Det är som att ha en fis på tvären, skoskav, klipulver och dåligt samvete på en gång – fast bara inne i ögonen. Så känns det att vara pollenallergisk just nu.
Björkpollen.
Det hade förstås varit värre att falla nedför ett stup eller att fastna i en mangel. Eller att vara tvungen att gå femton mil med en stor sten i skon. Och att samtidigt vara tvungen att andas genom en maskrosstjälk som dessutom smakar pyton.
Björkartisten. (CC BY-SA 2.0)
Men nu har jag varit nysig, väsig och kli-ig i sju dagar – och det var med andra ord dags att gå till doktorn. Jag beskrev mina symptom och avslutade med den riktigt stora bedriften:
– Och i detta skick lyckades jag ändå gifta bort min äldste son i lördags.
Läkaren blev vederbörligen imponerad, och frågade vad jag jobbade med.
– Jag håller föreläsningar om svenska skrivregler och bollar med bokstäver lite här och där.
Läkaren blev imponerad igen, och frågade vilka mediciner jag hade experimenterat med under den gångna veckan.
– Ooooh! Jag har med mig alla! sa jag och lassade upp alla ögondroppar, piller och näsdroppar på hans skrivbord.
Läkaren blev nu så imponerad att han nästan trillade av stolen eftersom jag
hade med mig medicinerna
hade testat olika varianter
inte hade överdoserat
verkligen hade gjort alldeles rätt på alla allergiska plan.
Jag fick en ny astmamedicin utskriven och några lite effektivare ögondroppar, men annars ska jag bara fortsätta på den inslagna vägen.
– Men … sa jag (och tvekade eftersom det problem jag ville dryfta verkligen inte var i nivå med överstupfall eller mangliga klämskador) … men … jag ser ju ut som en svullen gris i ansiktet. Finns det någon bortsvullningstablett?
– Nja, du kan ju alltid köpa hemorrojdsalva och kleta under ögonen, sa läkaren lugnt.
– Som att man kan sätta tandkräm på finnar och Coca-cola i toastolen? Jag hade ingen aning! Kan man sätta concealer i rumpan också?
Hm. Den nyss så imponerade läkaren hade plötsligt inte tid med mig mer.
Hur var det nu – ortopedi är bara avancerad träslöjd?
Snabbrepris för alla med dåligt minne:
Sedan november 2012 (när jag föll på scen under en föreläsning) har jag haft stora problem med vänsterknäet, som har opererats två gånger – men ingen har kunnat säga varför jag har så inihelvete ont. Alla är dock överens om att mina knän är underbart starka och att alla ledband är fantastiska.
Den 17 maj 2018 sa det (på basketplanen) KNÄPP! i högerknäet, som sedan dess är svullet som på ett hästben. Det är liksom lår-lår-lår-KNÄÄÄÄ!-vad-vad-fot. På vanlig röntgen syntes inget, och på magnetkameraplåtarna som togs 28 maj, måste de ha sett något hemligt och fasansfullt eftersom det inte gick att få svar via telefon, mejl eller ens läsa i den digitala journalen.
Tyvärr är detta inte mitt knä, utan nån annans.
Tillbaka till nutiden:
Plötsligt i morse fick jag en återbudstid till ortopeden! Jag skrek JAA och HURRAAA till den stackars budbäraren, som på något sätt måste ha missförstått min glädje eftersom en helt annan människa ringde några timmar senare och sa att jag skulle få tala med chefen på ortopeden och framföra mina klagomål. Efter några förvirrade meningar, sa vi fnissande hejdå.
Jag och kryckorna anlände till ortopedlkiniken i god tid. Man vill ju hinna läsa informationen på alla viktiga skyltar och plöja alla Hemmets Veckotidningar i lugn och ro. En halvtimme efter den bokade tiden, kom en sköterska och berättade för alla att läkaren hade ”fastnat i operation”, men att det snart skulle bli vår tur. Sedan ropade hon upp patienter som inte var där.
– Eliot? Rune? Katrin? Filip? Muhammed?
Med uppfodrande blick tittade hon på mig, den enda kvinnan i rummet.
