Igår bjöd barnens farmor – tillika den djefla mannens mor – både min och sin släkt på restaurang och museibesök. Restaurang Hasselbacken med världens godaste skagenröra hade dock problem med logistiken eftersom buffématen nåddes blott från ett håll och en enda lång, ringlande kö. Hör nu här alla bufféplejs!
- All mat ska nås från minst två sidor.
- Man ska inte behöva stå i köttbullekön om man bara ska ha pannkakor.
- Svenskar är ett ohyfsat folk som envisas med att breda sina mackor i kön, så sätt gärna upp skyltar med tipset att lägga smörklick och pålägg på tallrikskanten och sedan bygga Dagoberttorn vid matplatsen.
- Spela inte musik: folk är ofta på restaurang för att få prata med mat i munnen.
- Lägg krut på toaletterna: vi ser skavanker och tänker ojojoj.
Efter att ha ätit oss osunt mätta, tappade vi bort två barn och när de var funna hade vi tappat bort två vuxna som letade efter de försvunna barnen så då skickade vi iväg tre andra barn att leta efter de försvunna vuxna, som plötsligt dök upp utan barn eller den blekaste aning om kalabaliken.
Sedan attackerade vi ABBA-museet med full kraft. Men höll faktiskt inte ens på att komma förbi vändkorsen i entrén eftersom logistiken även där var komplett felprioriterad.
Man får när man köper biljetterna online välja en insläppstid; besökare kommer bara in fyra gånger per timme. Detta är väldigt smart och gagnar både besökare och personal, som kan planera personalåtgång och minimera anstormningar. Frågan är bara varför de i så fall inte planerar – vi fick stå i en extremt obekväm hög och vänta på att en svagröstad kille skulle dela ut lyssna-guide-apparater med abbornas egna röster som berättar kuriosa när man rör sig runt i museet. Allt är liksom väl uttänkt, men någon uppföljning verkar inte ha gjorts.
Texterna i museet är bedrövliga – uppånervända citattecken, Engelska och Svenska med versaler, infantila formuleringar och … HAAALLÅÅÅÅÅÅ! Be mig korrläsa! Så här beskriver Benny natten efter Waterloo-segern i Brighton 1974:
”Vi kommer inte tillbaka till hotellet förrän vid 4-snåret. Vi sätter oss en stund i Napoleon-vinsten där – ja den heter faktiskt så! Halv fem är vi i säng.”
Jag antar att det ska stå ”Napoleon-sviten”?
Men materialet är helt fantastiskt. Scenkostymerna, platådojjorna, guldplattorna, tidningsurklippen – allt, allt, allt! De har byggt upp Polarstudion och Stikkan Anderssons arbetsrum samt sommarhuset som ABBA fick på köpet när de investerade i en hel ö i skärgården. Det finns ett självspelande piano som är direktkopplat till Bennys piano där han bor; när han sätter sig och spelar, spelar museipianot också. Man får försöka mixa låtarna som Tretow gjorde och man kan stå på scen som en femte ABBA-medlem och man kan få dansa och sjunga och dessutom registrera sina göranden digitalt och sedan ladda ner allt hemma via entrébiljetten. Man kan köpa hur mycket prylar som helst — men bara med kort. Museet hanterar inte pengar eftersom Björn Ulvaeus tror att ett slantfritt samhälle minskar brottsligheten. (Intressant.) Och så kan man se hela ABBA The Movie i en biosalong!

ABBA-museet är alltså helt fantastiskt – samtidigt som det är taffligt. Hade skaparna lagt en bråkdel av budgeten på logistiker, språkgranskare och proffsskribenter hade det varit ett sanslöst bra museum.
Men nu kommer jag faktiskt till det allra, allra bästa. För ABBA-museet är även Swedish Music Hall of Fame med små musikrum för alla årtionden från 1920 (jag fastnade förstås i 1970-rummet), artistkläder och scenskor, foton och dagböcker, låtlistor och almanackor, gamla skivspelare och radioapparater samt en jukebox från 1920:

Och så det mest fantastiska. Som jag har sparat till sist. Håll i er. Har ni någonsin sett på maken?



Okej. Man måste vara i en ålder som ligger min nära. Och tycka om Robban Broberg kanske.
Det handlar alltså om The Pling & Plong Show (1970).
