Vi har berört det tidigare – den mystiska, kungliga frisyren som gör alla porträtt av Karl IX så intressanta.
Om vi fortsätter att filosofera över dåtidens porträtt, har det ju visat sig att man kan stå och stirra hur länge som helst t.ex. på tavlan som visar hur Valdemar Atterdag brandskattar Visby eftersom anakronismerna flödar. Numera är vi ju bättre på att skildra verkligheten som den är, eller hur?
(Här finns en lista över andra, finfina tavlor.)
Dessutom kan man om man är fascinerad av utseenden läsa på om den habsburgska hakan inom det spanska kungahuset, som sägs bero på inavel. Eller bara arv, kanske?
Steget från Karl II till det som motsvarar kungligheter i dagens värld är inte långt, eftersom de kan se ut så här i dessa photoshopstider:
Som ni väl förstår har jag i väntan på ett sent tåg gått omkring på Pressbyrån och drabbats av verklighetsågren. Kvällstidningarnas skrik om bönder, ensamma mammor, kränkningar och allsköns dieter gör mig galen av triviainformationsaversion; jag inte vill veta! Veckotidningarnas omslagsbilder var i sammanhanget faktiskt något att vila ögonen på eftersom de var så absurda.
Eller … är det månne bara så att framtiden är här, och att vi inte har märkt det eftersom vi är så upptagna med att banta bort magar och rumpor och helt enkelt inte lägger märke till att dom är här nu …
Uppdatering
I kvällningen for jag upp som skjuten ur en kanon när jag (inte min vana trogen) kollade runt på nyheterna och då även de s.k. kvällstidningarnas flimmer med bönderna, ensamma mammorna och dieterna. Där, mitt bland allt annat, dök två bekanta ansikten upp – samma ansikten som jag tolv timmar tidigare hade hittat inne på Pressbyrån.
