I morse gick jag upp i ottan för att (för nöjes skull) hålla Tjugosjuåringen sällskap vid en magnetröntgenundersökning i Västerås. Hon har antingen ärvt mitt dåliga knä eller smittats av mig … eller bara spelat för mycket basket.
– Egentligen heter det inte magnetröntgenundersökning utan undersökning med magnetkamera, förklarade jag i bilen.
– Usch vad det regnar! sa Tjugosjuåringen som inte är förtjust i bilkörning.
– Magnetkamerans funktion har inget med röntgenteknik att göra, fortsatte jag.
– Mmmm. Om man får vattenplaning ska man släppa pedalerna och ratten.
– Ratten?
– Nej, asså, man ska inte svänga. Hålla ratten sti…
SPLOOOOOOOSCH!!!!
Bilen dränktes plötsligt av en sjö – eller vatten från 100 fyllda badkar! Men vindrutetorkarna gick på max och plötsligt såg vi framför oss igen. Det var bara en monsterlastbil som hade kört ner i en gigantisk pöl och tryckt upp allt vatten på oss.
– Jag dog nästan!
– Ja, jag med!
Att vi inte kan röntga (nu säger vi att det heter så) knäna hemma i Eskilstuna beror på att köerna är långa och all drop in-röntgen har ställts in pga. pandemin. (Pandemin som tydligen inte finns i Västerås.) Bilfärden tog en timme, men väl framme möttes vi av gigantiska skyltar som berättade att drop in-avdelningen på detta ställe hade stängts ett år tidigare. Och att vi istället skulle åka västerut i 20 minuter – tillbaka mot Eskilstuna.
– Jag begriper inte varför ni skickas hit, vi säger till gång på gång att vi har stängt! sa en förtvivlad röntgensköterska som intensivt beklagade att remissinstansen vägrade förstå.
Nåväl. Framme på rätt ställe på ett industriområde med nybyggnationer i alla riktningar, laddade Tjugosjuåringen ner den 237:e parkeringsappen i sin mobil (morr, grrr, mutter, blä) och så småtrippade vi i regnet mellan vattenpölar, grävmaskiner och små barn som var på väg till nån skola i denna mystiska röra.
Inne i röntgenbyggnaden gick vi i en långlånglång korridor där man byggde och hade sig i vartenda litet skrymsle och i varenda jättelokal och i varenda liten vrå. Vi blev så chockade av upplevelsen att jag inte ens kom mig för att spela in ljudet – så ni får tänka er hur det kändes.
Framme vid själva kliniken möttes vi av det sedvanliga information overload som gäller vid många vårdinrättningar numera.
Lappen längst upp till vänster lade vi inte märke till, så vi gick in båda två: trötta, ljudkänsliga, blöta som två gamla disktrasor och förtvivlat tryckande på den förnicklade parkeringsappen som inte ville ta emot det 12-siffriga bankkontonumret.
– Hej! Välko… oj, är ni i sällskap? Nejnej, du får inte …
Receptionisten pekade på lappen som vi hade missat:
– Jag ska strax gå, men vi behöver hjälp med parkeringsappen, för d…
– Nej, men ta den andra, den rosa appen istället.
– Men på parkeringen stod det att man skulle ladda ner den blåa appen.
– Ja, men den rosa funkar lika bra. Men inte den gröna. Och inte den gråa. Den röda vet jag inte. Finns det inte en gul också?
– It’s a parkeringsappsdjungel out there, sa jag.
– Ja. Galet. Men nu måste du gå ut.
Jag satte mig utanför kliniken – i korridoren med BBBRRRRRRRR PIPIPIP PANGPANG – och tänkte att det ju var lustigt att jag satt där i detta buller, medan Tjugosjuåringen ju låg i en magnetkamera där det dunkar och smäller nästan likadant. Så tog jag fram en tjock bok och satte mig att läsa.
