Snacka om att komma som ett yrväder. Om än inte med en svångrem, så med ett piano om halsen.
Men nu tar vi det från början.
En av de flitiga kommentatorerna här i båset (man klickar på ordet ”kommentarer” här längst ner, bara , så kommer man till båset) heter Ninja-Malin (eller bara Ninja). Hon har en bror som heter Mats och båda kör de buss. Och när Malin en dag insåg att hennes älskade piano skulle kunna trivas på en annan plats i den där lagerlokalen som det stod i, sa hon till på detta vis:
Andra kommentatorer började yra om att även ge bort sina gamla pianon till oss (bl.a. Hyttfogdens bruna Zimmermann från 1965) och jag uppmanades att lära mig att lira detta intro:
Jag fick även tipset att göra om pianot till bokhylla eller skattgömma och mig till livs diverse avskräckande pianoflyttningshistorier. Själv har jag blott traumatiska pianominnen som inbegriper 318 olika lögner för att förklara varför jag inte sedan förra veckan har hunnit öva in pianoläxan.
Jag spelade nämligen piano i åtta år. I åtta år gick jag omkring med ständig pianoågren och inte för en enda sekund formulerade jag tanken ”nämen jag kanske ska satsa på basket istället” utan bara ”jag borde jag borde jag borde spela nu, bara i fem minuter kanske”. Idag vet jag hur man spelar ”Diana” av Paul Anka, ”Morning has Broken” och en till synes improviserad bluessnutt, men inget mer.
Så kom de då, Malin och Mats, som två figurer ur en Gunilla Wolde-bok.
Malin och Mats flyttar piano!
En dag kom Malin och Mats i en jättestor bil med ett piano på insidan. Det var en väldigt gammalt piano från 1912. Mats, som är en väldigt stark farbror, tog pianot och lyfte det in i det stora, gula huset. Fast först lyfte han bort en dörr som var i vägen.
Pianot tyckte förstås att det hela var lite obehagligt och konstigt och spjärnade emot genom att gräva ner sina fyra fothjul i parketten.
Medan de nya pianoägarna stod och oooade och ahaaaade sa Mats blott pffft och lyfte pianot på ena lillfingret in i köket.
Det tyckte Malin var bra, för då kunde hon sätta sig och spela en välkomsttrudelutt.
Senare på kvällen satte sig Stål-Martina (hon heter så för hon kan allt utom möjligtvis att bära pianon) och plinkade lite milt medan den samlade allmänheten diskuterade Also sprach Zarathustra.
Att pianot ska hanteras milt och stå liten halvnaket i några veckor beror på att det under lång tid har stått fuktigt och måste vänja sig vid den torra köksluften med baconanstrykning.
Och har inte pianot sprungit till skogs, så står det säkert kvar i köket än idag.
78 kommentarer