Jag vet inte när jag var utomlands senast. Minns inte! Det kan ha varit 2019. Fast egentligen var det nog på basketresan till Spanien sommaren 2018.
Hur som helst klev jag upp i ottan för att äta frukost på tåg – en frukost som var nästan plastfri!

I detta nu sitter jag på tåget mot Köpenhamn efter att ha snabblandat i Lund och levererat vår största resväska till Nittonåringen, som plötsligt fick behov av täcke, kudde, matta, tavla, vinterkängor och annat där han ju bor i sitt kala studentrum.

Imorrn ska jag på begravning (för NE-chefen Christer Engström) norr om Helsingborg, sedan ska jag frottera mig med polare, kompisar, vänner och de tre numera skånska barnen.

Vill ni ha några bilder från utlandet? Okej, jag uppdaterar senare – där jag går längs det blott en kilometer långa Strøget!
Varför åker jag till Danmark? Jo, jag har under en månad ungefär frossat i massa danska tv-serier, där jag inledde med den 20 år gamla ”Mordkommissionen”, fortsatte med ”Brottet” och nu knyter ihop säcken med ”Borgen”. Oavsett story, mord, brott och förbrytelser, så har någon politiker alltid lagt näsan i blöt eller rentav begått rysliga ruskigheter. Jag är SÅ förälskad i det danska språket och mentaliteten!
Och så har jag ett uppdrag att fotografera ett visst hus där en viss konstnär satt och ritade vissa speciella teckningar en gång i tiden.

Kl 13.05
Alla cyklar, alla röker och påfallande många har munskydd. Väldigt många kvinnor har en ENORMT TJOCK kappa på sig.

Kl 13.30
Jag satte mig ner på en uteservering (med eldvärmare). När jag väntade på maten gick en i personalen rakt över gatan och levererade mat i en papperspåse till korvmojen som stod alldeles intill!

Kl 13.32
Jag köpte en öl!

13.59
Jag har redan ont i fötterna. Men kolla vilken snygging!


15.15
Danskarna vet hur man gör en julgransinstallation.

15.25
Men danska konstnärer är fan lika knäppa som alla andra konstnärer.

15.45
Jag gick på en trottoar, men fick tvärstanna eftersom ett parti ved plötsligt tornade upp sig. Vabaha? Jag tittade och tittade, såg mig om, läste på följesedeln – men förstod ändå inte hur detta kom sig.




Kl 15.01
En vettvilling har ställt sin bil med stora högtalare mitt på en gata. Högtalarna brölar att man sa säga nej till vaccin. Runt bilen står fem poliser och skakar på huvudet. Journalister tar bilder. Folk stannar och skakar på huvudet och tar bilder. Ungefär 100 meter bort ringlar kön till vaccineringslokalen i flera kvarter.
16.22
Puh. Vilken stress! Plötsligt upptäckte jag att mitt tåg hem till Skåne skulle gå från det förhatliga spår 26, som ligger halvvägs till Sverige. Man måste springa längs en hel perrong, uppför en trappa, över två cykelbanor och en bilväg utan övergångsställe och sedan nerför en trappa för att komma dit.

