Etikett: knävlar

Knävlarna har fyllt tolv år! Hipp hipp hurra!

Knävlarna har fyllt tolv år! Hipp hipp hurra!

Publicerat av Lotten Bergman den 12 november 2024 18:58

Efter drygt tolv år med knävlar (knän som värker), fick jag idag träffa ännu en slaktare eller träslöjdslärare som på något sätt istället blev ortoped. Så här var det.

I Eskilstuna finns ett sjukhus som har så välförtjänt dåligt rykte att vi mer än gärna åker till andra städer i Sörmland, t.ex. Katrineholm. Det tar 45 minuter att åka tåg dit, men tågen går ju

sönder
för sent
inte.

Så jag satte mig i bilen och hoppade fram på otalet tvättbrädesvägar, sju 30-sträckor och körde bröderna Mahre-slalom mellan grävmaskiner – eftersom vägen egentligen borde ha renoverats runt 1978.

Framme vid Kullbergska sjukhuset körde jag in på en parkering och laddade ner min 23:e parkeringsapp, knappade in alla bankuppgifter samt inväntade ett bekräftelsemejl … samtidigt som parkeringsappen konstaterade att jag inte hade tillstånd att parkera just där. Nä just det – på en skylt stod ”personal”, men den hade jag tydligen ignorerat.

Tio minuter senare hade jag både parkerat korrekt & loggat in korrekt på parkeringsappen, och begav mig då mot entré 1, där jag enligt utskickade instruktioner skulle sikta på ”hiss E till höger” som skulle ta mig till femte våningen. Uppe på femte våningen möttes jag av denna skylt:

Huh? Var skulle jag ha checkat in mig? Och om jag inte har checkat in mig, vad ska jag då göra? Och var är alla skiljetecken?

Jag tog några trippande steg till höger och sedan några trippande steg till vänster, och tänkte att jag nog såg ut som om jag dansade menuett.

– HALLÅ DAMEN! ropade någon.

Jag tittade upp och såg detta.

Mottagningen för hud- och könssjukdomar …?

Jag måste ha kommit fel. Eller? Ortopedi kanske sorteras in under könssjukdomar?

En man med en mustasch stor som en suv på en villagata kom runt hörnet. Han anade min förvirring.

– DAMEN! Logga in! Våning tre!
– Våning tre?
– Entré!
– Våning entré?
– JA!

Jag gick konfunderad tillbaka till hissen och åkte ner till våning tre, som mycket riktigt var entrén. Horribelt och mystiskt samt förvirrande, för där var jag ju nyss.

Ni ser det röda bakom pelaren där till vänster? Som inte alls hamnade i mitt blickfång eftersom jag skulle svänga till höger? Well: där checkar man förstås in.

Efter incheckning och väntan på korrekt plats för både knävlar och könssjukdomar, blev jag inkallad till en ortoped som hade den goda smaken att skratta åt allt jag sa. Och (som alla andra ortopeder) berömma mig för mina starka led- och korsband. Han var varken slaktare eller träslöjdslärare utan en riktig ortoped, som beskrev mellanrummet mellan ”ont i knäna, fysioterapi” och ”ont i knäna, knäprotes” som ett vakuum. Och det av mig med spritpenna inringade smärtområdet trodde han sympatiskt nog var en misslyckad tatuering.

– Ta smärtstillande, ta sömntabletter, träna upp musklerna och cykla mycket och spela kanske liiiiiiite mindre basket …? sa han med ett leende.

Så härligt uppfriskande det var med en ortoped som inte tar fram kniven och karvar loss direkt. Jag tackade, bockade, välte omkull en stol och tog ortopeden i handen. Sedan överlevde jag hemresan trots nattmörker och vägarbeten – och får helt enkelt finna mig i att bara öka träningsdosen.

Men kära nån, vad sjukhus-skyltmakarna behöver ta sig i kragen.

Eller så placerar man förstås en incheckningmojäng till vänster och en till höger.

33 kommentarer

Biltrassel … igen

Biltrassel … igen

Publicerat av Lotten Bergman den 28 september 2024 13:31

Jag försökte i förra veckan starta bilen (Volvo V70 från 2009), men den surade.

– Zinn zzzinnng brrrschzzz.
– Kom igen nu, du har ju fått olja, bensin, nytt batteri, nya sommardäck, ny vindruta, ny ljuddämpare och släpet är besiktigat och godkänt!
– Scccchiiinggg sssbrhostbrrr bzzzzingg.

