Familjens spanjor må ha väntat på sitt svenska medborgarskap i en halv evighet (han utreds sedan november 2016), men han är så acklimatiserad att det är rent löjligt. Förutom att han ju bor med Tjugofyraåringen sedan 2014, har han
- lärt sig flytande svenska, både i tal och skrift – han kan skilja på de/dem och var/vart
- etablerat sig i basketsverige
- fått fast jobb som lärare på en skola i stan
- börjat plugga till socialpedagog på distans
- som den naturligate sak i världen iklätt sig i en tröja med ordet DRITTSEKK på
- skaffat körkort
- köpt bil.
Och nu är det bilen som tar honom på äventyr.
Bilen väcker uppmärksamhet eftersom den ser ut precis som en basketboll, och nästan alla ungdomar i stan känner igen spanjoren från ett eller annat sammanhang. Kolla nu här.
Först en bild på en basketboll, sedan en basketbollbil. Lika som bär!
Nu, denna fredagskväll kom spanjoren hem till oss – och skulle bara ta Sextonåringen på en 500-meterstur med bilen för att visa hur den kan gasa och svänga (eller nåt). De sjöng och vrålade i flera sekunder på detta vis.
Plötsligt dök två oerhört svartmuskiga (inte på något sätt nedsättande beskrivning, blott och enbart beskrivande) män upp på vägen framför bilen och viftade med armarna. Spanjoren tvärnitade.
– Här? Nu? Är det ett rån? Vi är ju nästan på landet! Jag har ju precis köpt bilen!
– Yeah, this album is dedicated to all the teachers that told me I’d never amount to nothin‘, sjöng Notorius B.I.G. på radion
– Öööööööh, väste Sextonåringen.
– Jag har preciiiiiis köpt bilen, ska de råna mig och ta den redan? sa spanjoren.
– Öööööööh, upprepade Sextonåringen på 16-åringars vis.
– And all the niggas in the struggle, you know what I’m sayin’? It’s all good, baby baby, fortsatte Notorius B.I.G. på radion.
– Hjälp, stäng av musiken! Den här texten är inte bra just nu. Jag går ut. Vi får se vad som händer, sa spanjoren och öppnade bildörren.
(Inom parentes … detta har jag ju bara fått berättat för mig av två grabbar med röda kinder och uppspärrade ögon, men jag lovar att jag inte överdriver. De oerhört svartmuskiga männen kan här ha hört ”And all the niggas in the struggle” och därav dragit vilken slutsats som helst.)
– Hallå, hallå, brooor, kan du hjälpa oss? sa en av de jättesvartmuskiga.
– Eh? sa spanjoren.
– Broooor, vi har … vi kan inte … vi har inte … batteri! Död!
– Död? sa spanjoren, tog sig åt hjärtat och tänkte lite på sina ömma föräldrar i Spanien.
– Bilen! Brooor, bilen!
Här har vi alltså två nattsvarta män, en spanjor och en i sammanhanget väldigt liten Bergman. Alla var osäkra på vad som komma skulle, alla försökte hitta rätt i talet och språket och … plötsligt löste sig allt.
– Men Mister! Mister! Det är ju Mister! sa en av de svartmuskiga och pekade på vår spanjor eftersom han ju är lärare på en engelskspråkig skola där lärarna kallas Mr. och Ms.
– Nämen hejsan! sa vår spanjor efterom han i den svartmuskiga då kände igen pappan till en av de få elever han har blivit tvungen att relegera.
– Mister! Mister! Batteri!
– Ja! Vi kan hjälpa er!
– Bra, bra brooor! Batteri!
Här vidtog nu stor förvirring eftersom
- spanjoren inte hade den blekaste aning om vad man gör med startkablar och bad Sextonåringen öppna handskfacket där manualen ju borde ligga
- de sextonårige Bergman i passagerarsätet inte visste vad ”handskfack” var
- samma Sextonåring inte kunde lista ut hur det där ”handskfacket” skulle öppnas
- spanjoren sedan inte ens med manualens hjälp kunde lista ut hur motorhuven skulle öppnas.
De två svartmuskiga visste däremot precis hur allt skulle kopplas, och vips, startade alla bilar, alla bilmanualer lades tillbaka i allas handskfack och vår spanjor kunde lugnt och säkert köra hem till Gula Huset med Sextonåringen för att där intaga världens godaste köttfärssås.
Epilog:
– Ni stängde väl av motorn när ni kopplade på sladdarna?
– Näe. Ska man det?
I bakgrunden hörs i detta nu Notorius B.I.G.:
”Way back, when I had the red and black …”
Han sjunger om kablarna … väl … va?
Ja, startkablar ska man inte leka med hur som helst. Det far ström kors och tvärs igenom tråden.
Otaliga är de gånger jag var tvungen att telefonera Salig Maken för att fråga om rätta kopplingsschemat. Två färger, fyra poler och så nån kabel i karossen, det är inte lätt.
Numera är jag alltså vähäldigt noga med att inte ladda ur batteriet.
https://www.youtube.com/watch?v=Y9aKZZJvB0E
Mäh!
