När jag väl får Nobelpriset år 2027 – för min i basketmiljö placerade generationsroman där mördaren avslöjas på sidan ett men det felstavande mordoffret som ligger i bollskåpet inte upptäcks förrän i sista kapitlet – kommer man att utreda mig och skriva om den osannolika historien.
”Sedan sjuårsåldern skrev hon enbart i sängen. Hennes föräldrar köpte förtvivlat det ena skrivbordet efter det andra, men inget hjälpte. Under de tio åren som redaktör på Nationalencyklopedin satt hon oftast under sitt skrivbord och redigerade för hand på papper, som man ju plägade göra på den tiden. Under åren med vad som då kallades ”lap top” låg hon många dagar kvar i sängen från morgon till kväll och skrev så att hon fick värmeutslag på sina vackra lår.”
(Allt som inte kan faktakontrolleras om 14 år, kan förstås överdrivas då.)
Då kommer man att skriva om mig i den nya upplagan av ”Odd Type Writers: From Joyce and Dickens to Wharton and Welty, the Obsessive Habits and Quirky Techniques of Great Authors”.
Visste ni att Virginia Woolf under några år så himla modernt stod upp och skrev med sina mångfärgade pennor (lila var favoriten) vid en hög pulpet? Men inte för att hon tänkte på ergonomin som man ju gör nuförtiden, utan för att hon tyckte att hennes syster Vanessa Bell såg så intressant och seriös ut när hon stod och målade.
Man skulle kunna, om man fick tag på gamla datorpapper (de långa med perforeringar här och där) kunna skriva som Jack Kerouac och Edgar Allan Poe in a stream of consciousness på metavis. Metervis.
Fast jag tror att jag hellre hade skrivit på gamla hålkort; man kanske håller sig alert och pigg i sitt skrivande om man hela tiden måste hålla koll på och undvika hålen?
John Steinbeck skrev så intensivt att han inför varje session laddade upp med tolv nyvässade blyertspennor, som var av den runda sorten och inte den sexkantiga eftersom han fick ont i sina skrivvalkar av dem. (Titta nu på ert långfinger, där ni liksom jag en gång i tiden hade en liten valk av allt handskrivande. Den syns nästan inte!)
Väldigt många författare har bestämt sig för ett visst antal ord som de måste skriva varje dag för att få något gjort. Nu handlar ju boken om engelskspråkiga författare och eftersom man på engelska dräller med massa mellanslag där vi svenskar skapar sammansatta ord, måste man nog multiplicera siffrorna med 0,79 för att få en korrekt och jämförbar siffra.

*) Eftersom vi på svenska istället för adverb för sätt och grad ofta använder adjektiv i neutrum och de adverben då inräknas som just bland adjektiven, bör denna siffra justeras uppåt till 1 585.
James Joyce, å andra sidan, var nöjd om han fick ihop två perfekta meningar per dag. Fast då kunde ju en sådan perfekt mening förstås vara av Ulysses-slaget: 4 391 ord.
Andra skrivvanor: Gertrude Stein skrev i bilen (som Alice B. Toklas körde) och Agatha Christie åt äpplen, medan Friedrich Schiller aldrig skrev så effektivt som i närheten av ruttnande äpplen. (Som han förvarade i en låda i skrivbordet.)
Sådärja. Det här är 722 ord, vilket gör att jag från och med nu kan jämföra mig med Jack London. Som skrev:
”I write for no other purpose than to add to the beauty that now belongs to me. I write a book for no other reason than to add three or four hundred acres to my magnificent estate.”

”©Lotten Bergmans vetenskapliga undersökningsinstitut i Schweiz.”
Haha, har du någon adress dit, om man skulle känna för att
titta förbi nästa gång man är i Schweiz?
Självklart, låt mig se nu … Chemin des Boveresses 157 i Lausanne.
Ett enkelt sätt att öka svenska författares produktivitet vore ju då att stoppa hetskampanjen mot särskrivning. Fast vid närmare eftertanke kanske vi inte vill ha mera produktivitet av t.ex. Läckberg, Sveland eller Ranelid. Och många andra.
(Allvarligt talat: trevlig och intressant text!)
Har Word någon funktion för att räkna ord men utesluta adverb? Jobbigt annars att vara Stephen King!
Skriver om mat just nu. Löjrom och sikrom går bra att skriva, men abborrom? Abborrerom godkänns inte heller av stavningskontrollen. Måste man skriva ”rom från abborre” i stället? Det blir ju så många ord!
Jag vill väl också ha den boken!
(Funderar över om jag ska beställa själv eller önska mig i … eh … höstpresent.)
Förresten, intressant med skrivvalken som har krympt så dant, det har jag knappt tänkt på förrän du påpekade saken.
Jag laddade ner boken på en Kindle, Annika! (Som jag inte alls har vant mig vid, ska kanske tilläggas.)
