Hoppa till innehåll

Månad: februari 2008

Liten rapport om det nya livet (s.k. egoblogg)

Först pluggade jag, sedan jobbade jag på NE, sedan var jag frilans med eget företag, sedan började jag för två veckor sedan på ett tillfälligt ”någorlunda vanligt jobb” som morgonpratare i radio. Och får hela tiden frågan hur det är. Och hur är det då?

Det är ohyggligt tröttande!

Att vaka hela nätterna med basketbollsstora bröst tillsammans med skrikande, bajsande, outgrundliga spädbarn är som semester jämfört med att … ja, vaddå?

  • Jag går upp klockan 05:50, och ser till att det finns en text på bloggen. Detta är bara jobbigt om jag har somnat för sent. Vilket jag har.
  • Jag äter havregrynsgröt och dricker te klockan ungefär 06:02, vilket inte alls är jobbigt eftersom jag förbereder med vatten och salt i tallriken och havregryn i decilitermåttet bredvid. Ordning och reda – helt emot min natur.
  • Jag går till bussen klockan 06:29, vilket alls inte är jobbigt eftersom det är tre meter till hållplatsen.
  • Jag kliver in i radiostudion klockan 06;58, vilket bara är kul – igår morse fick jag en egen fanfar i form av elefantmarsch i etern.
  • Jag babblar och pratar och läser tidningar och lyssnar på Vasaloppsåkare, ringer upp utlandssvenskar, yrar om tobaksmosaikkristaller, öl och kiss samt intervjuar och klämmer på smörsångare till klockan 10:00. Inte jobbigt.

Ändå är jag komplett sänkt när jag slutar för dagen klockan 12:00. Då går jag hem och redigerar eller åker till föreläsningar eller skriver artiklar där bokstäverna bara hoppar omkring och dansar jenka. Men jag kommer att vänja mig och är glad att jag inte är

  • jurist
  • bagare
  • kolgruvearbetare
  • boxare
  • upptäcktsresande i Antarktis
  • revisor.

Framtidsutsikter? Jo, jag har två mål: att uppleva ett OS (London 2012?) och få vara Sommarpratare. Framtidsutsikterna för framtidsutsikterna? Inte så goda. Jag är för trött för att planera.

Claes Gille hoppar ungefär 3,60 m i stav i OS 1912. Och landar i en liten grushög. Jättejobbigt.
Share
34 kommentarer

Onödig psykiatrisk profil

Jag läste Nalle Puh för Femåringen. Och hade svårt att koncentrera mig eftersom jag plötsligt såg mönstret. Jag insåg hur A.A. Milne tänkte! Och såg att Christoffer Robins vänner ju är en levande symptomkarta på:

  • generaliserat ångestsyndrom – Nasse
  • melankoli – Ior
  • ADHD – Tigger
  • Asperger – Kaninen
  • letargi – Nalle Puh.

Tyvärr har jag uppfunnit glödlampan. Eller till och med hjulet. För … denna insikt är jag inte alls ensam eller först med – det kryllar av internetskribenter med exakt samma idé.

Nu behöver jag er hjälp: exempel på onödiga uppfinningar och senkomna uppfinnare. Här kan ni läsa om kändisars uppfinningar.

Några tidiga flygplan. (Se efter 1,30 – ett cykelflyg.)

 

Absurt off topic-tillägg:
I morgon ska jag tydligen intervjua Marie Picasso. Ja, jag som inte har sett en enda sekund av det där tv-programmet. (Inte alls lite von oben-fnys, jag har bara inte kommit mig för.) Något ni vill att jag ska fråga henne?
Share
23 kommentarer

Känsliga läsare varnas för dagens ruttnande ämne

– Hur kunde de vara så dumma?

Den där repliken skulle kunna handla om mycket.

  • Halva USA, som trodde att vi verkligen hade invaderats av utomjordingar när det bara var en pjäs på radio (Världarnas krig).
  • Svenskar som förtvivlat trädde nylonstrumpor över tv:n för att den skulle börja sända i färg.
  • Ben Johnson, Marion Jones och vår fina Ludmila.
  • Skaparna av Ishtar.