Vem kör egentligen?!
Och om det är 16-åringen så ska han väl i allsin dar inte filma samtidigt?
Eller är filmen spegelvänd?
Eller har han köpt en högerstyrd bil?
What?
Fast lite kul med låten som illustrerar allt så bra.
Är det normalt att utredas i två år?
Har han kollat att hans ansökan fortfarande finns?
Låter konstigt tycker jag som inte vet något om branschen alls.
Haha, jag tänkte inte ens på det – klart att det måste förklaras; filmen där spanjoren vrålar vid ratten är spegelvänd för at Sextonåringen filmade den i Snapchat.
Cecilia N:
Det är komplett oooooonormalt att utredas i två år. Vi kämpade ju även med att han skulle få ett svenskt personnummer i nästan två år – men fick bara svaret “det tar tid”, fastän andra personer med samma bakgrund och ursprung inte hade några som helst vänteproblem. Han kontaktar Skatteverket varje månad sedan november 2016, men de säger bara att han måste ha tålamod.
Tålamod is really not our middle name, så snart måste nog nån av oss gifta sig med spanjoren.
Förekommer relegering i dagens skola, eller avsåg du att skriva något annat?
Vad händer om man JO-anmäler?
Är det kört då, eller får de lite eld i baken?
Fast det är ju roligare med bröllop …
Varför i hela friden ska man stänga av motorn när man kopplar in startkablar?
Hilarious!👍🏼
Tänk, jag trodde att det var en bra försiktighetsåtgärd, PK!
Lotten, det kanske det är, det har jag aldrig tänkt på. Men om den som du ska hjälpa har ett riktigt uttömt batteri så kommer det att börja suga ur ditt batteri så kraftigt att ditt batteri inte klarar av att starta din bil. Ditt batteri laddas ju bara när motorn är igång.
Skälet till att motorn ska vara avstängd när startkablarna kopplas in är väl detsamma som gör att den sista anslutningen vara den som går till jord i den “sjuka” bilen, nämligen för att minimera risken för uppkomst av ljusbåge vid det fungrande batteriet. Eftersom det kan bildas knallgas vid batteriet under laddning vill man inte ha någon gnista/ljusbågevid det. Risken är liten, men reell och rekommendationerna ser därför ut som de gör.
Jag vidareskickar genast din kommentar till vår spanjor, Båthuspernilla! (Och fortsätter prompt att lyda direktiven, PK!)
Fanns det inte kommentarer från Ökenråttan här för en stund sedan? Misstiskt.
Och vad ha Brid druckit … Lugn, förklaring kommer.
Ibland händer det sig som så, att kommentarer önskar sig borttagna på grund av formuleringsproblematik. (Ja, precis som det låter är det: kommentarerna har ett eget liv! De talar till mig och jag lyder! Basta, ba!)
Åkej. När jag skrev senast hade jag inte druckit nåt särskilt (mest te). Därefter ett par centiliter g-n med Schw*pp*s Lemon och 1½ glas rött vin. Sen sov jag gott.
Frågan från igår 8:46 kvarstår.
Jo, Brid, det var så att jag skrev ungefär att om två personer är kära i varann och sammanbor och tänker sej att båda sakerna ska fortgå till tidens ände, evad som kommer på, då rekommenderar jag dom att gifta sej. Att ingå äktenskap är att få ett fixt och färdigt avtal där juridiska och ekonomiska händelser kan lösas på ett genomtänkt sätt. Det finns regler om sambor men det blir mer som äktenskapsregler light och varför go for second best, som Madonna säjer. Äktenskap kan ju upplösas, om så önskas.
Ibland får jag intrycket att äktenskap betraktas som nån gammal relikt, “inte behöver du och jag några löften och ceremonier, älskling”. I dag verkar även dyrbara påhitt som att gå ned på knä, vifta med en fet diamantring och fråga den person man redan bor ihop med om den vill gifta sej med en, vara brukliga. Att gifta sej är enkelt: ett par, en vigselförrättare och två vittnen – c’est tout.
Mitt förra inlägg lät så uppmostrande, så jag bad Lotten radera, eftersom redigeringen inte funkat.
Redigeringen och lite annat kommer jag att lägga krut på nästa vecka, så sedan kommer man att kunna skriva jättefel och ändå korrigera!
Jag säger också det: det är enkelt att gifta sig. Hade jag kunnat prata med mitt 27-åriga jag hade jag sagt “gör det enkelt!” – även om bröllopet och festen blev alldeles förtjusande, var det jäääääävligt jobbigt!
Lille Maken och jag gifte oss på Rådhuset och hade med oss varsin kompis som vittne. Sen åt vi lunch med vittnena och avflög därpå till Paris på lite bröllopsresa. Detta tilldrog sej för ungefär hundra år sen.
Nyfiken i en strut undrar om vittnena som var era kompisar (och förmodligen noggrant utvalda) finns kvar i vänkretsen?
(De vänner som vi hade 1991 träffar vi nästan aldrig numera.)