Såja, nu har ni varit med mig i Köpenhamn! Nästa gång åker vi till … Nederländerna kanske?
Jag håller på att se om Borgen nu. Vilket underbart tempo, det hade jag glömt! Tog tre avsnitt, sedan svär man automatiskt på danska, det blir så mycket mer kraft på det.
Åh! Hej PGW! Jag såg din (?) bil i går morse, och tänkte förstås på dig. I alla fall var det din bokstavskombination på reg-skylten. 😉
Älskar danska deckare. De är bäst på det. Missa inte morden i Helsingör., Anna Pihl, Vit sand.
Resa, ja. Det kan man kanske göra någon gång igen.
Var det gruckens faders boning du skulle fotografera?
Hej Christine! Ja visst var det min bil, jag betraktar alla med rätt registreringsskylt som mina 🙂
Men så många nya kommenterare! Örjan, var e’ru? Säj hej till Birgitta och Christine.
Åh, nu längtar jag till København! De där små dosorna kanske har med AirBnb-lägenheter att göra? Vilket vackert hus och vilken vacker innergård – det är så förtätning av städer ska se ut när vi bygger nytt!
Kors i røven!
Vad kul, här var det livat, här var det glatt! Välkomna allihop!
(Just nu ligger jag och nyser i en gästsäng i Lund. Måske er jeg bare lidt allergisk.)
Var det rätt tåg? Det var väl det eftersom du är i Sverige och nyser.
Det är kanske olika tågnummer i olika länder, men det görs ju inte så tydligt för resenären.
Köpenhamn är en trevlig stad. Där finns ju Eva Rosenstand och Clara Waever och smörrebröd på Hovedbangaarden. SG och jag satt på en uteservering nånstans i centrum av stan. På menyn fanns queneller. Vi tyckte det skulle bli intressant att
jämföra danskarnas sätt att laga till dem med hur fransoserna gör.
Så vi beställde det.
Vid bordet intill satt en svensk familj och diskuterade vad de skulle äta. SG som ju aldrig var rädd att kontakta ”främmat fôlk”, rekommenderade samma som det vi skulle äta.
Så gick tiden, maten kom in och det var faktiskt underbart gott. Bordsgrannen fick också sin mat. När alla började hugga in på maten hördes en ljudlig karlstämma: ”Det är ju fiskbullar, näe fy det kan man ju f–n inte äta!”
Hmm, konstig konst sa du, Lotten.
Samfundet S:t Eriks årsbok damp just ner. Behandlar postmodernismen. Jag citerar:
Inom den samhällsvetenskapliga forskningen var postmodernismen ”orienterad mot metoder som fokuserar på marginaler och gränser, sätter strålkastaren på det unika, koncentrerar sig på det gåtfulla, dunkla, förbryllande och sätter värde på det som inte kan återges […] utgår från metoder som mångfaldigar paradoxer […] frågor som var och en sporrar till en oändlighet av svar, snarare än metoder som fastställer eller lägger tillrätta för en lösning.” Rosenau 1992. s. 117.
Va säjs? Vad jag längtar efter den kommentar som Skogsgurra skulle ha gjort.
Och att dom satte det avslutande citattecknet efter meningens slutpunkt i stället för före kan jag inte ta nåt ansvar för.
Men tror jag inte minsann att ÖR just har återupplivat den fina gamla båsistiska traditionen med fantastiska motiveringar som vi glömde bort inför årets nobelpris!!!
Jag har nog aldrig förstått postmodernismen, jag är mer ett barn av postbrutalismen, för att inte tala om betongbrutalismen.
Betongbrutalism, speglar materialets inneboende kamp mot ett fjättrande uttryck, vars mål är att undertrycka den råa styrka som speglas av betongens tilltagande gråhet, mot en bakgrund av det demolerade brott som krävs för skapandet av den nya insikt som inte blott leder till handling utan även förstärker och genomsyrar de betongbrutalistiska egenskaper världen eftersträvar.
Ja, nu kanske nåra tycker att jag är en rå typ, men Ninja, jag tror inte att SG hade kunnat säja det bättre.
Äsch, sade hon medan hon kråmade sig i rampljuset och lapade i sig berömmet.
Ökenråttan skrev: ”Och att dom satte det avslutande citattecknet efter meningens slutpunkt i stället för före kan jag inte ta nåt ansvar för.”
För detta påpekande får du ett stort A med guldstjärna!
(Ja, det var förresten rätt tåg. Enligt konduktören [som ju inte heter konduktör längre] får tågen inte ha svenska nummer i Danmark, men å andra sidan får de inte ha danska nummer i Sverige. Listigt. Jättelistigt och informationstekniskt fulländat. [؟])
Och en sann triumf för det nordiska samarbetet.
Trevligt – mitt favoritland, jag hoppas själv komma dit innan de stänger igen, smittan ökar som bekant.
De verkar inte ha haft någon motsvarighet till vårt rivningsraseri av småstadskärnor på 60-talet. De har däremot en hel del ”rekordårsbyggen” utanför storstäderna, områden som ofta klassas som ghetton och nu genomgår upprustning. Sköter man sig så blir man avghettofierad. Öht har Danmark en helt annan syn och lagstiftning när det gäller boende och arkitektur än vad vi har. Detta har jag lär mig av det eminenta programmet Hammerslag på DRTV , rekommenderas, deras play funkar här (med dansk text, dårå, så vinnande esom deras siffror är omöjliga att lära sig)
