Hoppa till innehåll

Etikett: Bokmässan

Nej, jag är inte på Bokmässan!

Det är ytterst, ytterst frustrerande att inte kunna rapportera från Bokmässan. Jag har inte hittat någon som på vikariers vis berättar om

Men. Tågbiljetterna avbokades, hotellnätter avbokades, alla roliga träffar och räkmackor avbokades, alla planerade möten med kompisar, kolleger, obekantingar och sällanträffsingar ställdes in när meddelandet kom om att DOKTOR KNÄ hade tid att ta emot mig. Ja, och om jag inte kunde komma just den 27/9 kl 10:20 så kunde jag inte få en ny tid förrän tidigast i november.

cliffhanger-1993-03-g

Oj, klockan är 09:52 – måste ge mig iväg nu. Återkommer.

————

 Klockan är nu 12:35 och jag är återkommen!

Min nya läkare (på samma ställe som andra läkaren och samma ställe där jag blev opererad) hade granskat mina journaler, mina röntgenbilder och hela min jättesammanställning av alla konstiga turer fram och tillbaka som jag mejlade igår. Och så sa han att jag hade artros. Bakom knäskålen.

– MEN JAG HAR JU ONT HÄR! röt jag med blicken fastspänd på hans näsrot medan jag pekade på den lilla punkten på insidan av knät. SMÄRTA LIKA STOR SOM EN ÄRTA! väste jag.

Då blev han lite mer intresserad och ställde följdfrågor och sa åt mig att ligga ner på britsen på papperet … där någon annan helt klart hade legat nyss. Nu är jag inte så petig, men man brukar ju dra fram ett nytt papperssjok, eller hur?

Jag lade mig ner och han vred lite hit och dit och så klämde han på punkten som gör ont. Jag vred mig som en liten kålmask och skrynklade till liggpapperet ännu mer.

Då sa han att han fortfarande inte alls var säker på vad det var som jag hade i knät, men att det var en skada sedan operationen. Antingen hade den skett när man vred till och böjde knät och bänglade med knäskålen eller så hade man kommit åt något och då skadat ligamentet. Och att jag nu skulle få mer kortison. Fast rakt i det onda och av en annan sort.

Och så tog han fram sprutan och krånglade jättemycket med nålen och handspriten och jag tänkte ”herregud hur ska detta gå, karln kan ju inte ens hålla i prylarna ordentligt”.

Han valde noggrant ut var han skulle sätta nålen och så sprutade han in lite mjölkvitt kortison.

– Aj. Aaaaj. AAAAAJ. AAAJ SOM SATAN!

Det gjorde så ont att jag trodde att jag på riktigt skulle svimma – jag som bara gråter när jag blir rånad, aldrig svimmar, inte tar till känsloregistret eller ens stånkar när cykelkedjan hoppar och ger mig stora köttsår. Jag sa något om att föda fem barn och han sa att det här är en annan sorts smärta och då lade jag mig ner och profylax-andades för att stå ut. Det gjorde så ont. Tårarna rann, jag kved och pustade. Han sa ”det är bra att det gör ont för då har det hamnat rätt” och jag kved ett ”jaha”. Det stack i armarna och jag blev alldeles yr. Tårarna rann ner i öronen som de ju gör när man ligger ner. Jag satte mig upp igen.

– Kan du skriva ner vad du har gjort och vad jag har på ett litet papper? sa jag och han gick ut ur rummet och hämtade ett papper. När han kom in igen lämnade han dörren öppen så att den lilla snyftande figuren som var jag, kunde ses från receptionen.

"Troligen inflammation i anslutning till MCL (mediala kollat. lig.). Injektion 1 kapsel/slemsäck depo medial (4 ml)."
“Troligen inflammation i anslutning till MCL (mediala kollat. lig.). Injektion 1 kapsel/slemsäck depo medial (4 ml).”

Jag blundade och snyftade och hörde hur någon sa “ursäkta jag ska bara” och anade att det var läkaren som opererade mig, så jag öppnade inte ögonen. Honom vill jag aldrig se igen. Nya läkaren var tyst. Jag snyftade. Satte mig på britskanten och andades. Drog på mig mina randiga strumpbyxor.

– Vad händer nu?
– Nu avvaktar vi och ser om det blir bättre.
– Två veckor?
– Nej, en månad.
– Kan jag redan nu få en tid hos dig om en månad eftersom det tog nästan ett halvår att få komma hit idag?
– Nej, jag vet inte när jag kommer att vara här. Oftast på fredagar, men då har jag fullt upp med operationer.
– Men …
– Fast det var bra att det gjorde ont, för då vet vi att det hamnade rätt. Och det kan bli ännu värre ikväll.
– Okej, det gör inget. Jag vill bara bli av med den här skiten. Kan jag träna?
– Inte springa, inte hoppa. Rullskidor och cykling, lite styrketräning.
– Men en månad … och sedan?
– Om det inte har blivit bättre så hör du av dig.
– Men ska jag behöva vänta ett halvår på en tid då igen?
– Eh, när var det du opererades?
– I januari.
– Jahaja.

Jag fortsatte en stund med att berätta att jag inte kan sova mer än max fyra timmar i stöten och att jag inte är mig lik och att jag inte har några muskler kvar och måste äta stark medicin hela tiden och att det är rätt svårt när man ska hålla skärpan och föreläsa om svenska skrivregler och korrigera felstavade abborrar. Ord, menar jag. Så tog jag honom i hand och sa tack och hej och gick iväg med tårarna rinnande och huvudet böjt.

