Hoppa till innehåll

Månad: september 2023

Privatlektion med förhinder

(Känsliga läsare varnas.)

Jag jobbar just nu med att ge privatlektioner i svenska språket. Vi sitter ner, konverserar, letar upp svenska historiska händelser, diskuterar nutiden och dåtiden, kollar på Pippi Långstrump, Fem myror och Fanny & Alexander samt pratar om hur knäppt olika språk funkar. Jag rättar uttal och ordföljd och fokuserar stenhårt på svenskans 17 olika vokalljud trots att vi ”bara” har 9 vokaler.

Idag hade vi lektion kl 09–12. Klockan 08.55 kändes det som om jag hade klivit in i ett spindelnät eller hade ett mystiskt hårstrå som var på rymmen. Eller som om någon kliade mig i nacken med en fjäder. Och krafsade i pannan. Samt mitt på huvudet. Kl. 09.10 och ungefär var femte minut en timme framåt lät jag så här:

– Läs på om Carl & Karin Larsson efters… VAFAN är det som kliar?

– Vad kul att du känner till Nils Holgersson! Den skrevs på en ovanligt modern svenska fö att Selma Lagerl… har jag nåt i ögonbrynet?

– Den svenska grundskolan är inde… men herregud, har jag en fluga i örat?

Med jämna mellanrum ställde jag mig upp och hoppade omkring, skakade på kalufsen, stånkade och klagade. Jag hann inte börja fundera över hormonrubbningar, hjärntumörer eller leversjukdomar eftersom förloppet var så snabbt. Plötsligt slog det mig att jag hade samma känsla i igår kväll, strax innan jag somnade.

– Jag undrar om jag håller på att bli galen! sa jag högt till min elev.

I samma sekund fångade jag någonting på halsen. Mellan tumme och pekfinger höll jag i ett litet djur som jag inte kände igen. Jag klämde till lite för att skadeskjuta monstret, och lade den på bordet mellan mig och min elev.

– HUH! sa han.
– Bläää, sa jag som vanligtvis inte alls äcklas av småkryp.

Hjortlus, älglus, älgfluga och till och med hjortlusfluga har den kallats. (CC BY-SA 3.0)

Då började den släpa sig framåt mot mig. Förmodligen hade den rynkad panna och ilsken blick. Den kanske kastade ur sig okvädinsord. Jag klämde då till den ordentligt så att det sa SPLATT och massa rött blod sprätte ut på bordet.

Jag tog fram mobilen.

Resten av lektionen gick utmärkt.

Hjortlusflugan bor alltså på levande hjortar och galopperande älgar, men ibland flyger den fel och landar på människor. Den kravlar omkring, tar ett bett, suger i sig blod och vänder sig sedan om och sliter av sig vingarna och byter i samma stund namn till Herr Hjortlus. Därefter kryper den omkring och irriterar så mycket den nånsin kan, och är oerhört svår att nappa tag i. Dessutom gör den det på mig alldeles i onödan eftersom mitt blod – och alla andra människors blod – inte går att livnära sig på.

Måndagen fortgick som den plägar göra med jobb, skogspromenad, kvällsmat och basket. På denna basketträning hittade jag – mitt i ett anfall – ytterligare två jädra hjortlöss på halsen! Den ena sprang till skogs (eller satte sig på avbytarbänken) och kom aldrig mer igen.

Den andra lyckades jag massakrera mot baskethallens sekretariatsbord.

Den djefla mannen, som ju är orienterare, är van vid dessa omkringklättrande blodsugare till felgångare. ”Japp, efter en lång bana kan jag ha tio–tjugo stycken på mig” säger han leende.

Yngve Brodin, expert på flugor och mygg vid Naturhistoriska museet, har några råd till mig:

– Se inte ut som en älg, lukta inte som en älg och flåsa inte så förskräckligt!