Jag filmade bilen och skickade runt till bilkunniga personer som sa att det nog var batteriet som spökade och att det ju är plättlätt att starta med kablar. (Om man känner nån som inte har hybrid- eller elbil.) Men ack nej, inte ens med grannarnas varsamma handpåläggning och hejarop, ville den hosta igång.

Då gick jag ner till bilmecken som vi har här i kvarteret. Man går på en slingrande cykelväg, genom en stor, relativt svårgenomtränglig dunge med sly och barkborreträd, hoppar över en bäck som slutade porla för tio år sedan, kliver över rishögar som någon verkar spara på till Valborg – och så är man framme vid bilmecken. Han röker som man gjorde på 60-talet och är arg på moderna bilar som ska lagas med hjälp av datorer.

– Jag har en Volvo [insert siffror och bokstäver samt årtal] som går som en klocka.
– Så … vilken bil tycker du att jag ska köpa eftersom den här (viftade lite lamt mot dungen) verkar vara ett måndagsexemplar?
– INTE EN GASBIL! Inte en ny bil. Inte nån jävla fransk bil. Volvo om den är byggd i Sverige.
– Men då måste jag väl gå tillbaka till 1960-talet …?
– Så länge inte Ford är inblandat! Jävla Fordmotorer.

Förmodligen är det en sån här bilmecken har, tänker jag.

Så jag gick svärande hem igen över stock, sten och sly.

En gång per dag försökte jag starta bilen (sszzsbrhostbrrr) och en gång om dagen blev jag besviken. Men så på åttonde dagen! DÅÅÅÅ!

– Bhhrrmmmmmmbrrrrrrrr!
– Men va fan, startar du NU??? sa jag besviket och tittade ner på min bleka lekamen.

Bilen brummade. Jag gasade. Och suckade. Detta eftersom jag insåg att jag på inga villkor kunde låta detta ögonblick gå förlorat trots att jag just då var klädd i enbart

Birkenstocksandaler
kortkorta shorts
stor, trasig, urtvättad t-shirt.

Ungefär så här, vilket ju ser rätt läckert ut på denna av AI skapade bild.

Det var blott 9 °C och ingen mobil, plånbok eller bh hade jag på mig. Men vad gör man inte?

– HEJ! skrek jag högt när jag kom in i den av cigarrettrök fyllda verkstan.
– Fick du igång han? sa bilmecken förvånat.
– Mhm. Där står den! Här är nyckeln! Ta så lång tid på dig som du vill! Måste rusa!

Och så begav jag mig hemåt. I mina sladdriga sandaler klev jag över rishögar, hoppade över den geggiga f.d. bäcken, trängde mig genom sly och över döda trän samt gick raskt med gräs och kvistar mellan tår och i hela frisyren på den slingriga cykelvägen.

Några dagar senare hämtade jag – fullt påklädd – bilen igen.

Stackars bilen. Ventilkåpspackningen hade verkligen ställt till det!

Själv har jag liknande problem: knävlarna knakar, knaskar och knorrar och dubbla hälsporrar får mig att halta som Zeb Macahan. Kan någon komma och suga ut min olja ur motorn?

Nu låter det så här när jag reser mig upp ur soffan:

– Scccchiiinggg sssbrhostbrrr bzzzzingg.

35 kommentarer

Tiden är förvriden

Tiden är förvriden

Publicerat av Lotten Bergman den 15 juni 2024 00:35

Golörda, det var ett tag sen sist!

Jag läser Bodil Jönssons böcker om tid och kollar på friidrotts-EM som ju nu avlöstes av fopolls-EM, där jag (min idiot) har bestämt mig för att – i brist på svenskt deltagande – heja på Skottland. Ibland tränar jag basket. Så går jag på mammografi och försöker sedan byta en trasig, jordad väggkontakt, jag betalar kvarskatt, hittar ännu ett problematiskt rör i källaren och konstaterar att potatislandet är fyllt av smultron.

Böckerna om tid är inte alls den ögonöppnare som jag hade hoppats på … vilket kanske var förmätet. Kanske har jag bara för mycket tid att fundera på? Min inre stress beror inte på tidspress utan på prestationspress, misstänker jag. Och då är nog Bodil Jönsson inte lösningen.

Men nu vill ni väl se röret som inte ingick i 40 000-kronorslagningen häromveckan?

Strunta i att källarväggen är skitig och fokusera istället på den mystiska trasan som sitter inklämd i en helt öppen inspektionslucka.

