Hoppa till innehåll

Dag: 18 september, 2013

Lumparminnen

Det absolut enda lumparminne jag har, är ”Någonstans i Sverige“, vilket är konstigt eftersom jag verkligen inte var särskilt gammal 1973. Dessutom sändes den sju kvällar i rad – fick jag ens vara uppe så sent?

Uppdatering!
Örjan i båset har hittat hela serien på Öppet arkiv!
Slut på uppdatering.

Loffe … och är det Andersson som dog där i bakgrunden? Eller snygge Hans Klinga?
Loffe … och är det Andersson som dog där i bakgrunden? Eller snygge Hans Klinga?

Det absolut enda lumparminne den nuvarande Tjugoettåringen har, är att han som artonåring tog tåget till Göteborg för att mönstra och alldeles frivilligt göra lumpen. Väl där, genomfördes ett fåtal tester och den unge mannen befanns vara i god form. Så fick han en fråga.

– Jahadu, varför vill du göra lumpen då?
– Eh. Hm. Jo. Det vill jag nog inte, sa den nyss blivande rekryten på lappkastvis.
– Jaså jahaja, nämen då tackar vi för oss – du kan åka hem.

Dock var hembiljetten (som inte gick att byta) beställd till dagen efter (när alla test skulle vara slutförda) – så på eget initiativ köpte han en biljett till kusinerna i Lund, där han sov över för att sedan ta tåget upp till Göteborg och hoppa på tåget hemåt. Banne mig växte han inte av denna upplevelse som om han hade gjort det där lumpenåret i alla fall.

Bilder ur min farbror Sten Stensons fotoalbum från Hästholmen 1944 – när lumpen ju var på allvar.
Bilder ur min farbror Sten Stensons fotoalbum från Hästholmen 1944 – när lumpen ju var på allvar.

Min djefla man brukar vid olika sensmoralfrågor istället för “Don’t Cry Wolf” berätta om sin pappas lumparkompis, som vid första cykelövningen (kanske det inte heter?) talade om för befälen att han faktiskt inte kunde cykla.

– Kan Persson inte cykla?
– Nej, vi var så många syskon och nej, det blev liksom aldrig min tur.

Sa Andersson och fick öva cykling på kaserngården medan de andra låg i fält. Han trillade och föll, höll sig i husväggarna och försökte utan stödhjul så gott han kunde. Skrapsåren plåstrades om och när det så en dag var dags för cykeltävling mellan mannarna, blev alla storligen förvånade när han dök upp på startlinjen.

Men naturligtvis vann han loppet – han var egentligen tävlingscyklist, serni. När det sedan blev dags för simning, frågade ett befäl om alla grabbarna kunde simma. Persson räckte upp handen och förklarade att han ju var uppvuxen på en gård med flera mil till närmsta sjö, så att nej, han hade liksom aldrig kommit sig för att simma.

– Pffffft, sa alla och slängde gemensamt Persson i vattnet.

Och där sjönk han som en sten; han kunde verkligen inte simma.

Mer ur farbror Stens album – här från 1943.
Mer ur farbror Stens album – här från 1943.

Jag frågade nyss min pappa om han hade något lumparminne, och fick följande:

”Jag var ju skyddsingenjör i lumpen, och en del av min utbildning var förlagd till Rosersberg, mellan Uppsala och Stockholm. Där fick vi lära oss hur man skyddar sig mot napalm, och många andra otäckheter.

En gång skulle vi simulera en atombombsdetonation, och vi byggde upp ett imponerande berg av bl.a. dynamit och fyllda oljefat. Det blev en rejäl smäll, och till vår stora förtjusning bildades ett eldklot – snarlikt det man får av en atombomb.

Men nu hampade det sig så att en stormvind tog tag i klotet och fraktade detsamma in i den närbelägna skogen. Där uppstod en skogsbrand, som det tog en vecka att bekämpa.”

Titta, farbror Sten var också med om en smäll – på Väddö 1944.
Titta, farbror Sten var också med om en smäll – på Väddö 1944.

Och varför berättar jag detta för er? Ptja, till skillnad från nästan alla andra som inte har gjort lumpen, är jag road av sådana här minnen. Gärna med tillägg av sur-ylle-lukt, skavsår, plåtsmakande ärtsoppa och allehanda lögner.

Go crazy in the kommentatorsbås!

Share
113 kommentarer