Hoppa till innehåll

Dag: 23 september, 2013

Och nu är jag i Kiruna

Eslöv är mycket större än Kiruna!

Sett till folkmängden alltså. Lindesberg, Ulricehamn och Laholm är ungefär lika stora som Kiruna – men till och med Boden är mycket större! (Och vi talar fortfarande om folkmängden; vad gäller ytan är Kirunas jättekommun ju hela 20 550 km², att jämföra med t.ex. plutt-Stockholms 214 km².)

Förlåt min förvåning, men jag har inte varit i Kiruna sedan 1979, när jag spelade en basketmatch här och har inte haft koll på annat än att de ska flytta hela staden 3 km österut eftersom gruvan numera utbreder sig såpass att hela Kiruna inom ett par år kommer att trilla ner i ett enda stort slukhål.

Ni ser Kirunas stadsbebyggelse där uppe i övre, vänstra hörnet.
Ni ser Kirunas stadsbebyggelse där uppe i övre, vänstra hörnet.

Det enorma projektet som inbegriper 900 projektanställda och kommer att kosta 13 miljarder, kallas ”stadsomvandlingen”. Den illustreras på nätet av något som mer påminner om Gamla stan i New York.

Så här ser Kiruna inte alls ut.
Så här ser Kiruna inte alls ut.

Nu tänkte jag visa för er alla hur jag som tillfällig besökare uppfattade Kiruna. Det var lite som när jag var i Berlin, för jag bara sa ooooo och aaaaaa till precis allting som inte var som hemma.

Man måste köa för att komma in i flygplatsen, vilket var okej idag när det var 4 °C, men tänk er denna långsamma kö i minus 30 …
Man måste köa för att komma in i flygplatsen, vilket var okej idag när det var 4 °C, men tänk er denna lååååångsamma kö i minus 30 …

Det första som hände när jag väl tog mig ut ur flygplatsen var att den flygtaxi (som alltså inte flyger utan kör med helt vanliga hjul på helt vanliga vägar) som min uppdragsgivare hade beställt åt mig, var en niomannabil där alla som satt i den skulle till olika adresser i stan. Flygplatsen ligger blott ett stenkast från centrum (8 km), men jag åkte och åkte och fick se nästan allt under en timme. Men det var precis knäpptyst i bilen. Ingen sa ett ord. Eftersom jag ju tar seden dit jag kommer, satt jag tyst jag också. I 45 minuter – när det bara var jag kvar i bilen bubblade jag ur mig alla mina aaaa:n och ooooo:n.

– Precis sådär såg det ut på nya Björkskatan i Luleå runt 1980!
– Precis sådär såg det ut på nya Björkskatan i Luleå runt 1980!
– Det där är ju ett Bläckhornshus!
– Det där är ju ett Bläckhornshus!
– Alltså LKAB:s "annex"? Som ett andra hem för LKAB-anställda som är på tilfälligt jobb här?
– Alltså LKAB:s “annex”? Som ett andra hem för LKAB-anställda som är på tillfälligt jobb här?
– Det här med att bygga en hel stad strax efter förra sekelskiftet var ju en bra idé med tanke på hur arkitekturen!
– Det här med att bygga en hel stad strax efter förra sekelskiftet var ju en bra idé med tanke på  arkitekturen!
– Jahaja. Här huserar man alla LKAB-anställda?
– Jahaja. Här huserar placerar man alltså alla LKAB-anställda? Mysigt.

Men centrum då? Jag frågade taxichauffören och uttryckte mig sådär klumpigt igen:

– Är vi i utkanten av Kirunas centrum nu?
– Nej, det här är vår centrumgata. Där är Systembolaget.

Förlåt.

Så här kommer det verkligen inte att se ut i det nya Kiruna. Ack.
Så här kommer det verkligen inte att se ut i det nya Kiruna. Ack.
– Det här konstverket är gjort av gotländsk sten! Va! Som om vi int' skull ha egen sten här i Kiruna va? sa taxichauffören med tydlig irritation.
– Det här konstverket är gjort av gotländsk sten! Va! Som om vi int’ skull ha egen sten här i Kiruna va? sa taxichauffören med tydlig irritation.