Det här är jag.
Det här är jag.

Och där är vi nu. Jag är full av tillförsikt och anser att en duktig no-bullshit-doktor är bättre än en som är trevlig men oskicklig. Det här kommer säkert att bli bra.

Hade jag varit på det viset, hade jag bett alla be en bön för knät. Giv mig styrka och tålamod kan jag också dra till med. Eller så kan vi alla sätta igång och minnas människor med skador som har läkt så att de har kommit tillbaka i full fart! Ja!

Henke Larsson bröt benet och kom tillbaka och slog världen med häpnad.
Henke Larsson bröt benet och kom tillbaka och slog världen med häpnad.
Börje Salming bröt alla ben överallt och kom tillbaka coolare och coolare.
Börje Salming bröt alla ben överallt och kom tillbaka coolare och coolare.
Tomas Brolins fot tänker vi däremot inte mer på just nu.
Tomas Brolins fot tänker vi däremot inte mer på just nu.
Share
114 kommentarer

Digitalisering av gamla tidningar på Bokmässan

Titta, titta! Frakturstil från 1827!

Men vaff… det går ju inte att läsa.
Men vaff… det går ju inte att läsa.

Idag öppnar Bokmässan vändkorsen för branschfolket, som i foträta skor kommer att knuffa på varandra till ungefär klockan 17, när raspet av öppnande vinboxar kommer att skölja över lokalen. (Om rasp kan skölja? undrar ni. Japp, i just detta fall kan det det.)

Kungliga Biblioteket håller på med ett projekt – Digidaily – att dagstidningar från tidernas begynnelse ska digitaliseras och läggas ut till allmänt beskådande. Detta innebär att jag förmodligen kommer att sluta snyta barnen, städa huset, laga mat till släkt och vänner samt klippa tånaglarna.

För det är intressant.

Frakturstilen (som i Stockholms-Posten ovan) är fortfarande fruktansvärt svårläst, så den lämnar jag tills vidare. Se här hur det såg ut 1858 istället!

Norrköpings-Kuriren med fläckar och allt!
Norrköpings-Kuriren med fläckar och allt!

Men vi måste zooma in lite.

Se vid den pekande handen: passagerare som ska åka med ångfartyget Norge får sätta sig på sin plats kvällen före avfärd om de vill utan att det kostar extra!
Se vid den pekande handen: passagerare som ska åka med ångfartyget Norge Nore får sätta sig på sin plats kvällen före avfärd om de vill – utan att det kostar extra!

Raskt trampar vi vidare på denna tidsresa och hamnar på Svenska Dagbladets förstasida från 1895.

Detta var morgonupplagan – den utkom även i kvällsupplaga på torsdagar. Men varför är det punkt efter titeln?
Detta var morgonupplagan – den utkom även i kvällsupplaga på torsdagar. (Men varför är det punkt efter titeln?)

Vad står det i den lilla redaktionella rutan där till vänster?

SvD med punkt alltså. Varför? Vet ni?
SvD med punkt alltså. Varför? Vet ni?

Det är gratis att få tidningen hemburen i Stockholm och den ansvarige utgivaren och bondsonen Gustaf E. Ericson med det skamfilade ryktet var minsann anträffbar blott en timme på eftermiddagen. Och se, Karduansmakaregatan som inte finns längre (precis som själva karduansmakarna).

Uppdatering
Karduansmakargatan finns och lever i allra högsta välmåga! (Hur det är med karduansmakarna är däremot oklart.)
Slut på uppdatering 

Men vad står det där … va? Vid telefonnumren står det – ”Allmänna n:o” – och det låter bekant. Aha! Det var alltså så man angav vilket telefonbolag man hörde till! Det privatägda Stockholms Allmänna Telefon konkurrerade med Rikstelefon (som var statligt) och telefonledningarna for som trasselsuddar genom luften medan alla gick i fotsida kjolar och halm i skorna och barnen kröp omkring i saltgruvorna med undulater i burar och alla söp som svin och uttalade alla ord med jättemycket fv överallt och alla cyklade på konstiga cyklar och alla män hade krusiduller på mustascherna.

Eller inte.

Idag pratar jag om detta på Bokmässan tillsammans med Pär Nilsson och Heidi Rosen. Tiden är så begränsad att det finns stor risk att hela jag imploderar av ett undertryck som orsakas av tidsresor som inte är.

Share
77 kommentarer

Så vad gör man då på Bokmässan?

Inte vet jag vad andra gör. Jag tror att de träffar gamla kolleger, gör bokfynd, kritiserar bedagade kändisar som har glömt att tvätta håret, luktar på antikvariska böcker, står i toakö, går runt och bara njuter av miljön och är ganska hungriga mest hela tiden. Se, här går M.A. Numminen och är hungrig:

”Som en poll …”
”Som en poll …”

Och här gör Lars Ohly bokfynd:

Lars Ohly köper böcker. Jag tar bild.
Lars Ohly köper böcker. Jag tar bild.
Stackarn har ju inget privatliv; här kan man ju nästan se vilken kod han knappar in!
Stackarn har ju inget privatliv; här kan man ju nästan se vilken kod han knappar in!

Här går folk in för att stå i toalettkö:

Många av herrtoaletterna har med enkla medel gjorts om till damdito. Förvirringen är stor när det första man ser är två pissoarer som med gapande munnar inte alls ser inbjudande ut.
Många av herrtoaletterna har med enkla medel gjorts om till damdito. Förvirringen är stor när det första man ser är två pissoarer som med gapande munnar inte alls ser inbjudande ut.