Att tåget på väg till Stockholm var jätteförsenat pga. personalbrist och tåget hem var ännu mer jätteförsenat pga. ställverksfel och sena reparatörer samt att jag fick gå på kryckor hela dagen, försvinner i ett ena lyckligt skimmer: jag har fått vara nära Robban Brobergs Robbot, som bodde i en ”garderobbotorob”.
En liten kort stund där trodde jag att det var Fältskogskan som fotograferat på en stege. Koolt, tänkte jag, att Lotten har direktkontakt med henne och kan be om fotograferingar!
Oh, det var en såpass cool felläsning att jag faktiskt inte tänker redigera ett klargörande. Man får gärna tro att Fältskogskan lyder min minsta vink.
Nämen möllenöh!
(Samt tänker jag på Grönköping där dragspelaren Ebonius ”Ebbe” Larsson fick sitt eget EBBE-museum i somras …)
”Dagoberttorn”!? ”Dagoberten” säger man väl ändå?
(Javisstja! Titta, Dagobert! Oh, jag kände till Dagobert Krikelin brfa länge innan jag fick klart för mig att det verkligen har funnits personer vid namn Dagobert. Merovinger, hela bunten. Jag är sååå svag för namnen på diverse folkgrupper århundradena efter romarrikets fall, apropå det.)
”brfa” är naturligtvis ett alldeles äkta ord, vad trodde ni? Fast jag vet inte vad det betyder.
Dagobert Krikelin heter i sin ursprungsform Dagwood Bumstead.
Jag läste precis som Malinka, såg för mitt inre hur Agnetha F. vinglade däruppe på en stege (varför en stege?) med en stor kamera.
Har du aldrig funderat på att planera om Bokmässan? Där har jag en del tips.
Krikelinare?
Åh, Dagobert, jag älskade honom som barn. Min pappa bodde nämligen inte på Kurrekurreduttön men väl i Amerikat, och jag tyckte Dagobert liknade honom. Så jag läste Blondie med enormt intresse och fick lite pappa på så sätt. Och visst heter de Dagobert-torn, hans enorma mackor?
ABBA-museet hade jag inte tänkt besöka, men nu blev man ju lite sugen, särskilt på exposén över decenniernas musik. Men alltsamman låter fantastiskt!
Jopp, om man googlar Dagwood Tower Sandwich, hittar man bl a den här.
Annika, brfa skulle jag tror är en förkortning för ”bara för att”.
Generös svärmor, förresten! 🙂 Låter som om ni hade jättetrevligt.
Varför stege? Bilden är cirka 70×50 och för att få in den i min lilla kamera fick jag ta till stege. Köksgolvet var bästa plats eftersom det var kväll och mörkt däröver finns ljusrörstakbelysning. Men jag lyckades inte hålla in kameran precis över mitten av bilden så den blev något avsmalnad upptill. Klicka på bilden så syns avsmalningen tydligt.
Lotten
Du får fem guldstjärnor om du kan komma på ett sätt att få stopp på oskicket att stå vid buffén och bre mackor.
Jag har försökt få diverse etablissemang att låta bli att förse smör- och matfettsbyttorna med just smörknivar. Gafflar eller andra verktyg som inte uppmuntrar till mackbredning har jag föreslagit. Har bara fått blanka och tomma blickar till svar.
Jag tror att enda sättet är att starta en Schämmeskampanj i de vanligaste kvällstidningarna. Det skulle nog kunna funka. Men då kommer jag väl i baden med helsida som fascist igen. Så jag vet inte..
Örjan: Helt rätt – Nice
baden = bladen (det måste ju alla fatta)
Kan man inte starta en twitterkampanj mot smörgåsbredande i otid, med lämplig hashtag?
Jag har just öppnat ett twitterkonto själv, helt jungfruligt och utan tweets ännu, men med 1 st bild och en följare, en otroligt trevlig läsare som råkade maila mig just idag!
Så jag måste fråga er twitterveteraner, finns det en besöksstatistik någonstans? (Som i mitt fall alltså skulle vis 1, eller möjligen 2, just nu.)
och, statistik, det jag känner till är: http://twittercounter.com
det finns inte besöksstatistik vad jag vet.
Annars är det bara googla ”my twitter statistics”.