Taxichauffören talade om för mig att man kunde titta på svampodlingar i gruvan (men inte idag), beundra kyrkan och stadshuset. Så då gjorde jag det.

Stadshuset invigdes 1963, och ser väl lite lattjo ut med ett fint klocktorn, tänkte jag.
Stadshuset invigdes 1963, och ser väl lite lattjo ut med ett fint klocktorn, tänkte jag.
Fina handtag på den annars väldigt diskreta dörren, tänkte jag.
Fina handtag på den annars väldigt diskreta dörren, tänkte jag.
Men woooooooow! tänkte jag sedan när jag kom in i Stadshuset.
Men woooooooow! tänkte jag sedan när jag väl kom in.

Stadshuset var väldigt häftigt och inte alls bara en stor tegelkoloss som jag trodde. Huset utsågs redan 1964 till ”Sveriges vackraste offentliga byggnad” och ligger tammetusan inte långt efter Stockholms stadshus vad gäller italiensk stenmosaik, handslaget holländskt tegel och träräcken av amerikansk furu. Där finns drygt 2 000 verk av svenska konstnärer och man har hela tiden olika konstutställningar. Men det här måste ju bli jättesvårt att flytta?

– Knack, knack. Hej, förlåt och ursäkta att jag stör, men hur ska man kunna flytta det här fantastiska åbäket?
– Näää, det ska int’ flyttas. Det ska rivas.
– SKA DET RIVAS? MEN! MEN! MEN!
– Fast vi ska få ett nytt. Och klockstapeln sparas. Kolla här:

Det nya stadshuset kommer att se ut så här och heta "Kristallen". Jahaja.
Det nya stadshuset kommer att se ut så här och heta “Kristallen”. Jahaja.

Efter denna chock (jag erbjöd mig dock att ta hand om trappräckena) traskade jag till den (liksom alla andra kyrkor som jag besöker) stängda Kiruna kyrka. Men den såg i alla fall ut som en normalvacker villa, tänkte jag.

Fint. Jå.
Fint. Jå.

Inte särskilt imponerad, vandrade jag vidare och såg att kyrkan blev utsedd till Sveriges vackraste byggnad 2001! Och att man på onsdag kan lyssna till Jard.

Jard. Jå.
Jard. Jå.
Så här tycker jag att det ofta brukar se ut i mindre städer: caféer med pinnstolar på vidöppna ytor.
Så här tycker jag att det ofta brukar se ut i mindre städer: caféer med pinnstolar på vidöppna ytor.
Sjön som heter Luossajärvi såg ut så här i början av 1970-talet.
Sjön som heter Luossajärvi såg ut så här i början av 1970-talet.
Nu (ur inte alls samma vinkel) ser den ut så här eftersom LKAB tömmer den allteftersom gruvan utbreder sig under marken.
Nu (ur inte alls samma vinkel) ser den ut så här eftersom LKAB tömmer den allteftersom gruvan utbreder sig under marken.

Kiruna ska alltså ryckas upp med rötterna och placeras en bit bort, lite närmare flygplatsen. Det har visserligen hänt förr; brunkolsbrytningen i Tyskland flyttade på ungefär 120 byar under 1920-talet. Men inte i modern tid och verkligen inte när det gäller en så stor stad.

Samtidigt som man renoverar och håller liv i den nuvarande stadskärnan (rustar upp badhuset, ger biblioteket nya lokaler, bygger en sprillans ny skola), så börjar man riva i den delen som ligger närmast gruvan. På de områden som man river, anlägger man parkområden så att ingen ska behöva bo kloss intill gruvområdet. Bara häromveckan stängdes järnvägsstationen eftersom man har byggt ny järnväg på andra sidan gruvan och en ny, stor väg ner till gruvområdet.

Och jag som blir matt bara av att möblera om i vardagsrummet.

Share
80 kommentarer