– Hörru, sa 40 000-kronorsinspektören, va ä dä?
– Eh, hm, va? Va … det där har jag aldrig lagt märke till! Jättemysko. Vad är det för rör? Varför sitter det fluff i hålet? Varför, alltså brukar man göra så?
– NEJ. Det ska sitta ett lock där. Det måste du fixa.

Jag gick till en vanlig rörmokarfirma och visade upp bilden och fick råd:

– Du måste köpa den här och den här och byta ut just den där biten, så det är lättast om du sågar däääär och skarvar med den hääär.

Dessa två vackra mojänger kostar lika mycket som en begagnad cykel.

Bakom fluffet, inne i röret, fanns underligt nog en till konstig barriär – tillverkad av en gammal plastpåse från Hedenhös. I den låg massa jord och rost som jag gärna hade gjort ett kol 14-test på.

Obegripligt. Obs bytte namn till Coop hösten 2001 och varken jag eller någon av alla mina rörisar har den blekaste aning om vad proppen hade för funktion.

Men se en sån snygg spira det blev! Jag har namngivit henne: TINA TURNER. (Ni ser att Edward Munch spökar här?)

Apropå ben. Knävlarna trilskas såpass att jag faktiskt haltade till vårdcentralen och fick träffa min truttifnuttonde läkare som glatt konstaterade att jag har finfina muskler, utmärkta korsband och galopperande artros som orsakar inflammationer och svullnader.

Mina knän är inte så håriga, men annars påminner de lite om Rocky Balboa.

Kortisonsprutan mitt i den smärtande slemsäcken gjorde helvetiskt ont, men ska förhoppningsvis dämpa inflammationen.

Jag tror att jag i och med alla mediciner och psykologbesök, knätrassel, hälsoundersökningar och vaccinationer (TBE och bältros) är på väg mot mitt livs första frikort. (Eller inte. Ser nu att jag har prickat nästan allt som inte ingår i högkostnadsskyddet.)

Strax åker jag mot Dalarna för årets första arbetsläger i de tre husen Enbo, Tvåbo och Fyrbo; tapetsering, besvärliga gamla skruvar och en krånglande tv står på agendan. Då går tiden och tankarna inte i kringelikrokar och nätterna är precis lagom långa!

16 kommentarer

Bu och bäääää!

Bu och bäääää!

Publicerat av Lotten Bergman den 16 juni 2021 18:12

Fotbolls-EM pågår för fullt och tv:n står på mest hela tiden – publikljudet gör att allt känns nästan normalt. När England gjorde sitt första mål, exploderade läktarna i total yrglädje som for ut över Europa och lade sig som ett varmvått omslag i hjärtetrakten.

När det inte är fopollstittande, redigerar jag böcker. Först kom en om babymassage och nu sitter jag med en om vitaminer; fördelen är att jag ju numera är specialist på nästan allt i hela världen.

Den engelska förlagan med meningar som: ”The main function of biotin is a cofactor for five carboxylases, enzymes that regulate the metabolism of food components: fatty acids, glucose, and amino acids.” Buhu.

Och så promenerar vi – basketbollpromenaderna tar inte paus. Vi går över stock och sten i en eller två timmar varje dag, vilket gör att jag ser på mitt unga jag med förakt: VARFÖR tyckte jag förr att det var mesigt att promenera? Jag vägrade till och med att ha på mig det som mamma kallade ”promenadskor”. (Bruna och jättefula var de förstås.)

Bollen luktar på Sörmlands landskapsinsekt strimlusen (Graphosoma lineatum).

En bit går vi genom en fårhage med får som har fått namn som Ulla och Fårskallen samt Baggböle, där årets stora begivenhet är ett lamm som ser ut som Lilla gubben!

Men igår hände nåt i knät. Det dåliga knät som opererades 2013 och 2017, alltså. Det svullnade upp och vägrade sträcka och böja sig. Jag skällde ut knät efter noter och betonade att jag ju faktiskt inte har varit i närheten av en basketplan sedan jag vet inte när. Komma här och komma! Och sedan lyckades jag pga. någons återbud få en läkartid!

– NU SUGER VI UT VÄTSKAN! ropade den förtjusande läkaren och fick ut säkert … en halv tesked.

– Okej. Det var ju inte alls så mycket som jag hade tänkt mig. Men det är helt klart, det finns inget blod och inga kristaller. Så det är ju bra. Titta en bubbla!

– NU SPRUTAR VI IN LITE KORTISON! ropade den fantastiske läkaren, och lyckades därefter spilla ut halva dosen. Uhuuu.