– Katrin? Katrin? Katrin?
Jag skakade på huvudet. I ett undersökningsrum vrålade ett litet barn. I min mage kurrade ett kurr.
– Nils? Peter? Axel? Anders? Katrin?
– Ni kanske läser ur morgondagens patientlista? sa jag.
Efter en timme hade jag läst skylten ”För allas trevnad, stäng av mobiltelefonen” 17 gånger och började fundera på att läsa barnböckerna eller de fackliga tidskrifterna eftersom ”alla Hemmets Veckotidningar” bara var fem till antalet. När väntan började kännas i gluteus maximus, var det plötsligt min tur! Inne i läkarens rum, bläddrades min journal fram på datorn.
– Du har ont i vänster knä.
– Ja. Men nu är jag faktiskt här för det högra.
– Högra? Jag måste läsa. Vänta.
Läkaren mumlade och läste halvhögt och sa förtjust ”åh, röntgen”, och tog fram röntgenbilderna som gjordes på akuten den 18 maj, men som ju inte visade något.
– Där syns inget, sa jag. Det var därför jag fick magnetka…
– Här syns inget.
– Kolla om du ser något på magnetkameraun…
– Du har gjort en magnetröntgen.
Här drog jag efter andan och svalde en lång föreläsning om att magnetkameraundersökningar inte är röntgen.
– Du har artros! sa läkaren.
– Förvånar mig inte, sa jag. (Men jag kan näppeligen ha drabbats av akut artros klockan halv åtta den 17 maj.)
– Här är en liten, gammal skada på menisken. Mycket liten. Gammal. Alla ledband ser bra ut. Lägg dig där så får jag känna.
Jag hoppade släpade mig upp på britsen och läkaren gjorde de ryck- och slitförsök som alla läkare gör strax innan de berömmer mig för mina starka knän.
– Alla brukar säga att jag har stark… försökte jag.
– Svullet. Ditt knä är mycket svullet.
– Jaaaaa.
Här kommer nu en lite läskig bild som visar hur svullet knät är. Man ser inte riktigt det hästiga, men ni fattar. Snyggt är det icke.
– Du har ont här?
– AJ. Jaaa.
– Hm. Men om jag vrider foten så här?
Läkaren vred foten än hit, än dit. Men näe. Ingen smärta. Läkaren började repetera sin analys medan hans telefon ringde:
– Du har RING! artros och en gammal RING! meniskskada på insidan RING! av knät.
– Okej.
– RING! Ursäkta mig.
Läkaren svarade i telefonen. Jaja, han kanske måste in till sin besvärliga operation igen, tänkte jag. Han sa:
– Ja, ja. Nej. Ja. Nej, då behövs bara sjukgymnast. Nej. Ja. Ja. Inte alls. Jag rekommenderar sjukgymnast. Ja. En spruta om han har ont. Men annars räcker sjukgymnast. Ja just det. Nej. Ja.
Inte särskilt akut, alltså. Så tryckte han bort samtalet och tittade yrvaket mot mig.
– Var var jag?
– Mitt högra knä.
– Eh. Hm. Eh.
– Du sa att jag har en gammal meniskskada och artros och …
– Ja. Du har fått en smäll på knäskålen.
– Nej. Jag har inte fått en smäll på knäskålen. Jag har ont härnere på insidan, nedanför knät.
– Jaaa.
Jag ber om ursäkt för att jag är långrandig nu, men när jag bad om ordination och lite råd och anvisningar, blev det så konstigt.
– Så vad kan jag göra? Ska jag vila mig frisk eller använda knät?
– Du ska göra artrosträning, sjukgymnastik, inte spela basket, inte springa. Inte gå i trappor. Men äta aniinflammatiorisk medicin som diklofenak, ipren, voltaren och alvedon.
– Artrosträning har jag hållit på med sedan flera år för vänstran, så det kan jag. Men sa du alvedon? Den är väl inte antiiflammatorisk?
– Nej, men de andra är det. Men du får bara äta i tio dagar, max två veckor.