Själv fnittrar jag mest. Nu ikväll fnittrade jag såpass att jag fick muskelbristning i vänster tinning.

Fnitter, fnitter i en gigantisk pocketstol. (Contradiction in terms.)
Fnitter, fnitter i en gigantisk pocketstol. (Contradiction in terms.)

Ja, ok, jag pratar också. Hjälp vad jag pratar.

– Tyst, min mun, säger jag till mig själv högt och tydligt.

Men munnen den bara mal. Två tyska redaktörer (Pia Götz und Maria Dürig) som egentligen bara ville äta varsin köttbit på restaurangen som heter Babar, fick höra mitt prat mellan tuggorna. En bißchen ditten, ein bißchen datten. Vi försökte tillsammans komma på en bra titel på Dawn Frenchs bok ”A Tiny Bit Marvellous” som på svenska heter ”En liten smula underbar”. På tyska är det tydligen stört omöjligt att komma på något bra och tillräckligt oxymoroniskt och Dawn är visst hemskt svår att få tag på. När Pia und Maria frågade oss om vi (som var så initierade) var förläggare, sa jag helt frankt att vi var författare. Det kändes så bra att jag fortsatte att säga det resten av kvällen. När vi hamnade i en vansinnigt lång kö för att komma in på ett disco, ljög jag så friskt och fräckt att vi plötsligt stod och dansade som John Travolta och Uma Thurman utan att ha stått mer än 20 sekunder i kön.

Jag kommer förstås att få mitt straff. Man ljuger inte utan att karma kommer och sätter krokben runt kröken. Just nu piper det t.ex. alldeles förfärligt i mina öron. Och kameran har gått sönder. Jag har skavsår på vänster lilltå. Och minsann råkade jag inte köpa två sms-biljetter till spårvagnen. Ah well. Allt är i alla fall ein kleines bißchen wunderbar. Nur ein wenig erstaunlich?

Etwas fantastisches?
Etwas fantastisches?
Share
18 kommentarer

Framme i Göteborg och Bokmässan 2011

Vad gör man när man håller på att somna i 110 km i timmen?

Jag slog mig först på kinderna. Sedan öppnade jag fönstret. Sedan sjöng jag med så högt jag kunde i “Born to be Alive” som spelades på radion. Sedan sänkte jag hastigheten till 90 och plockade fram termosmuggen och hällde det varma teet över hela magen och i knät. Det gjorde susen! Jag vrålade ”aaaaaaaarghhhhhh” där h:na symboliserar en kraftig flämtning. I en kass deckare hade det stått:

– Aj, flämtade hon samtidigt som hon sträckte sig efter sin iPhone 4.

(I själva verket stannade jag på första bästa rastplats för att ta en bild. I själva verket var det alls inte meningen att jag skulle skålla mig. I själva verket var jag faktiskt inte så himla trött.)

Ser ni de ohemult stora mängderna te?
Ser ni de ohemult stora mängderna te?

Jag körde alltså med en fullproppad bil till Göteborg. Tyvärr stod det ett jättestort Ikea i vägen så resan tog faktiskt hela dagen. Jag tror att det mest berodde på att Ikea i Örebro hade en enda kassa öppen klockan 12:54 och kön ringlade sig in på lagret. Jag räknade oss till 23 personer bakom mig och gick fram till kassan för att säga “jag tror att det är läge att be en kollega öppna en till kassa eftersom folk knorrar farligt bakom mig”. Om jag någonsin har blivit ignorerad, så var det där och då. Jag vände därefter upp blicken och hittade detta:

"Värt mål i kassan är att hjälpa en kund samtidigt som vi har tre väntande i kö."
“Värt mål i kassan är att hjälpa en kund samtidigt som vi har tre väntande i kö.”

– Objection! hade jag frustrerat slängt ur mig med ett höttande pekfinger om denna motsägelse hade skett i en rättegångsfilm.

Så körde jag vidare mot Västkusten. I flera mil låg jag bakom en synnerligen mystisk bil utan registreringsskylt – förmodligen var den full av bovar och banditer samt guldtackor och lik i baksätet.

Tyvärr ser det ju bara ut som om jag har retuscherat och suddat på registreringsskylten.
Tyvärr ser det ju bara ut som om jag har retuscherat och suddat på registreringsskylten.

Tänk att jag alltid har tyckt att det är så overkligt när bilar i filmer har manipulerade skyltar. Nu vet jag bättre – det är bara att rycka bort dem helt när man behöver smita.

Framme vid Mässan sammanstrålade jag med min djefla man och vi låtsades att vi var journalister så att vi skulle komma in på ”Pressnatta”. Inträdesbiljetten som vi visade upp kan ha hjälpt till lite. (Tack, Petra och Anna!) Det var en stor tillställning med massa att äta och dricka och allt detta i en lokal som var ambitiöst Alfapet-pyntad. Eller kanske Wordfeud. Eller om det var Scrabble.

Alfapet?
Alfapet?
Scrabble?
Scrabble?

Jag försökte mingla på Lennart Hellsing-vis

  • i färgglada kläder
  • med en hand på ryggen
  • med en hand som håller i ett fyllt vinglas
  • nyfiket tittande på alla människor
  • stundom stillastående för att motta folkets jubel.

Det gick åt pepparn. Jag var helt enkelt lite för blyg och faktiskt inte ett dugg som Lennart Hellsing.

Vi gav upp minglet och gick genom den mörka Göteborgsnatten och stannade då till vid staketet som hindrar nyfikna sörmlänningar från att springa in på planen.