Nu får vi se vad som händer. Tillsagd att ta det lugnt i alla fall idag, har jag förberett morgondagens redigeringspauser som ska fyllas med hantverkssysslor.

Allt detta ska fixas utomhus, för det ska bli solsken och i boken som jag redigerar betonas vikten av D-vitamin för oss norr om Medelhavet.

Och hur har ni det? Bu eller bä?

31 kommentarer

På gym med Lotten

Publicerat av Lotten Bergman den 13 februari 2020 15:42

Man får ju inte råka ta bilder på andra människor gym, så oj vad jag gjorde detta i hemlighet.

Jag går på gym och tränar muskler eftersom mina knän envisas med att

skrika på hjälp vid varje steg jag tar
klistrar fast knäskålen som en jättestark magnet på ett kylskåp
inte kan böjas som på vanligt folk som kan sitta på huk.

Först torkar jag av en motionscykel som är lite bättre än andra eftersom bla bla och humdidum och dessutom orsaker. (Jag lyssnade inte riktigt.) Den dryper av kall, gammal svett på undersidan av styret. (Borde det ju inte heta på en stationär cykel.) Detta är jätteläbbigt att få i händerna, men de cyklister som tränar före mig torkar ju bara bort det som syns. Jag är torkfantasten som torkar både före och efter mig, och jag borde få medalj!

När jag har värmt upp och konstaterat att jag än en gång har glömt att ta med hörlurar för att dränka gymmets egen plippplopp-oaoaoaaaooo-musik, vandrar jag över till min maskin. Den är liksom min för att den är bäst för mina knäövningar och borde vara min och ingen annans. Men det vet ju inte alla andra som tränar så ibland måste jag vänta på att de blir färdiga.

Här har jag lyft upp massa kilo och försöker sträcka på benen och hålla korven där framme stilla en stund.

Jag gör massa, massa knäböj för lårstyrka. Men hur mycket jag än avskärmar mig och ser upptagen ut, kommer någon ändå fram och vill att jag skyndar mig.

– Haru lång tid kvar eller?
– Ja.
– Va?
– Ja.
– Du HAR lång tid kvar?
– Ja.

Sådär otrevligt korthuggen är jag aldrig i vanliga fall. Men det är ju min maskin!

Därefter lägger jag mig på en med smuts impregnerad, tjock matta för att lägga upp en fot på en stor boll och sedan göra massa höftlyft utan att bollen rullar iväg och hamnar på en farbror intill som stretchar så att man skulle kunna tro att han är släkt med Houdini.

Jag har inte förut tänkt på att skorna är jättefula och att de två gula nyanserna inte alls passar ihop. Där ser man.

Förklaring: Jag ligger här på rygg och drar knäna mot bröstet. Kolla hur jag inte kan böja knäna särskilt mycket – och hur mycket sämre vänsterknät är.

När det nu har gått ungefär 45 minuter är jag intill döden uttråkad. Då tittar jag lite på några Belgianblue-grabbar och kollar vilka gymkläder man ska ha om man vill vara lite läcker och modern. Spräckliga tajts som påminner om benlånga eksem är inne. Jättestora basketlinnen är definitivt ute.

Och sedan spanar jag efter roliga träningsuppgifter.

Den här är nästan lite kul. Jag hänger i armarna och så fläker jag upp benen raka så högt jag kan. Can-can med båda benen samtidigt liksom.

Kommen såhär längt går jag till en vilstol (Bruno Mathssons Pernilla 3), fast man ska ligga på mage och lyfta en tyngd upp mot rumpan.

Precis. En sån här skulle man ju ha på gymmet.

Det fantastiska med den här övningen är (håll i er) att det inte gör det minsta lilla ont i knäna. Allt annat som jag gör känns som tusen nålar och tortyr – men här kan jag ligga och göra benböj tills jag kräks.

Instruktionerna betyder: du tränar baksida lår, men inte ett enda någe på framsidan och såhär ska du ligga.

Och så avslutar jag med att skrämma livet ur alla på gymmet genom att stå på händer. Det låter finare än det är – jag står åt fel håll och håller fötterna mot en vägg som jag tittar in i. Plättlätt.

Det stora, säckiga basketlinnet har här åkt ner till min näsa.

Oftast tränar jag med Tjugofemåringen (Ida) och hennes basketspanjor Julian. Hon går in i eget fokus och kommunicerar inte med någon, medan han som känner alla i hela stan knappt kan göra en armhävning utan att någon kommer fram och snackar.