Men nu handlar det om ett av mina favoritämnen: valar. Fascinationen för dem verkar orsaka komplett hjärnsläpp för människorna runt omkring. Det finns en förfärlig historia om Tay-valen, som jagades, harpunerades, smet och sedan slutligen dog och hemsläpades. När den stackarn skulle vägas, hängdes han uppochner så att den 500 kg tunga tungan lossnade och dunsade ner framför åskådarna. Efter följde valens inälvor och annat ruttnande guck.

Det finns en ännu mer absurd valhistoria – den exploderande valen. Döda valar kan visserligen självsprängas av gasbildning när de ruttnar, men i Florence, Oregon fick den strandade och så sakta bortruttnande valen hjälp på traven.

Det var 1970, och invånarna i Florence gick man ur huse för att – som de hyenor de flesta av oss är – titta, fnittra, peka, lukta och fundera över livets gång. Den amerikanska motsvarigheten till Vägverket fick ansvar för att ”ta bort valen”. Helt logiskt bestämde de sig för att med ett halvt ton dynamit spränga den i mikrobitar som vore den en Hallandsås. De små valbitarna skulle vara så pyttesmå och såpass utpridda att valen liksom … försvann. Det som inte försvann, skulle alla delstatens måsar käka upp. Logiskt, som sagt. Några problem med att snabbt hitta ett halvt ton dynamit? Icke!

Men det funkade inte riktigt som det var tänkt. Journalisten Paul Linnman rapporterade från explosionen och det är den filmen som ni kan se här nedan. Klicka och se:

  1. Vi får delta i förberedelserna.
  2. Vi får se explosionen och höra åskådarnas fyrverkeriglada tjut.
  3. Vi får höra åskådarnas huää och nooo samt whaaaaat.
  4. Vi får höra hur valbitar dunsar omkring, stora som julskinkor, stora som pumpor, stora som en rejäl MC … och ännu större.
  5. Vi får däremot inte se några hungriga måsar.

Om filmen inte funkar kan ni kolla här.

Den åtta ton tunga valens feta, ruttnande kött spreds visserligen ut över en större yta, men försvann inte. Doften lär dock ha försvunnit efter ett par månader.

Och vad lär vi oss av detta? Kanske bara att tänka efter lite extra om en val dyker upp i vår väg. (Byt gärna ut ordet val mot valfritt alternativ.)

Share
29 kommentarer

Passioner i ung ålder

Jag hade en dinosaurieperiod när jag var liten.

– VAD ÄR VÄL DET, DITT SPÅN, DET HAR VÄL ALLA HAFT? vrålar alla bloggläsare i kör.

Jahaja. Men jag hade även en Pompejiperiod, hade ni det? Pizzavulkanen Vesuvius dränkte Pompeji i aska år 79 e.Kr. och invånarna hade inte en chans. När man på 1860-talet grävde fram staden, sprutade man in gips i hålrummen efter kropparna, och skapade därför … ptja, statyer av de döda.

Som värsta CSI.

Surtsey var en spännande vulkanö som dök upp 1963. Min farfar gav mig en bok om den när vulkanen Helgafell på den isländska ön Hemön 1973 fick ett utbrott. Då led jag alls inte med dem som bodde där. Nej, jag tyckte bara att vulkanen skulle ta i från tårna och explodera mera.

Pang, tjoff, spruuut! (Mitt vuxna jag är mer sansat och gläds åt att Hemönborna klarade krisen väl och har tagit sig ur askan.)

Mina fem barn har också specialpassioner som komma och gå. Med tanke på min egen inte alls geologiska karriär, har jag förmodligen inte närt en kemist eller en geograf vid min barm … men detta var vad som hördes vid frukostbordet igår morse:

– Vad är b-u-u-u-t-a-a-a-a-n? läste Femåringen.
– C4H10 svarade den kemigalna Tioåringen.
– … och huvudstaden heter Thimphu, svarade den geografigalna Femtonåringen.

Höll någon av er fast vid barnpassionen eller är ni som jag? (Jag kan inget om vulkaner idag.)

Share
54 kommentarer

Stopp, stopp, stanna!

Jag kan inte sluta tänka på denna lilla filmsnutt. I grund och botten hade jag nog mest velat vara med.