Visst är det odling av puppor som ska klona människor som bodysnatchar oss? Tänk på det när ni hör mig väsa:

– Sleep … Sleep … and be born again into a world without fear and hate …

Share
27 kommentarer

Bokmässan: hissar, bilfärd, releasefest, hotellrum och Gösta Ekman

Jag har fått bannor av vänner och kompisar och bekanta (hej Gunnar!) som inte nämns i mina blogginlägg (som ju bara innehåller trivialiteter om berömdheter och kristallkronor).

Äh. Bit ihop nu och traggla er igenom ännu en sådan text. Vi börjar väl med ett idolporträtt?

Gösta Ekman på Bokmässan, talandes om att det är konstigt att någon är intresserad av hans liv.
Gösta Ekman på Bokmässan, talandes om att det är konstigt att någon är intresserad av hans liv.

Jag tänker nu servera livskunskap i sju punkter.

1. När du ser någon som du vill hälsa på och denne någon befinner sig 6–10 meter bort, ska du som alla i den berömda svängen höja en hand och ropa namnet på denne någon och lägga till något som antyder er djupa relation eller kärlek till varandra. Så här:

– ALEXANDRA DAAARLING!

Observera nu att jag inte sätter mig på mina höga hästar och påstår att mina hälsningsfraser skulle vara diskretare eller på något sätt bättre. Jag drullar ju bara rakt in i folks kroppar och säger ”förlåt, var det din fot?” och minns inte att jag har träffat dem för bara fem minuter sedan.

2. Vält helst inte omkull ställningar med böcker och flygblad där det finns människor som kan se dig, för du kanske stör dem. (Lång historia – men jag kravlade omkring på golvet och plockade och plockade inför en publik som stod fastnaglad som vore den på teater.)

3. Åk inte bil med Anna Toss. Eller åk inte bil i Göteborg. Eller lita aldrig på gps:en. Eller åk bara bil i Göteborg om du har en göteborgare i densamma.

Kolla, verkligheten stämmer inte med gps:en!
Kolla, va, verkligheten stämmer inte med gps:en!

Vi skulle ju bara från Bokmässan till Översättarhelena i Majorna. Det gick bra. Men. Väl där kom vi på att vi ju inte alls skulle till Översättarhelena utan försökte ta oss till järnvägsstationen igen. Och körde fel, fel och lite fel.

Det var jättesvårt. (Satte jag på Runkeeper? För att ha totalkoll? Ja!)
Det var faktiskt jättesvårt. (Men va? Satte jag på Runkeeper? För att ha totalkoll? Ja!)

Väl på stationen parkerade vi och gick som tiggare omkring och växlade till oss pengar eftersom Göteborgs parkeringsautomater bara tar kort som ingen har.

Ser ni att det inte är gratis på nätterna och söndagarna? Det gjorde inte jag.
Ser ni att det inte är gratis på nätterna och söndagarna? Det gjorde inte jag.

Sedan tog vi taxi till den absolut trevligaste, mysigaste, finaste releaseboksläppsfesten som jag har varit på – för ”365 saker” av Navid Modiri i kombination med ”Handbok för subkulturer” (av Emil Sergel).

Robert Onedin.
Robert Onedin.

4. Njut av den glada ungdomen även om den inte är din egen. På boksläppsfesten höjde vi medelåldern med sisådär 300 % och blev förälskade i alla som var där. Stället heter House of Win-win och grundades av en karl som ser ut som på bilden här till vänster.

Vi hamnade bredvid tre killar som plötsligt, mitt i ett sprutande ordflöde om livet, framtiden, svetsning och lego stack iväg med orden:

– Kom! Vi drar hem till mig och hämtar ljustrådar! Vi sätter oss här och SKAPAR något!

Anna och jag satt kvar, paxade deras platser intill oss och längtade efter dem. Så fort de med sina sladdar och tejpbitar kom tillbaka och klättrade upp på scenen för att försöka skapa, blev de bortkörda av trubadurer eller poeter.

– Såhär? Eller så? Håll där! Nej så!
– Såhär? Eller så? Håll där! Nej så!

En kille som hette Josef Pollack (inte släkt med Kay) höll ett fantastiskt, dadaistiskt, absurt, patafysiskt tal (med reservation för transkriptionsfel):

”Mina samer och lärare.
Det är en stor börda att sätta två hål här i skagenröra. Jag kartlade optimala infaltioner som en blott trivial klogge till 563 lager. Då jag inte lade ett underbett med hod och svulstränna fick jag fäderligen bila av i de roaks ark lava.

Alla saxar i haren, David Houdini. En fläskkrämssmakande kamm och med löje att jag stod tupp till Smöreborg för att utföra hobbit samt sängar.

Macka och ättika, 563 lager, macka och ättika.”

Sedan satte han sig ner och åt chips.

Ljustrådskillarna lyckades till slut med sin installation och möttes av folkets jubel.
Ljustrådskillarna lyckades till slut med sin installation och möttes av folkets jubel.

Det enda smolket i ljusbägaren var att min signerade 365 saker-bok är defekt. ”Jag heter LottEN”, sa jag. Sedan pekade jag på min namnskylt och artikulerade ”LottEN”.

Och så skriver (den på bilden inringade) karln Lotta.
Och så skriver (den på bilden inringade) karln ”Lotta”.

5. Lyd inte alla regler och förordningar alltid, utan våga vara rebell. I alla fall lite. Och ibland. Fast kanske inte så ofta?

