Hoppa till innehåll

Månad: mars 2008

Freeze!

Jomenvisst. En helt ofarlig immobilitet utan syfte eller mening äger i morgon rum på Centralen i Stockholm. Kanske även vid Gula Paviljongen i Luleå eller på Mårtenstorget i Lund?

Jag skrev om det redan här, men publicerar gärna filmen en gång till:

Man skulle ju kunna vara lite rädd att det hela är ett förstaaprilskämt mot alla som vill deltaga, men nu har jag gjort noggranna efterforskningar och funnit att så icke är fallet.

Bonus:
När det gäller gamla musikvideor har tiden inte stått stilla. Kolla!

Share
18 kommentarer

Ytterst förvirrat (uppdat. x 2)

Självklar illustration på alla bloggar idag. (Salvador Dalí, 1931.)

Jag ska köra Tioåringen till en basketmatch klockan 08:15, vilket egentligen är 07:15, vilket betyder att vi skulle ha gått upp 06:16 på den gamla tiden, men Tioåringen tänkte fel och gick upp 05:15 och är redan trött.

Klockan 10:15 ska jag träffa mitt basketlag för att åka till Söderköping och spela, men klockan 09:15 tänkte jag ringa och påminna dem alla för de tror ju att klockan då bara är 08:15.

Frågan är om det är tidsomställningens fel att mitt hår är smutsigt, att det är fler smulor än vanligt på köksgolvet samt att det är helt slut på bensin i bilen och pengar på banken. För idag är allt sommartidens fel. (Ni hör att jag laddar för en förlust i Söderköping?)

Det värsta är att om Tioåringen inte hade gått upp i fel tid, hade vi fortfarande sovit. Jag hade ställt mobilen på väckning klockan 06:15. Som egentligen var 07:15. (Jag är medveten om att jag upprepar mig.) Men klockan 05:59 hoppade tiden automatiskt till 07:00. Alltså existerade plötsligt inte 06:15. Fugit irreparable tempus på er!

Uppdatering
Jag vet att ingen bryr sig, men vi vann mot Söderköping trots att vi bara var sju utan coach. (Det är som att komma till en fotbollsmatch med backen som inhoppande målis, att vara utan lagledare och dessutom ha en vänsterytter på topp så att mittfältet kommer i kläm.) Och jag har (hej dagboken) hunnit heja på två lag som är mig närstående samt vara speaker under en prisutdelning inför hundra miljoner människor. Nu måste jag städa köket under the influence of hicka.

Lilla E:s (tack!) bidrag i frågan:

Njut. Det är stort. (Klicka på bilden för ännu större storlek.)
Share
20 kommentarer

Bildsafari från en barnfri fredag

Igår rymde jag och den djefla mannen hemifrån – utan barnvakt! De fem barnen for vind för våg med hjälp av pizza och dvd-filmer.

På tåget mot Stockholm tänkte jag på en timme hinna

  • slå upp och memorera en Fakirenreplik
  • uppdatera aktuell filmkunskap
  • kontrollera punktens placering i komplicerade citatmeningar.
Vad man inte ser på bilden var att redan här såg jag elva killar med storstadsfrissa. (Kletigt och bakåtkammat.)


Tyvärr somnade jag två sekunder efter att bilden ovan togs.

Vårt hotellrum var så nyrenoverat att jag inte kunde ta en enda mögelbild. Förfärligt. (Ni ser väl att den djefla mannen har legat i vänstra sängen med fötterna på morgonrocken? Total dekadens.)

I tunnelbanan såg det ut som i Beneath the Planet of the Apes. Fast liksom tvärtom.

Ser ni så fint lamporna smälter in i konstverket? Not.

 

Note to self: ta bild innan du börjar äta, det ser läckrare ut då. (Den stora mängden pommes beror på att de som låg på tallriken inte ens var ljumma.)

 

Här ser ni anledningen till att det alltid är kö till damtoan: killarna får kissa i grupp. (Det var kollektivtoa även på damernas, men får man verkligen trotsa skylten bara sådär?)

Ta en bild när jag kramar Dramaten! (Har hon joggingskor? Är hon inte uppklädd? Skandal!)

 

Under hotellfrukosten hann jag studera rökrutans beteende. Uppåtdragna axlar, ständigt stampande med rosa stövlar, armarna i kors. Lite som pingviner.

