra över Älvsjö istället för ända upp till Södra Länken när ni ska grån 73an till E4an. Rullar oftast bättre, trots mindre väg.
Varit i IIllhäuser(för 35+ år sedan) och sett den berömda 3-stjärniga restaurangen från utsidan.
Då tillät inte ekonomin något restaurangbesök (även om mitt gastronomiintresse redan då var stort- och hade läst om restaurangen i bl a Allt om mat)).
Alltså ännu kvar på min ”önskelista”
Sommarens radiovärdar presenterade.
Tyvärr ingen Lotten i år heller.
Men vilken konkurrens! Massor med intressanta namn på värdlistan.
Lotten kanske kan ”trösta sig” med att basketboll blir representerat via spelaren Amanda zahvi.
Jag med att 3-stjärniga kocken Björn Franzen får eget program.
https://www.svtplay.se/
Ja, även på senare tid har vi fått för oss att dinera herrskapligt. Vi beställde bord på Tour d’Argent i Paris, det var nån väldigt jämn födelsedag eller bröllopsdag eller liknande. Vad händer då? Jo, vulkanen Eijafjallajökul på Island får för sej att bryta ut och flygen från Stockholm till Paris ställdes in. Så jag fick ringa till Paris och förklara att jag måste avbeställa mitt bord för flyget var inställt på grund av vulkanutbrott. Jag riktigt såg hur monsieur hissade med ögonbryn: Mon dieu! Inte nog med att dom vadar omkring i is och snö och mörker däruppe, dom har vulkaner också.
Jag hann slå en snabb flukt på sommarvärdslistan och tänkte att den var ungefär lika spännande i år som förra året. Kommer inte ens ihåg om det var nån jag spontant tänkte att den vill jag absolut höra. Några insåg jag att jag under inga omständigheter vill höra.
Mest nyfiken var jag på lyssnarnas val. Jag hörde på provprogrammen i maj, och blev djupt uppgiven. En, säger en enda ville prata om något annat än jämmer och elände. En gammal sailor ville prata om sjön.
Sen var det spelmissbruk, drogmissbruk, borttappade biologiska föräldrar (den blir det), och någon sjukdom som var besvärlig. Det hade säkert varit hörvärt alltihop, men i Sommar? Lättlyssnat för dig på badstranden, i hängmattan eller bakom ratten, eller?
Jag förstår att det låter snorkigt, men jag orkar faktiskt inte.
Färjor har jag hunnit med, senast förra året när vi var tre stickande kvinnor som skulle på Strik Bornholm i början på september.
Färjan gick från Ystad klockan aderton om aftonen, och vi åkte i så god tid, så att det var inte klokt så god tid det var.
Vi hann köra små, små omvägar och titta på både det ena och det andra.
Hunna till Småland var det lunchdags, och vi hade ju så gott om tid så att vi behövde inte alls frekventera vare sig Donken eller Rasta. Vi svängde in i den småländska urskogen och hittade en golfbana med lunchservering i klubbhuset och det var så gott, så gott, och fin utsikt och lagom sorl och inte klokt så gott om tid vi hade.
Tills vi inte hade det, utan precis lika ont om tid som vi förut haft gott om den, och nu gällde det att stå på för annars får vi övernatta i Ystad.
C åtog sig körningen och det var tur det. Jag brukar tänka att jag inte är så där rasande dålig bilförare, men jösses amalia, jämfört med C ligger jag i lä. Herregud så den kvinnan kan köra. Fort som fan och mjukt som en näve gröt.
35 mil i ungefär 150 knyck, det tar energi!!
Vid Malmö hamnade vi i rusningstrafiken, men inte hejdade det C, hon stod på, och vi hann till färjan och körde ombord som sista bil, med åtta minuters marginal.
Se det var allt ett riktigt färjebolag det.
Tror inte jag missat såvärst många färjor, tåg eller flyg. I alla fall inte på något minnesvärt sätt. Däremot har jag varit med om att ett flyg missat mig, plus en drös turister som jag var färdledare för. Vi befann oss på tyska atlantkusten. Varje vecka levererade Club 33 (nån som minns?) ett plan fullt med glada ungdomar och tog hem ungefär lika många. Men sista veckan på säsongen levereras ju inga nya gäster och man glömde skicka ner ett tomt plan för att hämta hem oss. Huvudkontoret tyckte att det borde gå att lösa från mitt håll. Och eftersom jag var ung och lite medgörlig gjorde jag det i stället för att ryta i och kräva mitt plan. Det blev en minnesvärd hemfärd med buss, båt och tåg.
Jag känner 1) ingen som har åkt på Club 33-resa 2) ingen som har jobbat för Club 33. Nu är jag jättenyfiken på fler erfarenheter! (Och det ska ni veta: jag trodde i min ungdom att Club 33 var för alla ÖVER 33 år. Eh.)
OT:
Idag har jag köpt te i Katrineholm!