Stillastående happening.

 

Fler bilder och mer information finns häääär.

Nu ska jag alls inte stå still utan sätta mig i en bil för att åka till en basketmatch i Motala, två timmar bort. Jag ska packa in mina onda hälsenor i stora skor, tejpa eltejp runt mina onda knän, med idrottstejp stabilisera två stukade fingrar och sedan spela mot ett lag som vi brukar slå – men som har lockat till sig två nya superguarder. Vi planerar att satsa på snabba uppspel och med vår rutin lura dem att spela stressat. En komplicerande faktor i hallen som vi ska till, är att den är på tok för kort, att golvet är snorhalt och att korgarna sitter ungefär fyra centimeter för högt upp.

Hurra!


Uppdatering
Måste ju berätta hur det gick. Vi stod nästan inte stilla alls, utan spelade bra och jämnt med motståndarna. När det var 0,8 sekunder kvar av matchen var det lika: 59–59. (Bara kort förklaring: 0,8 sekunder är alltså inte ens en hel sekund. Ni hajar?)

Vi hade bollen vid sidlinjen för inkast. Suck, 0,8 sekunder. Då screenade jag bort (=stängde vägen för) vår poängdrottnings försvarare, så att vi kunde få passningen och poängdrottningen snabbt kunde hysta iväg ett skott – som gick rakt i korgen! Vi vann! Vem tusan behöver knark när det finns basket?

Share
18 kommentarer

Tillsägelser och hörselkunskap

Här är några bevis för att jag är en finfin representant för den omogna gruppen Generation Jag Vill Inte Bliva Stur. Mina barn har idag sagt till mig:

– Mamma! Dansa inte på bussen!
– Mamma! Du har för hög volym i lurarna!
– Mamma! Det där är min tröja!
– Mamma! Sitt ordentligt!
– Mamma! Har inte du redan ätit en glass?

Men nu ska jag vara vuxen och dela med mig av något som Femtonåringen nyss lärde mig.

För att undvika hörselskador ska man inte ha mer än ca 45 % av volymenheterna på när man har hörlurar.

Detta betyder i klarspråk att eftersom jag på min Ipod kan höja ljudet 40 klick, bör jag ha volymen på ca 17. (Sänk volymen helt och försök att utan att bli döv höra hur många gånger du kan höja ljudet innan du har nått max på den lilla apparaten.)

Hrmpf. Nu när jag ska dammsuga hela huset, kommer jag inte att kunna höra musiken alls. Och i förlängningen betyder det att jag inte kommer att vilja dammsuga. Moooget.

Share
15 kommentarer

Kromosombananen anfaller

Igår vid fyrasnåret satt jag på tåget från Stockholm, djupt koncentrerad och nersjunken i ytterst viktiga … äh, förresten, jag satt och läste bloggar. (Har kommit ner i 765 olästa inlägg nu.) Det var fullt på tåget, men ganska mysigt.

Fast då tog mannen bredvid mig fram en banan som till storleken hade passat Gargantua. Den påminde om en bazooka. Den måste ha rest i en egen bananlåda och rekvirerat skalet från specialtillverkare och var dessutom på väg att förmultna eftersom den hade alldeles för många svarta prickar. Nåja, tänkte jag, det var ju inte jag som skulle äta.

Mannen hade portfölj och såg ut som en Harrison Ford, kontaminerad av lite Gene Hackman. Långsamt drog han ner skalet … som om han klädde av en barbiedocka … samtidigt som han slickade sig på överläppen. Jag drog ner luggen framför ögonen. Dels för att slippa se, dels för att kunna titta utan att blåstirra helt öppet.

Lite som Ally Sheedy i mitten såg jag ut.

Första tuggan han tog var en minitugga. Nästa tugga var en mikrotugga. Den tredje tuggan var överraskande nog en suuuug-tugga. Alla tuggorna rullade i tur och ordning runt i munnen som vore det ett vin och inte en bananbit.

Jag knöt näven. Sedan gnisslade jag tänder. Det pep i öronen och jag fick ont i käkarna. Kunde jag dränka ljudet och lukten med ”We Will Rock You” i hörlurarna? Nej. Kunde jag blunda och nynna ”Karl Nilsson”? Nej. Kunde jag, skulle jag ha bytt plats med någon i ett skruvstäd.

