I eftermiddags dog David Frost, som jag egentligen inte har tänkt på på kanske 15 år eller så. Han var en brittisk journalist som intervjuade alla makthavare (och alla andra kändisar förstås) lite skarpare än andra gjorde. Det sägs att han är mest känd för att i en serie intervjuer med Nixon ha fått den senare att nääääästan erkänna sina fel och brister, men jag tror att han var mest känd för att han hade mer humor och bildning än andra journalister.
Eftersom jag numera aldrig tittar på Aktuellt eller Rapport, vet jag inte riktigt hur vi i Sverige står oss vad gäller intervjuteknik. (Fast jag kan ana.) Men inte ser det väl ut som i klippen som nu far omkring med David Frost – här finns ett med lite fjantig musik som ska illustrera hans bredd. (Men tänk bort musiken och bakgrundsskratten och kolla på hans teknik att inte godkänna ett osvar.)
Eftersom det är kaos i Syrien … eller vänta. Kaos är fel ord. Kris? Hm. Nu tar vi det i tur och ordning så att alla (inklusive jag) förstår vad det är som händer och varför det i tidningarna tjoas om världskrig.
I mina ord nu, såsom jag tror att David Frost hade uttryckt sig (tadaaa): en förklaring till Syrienkrisen. (Rätta mig gärna om jag har fel fakta, men försök inte politisera texten nedan. Det finns ingen annan agenda än allmänbildningens.)
En och samma familj – Assad – har styrt landet sedan 1971. Syrien blev självständigt runt 1945; från 1922 låg det under franskt styre – men strunt samma, vi går inte in på det nu.
Inbördeskriget i Syrien handlar om att folket tycker att regeringen bara lovar runt och håller tunt — men till skillnad från andra inbördeskrig i området handlar det här inte om religiösa fanatiker. Och till skillnad från Sverige, går inte protesterna i Syrien ut på insändare och plakatdemonstrationer eller beska Twitterkommentarer. Nej, det är en kamp på liv och väldigt mycket död.
Våren 2011 accentuerades bråken i Syrien dels när barn som grafittimålade slagord på väggar fängslades och några till och med dödades, dels när den syrianska syriska armén sköt rakt in i ett demonstrationståg.
Fredliga frihetsaktivister blandades med militanta bråkstakar (många f.d. soldater) och så satte allt igång med brutalitet, bråk, blod och bedrövelse. Det är oklart om det finns någon ”god” sida eller om alla är lika råa kålsupare – men klart är att civilbefolkningen dör. Och att de soldater som vägrar att genomföra avrättningar, avrättas. Man uppskattar att runt 100 000 människor har dött hittills.
Folk flyr naturligtvis till närliggande länder – där ett nya nytt problem uppstår. I Syrien är månggifte tillåtet, men man ordnar tillvaron så att fruarna bor i separata hus med respektive barnkull. Mannen bor, äter, grälar och gör nya barn hos en fru i taget – vilket ju inte är praktiskt möjligt när man flyr sitt land och blir inhyst på mindre ytor. Friktion, frustration och förtvivlan är tre ord som beskriver tillvaron för flyktingarna – liksom för många andra flyktingar som bara är gift med en i taget, förstås.
Det är inte helt klarlagt, men det verkar som om en person i en lokal armé (underligt, bara det) i förra veckan gav order om en gasattack av något slag. Hundratals dog (till synes, man tvistar fortfarande) och USA sprang som Rocky uppför trapporna och gjorde sig berett på fajt.
USA skulle förstås uppskatta om några andra länder, gärna i Europa, kunde liera sig med honom, vilket fick Cameron att hänga på Obama tills han blev åthutad av sina kolleger i den brittiska regeringen. EU och FN hötter med pekfingret och skickar med jämna mellanrum in fredsbevarande styrkor som inte lyckas med nästan något och åker hem igen och Ryssland säger att det är USA som pumpar in vapen i landet för att USA längtar efter att får kriga igen.
Jisses. Världen är fortfarande som barn i en liten sandlåda.
Vilket John Lennon sa till David Frost redan 1969.
(John blir irriterad en minut in i klippet.)