Och hur ska det gå med fopollen undrar jag nu. Får Den Gamle vara med tro?
Den Gamle är med! (MEEEEEN: jag sitter på tåget och får inte fram nån fopollsbild fastän jag har abonnemang. Nu får ni gärna hjälpa mig om det händer nåt kul, för jag får inte ens igång sportradion!)
Flipperspel framför Georgiens mål, tre lägen, blev inget. En minut senare ett par lägen till, blev inget heller. Suck.
Jag fick in radion i några sekunder, och då konstaterade kommentatorerna att varken Isak eller Zlatan är bra passningsspelare. Alla affärsgubbar runtom mig ryckte till när jag fnös ”pfaaah” åt det påståendet.
(Jag åker i förstaklass och det är ett jädra slipsgubbetjatter. Och småbarn som skriker. Jaja, det är klart att även småbarn ska få åka förstaklass [i synnerhet deras mammor], men det här med ”lugn avdelning i andra klass ”kanske faktiskt är att rekommendera fortsättningsvis.)
Det händer grejer hela tiden och jag hinner inte skriva ju. Allt som oftast skjuter svenskarna mot mål, vanligen rakt på målvakten. Men nyss höll Georgien på att göra mål i stället.
Paus. Det borde vara typ 3-0 till Sverige men inga mål är gjorda alls.
Sådärja. Nu kom det, kontringsmålet. 1-0 Georgien alltså. Ca 60 min.
Och precis när jag fick in radion igen (alldeles, alldeles nyss) skrek alla kommentatorer MÅÅÅÅÅL i tio sekunder – och så var det Georgien som gjorde mål!
Det känns ändå lite bra att jag slapp se det. Sverige leder med 15-3 i målchansstatistiken, säger de nu. Men vi ligger ändå under.
Tack Magganini! Det känns tryggt att veta att du är med mig!
Nu kan vi gå hem. 2-0 Georgien. Inte särskilt tryggt.
Vad övrigt är är tystnad.
Det skulle ha varit ett komma där.
Fast denna bittra fopollsförlust (som jag ju bara hörde brottstycken av) är så irriterande att ett saknat kommatecken bleknar i jämförelse.
Glöm detta dystra. med fopollen. – Åter ill Köpenhamn. När yngste sonen var ung advokat skickades han ner att tjänstgöra vid byråns danmarkskontor. Han passade på att bjuda ner päronen och hämtade oss vid Kongens nytorv dit vi anlänt med tunnelbana från flygplatsen. Vi traskade iväg med våra rullväskor och plötsligt dök gossen in på en liten tvärgata (Lövstraede, fast jag ids inte leta upp en danskt Ö) och sen in på just en sån där bedagad bakgård som Lotten visat exempel på. ”Milde himmel, hur bor den stackars pojken”, tänkte vi och kånkade fem trappor upp, ingen hiss. – Gossen hade en charmant lya i modern dansk design, två sovrum, kök och stort vardagsrum i ett och all komfort, Och arbetslivet håller ett lägre tempo i Danmark. Råttungen hade inte varit där nere särskilt länge förrn han begärde att få ner sin smoking. Hans uppfattning är att för danskarna går sällskapslivet före arbetslivet. Deadline verkar dom inte veta vad det är. Avspänt.
Kanske är vi alla innerst inne danskar? Avspända och fryntliga samt oartikulerade?
Ja, nu glömmer vi fopollen. Imorron är en annan dag. Och här sitter jag och är enögd eftersom jag stoppade in ett helt handdukshörn i ett öppet öga alldeles nyssens. Vofför gör jag på detta viset?
De danskar jag gör affärer med vet exakt vad deadline är. Åtminstone vad gäller mitt arbete. Men det är förstås en internationell firma, eller åtminstone interskandinavisk.
Vad trevligt att få en riktig rundtur i Köpenhamn! På den tiden när jag jobbade med nordiskt samarbete (allt är mitt fel – förlåt!) åkte jag till Köpenhamn ett par tre gånger i månaden. Förgäves försökte jag förklara för avundsjuka kolleger att det innebar extremt obekväma arbetstider (upp fem på morgonen, hemma i bästa fall åtta på kvällen), ohälsosam arbetsmiljö (det röktes mycket i Danmark, även under möten) och extrakostnader för barnpassning (ensam som jag var med två barn). Av Köpenhamn såg jag ingenting, eftersom luncherna serverades i mötesmiljön och i övrigt var det snabbast möjliga väg från och till flygplatsen. Men det ser ju riktigt trevligt ut i Köpenhamn, mange tack før turn!
Karin, har du danskt tangentbord med hem från Köpenhamnssejouren?
Vad sonen förbluffades av var att man på köpenhamnskontoret lugnt reste sej från bordet vid kontorstidens slut, gick ned på hörnet och drack lite öl innan man gick hem, även om det fanns ärenden som skulle vara färdiga i går. Inget jäkt! Här hemma jagade dom livet ur de unga nya på byråerna för att det skulle gå undan med fallen och tidsplaner hållas.
