Under basketpromenaderna som jag tar sedan mars 2020 (minns ni, vahettere, corona?) går och trillar jag över stock och sten med en basketboll i famnen. Mången mossa och lav har mildrat mina fall, men framför allt har jag blivit bättre på att hålla mig på benen. (De flesta av bilderna här nedan är från de senaste fyra åren.)
Tydligen är det något genetiskt, detta med att babbla, titta på himlen, snabbt vända sig om, tappa fokus och sedan stå på öronen; båda mina förändrar föräldrar har trillat en hel del genom åren. Men medan de fortsätter att ramla, har jag alltså blivit bättre på att inte göra det. Granruskorna vispar sår i ansiktet, stenar vinglar till, mossa släpper från stenar och ja ba:
– Oooiiiiiiiiiihuff, jag klarade det!
Till igår.
Och egentligen är allt den orienterande DDM:s fel, för han tog mig till spännande, nya marker och skogar som jag inte alls kände till.
Först trillade jag i djupa skogen utför ett stup (ungefär en meter högt) och landade så att läsglasögonen for av och luften gick ur mig.
– Är du okej? sa DDM medan han famlade efter mobilen för att föreviga ögonblicket.
Ja, det har ni förstått nu med anledning av bilderna här: mitt promenadsällskap vet att de ska ta en bild när jag är nyfallen.
– Huuuuuuuuhhhh, stönade jag eftersom det är så svårt att prata när man har landat på lungorna.
– Vad betyder det? sa DDM, som om vi inte alls hade varit tillsammans nästan dagligen sedan 1985.
DDM tog bilden, jag hittade brillorna och luften, konstaterade skrapsår på vänster ben och höger arm samt en bula i pannan – och så gick vi vidare. Han gör det inte lätt för mig, för naturligtvis blev vi tvungna att hasa nerför ett jättestup på säkert tio meter samtidigt som vi höll i en halvrutten björk. Vi hittade sedan gömställen (om nån mördare skulle få för sig att jaga oss just här) och sönderrasade kojor (mördarnas förmodligen) samt järnvägsslipers (aka järnvägssliprar).
Framför allt hamnade vi plötsligt på platsen för Skogstorps sågverk, som numera blott består av förvridna armeringsjärn och söndervittrande betong. Ute på den stora plattan som var sågverket förr, gick vi försiktigt omkring och häpnade över hur det såg ut.
– Efter en Godzilla-attack.
– Kanske ser det ut så här i Ukraina?
– Eller så ser det ut såhär överallt om 50 år när jorden går under.
– Ja, och UÄÄÄHH…FFFF AAAAH!
Där föll jag igen, mitt i en intressant mening som aldrig kommer att avslutas.
– Förmodligen har det bara stått och förfallit sedan nedläggningen 2004, tänk a…
– UÄÄÄH IIIH … ÅHHHHHHHHH…
– Lotten?
– HUUUUUUUHHHHHHHH…
– Säg nåt!
– Hhhhhffffschhhh … ååååh. Keeehj.
– Bra, då tar jag en bild.
Medan jag sedan samlade mig och konstaterade att jag kunde tänka och tala, gick DDM iväg och var romantisk.
Sedan igår har jag knaprat smärtstillande och ställt in två privatlektioner samt bett DDM
- skära bröd
- bre mackor
- knyta skor
- öppna dörren
- lyfta bort en liten låda som väger max 500 gram
- ta av mig bh:n
- sätta sockor på fötterna
- dra dit pepparn växer i ett ögonblick när smärtan skar genom märg och ben.
Vårdcentralen har rekommenderat vila i kombination med aktivitet och smärtstillande, samt sagt att det kan bli värre om en vecka. Och att vad det än är som har hänt, läker det på en eller två månader. Jösses.
Som om jag hade trillat omkull, ligger jag därför uthälld i sängen just nu för att ladda inför att på onsdag stå på en scen i Gävle och prata om skrivregler …