Har ni några råd, anvisningar, tips och idéer så släng dem på mig! Jag finner tyvärr denna träning uuuuuurtrist, så ibland hittar jag på övningar där jag kan hålla i något boll-liknande som jag kan kasta omkring lite.

32 kommentarer

Mitt livs första massage

Publicerat av Lotten Bergman den 29 oktober 2019 22:41

Jag har aldrig varit på massage – förrän nu, that is. Inte för att jag har undvikit det, men så fort folk med massagehänder har börjat klämma på mina onda ställen (höger skuldra spökar lite), skriker jag och grimaserar som om det är Monica i ”Vänner” som är på mig. Och hur ska en massör kunna hjälpa mig, jag som har så ont i knäna?

Men nu lät det så här från en basketcoach:

– Du måste åka till Svennes massage i Norrköping. Han har specialspecialmassage. Han flyttar på senor och muskler så att de hamnar rätt! Han har gjort underverk med min fru! Du kommer att skutta som en hind på grönbete innan du fattar vad som hänt! DET GÖR JÄTTEONT!
– Fast det är kanske inte felplacerade senor som orsakar mitt knäkrask och meniskmackel?
– Men han masserar som ingen annan!
– Määäh.

Då kom Tjugofemåringen, som idag får heta Ida.

– Mamma. Jag vill åka till den där massagen.
– Vabah …? VAD KUL! DÅ ÅKER VI!

Så det gjorde vi. Eftersom det är fyra timmars bilkörning dit och hem, blev det en halvdagsutflykt med hamburgerätning och fnitter. Väl framme drog Ida snabbt av sig brallorna och skulle precis slänga sig på britsen när massören sa åt henne att ta av tröjan också.

DING-DING-DING!
VARNINGSKLOCKORNA SKALLRADE I HELA ÖSTERGÖTLAND!
DING-DING-DING!

– Eh …?
– Ja, jag masserar benen på fram- och baksidan och sedan rumpa, rygg och axlar.
– Jahaja. Okej.

Och så var det med det. Inte ett dugg konstigt. Massören grävde ner sina fingrar i vaderna så att det såg ut som om muskeln var en vetedeg. Det gjorde ont i hela mig fastän det var dottern som led.

– Gör det ont, Ida?
– Näe, inte speciellt.

Jaså. Hm. Okej.

Ser ni vad ont det INTE gör på dottern min?

Efter en halvtimmes Ida-knådande var det min tur. Massören drog i mina fötter, lade lårens framsida på baksidan och placerade vänstra sidan av ryggraden på högersidan. När han kom till högra skuldran sa han:

– Huh.

Jag försökte säga att när jag sitter vid skrivbord, gör det ont där. Men när jag skriver i sängen (”förtjänar mitt levebröd i sängen” sa jag), är det bättre. Det imponerade inte det minsta. Han svarade:

– Huh.

Och sedan klämde han ihjäl båda mina skulderblad. Det lät som om han poppade popcorn på en baskagge. Sedan lät det som om han lade glaskulor i en mortel och försökte krossa dem.

Så var det plötsligt färdigt. Massören beklagade sig.

– Jag fick inte ordning på dina knän. Knäskålen är nästan orörlig och fästet häääääär (han pekade på en illröd fläck som han hade försökt gnugga ända ner till Kina) går inte att få ordning på. Det händer väldigt sällan att jag misslyckas, men det gjorde jag idag.

Jag ryckte på axlarna. Äsch, ingen vet ju hur de ska få ordning på mina knän. Mina hälsenor hade fått sig en omgång också, så jag klev försiktigt ner på golvet – om de kanske skulle ha gått av. Ställde mig upp. Allt kändes lite mysigt och varmt. Jag började klä på mig, och när jag kom till andra jeansbenet tappade jag hakan.

– Kolla! Det är jättelätt att göra höga knäuppdragningar!!! Kolla!

Någonting någonstans hade alltså gjort mig vigare. Knäna känns precis som vanligt, men jag kan numera inte bara sätta på mig jeans som vanligt folk, utan även gå som de ju kan!

32 kommentarer

Liten, långsam tumme upp för knäna

Publicerat av Lotten Bergman den 22 oktober 2018 23:56

Om det finns en enda läsare som inte vet att jag sedan hösten 2012 har skrivit ändlösa, tröstlösa rapporter om hur jag har krassliga knän som heter knävlar, ska jag äta upp Monopolspelshatten.

Zlatans knä är faktiskt intressantare än mina.

