Hoppa till innehåll

Dag: 27 september, 2013

Nej, jag är inte på Bokmässan!

Det är ytterst, ytterst frustrerande att inte kunna rapportera från Bokmässan. Jag har inte hittat någon som på vikariers vis berättar om

Men. Tågbiljetterna avbokades, hotellnätter avbokades, alla roliga träffar och räkmackor avbokades, alla planerade möten med kompisar, kolleger, obekantingar och sällanträffsingar ställdes in när meddelandet kom om att DOKTOR KNÄ hade tid att ta emot mig. Ja, och om jag inte kunde komma just den 27/9 kl 10:20 så kunde jag inte få en ny tid förrän tidigast i november.

cliffhanger-1993-03-g

Oj, klockan är 09:52 – måste ge mig iväg nu. Återkommer.

————

 Klockan är nu 12:35 och jag är återkommen!

Min nya läkare (på samma ställe som andra läkaren och samma ställe där jag blev opererad) hade granskat mina journaler, mina röntgenbilder och hela min jättesammanställning av alla konstiga turer fram och tillbaka som jag mejlade igår. Och så sa han att jag hade artros. Bakom knäskålen.

– MEN JAG HAR JU ONT HÄR! röt jag med blicken fastspänd på hans näsrot medan jag pekade på den lilla punkten på insidan av knät. SMÄRTA LIKA STOR SOM EN ÄRTA! väste jag.

Då blev han lite mer intresserad och ställde följdfrågor och sa åt mig att ligga ner på britsen på papperet … där någon annan helt klart hade legat nyss. Nu är jag inte så petig, men man brukar ju dra fram ett nytt papperssjok, eller hur?

Jag lade mig ner och han vred lite hit och dit och så klämde han på punkten som gör ont. Jag vred mig som en liten kålmask och skrynklade till liggpapperet ännu mer.

Då sa han att han fortfarande inte alls var säker på vad det var som jag hade i knät, men att det var en skada sedan operationen. Antingen hade den skett när man vred till och böjde knät och bänglade med knäskålen eller så hade man kommit åt något och då skadat ligamentet. Och att jag nu skulle få mer kortison. Fast rakt i det onda och av en annan sort.

Och så tog han fram sprutan och krånglade jättemycket med nålen och handspriten och jag tänkte ”herregud hur ska detta gå, karln kan ju inte ens hålla i prylarna ordentligt”.

Han valde noggrant ut var han skulle sätta nålen och så sprutade han in lite mjölkvitt kortison.

– Aj. Aaaaj. AAAAAJ. AAAJ SOM SATAN!

Det gjorde så ont att jag trodde att jag på riktigt skulle svimma – jag som bara gråter när jag blir rånad, aldrig svimmar, inte tar till känsloregistret eller ens stånkar när cykelkedjan hoppar och ger mig stora köttsår. Jag sa något om att föda fem barn och han sa att det här är en annan sorts smärta och då lade jag mig ner och profylax-andades för att stå ut. Det gjorde så ont. Tårarna rann, jag kved och pustade. Han sa ”det är bra att det gör ont för då har det hamnat rätt” och jag kved ett ”jaha”. Det stack i armarna och jag blev alldeles yr. Tårarna rann ner i öronen som de ju gör när man ligger ner. Jag satte mig upp igen.

– Kan du skriva ner vad du har gjort och vad jag har på ett litet papper? sa jag och han gick ut ur rummet och hämtade ett papper. När han kom in igen lämnade han dörren öppen så att den lilla snyftande figuren som var jag, kunde ses från receptionen.

"Troligen inflammation i anslutning till MCL (mediala kollat. lig.). Injektion 1 kapsel/slemsäck depo medial (4 ml)."
“Troligen inflammation i anslutning till MCL (mediala kollat. lig.). Injektion 1 kapsel/slemsäck depo medial (4 ml).”

Jag blundade och snyftade och hörde hur någon sa “ursäkta jag ska bara” och anade att det var läkaren som opererade mig, så jag öppnade inte ögonen. Honom vill jag aldrig se igen. Nya läkaren var tyst. Jag snyftade. Satte mig på britskanten och andades. Drog på mig mina randiga strumpbyxor.

– Vad händer nu?
– Nu avvaktar vi och ser om det blir bättre.
– Två veckor?
– Nej, en månad.
– Kan jag redan nu få en tid hos dig om en månad eftersom det tog nästan ett halvår att få komma hit idag?
– Nej, jag vet inte när jag kommer att vara här. Oftast på fredagar, men då har jag fullt upp med operationer.
– Men …
– Fast det var bra att det gjorde ont, för då vet vi att det hamnade rätt. Och det kan bli ännu värre ikväll.
– Okej, det gör inget. Jag vill bara bli av med den här skiten. Kan jag träna?
– Inte springa, inte hoppa. Rullskidor och cykling, lite styrketräning.
– Men en månad … och sedan?
– Om det inte har blivit bättre så hör du av dig.
– Men ska jag behöva vänta ett halvår på en tid då igen?
– Eh, när var det du opererades?
– I januari.
– Jahaja.

Jag fortsatte en stund med att berätta att jag inte kan sova mer än max fyra timmar i stöten och att jag inte är mig lik och att jag inte har några muskler kvar och måste äta stark medicin hela tiden och att det är rätt svårt när man ska hålla skärpan och föreläsa om svenska skrivregler och korrigera felstavade abborrar. Ord, menar jag. Så tog jag honom i hand och sa tack och hej och gick iväg med tårarna rinnande och huvudet böjt.

Det här är jag.
Det här är jag.

Och där är vi nu. Jag är full av tillförsikt och anser att en duktig no-bullshit-doktor är bättre än en som är trevlig men oskicklig. Det här kommer säkert att bli bra.

Hade jag varit på det viset, hade jag bett alla be en bön för knät. Giv mig styrka och tålamod kan jag också dra till med. Eller så kan vi alla sätta igång och minnas människor med skador som har läkt så att de har kommit tillbaka i full fart! Ja!

Henke Larsson bröt benet och kom tillbaka och slog världen med häpnad.
Henke Larsson bröt benet och kom tillbaka och slog världen med häpnad.
Börje Salming bröt alla ben överallt och kom tillbaka coolare och coolare.
Börje Salming bröt alla ben överallt och kom tillbaka coolare och coolare.
Tomas Brolins fot tänker vi däremot inte mer på just nu.
Tomas Brolins fot tänker vi däremot inte mer på just nu.
Share
114 kommentarer