Efter två ynka minuter kom den nyröntgade dottern plötsligt ut från kliniken. Förvånad, besviken, arg, blöt, fortfarande ljudkänslig – och nu även förvirrad:
– Det var vanlig röntgen! Dom tog en bild när jag stod upp och så var det inte mer med det! Det stod inte magnetkamera på remissen fastän det är det jag ju ska ha! Faaaan!
Vi försökte finna en djupare mening i detta debaclenäste, varefter vi övergick till att försöka se positivt på livet, men det enda vi kom på var att det ju var bra att det fanns värme i bilen. Nästan tre timmar efter avfärden var vi hemma igen – levande trots att vi lastbilsdränktes flera gånger. Parkeringen (med den rosa appen) visade sig kosta 12 kr, vilket var en krona i minuten.
– Vad bra att det bara var vanlig röntgen som är så snabb … sa jag försiktigt.
Precis som när man blir felopererad, går vilse, tappar passet, slår sönder telefonen, går på fel tåg, missar en släktfest för att en väska inte har nån ägare på ett flygplan eller när man vrickar foten på en legobit, blir sådana här äventyr så småningom bara en rolig historia.
Men inte än, kanske.
Kors vad mycket band och grejer det finns i våra knän! Nästan lika snårigt som parkeringsapparna. Hoppas 27-åringen får ordning på sina. Knän, främst.
Jag tycker ni har alldeles för lite förståelse för riskkapitalbolagens vinstmarginaler.
Tjugosjuåringen har varit på ett läkarbesök som RKB kan debitera regionen, ett besök på fel röntgenmottagning, som RKB kan debitera regionen. Sen måste hon få ny remiss, via besök eller telefon, som RKB kan debitera regionen, och så småningom ett besök på förhoppningsvis en magnetkameramottagning, som RKB kan debitera regionen.
Glöm inte att rehab drivs av RKB, så det kommer de också att kunna debitera regionen.
Haha, Ninja du har en poäng! Tror även att regionerna skickar saftiga räkningar till varandra bär man råkar bli sjuk och söka vård långt hemifrån. Man får i alla fall göra många fler undersökningar då … Åk långt bort och få akuta knäproblem, så blir det nog både magnetkamera, röntgen och ultraljud. Och näsprov!
Jag har försökt förhandla med vårdcentralen om två minuters tid för att de ska titta i mina öron och se om där finns någon vaxpropp. Har nämligen tid för hörselundersökning och bör då vara fri från sådana. Jag kan mycket bra avlägsna sådana själv med revax*r, men det innebär knackig sömn med örat vänt uppåt, minst en natt per öra, och det vill jag inte ha om där ändå inte finns något att skölja ut. Men se det örat ville de inte höra på hos vårdcentralen (bad pun intended) utan bokade in mig på öronspolning, en vecka före hörselundersökningen. Antagligen tycker de att jag ska behandla med r*vaxör innan, med båda öronen riktade uppåt under natten. Fortsättning följer.
Ja, rapportera Brid! (Jag tycker dock att just vaxproppar är jätteläbbiga, så jag kisar med ögonen när jag läser.)
Ninja: JA! Det är precis så det känns ju! Nu ska jag tillsätta en utredning eller ett journalistiskt grävteam som tar reda på om det här skickaruntstystemet verkligen har någon vettig vinkel.
Off topic: om några timmar har vi ALLA FEM barnen hemma samtidigt för första gången sedan julen 2019!
Idag har jag fått kaffe med påtår, smörgås och kaka med dumlekola i. Alldeles gratis, på kyrkans diakonala frukost. Dessutom blev det både predikan och psalmsång till så jag känner mig andligt förnyad.
Det var fullt med folk och några gentlemen ur vårt samhälles mer slitna befolkning fick också varsin diskret papperskasse med livsmedel samt mackorna som blev över. Man behöver både andlig och lekamlig spis, som bekant.