Share
22 kommentarer

”En inställd spelning är också en spelning”

Här skulle jag har berättat för er om herrarnas EM-kvalmatch mellan Sverige och Österrike eftersom jag komplett och totalt missade lördagsmatchen som vi vann med 5–0. Dagens match började nyss, men här kommer inte nån rapport trots att det ju bara borde vara att gå in i vardagsrummet, trycka på några knappar, göra några val och sätta sig ner. Eller hur?

Men si, det där med påsättandet av tv:n gick inte alls. Matchen sänds på kanalerna 6 och 4play samt Viaplay som heter Allente (it’s complicated) och på inga sätt hjälpte detta mig eftersom vår receiver (som ser ut som forna tiders tv2-sändare) tydligen tvärdog (det är inte helt lätt att konstatera dödsfallet) och alla hjälpcentraler och supportavdelningar bara jobbar på kontorstid (fullt förståeligt – jag vill inte heller jobba skift).

Så då kan jag kanske berätta nåt annat intressant?

  1. Jag har en liten blödning på höger pekfinger, som gör ont när jag skriver.
  2. Igår hittade jag massa kantareller i en förvånansvärt mörk skog.
  3. Under helgen som gick var jag i Dalarna med mina gymnasiekompisar. Vi rensade svamp i fyra timmar.
  4. Under den kommande helgen kommer jag att vara på Öland med systeryster Orangeluvan.
  5. Basketträningarna har börjat igen, och jag är långsammare än nånsin. 
  6. Alla barnen har flyttat hemifrån.
  7. Om jag riktigt tänker efter, tror jag att jag skulle vilja bli uppfinnare istället för egenföretagare i bokstavsbranschen.
  8. Och när jag nu har tänkt efter riktigt, inser jag ju förstås att jag inte har den blekaste aning om vad jag skulle uppfinna.
  9. Jag ger under september månad privatlektioner i svenska, vilket är en intressant upplevelse.
  10. Myggen i Eskilstuna irriterar mer än alla andra upptänkliga irriterande faktorer nånsin.
  11. Minsann har jag inte en liten blödning även på vänster pekfinger. Som gör ont när jag skriver. Vad och vem kan jag med stark kraft ha petat på?
  12. Enligt radion står det fortfarande 0-0! Jättespännande!
  13. NEJ! 0-1! Nåt hände!
  14. Men WTF, det var ju bra att jag inte ser matchen: 0–2 nu!
  15. Straff: Österrike gör 0–3. Självklart.
  16. Okej, lille Emil Holm petar in 1–3 på övertid.

Och hur har ni det i denna sensommarvärme som man inte kan njuta av pga. myggen? (Okej, jag vet att myggen har valt ut oss i Sörmland som blodgivare och att ni andra har det rätt bra.)

Share
18 kommentarer

Tången och jag

Det finns några saker jag har mycket svårt för – alltså som jag verkligen inte gillar. Och inte kan vänja mig vid. Några exempel:

  • Att stå i kassan på Lidl och inte ha tillräckligt med pengar för att betala maten (men numera kan jag tack och lov med några snabba tryckningar på mobilen flytta pengar från kris- och panikkontot).
  • Illa skriven information.
  • Elakingar – illvilliga, ogina sabotörer.
  • Obekväma skor som krafsar på den 2008 brutna tån.
  • Att göra reklam för mig själv.
  • Motorstopp.
  • Snöoväder i maj.
  • Mygginvasionen just nu.

(Ni läser nu med spänning vidare och undrar vad det är i ovanstående lista som jag har råkat ut för. Maj är det ju inte, och inte ska jag väl behöva göra reklam för mig, så himla etablerad jag är? *host* Nä, och skor har jag knappt haft på mig sedan midsommar. Och t¨ngen i rubriken, vad kan den ha för roll?)

I lördags konstaterade jag att det var en diger ärendelista jag hade framför mig. Tanka bilen, dumpa grenar och en ful kista på den världsberömda återvinningscentralen Retuna, slänga kartonger, hämta två flaskor specialbeställt ukrainskt vin, lämna tillbaka en tröja som ingen av sönerna ville ha, lämna in min cykel på reparation eftersom bakhjulets nav nog håller på att slitas ut, köpa jättegott bröd samt hämta kurslitteratur på biblo (barnlitteraturkurs på distans på Umeå universitet).