För det första: Anna och jag hittade en perfekt parkeringsplats som var belamrad med staket och bökiga stålburar på hjul. Då flyttade vi resolut på dem och parkerade. Bara så där! (Ni hör? I’m really living on the edge.)

Sakerna som var i vägen till vänster, bilen till höger.
Sakerna som var i vägen till vänster, bilen till höger.

För det andra: Anna och jag behövde småpengar till den dumma parkeringsautomaten som nämns ovan. På järnvägsstationen möttes vi dock av detta deppiga besked:

Box = förvaringsskåp.
Box = förvaringsskåp.

Men vet ni, det struntade vi i! Anna växlade medan jag vaktade så att ingen skulle se oss! Sedan tog vi alla pengarna och sprang ut ur stationen utan att fråga om lov! Ha!

6. Kliv inte in i okända hissar. Då kan ni som Anna och jag gjorde åka vilse och hamna på Akuttandvården som ligger i porten intill hotell Odin. Vem hade väl hört talas om horisontellt gående hisstrummor? (När filmen om detta görs, vill jag att min roll spelas av John Cusack.)

7. Flirta med hotellpersonalen. Då får ni sova så här fint!

(Filmat av Anna Toss vid midnatt 25/9 2010.)

Betänk nu detta faktum: mitt föredrag på Bokmässan hette ”Kort och gott” och handlade om nyttan och nödvändigheten av att lära sig att skriva kortfattat.

Share
23 kommentarer

Bokmässan: bildsafari från bloggträff, SM i minne och en matta med generande hårväxt

Typisk bloggmiddagsbild.
Typisk bloggmiddagsbild.

Igår var det bloggmiddag med större uppslutning än på länge. Jag kom direkt från ett finkalas på Börsen, som tvingade mig att ha högklackat, urringat och uppslitsat. Jag såg därmed ut som svanen bland de fula ankungarna när jag väl sällade mig till bloggpöbeln. Som var:

Stellan
Christina Stielli (inte med på kuvertet nedan)
Kalle Blomqvist
Karin med K
Vampyr/Drivhus-Markus
MikuMaria Gustafsson
Tomas Arfert
Hillevi Wahl
Sanna Stefansson
Gnesta-Pelle
Victoria Qvarnström (inte med på kuvertet nedan)
Anna Toss
Anna-Carin Carnebro
Johan Lange
Charlotte Björk
Judit Burda
Studiomannen
Cruella
Niclas Holmqvist (inte med på kuvertet nedan)
Lotten

(Säg gärna till om jag har missat någon, för det gör jag alltid.)

Och för en gångs skull kom vi ihåg att tillverka en bloggservett. Men eftersom alla restauranger numera har svarta servetter, tänkte jag att vi skulle övergå till en ny tradition: att skriva på restaurangens meny. Det tyckte restaurangen inte alls var en bra idé eftersom de hade ”ont om menyer”. Motvilligt och muttrande tog vi istället fram ett gammalt kuvert.

Man kan klicka på bilden om man känner sig skumögd.
Man kan klicka på bilden om man känner sig skumögd.

Två meter under oss satt Christer Fuglesang och blev beundrad eftersom han är en dyrkad människa. MikuMaria pratade med honom och blev fotograferad med honom medan Johan Lange köpte ett stort fint glas vin till honom som tack för mattelektionerna på KTH för snart 30 år sedan. Jag hade kunnat sätta mig i hans knä och klia honom i polisongerna och påminna karln om när jag intervjuade honom, men istället var jag diskret och höll mig i bakgrunden. (Förmodligen håller jag på att bli vuxen.)

Börsen i bakgrunden, skitigt vatten och blombukett i förgrunden.
Börsen i bakgrunden, skitigt vatten med blombukett i förgrunden.

Finfesten ägde rum på Börsen, som har röda mattor och kristallkronor, hala, knarrande parkettgolv – och där stod jag som en stork på styltor i mina fina klackar. Och kände ingen.

Här stod jag finklädd, blyg och ensam och skulle hälsa på värdarna.
Finklädd, blyg och ensam skulle jag snart få hälsa på värdarna.

Att jag över huvud taget var bjuden berodde på att jag har jobbat som moderator på Bokmässan – men nu måste jag ha som mål att få jobba även på nästa års Bokmässa eftersom jag på festen fick en ny bästis: Peter Örn. Han kom in i lokalen, satte full fart mot maten och såg sig sedan om för att hitta någon att prata med. Och där stod jag och vinglade. En halvtimme senare var vi åtta personer som stod och åt med Peter Örn, som bara pratade och skrattade och konverserade. Alla var vi Peter Örns bästa kompisar. Förmodligen träffar jag honom aldrig igen, men vet ni vaaaaad? Han är lång han också! (Uppdatering efter faktakontroll: 1,96 m.)

Inne på Börsen. Nästan mitt i bilden står Fantomen. (=Ulf Granberg.)
Inne på Börsen. Nästan mitt i bilden står Fantomen. (Ulf Granberg.)

Efter bloggmiddagen (ser ni, bruten kronologi!) gav vi oss som vanligt iväg till Park för att gnida oss mot kändisar och förhoppningsvis komma in i en och annan svit för att … för att … för att … Oj. Hm. Jag har glömt varför detta var så viktigt. Misslyckades gjorde vi också: inget gnid, ingen svit.

Närmare än så här kom vi inte sviterna.
Närmare än så här kom vi inte sviterna.

Idag har jag stått och beundrat minnesmästarna som deltar i SM – eller Swedish Memory Open, där även ytlänningar med väl fungerande hjärnor får deltaga. Det är så fantastiskt fascinerande och imponerande att jag inte kunde slita mig och missade alla seminarier och föredrag som jag hade tänkt gå på.