BoAnders: Jag förstår verkligen dilemmat. Om du ska skriva om alla tre rommarna på en gång är det ju praktiskt att skriva ”rom från löja, sik och abborre”, men om man bara vill tala om abborrens rom måste man ju faktiskt gå omvägar för att slippa skriva abborrom som bara inte går att läsa.
Sedan så finns det ju CD-rom också, är det möjligen rom från
en sådan där plattfisk?
Jag gillar att läsa sittandes vid matbordet. Inte i sängen, som jag gissar är vanligaste stället för dom flesta.
Abborrom, är det en gammal raggningsreplik i svenska vatten?
Mmmmmm Kindle! Världen bästa pryl!
Det där med hur man skriver… På andra sidan Atlanten rasar debatten mellan pantsers och plotters, dvs mellan å ena sidan de författare som anser att man bara ska sätta sig på sin byxbak (pants) och sätta igång och skriva och å andra sidan de som anser att man måste ha en genomarbetad intrig (plot) innan man börjar. Men tackochlov finns det en linje 3 även i detta sammanhang: BIC, eller Butt In the Chair = rumpan på stolen. Det skulle man ju kunna tro är samma sak som pantsers, men det är det inte. BIC-are kan man vara vilket som. Poängen är att det inte blir något skrivet om man inte sitter där en stund, med rumpan i skrivstolen, med eller utan plot. Men gärna med lite inspiration. Som William Faulkner sa: Jag skriver bara när jag känner mig inspirerad. Lyckligtvis känner jag mig inspirerad klockan nio varje morgon.
DET var intressant, Karin: jag hade ingen aning om ”pantsers och plotters”!
Själv är jag utpräglad pantser. Även i seriösa sammanhang som utrednings-PM. Måste helt enkelt skriva på för att reda ut tankarna. Ingen plot så långt ögat når!
Här plottas väldigt lite i förväg – om man genomarbetar allting innan man börjar, händer ju inget nytt och spännande medan man skriver.
Sedan är jag en varm anhängare av inspiration. Det är inte Jan Guillou, och det syns. Men man kan lika lite börja skriva/måla bara för att klockan är nio på morgonen, som man kan börja idka älskog bara för att det är onsdag.
Visst ja, lokaliteterna. Skriva: Skrivbordet. Läsa: Helst i sängen. Även dagtid. Min rygg pallar inte riktigt läsning någon annanstans.
Nu har jag testat: Rom från abborre kan faktiskt användas som entré: Med lök och salt (kanske lite för mycket av det senare för att anses vara riktigt nyttigt, men det skapar ju i a f en god törst) och aioli eller tzatziki till blir den ingrediensen faktiskt ganska bra!
Man måste alltså inte ge rom från abborre till katta!
Receptet kommer så småningom i en eventuell kokbok. Hoppas att marknaden på den fronten inte är riktigt mättad ännu.
Man kanske kan skriva abborrerom?
Analogt med fiskgjusebo och lavasjö.
BoAnders: När den eventuella kokboken med abborrens rom kommer ut, kan du väl hojta till lite?
Men varför skulle man ge abborr-rommen (vart det där snyggt, då? Nja …) till någon förbipasserade katt? Man kan ju bara steka den också, eller röka om det är röker sin fisk man gör. Jag har ätit sådan (se där, nu undvek jag hela frågan) många gånger. Vilket inte betyder att jag inte mycket gärna vill smaka BoGörans entrérätt.
Hallå, kokböcker är ju som veckotidningar – man vill ha nya hel tiden! Jag hörde på radio om ett gäng som träffas och äter soppa två ggr/år sedan tjugo år tillbaka och aldrig samma soppa två gånger! Inspirationen måste ju komma någonstans ifrån.
En annan sak är att dom flesta vill ha samma frukost varje dag, men upplever att samma lunch två dagar i rad är tjatigt.
Läser gör jag aldrig i sängen. Köksbord (vid, inte själv sittande på det, alltså), soffa, fåtölj, filt i trädgården (när vädret är lämpligt), golvet (fast alltmer sällan ju äldre jag blir) och stundom på toa. Men inte i sängen (om jag inte är sjuk, fast om jag är så sjuk så jag måste ligga till sängs orkar jag inte läsa så mycket heller).
Ja visst är det konstigt, Pysseliten. Det med att vi är många som helst äter i stort sett samma frukost varendaste dag, men att till exempel äta köttbullar till middag två gånger inom en vecka är så urtrist att man nästan döööör.
Aborrerom, och gösrom godare än gäddrom. Den senare har lätt dyig smak. (Obs frys innan ätande pga risk för dynt)
OK ingen av dem lika goda som sik och löjrom,. men användbar
Egensaltad rom kan användas till grekisk/turkisk taramasalata.
http://en.wikipedia.org/wiki/Taramasalata
”©Lotten Bergmans vetenskapliga undersökningsinstitut i Schweiz.”