 

Vad tror ni har hänt här? (Muggarna till vänster blev bara fler och fler.)

Jomen. Vi såg alltså på Hamlet med unge herr Malmsjö i titelrollen. Om man ska se den? Jo, som en intressant happening kanske. Men den enda gången det riktigt bränner till är när Barbapapa Börje Ahlstedt plötsligt drar en monolog ur ”Fanny och Alexander”. Det må låta absurt, men var jättecoolt. Fast om man nu gör om hela Hamlet till modern tid med fula kostymer och stoppade soffor samt referenser till Dramatens 100-årsjubileum, varför får aktörerna då inte prata lite … slappare? Jag skulle ha bett om denna replik om jag hade fått bestämma:

– Ur led är tiden, och det är då själva fan att det är jag ska fixa skiten.

Share
19 kommentarer

Var glad medan du lever – man är ju död så länge

– Döööhden! brukar jag mullra ibland för att ta udden av allvaret.

Det är inte alltid populärt. Men jag kan respektera både död och sorg med en blinkning, så det så. Om mina gener inte spelar mig ett spratt, har jag runt 50 år kvar och det räcker gott och väl för att fundera ut en lattjo begravning och en cool gravsten. Kanske kan prästen och kantorn spela upp en liten dialog? (Fuska nu inte. Läs orden.)

 

Döden: Jag sågar ner ditt träd eftersom din tid är ute.
Skat: Det går inte, jag har inte tid.
Döden: Har du inte tid?
Skat: Nej, jag har min föreställning.
Döden: Den är inställd, på grund av dödsfall.
Skat: Men mitt kontrakt?
Döden: Ditt kontrakt är uppsagt.

Eller:

 

Mr. Praline: He’s not pining! He’s passed on! This parrot is no more! He has ceased to be! He’s expired and gone to meet his maker! He’s a stiff! Bereft of life, he rests in peace! If you hadn’t nailed him to the perch he’d be pushing up the daisies! His metabolic processes are now history! He’s off the twig! He’s kicked the bucket, he’s shuffled off his mortal coil, run down the curtain and joined the bleeding choir invisibile! THIS IS AN EX-PARROT!

(paus)

Owner: Well, I’d better replace it, then.

Igår svamlade Swanberg för sista gången – i sin egen dödsannons.

”Det spelar ingen roll om det är en svart eller vit katt, så länge den fångar råttor är det en bra katt”, lär Deng Xiaoping ha sagt. Bara så att ni vet.

Humor och populärkultur kan förstås vara på dödligt allvar. Den vackraste begravningsmusiken jag har hört var t.ex. Sunny Side of the Street på min farbror Stens begravning. Själv funderar jag förstås på instrumentala versioner av Knocking on Heaven’s Door eller helt tvärtom Highway to Hell samt ont-style: italic;”>Another One Bites the Dust. Sådär så att mina inhyrda gråterskor ler mellan hulkningarna.

Aaaah. Nu vet jag:

Just nu.

Tillägg från kommentatorsbåset:
Från Graham Chapmans minnesstund.
Robert Klein intervjuar Pytongänget om sorgen efter Chapman.
Massa rolig läsning.
(Tack Pseudonaja, Ö-helena och Cecilia N.)

Share
39 kommentarer

Kycklingfrippa

I höstas struntade jag plötsligt i klimathot och välgörenhet och blev lite halvnarcissist när jag lade pengar på håret. Jag bad alltså frissan om några lite mörkare slingor i allt det solblekta.

Vips, kom jag hem och såg ut som en zebra. (Se bilden.) Efter en hel dags frissfnissande, gick jag tillbaka till frisörskan som trollade mig lite mindre kontrastrik. Under hela proceduren var jag förvånansvärt cool och obrydd – jag lutade mig bara lugnt tillbaka och läste tidningar och överlät mig till frisyrkompetensens drottning. Och blev nöjd.

Under den gångna helgen kom jag på att min nudelsoppefrisyr var alldeles för fransig, så jag gick till frisörskan igen. (Jaja. Efter att först ha räknat mina sista slantar, övervägt nödvändigheten samt tänkt på klimathot och välgörenhet. )

– Några ljusa slingor och klippta toppar! beställde jag, och lutade mig som vanligt tillbaka för att lära mig allt om Lindsay Lohan och svenska bönder i såpor.