Längst bort sitter mästaren Mattias Ribbing med händerna i tinningarna.
Längst bort sitter mästaren Mattias Ribbing med händerna i tinningarna.

I just det här momentet får deltagarna memorera en sifferserie och sedan skriva ner så många de minns. Några har öronproppar, några har hörselskydd, några både och och några ingenting. Några memorerar och repeterar så länge att de inte har börjat skriva förrän de snabbaste är klara. Och Mattias Ribbing där borta vid väggen vinner oftast.

Killen i mitten med blont hår och hörselskydd heter Simon Gustafsson och han är 21 år. För en vecka sedan fick han höra talas om detta, och efter att ha övat lite kastades han brutalt in i hetluften. I grenen ”ansiktsigenkänning” kom han tvåa efter Ribbing.

– En gubbe kände jag inte alls igen så då skojade jag till det och skrev ett politikernamn och då drog de av poäng! Man får inte skoja. Jag ska aldrig mer skoja, sa Simon.

Sandra, Svedd och Maskrosungen.
Sandra, Svedd och Maskrosungen.

I en liten minnesmästarpaus sprang jag till Sandra och såg när hon intervjuades på så sätt att intervjuaren berättade vad hon hade skrivit och sedan inte ställde någon fråga.

Intervjuaren:
– Boken handlar ju om … bla bla bla där man får veta mycket om … bla bla bla och då känner man som läsare att … bla bla bla.

Sandra:
– Jaaaa, så är det.

Sedan sa hon massa mer och kanske är jag bara ogin för att jag vill sitta där på scenen också – men visst blir väl intervjuer med författare lite intressantare om författaren får prata mest?

I en monter, har de en illgrön matta. Som har drabbats av hypertrikos.

Veet, anyone?
Veet, anyone? (Personalen i montern berättade att den gröna hade smittats av den svarta i montern intill.)

Nämen kolla, Jane Austen har gett ut en bok!

Eller ... nej.
Eller … nej.

Just nu sitter jag och päser i VIP-rummet med bl.a. Gösta Ekman, Peter Englund och Alexandra Pascalidou. En av dem går på Bokmässa i sådana här skor:

Där inne ligger tårna som mosad pommes frites.
Där inne ligger tårna som mosad pommes frites.
Share
29 kommentarer

Bokmässan: min underliga fäbless för långa karlar

Jag säger då det – mig kan man inte lita på. Jag släpper allt för långa karlar eller kontrollmätning av okänd sträcka.

Där gick jag med mina kära gamla Nationalencyklopedi-kolleger och irrade på Bokmässans golv. Vi fnittrade och mindes forna tider. Plötsligt kom jag på att jag ju måste kolla hur lång tid det tar att verkligen gå i varenda korridor på hela mässan, helst så snabbt som möjligt. Alltså satte jag på Runkeeper i telefonen – den som mäter hur långt man springer när man som jag tränar för att springa maraton. Eller den som man mäter hur långt man egentligen går när man klipper gräs. Och plötsligt lämnade jag mina kompisar och gick som en OS-gångare med gungande höfter och uppdragna, svängande armar. Om jag kom till en gång (korridor liksom) där det var fullt med folk, vände jag och tog en annan väg eller sneddade genom inte så välbesökta montrar. Och nu kan resultatet meddelas: det tar 29 minuter och 48 sekunder att gå förbi varenda liten monter på mässan.

Nej, satelliterna pallar inte att mäta bättre än så här.
Nej, satelliterna pallar inte att mäta bättre än så här.

En stund senare gick jag åter med mina kompisar, när jag såg Jonas Hallberg (2 m) och blev tvungen att dryfta några ord om definitionen på ”sanning”. Sedan var jag tvungen att prata med Sulo (1,93 m), som sjöng med Idde Schultz. Och så försökte jag att hålla mig i skinnet och inte hoppa på Fredrik Lindström (1,97 m) och blev ruskigt distraherad av att Hans Rosenfeldt (2,06 m) gick omkring i bakgrunden. Men så dök två normallånga upp: Mulle Meck-illustratören Jens Ahlbom med författaren Bengt-Erik Engholm, och då kunde jag äntligen slita blicken från LeBron James (2,03 m) och dryfta barnlitteratur som handlar om olyckliga flickor.

Verklighetskontroll: nej. Det var inte LeBron James på riktigt. Men karln såg ut som LeBron James, vilket författare och förlagsfolk sällan gör.

LeBron James på Bokmässan?
LeBron James på Bokmässan?

Minst lika färgglad – om än inte särskilt lång – är denne man, som vandrar runt, runt, runt och tar emot folkets jubel och kärlek:

Lennart Hellsing.
Lennart Hellsing.

Och så till dagens gåta: en av NE-medarbetarna hade på sig denna slips:

Hur gammal är den och vad föreställer den?
Hur gammal är den och vad föreställer den?
Typiskt bokmässebord klockan 18:25.
Typiskt bokmässebord klockan 18:25.

Vi bor på ett hotell som ligger endast 20 minuter från Bokmässan, vilket är ett perfekt avstånd när det som nu är ljummet och glatt och alla är på bra humör och inga busar gömmer sig i buskarna eftersom det är så ont om buskar. Men på varje promenad stannar jag till och letar efter en fortsättning:

Kolon vaddå? Hallå, var läser man resten?
Kolon vaddå? Hallå, var läser man resten?