Gällande smörgåsbredningsproblemet så kan man ju tänka sig
att man har ett eget bord för bröd och smör.
LL99 – tack för genialt, respektive. Eget bord för bröd och smör!
Just det LL99! Jag har under många års konferensande lagt märke till att folk inte flyttar sig från kaffetermosarna utan blir stående där ivrigt pratande med en kollega utan att märka att kön fortsätter bakom. Därför snor jag mjölken (och sockret dårå) och ställer den så långt bort som möjligt.
Det hjälper inte att ha ett separat bord. Då uppstår flaskhalsen där istället.
Borde kanske kunna lösas med smör och smörknivar på borden och ett separat bord där man hämtar bröd man vill ha.
Man kan höja sin röst och vara jobbig?
Jag kan.
Bröd och smör först på buffetbordet!
-fyller del av tallriken
-lättare att bre macka (för de som önskar) med i övrigt tom tallrik
-gäster intresserade av att gå vidare och förse sig med önskad mat
Dessutom
-ställ inte dyraste/exklusivaste rätterna i början av buffén. Om möjligt mot slutet när gästens tallrik redan är välfylld.
Bodde tre nätter på hotell förra veckan. Anledning: begravning. En timme från Göteborg!
På hotellet började man med bröd och smör direkt innanför dörren, på bufféhyllans vänstra del. Det fortsatte sen med skinkor och sillar, (vi var ju på Västkusten!) kalkon och leverpastej och salami och dylikt. Helt stopp vid brödet redan från början. Jag som är lite praktisk och inte så stor i bröd började då förse mej från bufféns högra sida men jesses vilka sura blickar jag fick från smörbredarna. Äggröra och bacon och mesiga små prinskorvar fanns.
Kanske lägga ut små portionsförpackningar med smör på borden? Det är ju inte brödet som stoppar upp kön utan smöret.
Tror att ÖR är på rätt spår. Det borde funka.
Jag noterar att det råder nån slags hysteri kring två grejer – bacon respektive räkmackor. Är det fråga om masshypnos, alternativt masspsykos?
Förexten, Lotten. Fem guldstjärnor skulle du ha fått för länge sedan. Alldeles oavsett.
Ninja, som är van vid besvärliga nattbusspassagerare, skulle säkert klara av att sanera mackbredningsflaskhalsen. Men vi andra (som är mesiga som ÖRs prinskorvar) – vi klarar det nog inte.
Håll smörbord, håll ostbord. Håll räätt som det går, håll in mellan skäären, håll ut.
…eller minns jag något fel från scoutårens lägereldar?
Nej, LW. Du minns alldeles rätt. Frågan är om det var just scouterna du minns den från?
Ett intressant smörgårbordskärgårdslandskap börjar ta form. En liten ö med smör och smörknivar. En annan med bröd. En tredje med bukfylla. En fjärde, femte etc med gradvis dyrare varor. Och så kaffe på en alldeles egen ö, med socker och mjölk och kanske till och med kaffegrädde på en annan. Ju fler flaskhalsar, desto bättre!
Javisst, vilka insikter, vi måste alltså utöka vår verksamhet och inte bara ha bloggbåsorkester och diverse fester utan även bereda smörgåsbord till inte bara oss utan alla som vill äta på Djurgården.
Smörknivar och osthyvlar är väl typiskt svenskt, och att köa på led?
Finns det förresten tips på skojiga utflyktsmål och trevligt hotell/vandrarhem i Skövdetrakten? Det kanske blir en liten tur nästa helg.
Yepp. Scouterna på min tid var en livsstil för oss invigda, SG. Själv yvas jag över att jag, sjöscout, är certifierad som eskaderledare i Svenska Scoutförbundet. (Den exakta formuleringen ligger på ett diplom i källaren).
Iom detta behöver man ingen CV.
Jag har varit scout! (Men jag slutade när det plötsligt [i Luleå] innebar tvångsanslutning till Unga Örnar.)
Jag visste inte vi hade sjöscouter i Sverige. Fast det är inte särskilt länge som jag har varit medveten om sjöscouter någonstans över huvud taget, i och för sig. Är de vanliga, och var är de? Mest vid kusten, eller vid större insjöar också?