Det kändes bra, eftersom jag bävar inför den dag när jag kliver upp ur sängen och tackar nej till alla inbjudningar och aktiviteter eftersom jag just denna dag kanske är helt upptagen med att t.ex. klippa tånaglarna.

Efter att ha dumpat grenarna och kistan sa bilen att den behövde bensin pronto. Det var såpass bråttom att jag svängde in på en inte alls billig mack vid Bilia, där man köper Volvobilar för en halv miljon. Jag tankade lite, satte mig i bilen och vred om nyckeln.

Stendött. Inte ens en dödsryckning, inte ens en liten suck hördes från bilskrället.

– Men du har ju fått bensin?! Vad är det nu för fel? sa jag uppbragt eftersom jag (se ovan) ju hyser stark aversion mot motorstopp.

Det enda rätta i en sådan här prekär situation är förstås att sucka, gå ur bilen, öppna motorhuven och ta en selfie.

”Se här”, säger min blick, ”vad fan gör jag nu?”

Den djefla mannen (som inte kan nåt om bilmotorer) var på rymmen i Stockholm och alla som jag känner har miljövänliga bilar som inte kan användas med startkablar. Men på Bilia måste det ju finnas Volvokännare som gillar även 1999 års modell? Jag lämnade bilen med motorhuven öppen och travade in i bilutställningslokalen.

Allt blänkte så vackert. Alla säljare var vattenkammade och hade tajta kostymer. Kunderna var få, bilarna var många. Ingen tittade på mig i mina basketkläder och randiga regnkappa. Så jag gick ut till sekruttbilen igen.

– Batteriet är väl det enda som kan paja så att en bil bara stendör? tänkte jag. Får man röra batteriet om det är dött? Om jag rotar fram ett verktyg kanske jag kan pilla lite på batteriet? Vänta, va?

Jag stirrade på en av de där grejerna som man sätter fast startkablarna på.

Men … den där muttern sitter ju inte riktigt fast på bulten skruven?

Det enda rätta i en sådan här situation är förstås att sucka, rota fram en liten tång ur handskfacket, pilla på grejen och filma:

”Den ska inte vara lös” säger jag korrekt & konfunderad i filmen.

Med den där lilla tången (som sannerligen inte är en skiftnyckel), lyckades jag skruva på muttern så att den satt som berget. Naturligtvis smutsade jag ner mitt vita basketlinne, fick skit under naglarna och brände mig lite på nåt som var varmt.

Men ser ni vilken skillnad? Heureka!

Plötsligt hörde jag en röst.

– Jahaja, behöver du hjälp, eller?

Där kom en säljare i sin lilla kostym med en stor, röd hjärtstartare i famnen!

Ungefär en sån här.

– Bilen … den dog, men den brukar inte krångl… sa jag.
– Ojojoj, vilket litet batteri! avbröt mannen i den lilla kostymen och började bängla med hjärtstartaren.
– Vad … va… är det en …?
– Energistation. Med kompressor. Klart man hjälper en dam i nöd. Prova att starta nu.

Brrrruuuuuuuhmmm, så startade bilen. Jag tackade mannen i den lilla kostymen, tog min lilla tång som väl hade gjort underverk på sitt sätt, åkte hem och åt en stor äggmacka. Ännu har jag inte kommit mig för att slänga kartonger, hämta vin, lämna tillbaka tröjan, lämna in cykeln, köpa bröd samt hämta kurslitteratur på biblo eftersom motorstopp tar så himla mycket på krafterna.

Oh, the irony.

Japp. Svart-rött basketlinne är bättre att ikläda sig när man ska mecka med bilar och färgmatcha en energistation.

 

 

 

Share
15 kommentarer