När jag kom hem mittinatten, radade jag upp dagens skörd och livets nödtorft på nattduksbordet medan min djefla man sov som en högljudd gris.

Bok om en skådespelare, signerad av två musiker, bok om mobbing i skolan, bok om sanningen signerad av Hallberg själv, två böcker vars författare jag intervjuade på stor scen, presentanteckningsbok, temugg och anteckningsklämma att ha runt halsen.
Bok om en skådespelare (signerad av två musiker), bok om mobbing i skolan, bok om sanningen (signerad av Hallberg själv), två böcker vars författare jag intervjuade på stor scen, presentanteckningsbok, temugg och anteckningsklämma att ha runt halsen.

Nu inleds snart jakten på de långa karlarna igen medan den lille plutten till djefla man (1,86 m) sträcker på sig allt vad han kan. Snart ska jag kortföreläsa i ämnet “Underbart är kort” och funderar på att korta föreläsningen med fem minuter bafatt.

Uppdatering: Dagens fynd!

Hans Rosenfeldt. (Jag höll mig i skinnet och kastade mig inte över honom.)
Hans Rosenfeldt. (Jag höll mig i skinnet och kastade mig inte över honom.)
Share
27 kommentarer

Bokmässan: räkmacka och lite jobb

Det finns förmodligen en statistisk undersökning som säger att 82 % av alla som vandrar eller står på Bokmässan har ont i huvudet. Och att 12 % hade haft ont i huvudet om de inte hade varit så berusade. Och att återstående procent har tagit droger för att stå ut. (Har så ont i huvudet nu att jag inte kan räkna ut hur många procent det är.)

Men nu lite rapport:

Först jobbade jag lite som moderator. Debutanten Katarina Genar och den gamla barnboksräven Carin Wirsén pratade om språk, läsning, gamla tiders böcker och skrivprocessen.

Kort kjol på scen? Dumma, dumma Lotten! (Katarina Genar till vänster, Carin Wirsén till höger.)
Kort kjol på scen? Dumma, dumma Lotten! (Katarina Genar till vänster, Carin Wirsén till höger.)

Jag visade exempel på hur Astrid Lindgrens första maskinskrivna manus kunde se ut.

Alldeles färdigt, liksom.
Alldeles färdigt, liksom.

Sedan rusade jag upp till räkmackorna, där vi bloggare nu har blivit så driftiga att vi inte längre sätter oss på hörnet av en pall eller ber om ursäkt för att vi är så många.

Vi bara tar ett bord och hugger in!
Vi bara tar ett bord och hugger in!
Ullah, hon blev alldeles hårig på brösten.
Ullah, hon blev alldeles hårig på brösten.

Och för den som inte vet det: så här ser bloggskor ut:

Kolla, Miss Gillette är ju nästan barfota!
Kolla, Miss Gillette är ju nästan barfota!

(För er som undrar hur man vet om det sker räkmackor eller annat i bloggvärlden, rekommenderar jag Bloggträffbloggen.)

Nu ska jag jobba igen – återkommer om det händer något kul som att jag välter omkull Lennart Hellsing eller spiller öl på en skåning med rullande r.

Share
18 kommentarer

Mina mest minnesvärda nätter

Som jag har berättat fler gånger tidigare, tycker mina barn om att sova på olika ställen. De flyter runt i huset och byter plats med varandra – och vi tycker alla att det är jättekul. Visserligen sover de oftast i sina egna sängar, men ibland i källarens våningssäng, ibland i en eller annan gästsäng, ibland på en madrass i vardagsrummet och somliga tider bredvid mig när jag har slängt ut den snarkande djefla mannen från den äktenskapliga sängen som heter “Storasängenlandet” och är ett sovhav på 200 x 240 cm.

Så kom jag att tänka på att alla ju någon gång måste ha hamnat på ett eller flera konstiga ställen och där varit tvungen att sova. Lillasyster Orangeluvan sov t.ex. en natt – höggravid – på marken utanför en flygplatsen i Paris. Så nu kommer mina tre underligaste nätter:

1.
Den allra konstigaste natten spenderades i Alassio på italienska rivieran – osovandes. Jag var 19 år och blev uppraggad av en underbart vacker italienare som bjöd in mig till sitt rum för att där raskt meddela att nej, här kan vi inte stanna, nu ska vi upp i bergen på den däääääääääär. Jag tittade först på honom för att leta efter “nä ja ba skoja-blicken” och följde sedan besviket hans pekfingerpek bort, ut genom fönstret, ner på en innergård och ja … där stod en jättestor motorcykel. Hopp upp!

Natten spenderades alltså på motorcykelns bönpall. Bönan blev jättekissnödig och ville inte vara med och leka längre, men kunde inte komma på hur hon skulle komma hem eftersom motorcykeln ju hade körts långt upp i bergen. Nåväl, det ordnade sig till slut och nästan hemkörd blev jag till och med. För italienaren – som ju hade stulit motorcykeln – blev tvungen att gömma sitt byte i en buske strax utanför byn.

Än en gång visar jag upp en bild från detta tillfälle:

Inte undra på att italienaren valde den blondaste, blåögdaste dummern.
Italienaren valde den blondaste, blåögdaste dummern.

2.
Den obekvämaste natten var en fågelskådningsnatt i gymnasiet. Som den ovana campare jag då var (och, får jag säga, fortfarande är), hade jag lindat in termosen med varm choklad i min sovsäck. För att den inte skulle gå sönder.

På den här tiden, förstår ni alla barn, fanns det nämligen inte ståltermosar. Alla hade termosar med handtag och pip och själva behållaren var av glas med lättkrackelerad plast runtenom.