(Att man kan glömma ”att” bara så där, för att man formulerade om sig en smula … Jag tror jag lägger upp ett förråd som går att ta av i nödfall: att att att att att att att att att att att att. Så, det borde räcka i några dagar åtminstone.)
Och här, Annika, har du ett litet parentesförråd:
(((((((((()))))))))))
(Ja, liksom du, gillar ju dem. Tänk om det plötsligt skulle uppstå brist — då har vi ett gäng i reserv. Måste bara komma ihåg att vi la dem just här.)
Ja, det är det som är det svåra — hur ofta har man inte lagt någonting på ”ett smart ställe” bara för att totalt glömma vilket det var?
Trettionde september plus ABBA plus plingplong … hm.
Bwahahahhhaa! Jag glömde stänga av tidsresemaskinen också, verkar det. Tjugonionde! (Inte undra på att jag inte kan åka och handla mer än tre saker utan att ha skrivit upp det på en lapp. Min hjärna är uppenbarligen ett såll.)
Hur kan det snart plötsligt bli första oktober bara så där?
Jag var sjöscout i Saltsjöbaden. Vi hade fränder i Mälarhöjden, Lidingö med flera kustnära ställen i Stockholmstrakten. Vårt eget signum -och det är vi alla som var med om stolta över- var nattseglingarna.
Att sätta segel vid åttatiden en augustikväll och vinka adjö till farledsfyrarna i våra Scoutsnipor med fotogenlampor till lanternor och säkert navigera till en morgonhamn i en laber bris är en unik erfarenhet. (Frågan är hur många GPS-utrustade farkoster skulle töras göra om det i dag). Vi hade fotogen- och ficklampor samt sjökort 714. Och en utkik på fördäck.
De andra seglade inte efter mörkrets inbrott, något som förvånade. Hur kul är det att bara segla i dagsljus?
Gränna har en sjöscoutkår och Jönköping och Limhamn. Det är vad jag kan på rak arm. Men http://www.scouterna.se ger vid handen att de också finns i Eskilstuna närmare bestämt i Torshälla:
Eskilstuna sjöscoutkår
Skabben, Ängsholmen, Torshälla
Det finns säkert många sjöscoutkårer, men ingen lista just på dem.
Men nu hittade jag på annat ställe: sjoscout.nu listar samtliga 68 sjöscoutkårer.
Fantastiskt — och hur gamla var ni, ungefär?
Tack, Agneta, nu kunde jag konstatera det jag misstänkte: sjöscouter finns inga i mitt närområde. Undra på att jag aldrig har lagt märke till dem.
Jag var nog arton när vi satte av i skildringen ovan. Slutet av sextiotalet. Ett minne för livet. Liksom lägren på Vässarö det decenniet.
Puh, det var skönt att höra. Först tänkte jag att ni var tio-tolv, för det är den åldern jag först tänker när jag tänker scouter (av någon anledning), men strax insåg jag att så späda kunde ni ju inte ha varit.
Jag, *eskaderledare* var arton. ’Ungarna’ var tio-femton. Litar man på varandra och samarbetar så är en sådan eskapad enbart ett nöje. Flytvästar och väderrapporter fanns redan då.
[Notis: I alla år har P1 haft en puckel i lyssningen kring 22 på sommarkvällarna. Alla vi som har hört sjörapporten och kvällsekot skalla i viken vet.]
Robban! Slamra från Hamra (som ungarna trodde var granngården, på riktigt). Och jätteväldig fart.
Enda gången jag varit på Globen var när Robban hade sin come-back och var tvungen att köra (oplanerade) dubbla föreställningar. Störtskönt! Hans föräldrar satt med i publiken. Det var en tydlig knytning till ”Spring inte så fort, pappa” och det faktum att Robban inte blev den ingenjör föräldrarna hade hoppats på och fadern var. Lite Stig-Helmervarning, kändes det som.
Annika, det finns sjöscouter även vid insjöar. Bland annat så finns
de utanför Torshälla på Skabbholmen (som dock inte är en holme
utan en udde).
Kartlänk till skabbholmen för den som undrar.