Nu har jag haltat så länge att benen liksom inte vet hur man går ordentligt längre. Och den gammaltrasiga vänstran har saboterat lifvet för den nytrasiga högran. Båda knäna ser ut som blomkålsöron och svullnar upp som påssjuka barn om jag bara funderar på att vifta på tårna.

Men nuuu händere grejer!

Jag har hamnat hos den mest tålmodiga sjukgymnast världen har skådat.

– Din vänstra knäskål sitter ju fast. Nu går du hem och mojsar med knäskålen så ses vi om en vecka.

Så här ska knäskålen kunna flytta på sig. Well, det kunde inte min. Den satt fast som en vårta på en häxnäsa.

Efter en vecka kom jag tillbaka med en lösmojsad knäskål, som nyss alltså inte gick att rubba. På kuppen fick jag dock ont i tummarna, som blev trötta av allt mojsande.

– Så, nu gör du lite tåhävningar. Ses om en vecka.

Jag gjorde lite tåhävningar i en vecka.

– Så, nu gör du lite knäböj. Ses om en vecka.

Jag gjorde lite knäböj i en vecka.

– Så, nu hoppar du lite. Ses om en vecka.

Jag hoppade lite i en vecka.

– Så, nu hoppar du försiktigt upp och sedan ner för det här trappsteget. Ses om en vecka.

Jag hoppade försiktigt lite i alla trappor som mötte mig i en vecka.

Och det går bra! Diagnosen lyder ”musklerna vet inte längre hur de ska samarbeta”. Tror fan det; jag har lidit, haltat och kompenserat och trippat omkring i sex år. Inte ens när jag cyklar, använder jag rätt muskler!

Så. Operationer och ortoser och pottsorkar – far åt pipsvängen! Här har ni en som ska hoppa höjdhopp och dansa jenka om ett halvår!

Fotnot
Tummarna gör fortfarande ont efter allt mojsande, så det här med att göra tumme upp eller bara hålla dem, är liksom lite terapeutiskt.

35 kommentarer

Andra knät pajade!

Publicerat av Lotten Bergman den 19 maj 2018 12:59

Jag har inga knän kvar!

(Hej alla nytillkomna läsare: 2012 föll jag på en scen och skadade menisken i vänsterknät. Sedan dess har jag opererats två gånger och gått på smärtstillande och skrivit så mycket om knät att det nog räcker till något motsvarande Satansverserna.)

När jag numera spelar basket, går det inte fort. Men då hinner jag å andra sidan tänka ut snillrika passningar och dyka upp som gubben i lådan på oväntade ställen när jag äntligen har haltat mig upp i anfall. Och så är jag en jävel på vänsterlayup (lay up = forntidens tvåtaktare), eftersom man då tar avstamp med högerbenet.

Men ack. I torsdags såg jag i ena sekunden ut så här när vi spelade EBA-turneringen:

Andra matchen. Jag hjälps av Artonåringen ut från planen med lindat högerknä. (Observera våra snygga, nya New York-basketskor.)

Jag sprang ju bara lite med bollen, stannade för ett hoppskott och …

KNÄPP!

… sa det i högerknäet. Höger! Va? Det är ju inte där jag har ont! Högerknät är ju mitt stöd i lifvet, mitt hjärtas kärlek, kraften och trösten samt det som jag ska luta mig mot under de resterande åren jag har på denna jord!

Men precis som när man numera vrickar foten i idrottssammanhang, fick jag snabb hjälp, linda och stöd samt blev hemkörd av mina vuxna, basketspelande barn på plats.

En av de unga pojkarna i turneringen tar min skada och min hand mycket allvarligt. (Förklaring: jag har svarta knäskydd som är gröna på insidan. Det nyskadade knät är hårt lindat, och knäskyddet sitter nu nere vid fotknölen, utåinvänt.)

Dagen efter ringde jag till alla instanser som ringas skulle, och fick rådet att sätta mig på akuten eftersom jag inte på några villkor kunde stödja på högerbenet – och därför fick ta mig fram med hjälp av kryckor och hoppa på det ju dåliga vänsterknät. Tvärtemot alla ordningsregler tog vi där bilder på haltandet och väntandet.

Till höger ses min akutkompis Pelle och hans mystiska knäskada.

Undersökningen och röntgenbilderna gav inget som helst resultat, annat än att jag som vanligt fick veta att mina knän är jättejättestarka och att alla ledband och benbitar sitter där de ska. Läkaren gav instruktioner:

– Ta inflammationsdämpande Diklofenak på maxdos och linda knät.
– Men drabbades jag alltså mitt i steget av en inflammation klockan halv åtta igår?
– Vi kan inte se något fel. Remiss till magnetröntgen, du får tid inom sex veckor.
– Men jag kan verkligen inte stödja på benet.
– Vi kan inte göra mer än så här.