Telefonnummer och öppettider?
Vem vet. Båsets resande reporter aka Skogsgurra kanske vill titta in, under sin resa.
Örjan, du skrev abborrerom, med e! Hurra, mitt förslag är godkänt! (Eller också råkade jag bara skriva vad folk sagt i tusen år.)
Förresten hette firren tydligen från början arborre. Något att göra med taggig rygg.
Och det hittade jag inte i bok i hyllan bredvid, däremot att arbete tidigare hette arvodhe. ”Arvodha medh sinom handom sik til fødho.” Sinom handom där måste väl vara dativ…?
Visst! Aborrerom borde vara rätt stavning. Fisken (med två ben) heter ju abborre. Varför förkorta vid ordsammansättning?
Tja, andra sammansättningar med abborre tappar e-et. Abborrfiske, abborrgli, abborrfilet*, abborrsmak … (den här textrutan fullständigt haaatar alla abborrsammansättningar, däremot). Inte för att jag skriver de där orden så ofta, men säger dem gör jag. Utan e. Och skulle jag uttala det här omgrunnade ordt så skulle jag absolut säga abborrom.
* jag tycker faktiskt om att skriva filet, och präntar hellre det än filé. Vet dock icke varför.
I skrift tycker jag å andra — eller är vi inne på tredje eller fjärde vid det här laget? — sidan att ”abborrom” ser ut som om det behöver stor bokstav och är namnet på en medelstor och 1500 år gammal stad i det inre och öknigaste av Nordafrika.
Köp abborrefile, byxad , dvs med mittbenen bortskurna
Stek mjölpudrad i smör.
Gärna smörstekta kantareller som tillbehör.
Synd att det inte är något svampår hos oss Eskilstuna detta år
Örjan, Abborre gillar jag men svamp kan man verkligen äta det?
Jag ställer verkligen tvivlande till det.
Hittade förresten en artikel om det klassiska Windowskommandot
”control+alt+delete”,
Jag försökte med abborrom i digitala uppslagsverket och fick undran om jag menade Åboromantiken. Inte kände jag till den tillförne, men nu minsann. I de lugnaste vatten …
LL99 Visst kan man äta svamp. Gärna skogssvamp. Men tyvärr inget att söka efter dett torrår i Eskilstuna-trakten.
Snobben, då – förtjänar inte han en plats i boken?
Snobben …? DDM:s hjärna works in mysterious ways … Aha!
Snobbens skrivställning ovanpå hundkojan!
Det var en mörk och stormig natt.
Angående språk: ”Swedes second best at English in the EU”.
Ledsen, hinner inte riktigt med i svängarna. Det schweiziska institutet är ju redan en välbekant fuskinstitution som används i kosmetikareklam. Tror inte att jag ska lägga tid på det.
Nu bär det av mot St Lorenzo och Imperia.
Men SG, då. Read the f***ng blogginlägg! Även tabellen om svenskans och engelskans relativa ordrikedom, samt uppgifter om dess (tabellens, inte ordrikedomens) upphovskvinna.
K
Det var som svar på Örjan september 26, 2013 kl. 22:38
Man kan ju inte ohörsamma uppmaningar?
Min resa genom Europa kantas av små skandaler. Idag pinkade jag på personalmuggen på en mack nära Milano. Stor uppståndelse. Och när jag tog fram kameran för att visa hur egendomligt arrangerad kundtoaletten var visade det sig att det var just personaltoaletten jag hedrat med mitt besök.
Upprördheten handlade om att jag genom att välja personalversionen hade missat den ack så vackra och i hela Norditalien berömda kundmuggen. Det var oförlåtligt och jag tvingades beska den verkligt snofsiga kundditon. Där hade jag att välja mellan att bluffa (blindskita på boforsjargong) eller försöka prestera ännu något. Det blev bluffen. Jag tvättade hnderna extra grundligt för att den samplade personalen (utanför) skulle bli nöjd.
Dom hade . Det var en riktig guldmugg.
Ah – det gäller att välja rätt dass i Italien! 🙂 Ska jag komma ihåg.
När börjar förresten bilderna strömma in? Vi vill ju se allt som hänt på vägen ner till Milano, inklusive de två toaletterna!
Måste ha lite lugn innan jag kan skriva min blivande klassiker: ”Genom vindrutan på en Forrd”
Lugnet inträder tidigast tisdag eller onsdag. Har råkat ut för ett uppdrag i Grenoble på måndag, kanske tisdag. Det vill jag inte missa.
Min erfarenhet av dassval i Italien (som förvisso hänför sig till mitten av 80-talet) var att de flesta var sk ’stå-toaletter’, eller snarare sitt, dvs ett hål i golvet, med i bästa fall två fotsteg och kanske något i väggen att hålla sig i, medan handikappvarianten var mer som man var van vid…
Vi valde för det mesta handikappvarianten…