Åh, underbara Aktiebolaget pling & plong. 😀
Alltfort nyfiken på sjöscouter (men inga i Örebro län, fann jag i går) undrar jag stilla vad som gör att man döper ett plejs till Skabbholmen, samt om det är nyttigt att vistas där utan skyddsutrustning …
*kilar iväg för att kolla ordet ”skabb” en stund*
Sedan vill säga till Agneta UL att jag inte såg ditt inlägg förrän nu,
så det blev en lite onödig upprepning där från mig. 😉
* läser hela artikeln ”skabb” i SAOB och hittar allt möjligt roligt. Att blomsläktet vädd — åkervädd m.fl. — ansågs bra mot skabb är ju inte ägnat att förvåna när man vet att det heter scabiosa på latin, men att exempelvis svavel, tjära och ättika användes i motmedel låter lite … jobbigt. Samt ser jag med förvåning stavningen ”kabbeleka” på ett ställe, den heter ju kabbleka. Fast jag tror det är stavningsglidning inblandad. Så. Åter till ordböckernas glada värld!*
LL99 – slikt händer nog alla.
Kabbeleka har jag sagt sedan barnsben och jag har faktiskt aldrig hört kabbleka tidigare. Säkert dialektalt.
Viruella floran ger följande synonmer:
Svenska synonym: kabbeleka, kalvleka; vanlig kabbleka (ssp. palustris), revkabbleka, liten kabbeleka (ssp. radicans)
Virtuella floran skulle det förstås stå och den hittar man här:
http://linnaeus.nrm.se/flora/welcome.html
En av de första webbplatser jag besökte då vi fick Internet någon gång på nittiotalet. Ser att floran påbörjades 1996 – och jag tror att det var i skiftet 1996–1997 som Internet kom i huset.
Sant, Agneta — jag har en bunt floror och andra växtböcker och de skriver undantagslöst kabbleka som huvudvariant, men den där med -e- instoppat är ju inte ovanlig heller. Det är bara jag som har vant mig vid att kabbleka ”är” ”rätt” och kabbeleka ”är” ”fel”.
Citattecken runt orden eftersom ”är”, ”rätt” och ”fel” ofta är lite för kategoriska när det gäller språk, ja …
Har aldrig sett någon form av lus (hår-, vägg- eller annan), men däremot fick jag skabb vid något tillfälle som barn. Ett eller två angrepp som kliade. Vill minnas att jag fick något tjär- och svaveldoftande att gnida på. Tycks ha hjälpt.
Det står säkert kabbleka i mina floror också, men antagligen har jag aldrig haft behov av att slå upp växten i fråga – en växt jag nog lärde mig i mycket unga år eftersom den fanns i den stora trädgården på landet invid ett litet vattendrag och dök upp under våren/försommaren.
Hittade nu detta:
Linné skrev 1755: ”Svenskt namn kalvleka, i Småland kabbalök, i Västergötland kabbeleka, i Skåne kabbelek, i Uppland mjölkrosor, i Medelpad mjölkblomster, i Ångermanland trimjölksgräs, i Västmanland fålsungefötter. Växer allmänt i sumpmarker. Blommar då göken gal, mörten leker och smöret börjar gulna, fastän korna lämnar den orörd.”
Jag är en vansinnigt präktig och lydig samhällsmedborgare. Men jag FÖRSTÅÅÅÅR inte varför alla ska stå i samma kö till smörgåsbordet. Alla vill väl inte ha lika mycket och av allt? Jag vill ju i princip bara ha löjrom. Nån annan vill bara åt pannkakorna. En tredje är sillgalning. En fjärde är obeslutsam och vill bara komma lite närmre maten för att kunna bestämma sig. Kan inte folk tillåtas örla omkring fritt för att glida in vid det fat där det för tillfället är tomt?
Jag har en ihopknycklad blädderblockssida som Robban kastade ut i publiken efter att ha byggt showen på noteringar på temat MOROT på det vilken konstig mening det här blev då.
Och rolig.
Orangeluvan: Se mitt inlägg ovan huru det går för mej som hoppar över bröd-och-smör och glider in vid de fat som frestar just mej: Ogillande bläng från dem som står och köar vid smöret. Man vill inte gärna börja dan med att bli ogillande blängd på.
Ökenråttan, du får väl blänga tillbaks då? 😉
Visst jag gillar heller inte när folk tränger sig men det finns
gränser år båda hållen som Orangeluvan påpekar.
Det är just därför som flera mindre runda bord kan vara
en fördel istället för ett stort avlångt bord.