Jo, du känner ju Karin?
Vad finns det för speciellt te i Katrineholm?
Äsch, jag var i Katrineholm och hade möte på Statt, och när jag tog mig en promenad såg jag en synnerligen trevlig tebutik – och då köpte jag 3 hg Earl Grey som jag alltid gör i dylika affärer. Den hette … Galna Gudrun …? … (googlar) … Ah, ”Sköna Gertruds Te & Kaffe AB” och har även internetförsäljning.
Undrar om de levererar till Spanien, här finns inget bra Earl Grey att dricka! Dricker inte alla engelsmän här sitt Earl Grey? Fattar inte … Eller jo, de dricker väl bara öl så klart.
Sitter och funderar på om jag missat något så där som ni gjorde men det har jag i så fall helt förträngt och det får det fortsätta vara.
Passar på att bjuda in båset till mig för att visa vad jag pysslat med senaste tiden. Har en liten tävling och allt!
Så här har dom det hos Tour d’Argent, dit mina tankar går så gärna, särskilt en sån här dag. https://tourdargent.com
Nu ska jag titta in hos Emma, Sss?
Jag har åkt Gotlandsfärja fyra gånger. Jag missade ingen gång, mest för att jag inte körde dit själv antagligen.
Jag har däremot nästan missat tåget tusentals gånger, och verkligen missat åtskilliga. Jag har åkt tåg till skolan hela högstadiet och gymnasiet, och sedan till jobbet under olika perioder i livet.
Kommit sladdande med cykeln och slängt ifrån mig den, sprungit under bommarna och sneddat springande framför loket och kastat mig upp på vagnen. Det var länge sedan, ”skoltåget” hade gamla vagnar som tillät att man kunde hoppa upp på trappsteget och öppna dörren i farten. Det hände mig då och då.
I vuxen ålder, på väg till jobbet, blev jag känd för att i stort sett vara den som signalerade avgång. ”Nu är Magganini här, nu kan ni åka.” vinkade den mänskliga personalen som dåförtiden bemannade järnvägsstationen i Hallsberg.
Ooooh, jag hade gillat lilla Magganini som slängde cykeln och kastade sig på tåget i farten! Jag hade böjt mig ner (ser framför mig att du är en meter lång, vilket du ju inte kan ha varit) och sagt nåt i stil med ”det där var det coolaste jag har sett”.
När jag var liten åkte vi med club 33. Undrar om det var både till Mallorca och till Bulgarien …
Nä, snarare närmare två. Meter alltså. Jag alltså.
Det var aldrig några föräldrar i närheten som såg det där. Jag tror inte att de hade bedömt det som särskilt coolt.
(Men jag ska vara lite ärlig nu. Jag ställde faktiskt nästan alltid cykeln ordentligt i cykelstället vid skoaffären.)
Heja Cessi! Club, club trettitre! Men – som liten? Hur liten då? Jag minns inte en enda barnfamilj från min Club 33-tid. De flesta som valde 33:an var i tjugoårsåldern. Men det kan ju ha hänt saker sedan jag lämnade firman efter några intensiva badortssomrar och vintersportsvintrar. De tidiga Club-resenärerna kanske återkom sedan de bildat familj. Upplägget var liksom rätt familjebildningsvänligt
En någorlunda känd svensk filmregissör som tillhörde kategorin ”born 25 years old” och som 25-åring betecknades av oss lite yngre som en ung gubbe, fick 1980 en plötslig åldersnoja precis innan han skulle fylla 34. Hastigt och mindre lustigt visade det sig köpte han en resa med Club 33. Nu var han som ni kanske förstått inget partydjur ens som mycket ung och researrangemanget passade honom sällsynt illa. Han hamnade på ett hotell som var som ett ständigt pågående diskotek med en resegrupp han inte hade något som helst gemensamt med. Dessutom hade han redan innan resan sömnproblem och diskodunket gjorde inte saken bättre. Han stod ut två nätter, sedan reste han hem igen.
Din kommentar är nästan som en kalenderlucka, Niklas, och jag tror minsann att jagk unde goggla fram vem det är.
Kan man börja längta till kalendern redan?
(Om sju dagar vänder det mot mörker och lindring igen).
Gjusebarnen börjar bli rörliga, de tultar runt i boet. Det syns stor skillnad på den först kläckta och den sista.
Den förstfödda har till och med lite fjädrar på huvudet.
http://tv.eenet.ee/kalakotkas2.html
Det var ingen slump, Ninja.
Någon ledtråd?
Ökenråttan hälsar med en bild på Lille Skotte (via mig), som ju är en fullvuxen karl numera!
https://www.facebook.com/groups/694323784272211/
Fniss!
Karin, jag var fyra och fem år; 1967-68
[…] som jag skulle äta i Stockholm brann inne. Känslan påminde om att missa Gotlandsfärjan eller en tandläkartid eller ett föräldramöte. I tur och ordning: total uppgivenhet, handen för […]