Det var bara för en tillresande småbarnsmor som det var stressigt i København. De danska kollegerna gick säkert och tog sig en lille en på Snapsetinget efter mötena. Och kanske de finska, norska och isländska deltagarna också, eftersom de bodde kvar på hotell och reste hem i lugn och ro nästa dag.
Men oh nej ÖR, inte snodde jag med mig ett danskt tangentbord; så kan man väl inte behandla ett broderfolk (systerfolk? syskonfolk??)! I stället brukar jag chansa på att ”alt” fixar allt (på min Mac) och i det här fallet är det bara att trycka på ”alt” och ”ö” så får man ”ø”.
Här, Økenråttan, får du några øøøøn. (Precis som Karin säger: vid tvivel och undran – tryck ner alt [eller option] först, [alltså tangenten nästnäst till vänster om mellanslaget] och sedan nån valfri tangent. Under sker. Kolla här bara: ø æ π ® ∂ ß ç ‹ › ü.)
Vad övrigt är, är lugn. Fopollsmatchen är glömd, jag har tvättat lakan (MER ATT MANGLA!), ätit pizza, moffat chokelaa, druckit riktigt dåligt rödtjut och rökt en cigg.
(Well, kanske inte det sista dårå. Tyckte bara att det passade in.)
Ja, nu övergår jag som vanligt till nåt helt annat. Kom just hem från mingel med Sveriges läromedelsförfattares förbund. Medlemmarna har alla skrivit böcker som används i undervisning . Ett trevligt gäng som träffas IRL på årsmötena. Nu har det, for evident reasons, varit uppehåll med sånt. Det började med lite tal och musik och sen fick vi lite mat och dryck och slog oss ned vid små bord. (Väldigt vad allt var lite och smått här.) Jag, gamla bloggkompisarna Bloggblad och superläraren Eva samt förbundets vice ordförande Pia samlade oss (sig?) vid ett bord.
En för mej dittills okänd liten dam (denna beskrivning betyder bara att hon inte var purung; none of us are) anslöt och hälsades entusiastiskt välkommen av B, E och P som kände henne sen förr. Plötsligt dök en karl upp och slog sej ner vid bordet. Och började prata. Om förlaget som ger ut hans böcker, om hur hans ämne, historia, behandlades av förlagsredaktörerna och blablablablablabla. Men snälla nån! Det väl alla att varje författare anser att förlaget inte gör tillräckligt för just dens bok. – Som en självklarhet tog han alltså över bordet och pratade på om nåt som på ett flagrant sätt var hans upplevda, personliga problem. VARFÖR? Det här är ju inget unikt. Hur kan karlar på ett fullkomligt självklart sätt ta sej rätten att kliva på, sätta igång med sitt intresse och tycka att det är helt OK? Han är ju långt ifrån ensam där.
Åh vad jag är trött på detta. Det hade framgått att den lilla damen var gift med
denna självcentrerade pratkvarn . Så jag frågade vad HON skrev om: historia. Och då frågade nån ”Hur gick det nu , blev du fälld för spioneri, eller …”. VABA! Nåväl. Lilla historiedamen har alltså forskat hos SÄPO, Stasi och i dylika arkiv och plötsligt var det fråga om hon hade bedrivit spioneri genom sitt författande! Spännande! När vi skildes sa jag till pratkvarnen att det var trevligt att träffa honom och hans Bond-brud. Han såg ut som ”VADDÅ”. ”Ja, hennes spioneri och så där.”
Gonatt.
P.S. Hon hade blivit frikänd. D:S.
Det som är allra jobbigast med sådana där karlar är att man måste fundera på om man ska drämma till med en dräpande replik som får tyst på dem, eller om man ska vara tyst och lida eller om man ska ignorera dem och fortsätta konversationen som pågick innan de kom.
Men allra mest trött blir jag av känna att jag återigen måste uppmostra vuxna karlar som beter sig som Guds gåva till mänskligheten.
Det är ju inte så att man inte kan komma på fjorton bra repliker, men varför måste jag?
Jag skulle gärna ta emot några dräpande repliker att ha i bakfickan, Ninja!
(I vanliga fall höjer jag gärna min röst och tar över, men som i Ökenråttans flagranta exempel blir oftast jag alldeles förstummad.)
Nyckelbehållarna är som oftast relativt temporära och till för att hjemmehjælpere (till sjuka eller äldra) kan komma in. På störra portar är de permanenta för att brandkåren kan ta sig inn.
Och ja, i Köpenhamn har det inte rivits särskild mycket. Men andra danska städer moderniserades vållsamt på 60talet. Odense har tx väldigt lite gamla byggnader kvar (och det hade varit ännu mindre om inte ett av dem råkade vara H.C. Andersens hus…).
Åh så trevligt med en dansk i båset!
Vad säger ni … är ni sugna på lite fotbollsreferat ikväll kl 20.45?
Ja tack, det är man alltid sugen på. Jag vet inte om jag törs titta själv i dag. Men förmodligen finner jag mig göra det. Då kan det vara bra att ha kommentarerna att lägga ögonen på och lugna nerverna och gaska upp sig lite emellanåt.
Men om det bara är jag som är sugen så … Inte bara för min skull om jag får be tack så mycket. Du kanske kan få vara ledig och ge dig själv hän för en gångs skull.
Ånä! Här rapporteras för fullt!