– Ja, men det har jag ju redan gjort i så fall. (Jag pekade vagt mot min journal.) Jag blev ordinerad en diklofenak-kur. Nu måste jag ta en paus.
– Ja, då får du äta alvedon.
– Men varför ska jag göra det? Den är ju inte inflammationsdämpande.
– Nej, men diklofenak, ipren, voltaren och alvedon är det.
– Alvedon?
– Nej, men dom andra är det.
– Du sa det. Varför ska jag då äta alvedon?
– Du har väl ont?
– Åjovars. Så … vad är min diagnos?
– Blåmärke. På insidan. Vila i sex till åtta veckor. Du kan cykla, men inte uppför backar. Inte springa.
– Blåmärke på skelettet!
– Ja, blåmärke på skelettet.
Efterspel:
Jag förstod nu att det var dags att hålla käft och halta hem. Det där med ”blåmärke på skelettet” kallas även benmärgsödem och är det nya svarta inom medicinen, har jag lärt mig. (Berätta gärna för mig om detta. Finns det ens? Själv tror jag ju att jag har en bristning i ett ledband – att jag har vrickat knät.)
Sådärja. Det blir inget basketspel i sommar och verkligen inte någon tågluff heller. Jag får cykla på friidrottsbanor och göra sit ups, helt enkelt.
Det här är ju väldigt obackigt. Och jättekul, verkligen jätte. Fullt med basketbollar. Not.
Se, så vackert! I förra veckan fick jag ett stort, nyöversatt manus att korrläsa. Det är svårt, för när jag korrläser tar redaktören i mig över, och när jag ska vara redaktör sitter jag plötsligt och korrläser. Översättaren i mig står och bankar på dörren och vill in och leka hon också. Jag är helt enkelt förjävla bra!
Förlåt. Jag blev visst alldeles till mig av stolthet och arbetsglädje.
Boken heter Liv, död och hjärnkirurgi och är skriven av en rolig läkare som heter Henry Marsh och som är så arg på ”förbättringar” inom vården – t.ex. att de unga läkarna under utbildningen ska få mycket mindre praktik för att de kan bli trötta – att han exploderar i trevliga svordomar på det här viset i manuset:
I cycled home in a furious temper. Why don’t I just stop training juniors? I said to myself as I angrily turned the pedals.
Why don’t I just do all the operating myself? Why should I have to carry the burden of deciding whether they can operate or not when the fucking management and politicians dictate their training? I’ve got to see the patients every day on the ward anyway as the juniors are so inexperienced now – on the few occasions when they’re actually in the hospital, that is. Yes, I shall no longer train anybody, I thought with a sudden sense of relief. It’s not safe. There are so many consultants now that having to come in occasionally at night wouldn’t be a great hardship … The country’s massively in debt financially, why not have a massive debt of medical experience as well? Let’s have a whole new generation of ignorant doctors in the future. Fuck the future, let it look after itself, it’s not my responsibility. Fuck the management, and fuck the government and fuck the pathetic politicians and their fiddled expenses and fuck the fucking civil servants in the fucking Department of Health. Fuck everybody.
(Den svenska versionen vågar jag inte lägga ut här; den är ju under bearbetning och inte min.)
Hjärnkirurgen Henry Marsh.
Men han är trots allt faktiskt hjärnkirurg och inte författare. Den brittiska redaktören kanske hade sovit dåligt eftersom bl.a. denna lite konstiga scen finns kvar i den tryckta boken. Tänk nu som redaktörer och fantisera fram en rödpenna i handen. Hugg som ormar!
I put my head past the doors of the theatre. James was standing at the end of the operating table, holding the patient’s head in his hands as he wound a bandage around it. The front of his gown was smeared with blood and there was a large pool of dark red blood at his feet. The operation was clearly finished.
‘All well?’ I asked.
‘Yes. It’s fine,’ he replied. ‘But it took quite a while.’
‘Did you go and have a cup of tea to help stop the bleeding?’
‘Well, no, not tea,’ he said, pointing to a plastic bottle of Coca- Cola on one of the worktops behind him.
