Nej, tyvärr är det inte på riktigt utan bara i fantasin. Men det är vi ju så bra på här: att fantisera. Så nu återvänder vi i fantasin till Berlin, där jag (information till nytillkomna läsare) ju var för blott någon vecka sedan. (1 2 3 4 5)
Mot Berlin! (Nu låter jag käck och trallande höstglad. Men i själva verket håller jag på att dö en längtansdöd efter utlandet. Nej, inte Oslo eller Helsingfors utan sådana ställen med croissanter och lunchvin samt öl i glas som ser ut som stövlar.)

No-no i Berlin!










Det är alltså så att Berlin har två flygplatser som ska bli en och Schönefeldt är en av de gamla – som har sett ut som ovan sedan 1976. (Det finns inget där. Jo förresten, chipsrör för 50 kronor styck och relativt kall öl för 40. Men bara till klockan åtta.) Den nya flygplatsen ska bli sådär obegripligt stor att man säkert kan bosätta sig på den utan att någon märker nåt.
Meeeeen.
Trots att själva bygget har stått färdigt i flera år, kan man inte använda det eftersom fuskeribyggare hade glömt bort att kolla så att brandskyddsanläggningen funkade. Så invigningen 2011 blev 2012 som blev 2013 som nu heter 2014. (Och då talar vi ändå om TYSKLAND!)
Så till järnvägsstationerna. Berlin har flera som är jättetrevliga, men den största är inte en av dem.


Jag gick ett bra tag som en fullständig idiot omkring runt Alexanderplatz och tänkte ”men vad synd, det finns ju inget, inget, inget kvar av det dåtida Östtyskland”. Och tillade för mig själv att ”man borde ha sparat en del av dåtiden så att vi hade fått resa till den och känna ahaaaaaa, liksom”. Well. Inte så mycket att längta till, visade det sig när jag gick in i ”Galleria Kaufhof” på bilden ovan.




Yes und jawohl i Berlin!


Jag var på så många museer att de alla nu flyter ihop i ett sörjigt museiminne, men ett står ut eftersom jag verkligen kände mig som hemma. Allt var precis exakt som under min uppväxt på 1970-talet, nämligen. DDR-museet beskrev precis allt som jag upplevde i Luleå 1973–81.