Vi gifte oss under flaggstången utanför föreningens stuga i sällskap med groomens båda grabbar, mina föräldrar och min kompis prästen. Sen åt vi en bit mat. Om det hade dykt upp fler föreningsmedlemmar hade maten nog räckt till dem också, men det kom inga den dagen.
Vittnena har varit här på bröllopsjubileumsmiddag, till exempel! Den ene har flyttat från stan men den andre finns kvar.
Se där!
Så … om vi skulle ta och gödsla just detta kommentatorsbås med råd till alla som i dagarna funderar på att gifta sig – men inte pga. brudklänningens skönhet eller presenternas omfång utan bara för att signalera “jahapp, nu är det vi som slår ner bopålarna ungefär här, så det så” … Vad ger ni för råd?
(Jag låtsas som om jag inte har två giftaslystna barn i 24- respektive 26-årsåldern.)
Råd: man behöver inte krångla till det så mycket. Man kan gifta sig och ha en liten minibjudning för familjen (den blir ju större om man har många syskon, förstås) och sen ett knytkalas när alla kompisar har hört talas om nyheten och undrar varför de inte blev bjudna. Eller man kan ha knytis på en gång. Eller man kan bjuda på fest, helt enkelt, och berätta när alla har kommit att vi gifte oss i förmiddags, kul att ni är här! Eller man kan låta bli att fira alls, men det är ju trevligt att ha en anledning att fira.
Naturligtvis kan man köra X00 000-kronorsvarianten också, med inbjudningar månader i förväg och en klänning som kostar mer än bilen och presentpåsar till alla gästerna och inhyrt band och flödande champagne, men man blir inte mer gift för det. Och om man ska planera festen femton månader i förväg riskerar man att a) bli less på det hela innan och/eller b) bli hysterisk om den stora dagen kommer och blommorna till bordet levereras och är orangegula istället för guldgula. Eller nåt. För att inte tala om att det alltid finns någon i bekantskapskretsen som inte klarar flödande champagne utan att börja uppföra sig otrevligt. Med vänlig hälsning, en som aldrig har ordnat någon stor bröllopsfest.
En lagom fest är alltid på sin plats. (Vad som är lagom varierar och kan beslutas från fall till fall)
För egen del firades 34-årig bröllopsdag förra fredagen tillsammans med de två andra par som gifte sig samtidigt och tillika var varandras vittnen. Den gången firade vi tillsammans med ståtlig middag på lokal och teaterbesök (på scen bla. Ulla Skoog).
Jubiléet firades med ståtlig middag och teaterbesök (konsert på Stadsteatern i Göteborg med Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band spelad av Pepperland. På scen, som kvällens gäst … Ulla Skoog!)
Vavavava, HK, var Ulla Skoog med på scen både förstgången och på jubileet? Det är ju jättekul! (Vi och alla gäster klättrade upp i Nimis när vi gifte oss. Det kanske vi ska göra igen till 30-årsjubileet om tre år?)
Salig Maken och jag gifte oss på en båt ute på Riddarfjärden, på min födelsedagsfest, till gästernas oerhörda häpnad. Inget bjäfs, vanliga finkläder och en präst.
Maken visste ingenting förrän han ställdes inför fait accomplie.
Ett av mina finaste minnen.
Får man önska sig ett poem med orden präst, fest, bjäfs och kanske … gläfs?
Poemen kommer när de kommer, så det kan jag inte lova.
Salig Maken inspirerar inte till allmänna poem än.
Jag brukar råda blivande brudpar att oavsett hur de har planerat dagen försöka stanna upp och känna in det som händer. Dagen går så himla fort!
Och glöm inte bort att äta! Både jag och kära hustrun var svimfärdiga strax före kyrkan, och fick räddas med en baguette som mina föräldrar lyckligtvis råkade ha i väskan.
CtLDPT: Är dina päron släkt med Muminmamman? Väskan full med allt som behövs.
Hi hi. 1984 när vi gifte oss, var det “Med tvättad hals” – Vysotskijs sånger med Fria Proteatern där Ulla Skoog var med. Och i förra veckan i Gbg var hon gäst för kvällen hos Adde Malmberg, som skötte snacket mellan låtarna från det legendariska Beatlesalbumet.
Hon hade förstås ingen aning om oss varken då eller nu.
Ökenråttan: Nej, det var nog mest tur att deras färdkost inte hade gått åt.
Var får man förresten tag på en tröja det står DRITTSEKK på?
Överallt, Christer!
Aha, Skam! Det borde jag kanske ha gissat. Har dock inte följt den serien, får skylla på det.
Lyllos, Christer!
Då kan du kolla alla fyra säsongerna på raken.
Lyllos, som sagt.
*Hahahahahaha!* eller *jajajajajaja* om du visar spanjoren.
Och vad har en spanjor frivilligt att göra i Sverige….?
Han spelar basket och pussar på vår dotter! (Och spelar gitarr, diskar mina kastruller, undervisar barn, sprider glädje samt förgyller lifvet för i runda slängar 500 personer varje dag.)