Jag kan inte sluta tänka på denna lilla filmsnutt. I grund och botten hade jag nog mest velat vara med.
Stillastående happening.
Fler bilder och mer information finns häääär.
Nu ska jag alls inte stå still utan sätta mig i en bil för att åka till en basketmatch i Motala, två timmar bort. Jag ska packa in mina onda hälsenor i stora skor, tejpa eltejp runt mina onda knän, med idrottstejp stabilisera två stukade fingrar och sedan spela mot ett lag som vi brukar slå – men som har lockat till sig två nya superguarder. Vi planerar att satsa på snabba uppspel och med vår rutin lura dem att spela stressat. En komplicerande faktor i hallen som vi ska till, är att den är på tok för kort, att golvet är snorhalt och att korgarna sitter ungefär fyra centimeter för högt upp.
Hurra!
—
Uppdatering
Måste ju berätta hur det gick. Vi stod nästan inte stilla alls, utan spelade bra och jämnt med motståndarna. När det var 0,8 sekunder kvar av matchen var det lika: 59–59. (Bara kort förklaring: 0,8 sekunder är alltså inte ens en hel sekund. Ni hajar?)
Vi hade bollen vid sidlinjen för inkast. Suck, 0,8 sekunder. Då screenade jag bort (=stängde vägen för) vår poängdrottnings försvarare, så att vi kunde få passningen och poängdrottningen snabbt kunde hysta iväg ett skott – som gick rakt i korgen! Vi vann! Vem tusan behöver knark när det finns basket?