När jag beklagade mig hos alla jag känner (och faktiskt inte känner) under fredagseftermiddagen, fick jag allehanda råd om egenremisser och dropin-MR, men för att kunna göra detta, måste jag ha min remiss. Så här sa alla:

– Ring till akuten och be dem skicka remissen till dig.

Så det gjorde jag. Men på akuten fattade de absolut ingenting.

– Skicka remiss, jag har då aldrig …? Vi kan inte skicka din remiss till dig. Vi har inte remissen, den är ju på ortopeden. Du borde ringa till ortopeden, men där finns det ju ingen kvar så här klockan 14 en fredag. Vänta ska jag höra med läkaren som undersökte dig.

Under väntpausen längtade jag intensivt efter papper och penna för att skriva ner allt som sades, men eftersom jag inte kan ta mig fram med saker i händerna och ryggsäcken inte fanns i närheten, är alla repliker tagna ur minnet.

– Nej, han är inte kvar. Men jag pratade med en kollega som sa att remissen ju har gått iväg till röntgen, och att det ju är dem du ska prata med. Jag kopplar dig dit.

Klick.

– Växeln.
– Jag skulle bli kopplad till röntgen.
– Ringer du i tjänsten?
– Tjänsten?
– Eller är du patient?
– Jag är patient.
– Ett ögonblick.

Klick.

– Radiologen. Våra telefontider är nu stängda. Tryck 1 om du vill komma till våra drop-in-tider och 2 och du vill komma till våra telefontider.

Jag tryckte på ettan.

– Drop-in på radiologen kommer att stängas från och med den 1 november 2017. Detta gäller inte dig som redan har fått en tid för drop in-besök. Återkom nästföljande vardag.

Okej.

Eftersom det enligt läkarvetenskapen inte är något fel på varken det ena eller det andra knät, lutade jag mig mot min djefla man och de två kryckorna och – som planerat – åkte iväg till Carl Larsson-gården, där jag nu sitter parkerad i det här underbara köket.

Titta t.ex. på den gröna byrån till vänster och krokfästet under fläkten.

Fly mig en sådan här för att nipper och skräp som jag måste sortera!

Precis som på Carl Larssons målning, är spiskåpan alldeles knögglig.

Fortsättning följer med all säkerhet; inget av knäna vet ju att jag är anmäld till en basketturnering i Spanien i juli. Jag funderar på att endera dagen prata med dem om detta faktum och be dem att ta sig i meniskerna samt skärpa sig.

65 kommentarer

Knävelrapport #437

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2017 23:59

Bekymrade båskommentatorer frågar mig understundom hur det står till med knäna.

Då tar jag på mig tvångströja, munkavle och knäskydd samt våtvärmande omslag och försöker att inte lägga ut texten eftersom den är så jädra trist sedan den där dagen 2012 när jag trillade omkull och pajade menisken på scenen i Folkets hus i Umeå.

Men nu skådar jag en morgondag. Efter operationen den 17 augusti 2017 blev allt bra i ett par veckor, sedan gick allt åt helvete eftersom den bortopererade menisken (till synes) uppstod från de döda. Jag haltade och led. Men … det är inte meniskont egentligen – det är bara en jättestor muskelfästesinflammation som omfamnar en sena på insidan av benet, strax under knät!

Heureka! Hurra! Skål! Pukor och trumpeter! Aj!

Nu går jag hos inte mindre än två olika sjukgymnaster som får rapporter om varandras råd och aktiviteter.

• En är gratis (det är gratis med landstingsanslutna sjukgymnaster och fysioterapeuter i Sörmland), och han rynkar pannan, talar allvar med mig, masserar låret så att jag blir gul och blå, ger mig massa muskelövningar och blir inte alls imponerad när jag gör precis som han säger.
• Den andra behandlar mig med laser som ska ta bort svullnaden och stötvåg som ska minska inflammationen. Hon kostar skjortan, lyssnar tålmodigt på mitt babbel och är glad och nöjd med nästan allt jag gör.

Och så har hon ju den där underbara kinokinetistosiska tejpen som heter nåt helt annat.

Men vad har jag på låret där på bilden ovan? Det ser ju ut som en elchocksapparat! (Allmänheten blir bekymrad och undrar vad det är för stollerier som ska komplettera toklasern och galenskapsstötvågen.)