Ser ni framför er hur James
håller patientens huvud i båda händerna
virar bandage
pekar på Coca-Colaflaskan?
Hur många händer har James egentligen? Ritsch, ratsch och vips kanske kan nickar istället för att peka och inte riktigt håller i huvudet? Just det: nu är ni också korrläsare.
Deadline är imorrn, så jag måste skynda mig nu. Men hur ska jag kunna skynda mig när jag samtidigt har hittat en dokumentär – The English Surgeon – om doktor Marsh på Netflix?
I filmen far han fram och tillbaka till Ukraina och borrar i skallben i ena sekunden och bygger en stor trälår till en operationsstol i nästa. Han lider med alla sina misslyckade operationer och är precis hur frispråkig som helst.
Men nu tillbaka till manuset, Lotten, inte titta på filmen! Nu ska vi se om vi har fler problem att lösa. Ja! Hur ska man göra med titulerandet? På engelska är det så enkelt så, där kan man bara skriva:
– Oh Mr Marsh! Thank you for coming!
You är ett förträffligt ord. Men på svenska?
– Åh, mr Marsh! Tack för att du kom!
– Åh, mr Marsh Tack för att ni kom!
– Åh, Henry! Tack för att du kom!
– Tjenare doktorn, tack skaru ha, hörru!
Henry Marsh skräder inte orden när han beskriver kolleger och patienter – och på engelska låter det både oskyldigt och förtjusande. Han ska nu titta till ett misslyckat självmordsfall (hopp från bro, landning på både fötter och huvud):
I was taken aback by the fact that the poor jumper was immensely fat. For some reason I didn’t expect a suicide to be fat, so fat that from the end of the bed I could not see his head at all – only the great pale mound of his naked belly, partly covered by a clean sheet, and beyond it the monitors and machinery and syringe drivers at the head of the bed, with their flashing red LEDs and digital read-outs.
Får man skriva att den döende patienten var jättefet? Hm. Vi går vidare, här har vi en ny chef som ger doktorn order om mer effektivitet:
She was a large and officious young woman with hennaed hair in tight curls. She spoke imperiously.
Okej? Hur skriver vi på svenska? Kanske så här?
Hon var en storvuxen och beskäftig ung kvinna med hennafärgat, smålockigt hår. Hon talade med diktatoriskt tonfall.
Hm? Hmmmm.
Hur som helst är detta jobb alldeles fantastiskt roligt – jag tror att jag har fått en ny frispråkighetsidol i min kamp mot byråkrati och annat dumt krångel: doktor Henry Marsh.
när vi var på mingel i en svit som var full med kött
Mikael Niemis läderkostym.
Men. Tågbiljetterna avbokades, hotellnätter avbokades, alla roliga träffar och räkmackor avbokades, alla planerade möten med kompisar, kolleger, obekantingar och sällanträffsingar ställdes in när meddelandet kom om att DOKTOR KNÄ hade tid att ta emot mig. Ja, och om jag inte kunde komma just den 27/9 kl 10:20 så kunde jag inte få en ny tid förrän tidigast i november.
Oj, klockan är 09:52 – måste ge mig iväg nu. Återkommer.
————
Klockan är nu 12:35 och jag är återkommen!
Min nya läkare (på samma ställe som andra läkaren och samma ställe där jag blev opererad) hade granskat mina journaler, mina röntgenbilder och hela min jättesammanställning av alla konstiga turer fram och tillbaka som jag mejlade igår. Och så sa han att jag hade artros. Bakom knäskålen.
– MEN JAG HAR JU ONT HÄR! röt jag med blicken fastspänd på hans näsrot medan jag pekade på den lilla punkten på insidan av knät. SMÄRTA LIKA STOR SOM EN ÄRTA! väste jag.
Då blev han lite mer intresserad och ställde följdfrågor och sa åt mig att ligga ner på britsen på papperet … där någon annan helt klart hade legat nyss. Nu är jag inte så petig, men man brukar ju dra fram ett nytt papperssjok, eller hur?
Jag lade mig ner och han vred lite hit och dit och så klämde han på punkten som gör ont. Jag vred mig som en liten kålmask och skrynklade till liggpapperet ännu mer.