Med runda bord så kommer man åt faten från flera håll och
man behöver då inte köa för att komma åt ett visst fat,
Orangeluvan, jag tror bestämt att vi inte ska besöka samma smörgåsbord samtidigt. Jag äter mig gärna mätt på löjrom om tillfälle ges.
Jag glider också förbi om det är tomt vid för mig attraktivt fat, och är så hungrig att jag (nästan) inte SER om det blängs! Tycker fler skulle bära sig åt på detta smidiga vis.
Men fler runda småbord? Ser för mig hur alla råkar knuffa till varann med baken när de lutar sig fram, och tappar gravade laxfat ner i sillen och andras urringningar.
Orangeluvan for SmorgosboardPresident!
Här i Skåne köar man inte precis vid busshållplatser, utan där står man lite hipp som happ och det funkar utmärkt.
I somras besökte vi Karlskrona Marinmuseum och matsalen därstädes där det tillhandahölls buffé. Det var knökfullt med folk och jag missade att ta både det ena och det andra av huvudspecialiteterna på grund av trängseln och den obefintliga överblicken. Något därav lyckades jag sedan komma åt genom att gå till missat ställe med ”ber så mycket om ursäkt, men jag missade alldeles …” i stället för att börja om i den säkert 50 personer långa kön. Ingen rolig upplevelse.
Har just tittat på den intressanta och spännande kortfilmen ”Trettonåringen väntar på perrongen” (kul titel, jag trodde att hon väntade på tåget) och kan med glädje konstatera att trettonåringen har Tardisblå byxor på sig.
Här är en annan kortfilm som är intressant.
We Go Flying with Boys Toys! Featuring Simon Cowell
på Wild Life Aid. | Kort video om deras verksamhet.
PK: 😉 !
Niklas och Orangeluvan, det blir nog kö om vi är på samma kalas. Löjrom står högst upp på min lista också. Och Ninja vet vi ju använder det som kaviar, så vi fyra får väl undvika samma kalas.
Eller, det var ju ganska tråkigt. Bättre att det finns mycket löjrom på kalaset.
DWT. Jag vet ju att några kollat in även av vårt Tardisbygge och nu är den äntligen klar, typ. PK har även en liten överraskning.
Har ditt knä tankat fullständigt (behovet av kryckor)?
Om det är frukostbuffé i Tyskland går jag raka spåret till skålavdelningen och fyller en med Bauernyoghurt. Vem vet vad det är?
På julbordet äter jag mig mätt på sill på första rundan. Har hört talas om stipulerade sju backningar, men kommer aldrig orka!
Kvarg?
Äta sig mätt på död fisk? Onaturligt.
Levande fisk är läskigt! Skulle nog inte kunna stoppa något som sprattlar i munnen …
Nix, SG. Det är färdigsvälld müsli och frukt i yoghurten. Som yoghurtgröt.
Ostron är ju inte precis fisk, men mer eller mindre levande. Och gott!
Fiskmåsar. Gråtrutar. I många år har jag om försomrarna sett dessa rovdjur decimera ejdrarnas fjuniga kullar ”mer eller mindre levande”AuL, och gott?
Japp, ostron är gott. Mycket gott till och med. Förmodligen är de fjuniga ejderkullarna gefundenes Fressen för måsar och trutar. Visst ruggigt att iakttaga, men det fungerar ju så där i stort som smått i naturen.
En språkfråga anmäler sig med anledning av AuL:s kommentar.
Om ejderungar är gefundenes Fressen för vitfågel – vad är då en räkmacka som en människa råkar hitta? Gefundenes Essen?
OBS i dag är det Svenska Flaskans Dag
Fira ansvarsfullt!
SG, det beror på var den hittas. Majlis.
Ja, sill och Jansson är huvudsaken på julbordet.
Dieva, fel fel fel! 😉 Kötbullar, lax, potatis, leverpastej och skinka
är naturligtvis det som som är huvudsaken.
Sill och Jansson är totalt onödigt. 😉
’Schäkta onärvaron – jag sitter med trassligt internet på tåg mot Härnösand. (Och tycker att köttbullar är trist smörgåsbordsmat samt att löjrom serveras mig alltför sällan.)
Men ålen då, den rögade ålen!! Ett måste på julbordet.
Nyss hemkommen från Åhus längtar jag efter ett redigt ålagille!