Bananmarodören fortsatte med detta smackande, sugande, vändande uppi gommen och sugande luft och bananklegg mellan tänderna i 34 minuter. Liiiten bit, suuug, smack, suuug, smack, slafs, smack, svälj. Liiiten bit, suuug, smack, suuug, smack, slafs, smack, svälj.

Det perfekta slutet på denna lilla iakttagelse hade ju varit att jag gav honom en rak höger eller att han satte bananen i halsen och jag därefter räddade livet på honom – men så var det inte. Inget hände. Men jag har inte hämtat mig. Suppressed aggression kan inte vara bra, nu ska jag leta efter en köttyxa.

Share
26 kommentarer

Telefontrubbel

Under flera dagar har jag gått omkring med en mobiltelefon som vägrar ställa in sig på ljudlöst läge och som inte heller vill stängas av. Volymen vägrade också att rucka på sig, precis som på min gamla faster. Jag har tryckt och tryckt och letat nya genvägar och svurit över mina stukade basketfingrar. Under radiosändningarna på morgnarna har telefonen fått ligga på en specialhylla utanför studion och på biblioteket packade jag in den i tre lovikkavantar.

(Stavningspaus. Jag kan inte vänja mig vid att lovikka stavas lovikka och inte lovika. Ah well.)

Häromdagen satt jag som bevakande inspektör på ett underligt möte och såg alla andra viktiga människor nogsamt stänga av sina kära nallar. Själv lindade jag in min i jackan och lade den på golvet strax utanför dörren. Tre gånger knackade tre olika personer på och undrade vem som hade tappat sin jacka.

Så fick jag av VBK höra att man ibland måste ”starta om” sin mobil. Jag borde bett om ett tecken som ”låtom varningsklockorna klinga om detta är ett felaktigt steg” eller bara kanske tänkt lite logiskt:

– Om avstängningsknappen inte funkar och den är samma knapp som påsättningsknappen (oj vad det lät fel då), så finns det en viss risk att du inte kan sparka igång mobilen igen efter en brutalavstängning.

För nu är den inte mer. Inte ens med en choke hade jag kunnat få igång den. Mobilen is no more, it has ceased to be – den har expired and gone to meet its maker. Bereft of life, it rests in peace.

Inte en ficktelefon.

 

Men vad gör man inte med ett hem fullt av oanvändbara ting ”för säkerhets skull”? Man gräver förstås fram ett gammalt ånglok till telefon som inte är av det märke som man är van vid och konstaterar att det idag tydligen är den 1 januari 1970 och att jag under sju mobilfria timmar har missat ett (1) samtal.

Kuriosa:
Den 1 januari 1970 förbjöds proffsboxning i Sverige. Detta beslut har verkligen inte påverkat mig ett dugg.

Tillägg:
Om ett antal timmar är det enligt mobilen förmodligen den 2 januari 1970. Då gjorde Beatles sin sista studioinspelning tillsammans. Detta har nog påverkat mig lite.

Share
31 kommentarer

Gårdagens kvällsmat

Igår kväll åt vi hamburgare. Jag insåg plötsligt att huvudrätten och efterrätten var kusiner eller i alla fall bryllingar. Klart att man då tänder ljus och häller upp en öl och tar en bild.

Den skarpögde ser här ett fatalt misstag.

Om semlor kan man skriva mycket, vilket jag genom åren har gjort. Vad jag bara lite lätt har berört är min karriär som semmelbullebagare – varje måndagkväll kl. 20–23 flyttade jag släta bullar från ugn till plåtställ. Som 17-åring! (Men skolan då? Varför skickade mina föräldrar mig på detta sätt ut i kolgruvan? Läxorna till tisdagen måste ju ha blivit lidande. Nejvisstja, vi hade ju nästan inga läxor på den tiden.)

Det fatala misstaget var att jag när bilden arrangerades glömde att stoppa i proteinet. GI uppåner liksom. Sedan åt jag utan att märka det upp hamburgaren utan hamburgare! Jag måste börja sova middag.

Share
28 kommentarer