Då sa han att han fortfarande inte alls var säker på vad det var som jag hade i knät, men att det var en skada sedan operationen. Antingen hade den skett när man vred till och böjde knät och bänglade med knäskålen eller så hade man kommit åt något och då skadat ligamentet. Och att jag nu skulle få mer kortison. Fast rakt i det onda och av en annan sort.
Och så tog han fram sprutan och krånglade jättemycket med nålen och handspriten och jag tänkte ”herregud hur ska detta gå, karln kan ju inte ens hålla i prylarna ordentligt”.
Han valde noggrant ut var han skulle sätta nålen och så sprutade han in lite mjölkvitt kortison.
– Aj. Aaaaj. AAAAAJ. AAAJ SOM SATAN!
Det gjorde så ont att jag trodde att jag på riktigt skulle svimma – jag som bara gråter när jag blir rånad, aldrig svimmar, inte tar till känsloregistret eller ens stånkar när cykelkedjan hoppar och ger mig stora köttsår. Jag sa något om att föda fem barn och han sa att det här är en annan sorts smärta och då lade jag mig ner och profylax-andades för att stå ut. Det gjorde så ont. Tårarna rann, jag kved och pustade. Han sa ”det är bra att det gör ont för då har det hamnat rätt” och jag kved ett ”jaha”. Det stack i armarna och jag blev alldeles yr. Tårarna rann ner i öronen som de ju gör när man ligger ner. Jag satte mig upp igen.
– Kan du skriva ner vad du har gjort och vad jag har på ett litet papper? sa jag och han gick ut ur rummet och hämtade ett papper. När han kom in igen lämnade han dörren öppen så att den lilla snyftande figuren som var jag, kunde ses från receptionen.
”Troligen inflammation i anslutning till MCL (mediala kollat. lig.). Injektion 1 kapsel/slemsäck depo medial (4 ml).”
Jag blundade och snyftade och hörde hur någon sa ”ursäkta jag ska bara” och anade att det var läkaren som opererade mig, så jag öppnade inte ögonen. Honom vill jag aldrig se igen. Nya läkaren var tyst. Jag snyftade. Satte mig på britskanten och andades. Drog på mig mina randiga strumpbyxor.
– Vad händer nu?
– Nu avvaktar vi och ser om det blir bättre.
– Två veckor?
– Nej, en månad.
– Kan jag redan nu få en tid hos dig om en månad eftersom det tog nästan ett halvår att få komma hit idag?
– Nej, jag vet inte när jag kommer att vara här. Oftast på fredagar, men då har jag fullt upp med operationer.
– Men …
– Fast det var bra att det gjorde ont, för då vet vi att det hamnade rätt. Och det kan bli ännu värre ikväll.
– Okej, det gör inget. Jag vill bara bli av med den här skiten. Kan jag träna?
– Inte springa, inte hoppa. Rullskidor och cykling, lite styrketräning.
– Men en månad … och sedan?
– Om det inte har blivit bättre så hör du av dig.
– Men ska jag behöva vänta ett halvår på en tid då igen?
– Eh, när var det du opererades?
– I januari.
– Jahaja.
Jag fortsatte en stund med att berätta att jag inte kan sova mer än max fyra timmar i stöten och att jag inte är mig lik och att jag inte har några muskler kvar och måste äta stark medicin hela tiden och att det är rätt svårt när man ska hålla skärpan och föreläsa om svenska skrivregler och korrigera felstavade abborrar. Ord, menar jag. Så tog jag honom i hand och sa tack och hej och gick iväg med tårarna rinnande och huvudet böjt.Och där är vi nu. Jag är full av tillförsikt och anser att en duktig no-bullshit-doktor är bättre än en som är trevlig men oskicklig. Det här kommer säkert att bli bra.
Hade jag varit på det viset, hade jag bett alla be en bön för knät. Giv mig styrka och tålamod kan jag också dra till med. Eller så kan vi alla sätta igång och minnas människor med skador som har läkt så att de har kommit tillbaka i full fart! Ja!