Nästa båsträff – ålagille?
Jodå, sill är VISST nödigt på julbordet! (Nu autokorrigerade fingrarna till ”nöfigt”, vilket väl var ett undermedvetet uttryck för längtan efter julskinka.) Dessutom rödbetssallad, prinskorv och rödkål! Låt oss hålla på våra bondska traditioner!
Däremot klarar jag mig utan en stackars död gris’ huvud dekorerat med kristyr – hur kan man komma på något så barbariskt?
Och vad har man mer till ålagillen då, förutom själva ålen?
Jimmy Kimmel om Kanye West: ”He’s the biggest rap star on the planet – though I don’t know which planet he lives on…”
SG: Givetvis gefundenes Essen och hittas räkmackan i Ruhrgebit så kan det lätt bli ”Gefundenes Essen in Essen”. I området (Duisburg närmare bestämt) har jag som fjortonåring, i ren förskräckelse, slagit ut en kopp te över ett ungt nygift pars tjusigast bordduk. Jag skäms än vid blotta tanken därpå.
Man måste ju bli fascinerad av hur man kan uttrycka precis vad som helst med språket. ”Klafstratt”, till exempel. Eller ”rundskutt”. Eller ”kabeljouppskattningsindex”.
Och nu har placerat bilder av klafstrattar och rundskutt i auditoriets huvuden! Fast bilderna är unika för var och en.
*tjatmosterhatten på*
Rökt ål är himmelskt gott men ålarna är starkt utrotningshotade så man får finna sig i att avstå. Helt.
*tjatmosterhatten av*
Vad jag får för bilder i huvudet beror på var jag, fortfarande i huvudet, avstavar orden. Klafs-tratt (rätt tydligt) eller klaf-stratt (låter som någon konstig mellaneuropeisk melodi, eller en gata som begås av folk med bockfötter). Rund-skutt (folkdans) eller runds-kutt (dansk liten båt). Eller något annat …
Ål tillhör det förgågna, ålagille likaså.
I alla fall om man vill att ålen själv ska tillhöra framtiden! Den är extremt sårbar, ja direkt utrotningshotad.
Blir nästa båsträff ett ålagille kommer jag på framtida båskalas antingen inte medföra löjrom eller äta den helt själv, njutningsfyllt framför er andra. Jag kan……..
Har läst om igen om vår allsmäktiga båsvärdinnas knän och undrar därför, oh Lotten, om nån nånsin har sagt ’ chondromalasia patellae’ eller ’Patella-femorala smärtsyndromet’ till dig?
Taskiga knän i tonåren+artros bakom knäskålen får mig att undra?
Annika är trevligare än jag…..
Kabeljouppskattningsindex är ett ord som betecknar ingenting eftersom det är en fullständig omöjlighet att kabeljo kan uppskattas.
Tillhör min barndoms verkliga fasor och har efterlämnat ett svårt trauma.
På tal om språk så har jag alldeles nyss hittat en liten bok av en författare som jag först trodde hette Manuel Pratique. Men så var det förstås inte. Den handlar om konsten att skriva och inleder kapitel 1 med ett kraftfullt utfall mot det som och just gjorde. Så här (i sammandrag och lite halvtaskig översättning, originalet är mycket mustigare):
Att, utan att var nödd därtill, skapa eller utnyttja ord som inte finns, eller att använda ord i en mening, annan de de är avsedda att användas i, är att barbarisera språket, eller om man så vill, förfrämliga språket. Detta borde vara förbjudet i lag.
Så det så. Skrivet av en renhetsivrare år 1956.
Skrivet av en njutningsfientlig tråkmåns.
Ingen synestet i alla fall.
Vilken tur att Gunnar Ekelöf 1955 hann publicera diktsamlingen Strountes! Att han inte blev hämmad av »Manuel Pratique« och hans lagförslag.
Jag ser på detta spjäll
Jag ser på detta spjäll
Det är rutigt, absolut rutigt
Jag ser på detta andra spjäll
Det är fullkomligt randigt
Det ena är rutigt vare sig det är öppet
eller stängt
Det ger bara lite mer eller mindre luft
Det andra är randigt vare sig man ätit av
det eller ej
men mest när man ätit av det!