Det är elektroder som går till en apparat som heter Compex och som till min enorma förvåning används av all världens idrottsatletsproffs. Och mig, dårå.

– Bzzzzzzzz! säger apparaten och ger order till musklerna att spänna sig.
– Ajajajajajajajaj! skriker alla mina smärtreceptorer eftersom de inte alls gillar känslan.
– Moahahahahaaaaaaa, säger jag som skiter fullständigt i all smärta som inte sitter i knäregionen.

Anledningen till att muskelfästes-sens-inflammationen slog till är nämligen att min lårmuskel strax ovanför det onda knät är helt förtvinad; på fem år har jag inte använt den normalt. Vid alla basketövingar, alla promenader och alla dansskuttstillfällen har jag kompenserat med andra benet såpass att det onda benets muskler bara har lagt av. När jag plötsligt efter operationen kunde börja gå normalt igen, sa benet:

– WTF! Vabaha? Sluta! Det här känner jag inte igen! Stå still! Halta som förut! Stopp, annars inflammerar jag dig i ett fäste!

QED.

16 kommentarer

Menisk-slask

Publicerat av Lotten Bergman den 12 augusti 2017 16:38

Efter att i början av juli först blivit nästan enbent av knäsmärta och sedan fått trippla röntgenundersökningar på både härsan, tvärsan och baklänges, kom så svaret via telefon:

– Din menisk är ju sprucken på både längden och tvären. Det är inte konstigt att du har fått så ont.
– Va? Menisken! Det hade jag ingen aning om!
– Nämen det kan du inte veta, lilla gumman. Vad söt du är – du kan inte veta det eftersom även vi har svårt att sätta en diagnos. Men din menisk är verkligen i småbitar.

Men så här kunde jag ju lira senast i maj! (Det är vänstran som är kass, men för balansens skull har båda knäna knäskydd.)

Här måste vi ta en kränkthetspaus. Blev jag fly förbannad över det där lilla gummandet. Blev jag arg av söthetskommentaren? Nej, inte alls. Inte det minsta lilla. Jag är ju nästan som en liten gumma som är väldigt söt när jag inte förstår. Dessutom var läkaren villig att omedelbart sätta upp mig på en operationslista. HEUREKA!

Nu till en förklarande bild, som inledningsvis inte alls ser särskilt förklarande ut eftersom jag trodde att det där mitt i bilden var en rumpa och att guldpengen satt i någons höftled. Men nej, det här är ett muskulöst lår med högerknä på väg mot höger bildkant.

”Meniskerna är två halvmåneformade broskskivor som sitter mellan lårben och underben. En menisk på knäts insida och en på knäts utsida. Dess uppgift i knät är att vara stötdämpande, att tryckutjämna belastningen och bidra till stabiliteten i knät.” Men jävlar vad snygg han är, menisken!

Och swooooooooooosch flyger vi i tiden 2012, när jag blev lika glad, men den operationen faktiskt gjorde allt mycket värre. Men det är inte

samma skada
samma knäsmärta
samma läkare.

– Nu jädrar ska jag bli världens bästa knäoperationspatient! sa jag till läkaren och slog näven i bordet så att temuggen skvimpade omkull.

I tre veckor har jag tränat styrketräning i minst en timme per dag. Jag har även motionscyklat i källaren varje dag och dessutom köpt en apparat med muskelstimulerande elektroder som man sätter på låren om man inte kan använda knäna som normalt folk.

Men inte märker jag av nån skillnad, inte. (Tålamod är inte min bästa gren.)

På torsdag den 17 augusti kl 07:30 ska jag infinna mig jättenyduschad på Sophiahemmet i Stockholm. Jag ska vara renast i stan och håret kommer att se ut som ett penntroll med svintohår och de knälånga, vita strumporna ska vara mina bästa vänner.

Utan balsam försmäktar jag så här på torsdag.

Om jag så vaknar med hela vänsterbenet amputerat, så ska jag hålla humöret, tänker jag. Sådant jag med galghumorn sprittande kan säga är t.ex. ”spik i fooooten” och ”det man inte har i benen får man ha i njurarna” och så kan jag skriva grötrim där menisk får rimma på anemisk och ekumenisk samt sjunga en trudelutt om hur jag inte längre kan ha foten i en potta.

Men kan någon förklara för mig varför det inte är vanligare att man pluttar in en konstgjord silikon-menisk? Jag hade ju mycket hellre haft implantat där än på andra, putande ställen.

Putande penntrollet Lotten i lila stass.

30 kommentarer