Fetvadd, Brid, två redijälare tussar med fetvadd så kan man ha r*vax*ör i båda öronen samtidigt.
Vi är åt det rillischösa i dag, Ninja. Själv ligger jag in dialog med Sancta Clara kyrka dit vi vill skänka fina grejor. Det är så trevligt; mejlen avslutas med ett vänligt ”Gud välsigne dig”. Ibland behöver man lite välsignelse, känns det som.
Och du, dom där dumlekakorna, är det receptet från Bloggblad, tror du? Där är det också åt det gudliga: hennes päron var frälsningsarmésoldater.
Jag har ingen aning, det var husmor i kyrkan som hade bakat dem. Men rasande goda, som sagt!
Klara kyrka är fantastisk, de praktiserar verkligen kristlig barmhärtighet.
Även i Rumpdalarna har det regnat duktigt. Inte riktigt lika mycket som i Gävle, men tillräckligt mycket för att fylla båten, både till brädden och bredden. Att ösa den var knixigt och det blåste åt fel håll och inte hade jag några åror … Lite krångligt att förklara så jag ritar i stället.
Rent ergonomiskt är det där ett bakvänt sätt att ösa en båt. Det är mycket bättre att använda en tamp istället för sig själv. Tänk på det till en annan gång, ska du se att det blir mycket lättare för dig.
Jo, Ninja, tanken föresvävade mig. Men då var det för sent.
Det blir lätt så i just den där situationen. Hur blöt blev du?
Om jag själv har ont i ett ben, det ären sak. Men om mitt barn har ont – det är nåt helt annat. Lider med er båda.
I början av september får också jag hem alla barnen (bara två visserligen) för första gången sedan julen 2019.
Vid den tiden hände det sig för övrigt också att jag for regionen runt med sjukresetaxi tillsammans med andra sjuklingar som skulle till andra sjukhus och/eller sina respektive hem. Bra för det mesta vill jag påstå men ibland hade nog anropscentralen i Ukraina dålig koll på geografin i Västra Götaland.
Usch, såna där dagar (allt-går-illa-dagar dårå, barnbesöksdagar är förstås bra) hoppas jag slippa nu. Sitter just nu på ett tåg, som kom som det skulle och avgick i tid. Bra start i alla fall.
Ändringskommittén är i farten! Coronarelaterade konsekvenser! Read all about it!
Nu ikväll skulle vårt basketlag ha kräftskiva, men en av oss (som jag spelade tajt försvar på i måndags) har precis fått positivt covidtestresultat trots dubbelvaccinering. Så vi gjorde som man ju blir rekommenderad vid slika fall och ställde in hela kalaset och åkte och testade oss allihop eftersom vi ingår i smittspårningen. Svar kommer imorrn – och jag som ska på kusinkalas då …
”… har precis fått positivt covidtestresultat trots dubbelvaccinering.” Usch. En till! Hur mår hon?
Men hur har ni det med slemsäckarna, du och lilla dottern? När jag fick ont i ett knä på den tiden då vi åkte utför i alpen, då talades mycket om slemsäckarna när doktorn höll på och tittade . Äckligt, lät det. Hade jag verkligen sånt i knät? Blä.
Hon uttryckte sig så här:
”Jag har varit sjuk i tre dagar och vägar inte tänka på hur sjuk jag hade varit före vaccineringarna.”
Idag skulle vi ha haft stort kalas med 20 personer (tre familjer med numera vuxna barn som umgicks intensivt för 20 år sedan), men så vaknade DDM i morse med halsont och hosta. Vi gjorde ett snabbt coronatest som var negativt, och nyss fick jag mitt testsvar som även det var negativt.
Men vi ställde in ändå! Jag sörjer på insidan, men är stolt över det vettiga beslutet.
Seriösa vuxenpoäng på det beslutet.
Förlåt, jag missade slemsäcksfrågan!