O vad skall jag göra med alla dessa spjäll
Vad skall jag göra med alla dessa ord
som eventuellt betyder ett och detsamma
med eller utan ränder!
Jag är visst kommen på fel halvklot!
Det var nog denna ordekvillibrism som fick Manuel att skriva sin bok! Den kom ju året efter …
Jag misstänkte det.
AuL, med risk för evig fördömelse och kännbart straff föreslår jag Gefundenes Essenes Essen om det är en upphittad macka i Ruhrområdet.
Är det inte då risk för att man kommer att äta upp Essenbornas mat? Kanske borde man lämna in den som hittegods om man nu visste var sådant inlämnas i Ruhrområdet. och vad kan nu hittegods heta på deras tungomål. Bästa att kolla lexikonet i hyllan:
Hittegods = Fundsache som är feminint = die Fundsache! Funkar det med upphittad räkmacka? Man lämnar i alla fall in den på das Fundbüro. Man vill ju inte ta maten ur munnen på någon.
Hur ni nu ska kunna runda av detta spretiga matämne har jag ingen aning om, men nu har jag i alla fall öppnat ett nytt bås. I höjd med Gävle.
Backar direkt vad gäller ålagille! Visste inte att de var utrotningshotade. Ålarna, alltså. Vi kanske kan ha Hägendazss-nånting-vafanhetere-glasskalas i stället?
Tänkte mig någ klafs-tratt och rund-skutt, som i min skalle liknar hambo lite. Dvs, jag ser någon i rött som liksom flimrar förbi. Vad gäller kabeljo handlar det förstås om att uppskatta deras antal.
Ålarnas framtid är nog ganska så säker. De ålar jag ätit på senare tid har alltid varit odlade. Jag har till och med besökt en ålodling i Gungvala (i samband med en kick-off) där en av aktiviteterna var att försöka föra över så många ålar som möjligt från en tank till en annan. Övriga aktiviteter var bland andra att fiska lax i Mörrumsån (där fick jag första pris gör största fångst – ett stort jävla rotsystem) samt att kasta yxa. Där lyckades jag hugga mig i ryggen så att sprund uppstod både i rygg och skjorta.
Är det en bra avrundning?
Utmärkt. (Men har jag ätit ål? Jag tycker mig minnas en fet, lite slemmig och tonfiskliknande tugga var rökt och skulle sväljas ner med hjälp av nubbe. Kan det ha varit ålen? Många frågor, inga svar.)
Inte tonfiskliknande alls. Varken i smak eller konsistens.
Gott är det, men länge sedan jag åt. Uppvuxen med att ål alltid fanns på julbordet.
Sent in, bara för att jag blev påmind om att det går att odla ål, så — ja, om man hittar garanterat odlad rökt ål så kan man få äta den. Problemet är att när de har små rökta ålar i fiskdiskarna fram emot jul (och det ser man fortfarande, och bara det faktum att de är jähättesmå och jähättesmala är ett starkt varningstecken) så vet man inte varifrån de kommer. Än mindre på restauranger (don’t get me started).
Om man är tvärsäker — javisst. Annars — aldrig aldrig aldrig.
Åååh, , Robert, Robban, RKOB… Jag har hängt fast vid honom genom alla egendomliga alter egon och musikaliska utsvävningar. Så fort det varit möjligt att se och höra honom live har jag gjort det, i stora arenor på 90-talet och i skolmatsalar i Umeå på sent 70-tal då publiken var inte så många om man säger det på ett snällt sätt. Har hans skivor på vinyl, även de konstigaste (och den snuskiga), och de nyare på CD. Han är ett geni, så enkelt är det. När man ser gamla klipp ur pling&plong önskar man att det var den tiden igen och att man vore jämngammal med honom och inte ett barn. Så förälskad kan jag känna mej i Robban. Och det är inte bara för låten om mej. Men den spelar in, det gör den och jag har den som ringsignal i min mobil.
Rökt ål är äckligt och överträffas i den genren endast av nätting. Som jag inte sett till sedan barndomen förrän det låg en härva såna i en kyldisk i matbutiken i Hissjö förra veckan.
Ingela – vilken pingela… Ja, den är bra. Men ”den snuskiga” – vilken är det? Du menar väl inte ”…jak danser kring i morgenrocken…”?
Sg: Skivan heter ”En typiskt rund LP med hål i mitten”.