En sådan här tror jag visst att det var.
En sådan här tror jag visst att det var.

När termosen gick sönder (det gjorde den alltid), rann innehållet ut i sovsäcken och vidare ut i min packning så att alla kläder – som de blåa, noppiga Hellyhansensockorna och den tjocka, egenstickade tröjan – blev kalla, blöta och mjölksura. Sov gjorde jag sedan mellan klasskompisarna Erik Söderberg och Per Norén, som inte alls höll om mig eller bjöd mig att krypa ner i deras värme som normala tonårskillar väl plägar göra. Nej. De vände rumpan mot mig och sov tungt medan jag hackade tänder så högt jag kunde för att de skulle vakna och tycka synd om mig.

3.
Här har vi ett uppsamlingsheat: alla nätter på obegripligt hårda liggunderlag i gymnastikhallar, på dagis, i klassrum och den där natten när jag sov i en bil och väntade på att min djefla man skulle springa 25-mannaorientering. Jag har även ”sovit” på golv utan liggunderlag och med två basketskor som huvudkudde. Där har vi kanske den främsta anledningen till att man ska idrotta: man tar ut sig fullständigt genom att ickesova och sedan lägga eventuellt resterande krafter i tävlandet så att en vanlig natt i en vanlig säng ju ter sig som himmelriket.

Och nu på lördag ska jag som vanligt sova i Översättarhelenas hall och i ottan vakna till den ljuva dunsen av morgontidningen! (Natten mellan fredag och lördag kommer att bli något att blogga om: jag har upptäckt att jag alls inte har hotellrum i Göteborg då – som jag har trott i två månader. Vad tror ni om att man råkar glömma att gå ut ur Bokmässans lokaler och lägger sig i en monter?)

En lämplig monter på Bokmässan?
En lämplig monter på Bokmässan?
Share
38 kommentarer

Bloggmiddagskvällen 2009 (fakta- och bilduppdat.)

Analyze this.

Vi åt, vi spillde, vi drällde, vi sa fula ord, Petra klagade på maten, någon drack upp min öl, alla ville egentligen tatuera sig och servitrisen stal hela showen. Det var alltså på det hela taget en perfekt kväll. Men då visste vi inte att vi ett par timmar senare skulle återuppleva fredagskvällen för fyra år sedan.

Närvarande:
Gnestapelle
Sara Sofia
Studiomannen
Petra
Stellan 1 2 3
Mikumaria
Carnebro
Anna Toss
Bookydarling
Kulturbloggen
Fru Decibel
Åsnan
Lotten

Efter maten gick vi precis som brukligt är till Park och klämde och kände på allt och alla, trängde oss in i en hiss, forcerade dörren in till en svit (ack ljuva minnen från 2006), trängde oss ut på balkongen, letade förtvivlat efter glas och funderade på att vika små kåsor av papptallrikarna. Jag fick i uppdrag att leta efter vin under sängen och fann då att svithyraren städar precis som jag.

I morgon ska jag återkomma med bilder på vin i säng, skor en masse och kanske en författare. Men det svider och bränner och irriterar djupt i min själ att sviten intill rymde hela Svenska Akademien. Om de bara hade släppt in mig hade jag slagit dem med häpnad eftersom jag redan nu vet vem de tänker dela ut pris till i december.
_______
Nu är det ”i morgon”.

Typisk bokmässebild 1: en paneldebatt. Behövs förlagen, behövs redaktörerna, ska förlagen eller författarna bestämma och måste alla ge ut samma slags böcker och vem ska egentligen bestämma (eller sa vi nåt om det nyss?) och vad driver människan och är vi inte alla lika onda människor när allt kommer omkring?

 

Typisk bokmässebild 2: Jag brinner verkligen för mitt ämne och vill verkligen berätta hur kul det är och vad jag har kommit fram till och lyssna nu alla för det jag har att läsa här från mitt manus är jätteintressant och viktigt och roligt. Redan de gamla gre…

 

Typisk svitbild: Skorna sitter på tätt stående människor i festsviten. Och detta var ändå i det glesa rummet – i det andra rummet stod folk precis sådär som man ligger om man är fem i en hängmatta.

 

Atypisk svitbild: Stackars, vinindränkta sängen är blöt och kall. (Fast egentligen tror jag att ett mord nyss begicks.)

 

Här ska Petra tatuera sig. Alla andra som jag någonsin har träffat någonsin i hela mitt liv ska också tatuera sig – om inte nu, så när det inte längre är coolt att tatuera sig. Om jag hittas mördad och inte kan identifieras, kommer Columbo att suga på sin cigarr och mumla ”no tatoos, aha, it must that Lotten – the No-Tattoo-Woman”.

Just nu, på lördag eftermiddag, sitter jag på X2000 som susar hemåt. Alla här inledde resan genom att högt och tydligt deklarera i sina mobiler vad de gjorde nu och vad de gjorde igår och inatt.

– Är på tåget nu. Somnade halv sex i morse. Träffade alla.
– Är på tåget nu. Somnade sju i morse. Träffade Roy Andersson.
– Är på tåget nu. Har inte sovit sedan i torsdags. Träffade Lennart Hellsing.
– Är på tåget nu. Kom hem samtidigt som Carl-Jan. Lill-Babs hälsar förresten.

Förbluffande många tar sig en återställare på tåget (ölen och vinet flödar som sutte vi på en taverna i Italien). Nu sover alla så sött.

Gåta: hur gammal är mannen som står bredvid Fredrik Strage?
Share
35 kommentarer