När jag först fick ont i knäna i 18-årsåldern var det ett himla tjat om slemsäckarna. Slemsäcksinflammation hit och dit och en farlig massa aniinflammatoriska piller som gav mig humörsvängningar. Men nu, nej.
Jag ska leta reda på en slemsäcksdoktor!
Det kanske inte är modernt med slemsäckar längre …?
Jag tror att bursa är den nya slemsäcken.
”Okej då”, sa min kompis läkare när kompisen inte gillade att hon hade slemsäckinflammation i axeln ”då säger vi bursit i stället!” Vilket inte hjälpte alls och inte den efterföljande operationen heller, dessvärre.
Det finns ingenting som är så dåligt att vi inte kan göra det sämre med kirurgi, sa ortopeden till mig, och det kanske de skulle sagt till din kompis också?
Ja, oskuret är ofta bäst, som min kompis narkosläkaren brukar säga.
Fortsättning på öronhistorien: jag klev in till den klinik som ska göra undersökningen och frågade om någon där kunde lägga två minuter på att titta efter vax i öronen. Receptionisten öppnade genast dörren till ett rum, och ut kom en dam och lyste in i ena örat och andra örat och konstaterade att där mycket riktigt fanns vax att rensa ut. Det tog kanske 45 sekunder, lika lång tid som det tog henne att resa sig, anlägga munskydd och komma ut ur rummet.
Hm. Ni åkte till Västerås. Fick inte komma in. Åkte till …? Annat ställe i Västerås med annan utrustning?
Jag fattade inte den delen.
Karin. Bilden får mig att tänka på en annan båtösningsfadäs som är en historia i familjen. Av GDPR-skäl lämnar jag inte ut den (nej, det är inte jag). Men omgivningen vid händelsen lyser upp varje gång den kommer på tal.
Jag var också rillischös i helgen. För första gången sedan februari 2020 firade jag mässa med den delen av församlingen. Det var fint.
Nu håller vi på att starta en konfirmandgrupp också. Hoppas på o-restriktioner och därmed läger i höst. Vill bara hoppa och skrika och inte höra när FHM mfl allvarligt påpekar att det nog blir värre igen i höst. Kan inte folk vaccinera sig utan pistolhot så vi blir klara nån gång!
Läskigt med tre dagars sjuka trots fullvaccinering.
Jag träffade en idag som jag inte vet om hen var vaccinerad, men troligen inte: ”det var de värsta två veckorna i mitt liv”.
Och samtidigt blir jag cynisk: vi är på delta. Det finns ett alfabet ända fram till omega …
Cecilia N.!
• Tänk dig en apelsin. Nu lägger du en banan på apelsinen.
• Apelsinen är Västerås tätort. Bananen är motorvägen som ramar in centrum, liksom.
• Tänk dig nu att vi kommer körande frän vänster på bananen. Vi kör på bananen. Brum, brrrum. Oj, vad vi kör.
• När vi har kommit ända till slutet av bananen – nått höger sida – får vi veta att vi har kommit fel.
• Nu måste vi köra tillbaka vänsterut på hela bananen – samma väg som vi nyss kom.
Den nya grenen bananorientering har just uppfunnits av orienterarens fru.
Som jag nämnde i fredags åkte jag tåg, och nyttjade därvid alltså banan, inte banan.
Tåget både avgick och anlände i rätt tid, liksom det jag åkte hem med i lördags. Däremellan besökte jag Liljevalchs och Liljevalchs+, åt utsökt mat från olika världsdelar, sov hyggligt på en soffa, bevistade en vernissage och umgicks med dotter och måg. På det hela taget helt godkänt.
Det finns alltså två lokaliteter med röntgen i Västerås, i var sin ände av en banan?
Den ena hänvisar Eskilstuna till och hänvisar tillbaka till Eskilstuna.
Den andra släpper in folk från Eskilstuna, men röntgar bara med vanliga röntgenstrålar.
Precis så, Cecilia N! Så himla korrekt och vansinnigt dumt!