När det var dags att tvätta bort färg och klet ur håret, pillade frisörskan lite på mitt hår samtidigt som hon sa:

– Å herregud!!! Åh … förlåt, jag sa inte ”herregud” till dig …

Men det gjorde hon. För jag hade fått knallgula slingor i hela håret. Ville jag att hon kanske nu direkt skulle börja om från början och bleka dem istället? Jatack.

Efter tre timmar var jag gul- och vitrandig med gamla zebraränder här och där. Jag ser ut som en polsk *host* … snickare.

Sådant hus, sådan husägare.

Jag matchar vårt halvmålade hus perfekt med orangefärgade, ljusgula och vita ränder med svarta konturer. Jag ser ut som:

Mina kompisar Scarecrow, Nåldyneblomman och Thore Skogman i halmperuk.

 

Hur jag än bär mig åt, syns det gula inte på bild. Men tro mig, jag är knallgul som en påskkyckling i en risbuske. Det enda sättet att mildra det gula är att sätta fast rosa påskfjädrar i frippan.

Ska jag gå tillbaka och be att få lite gröna, blåa och lila slingor så att alla tror att jag är gul i håret som en liten påskhappening? Eller trillar allt hår av då? Siggan, Brittan, Sinead, Demi och jag.

Där fick jag för att jag inte tänkte mer på miljö och välgörenhet.

Share
35 kommentarer

Svårformulerad hjärngympisk bokutmaning

Saom ”utmanar” … men vänta nu. Är det inte dags att byta ut det ordet? Det handlar ju näppeligen om en utmaning. Att krypa upp på Himalaya eller bo i en väldigt liten soptunna är rejäla utmaningar – alltså en kamp eller en tävling.

Men det här handlar väl mer om en stafett?
Eller ett skickavidaretema?
Ett skepp kommer lastat med inspiration?
Kanske är det rentav ett hörfel så att vi egentligen skulle ha kallat det blogguppmaning?

Följ mig i förändringens vindar och kalla utmaningarna något annat – såsom vi har lyckats etablera sekrutt och fissla! Upp till kamp! Uppdatering: BLOGGKAVLE ska det heta! (Skapare: Ö-helena. Som vanligt.)

Nu ska jag formulera uppmaningsinspirationen bloggkavlen (den är lite luddig hos de andra):

Tipsa om din favoritbok för de små grå cellerna – en bok som funkar som mental styrketräning och som spär på (det eventuellt) existerande intellektet.

Och det tänker jag inte alls göra. Däremot ska jag berätta om hur feruktansvärt intellektuell jag är.

Svenska Akademiens ordlista, upplaga 9–13.

 

Somliga dagar slår jag upp olika upplagor av SAOL och jämför uppslagsord. Som juice. Och tejp. Man kan från ett hörn höra mig utropa HA! och NÄHE? samt DRA PÅ TRISSOR!

Svenska Skrivregler, som (pukor och trumpeter!) kommer i ny upplaga i höst!

På kvällarna tar jag fram skrivreglerna som ligger under kudden och läser här och där på måfå för att få sucka ”Håhåjaja, jag kan ju allt” eller ”Självklart, vem visste inte det?” och sedan somna med ett leende på läpparna.

Hendes Verden (1962).

Ibland läser jag böcker på utrikiska. Den gutturala danskan, t.ex. Eftersom jag har bott i Skåne i 23 år av mitt liv, tror jag mig behärska språket.
Inget kunde vara mer fel. Jag kan inte uttala rätt och får aldrig fram ”det danske stød” på rätt sätt och måste nästan läsa högt för att hålla mig vaken och koncentrerad. ”Hendes verden” handlar om allt en dansk kvinde behövde veta på 1950- och 60-talen och … den kunskapen kan man säkert få användning av någon gång.

Se bara här på bilden ur boken – danska män har skägg i hela ansiktet, röker med händerna i fickorna pipor såsom Julia Cæsar lyssnar med hjälp av örontratt och så flyger små danska burkar med T-röd omkring i luften.

Men när är man då som intellektuellast? På toa förstås.

Jag är mycket förtjust i en av mina böcker från när jag låg i Lund. Den handlar om stilfigurer och jag har som mål att innan jag dör kunna rabbla dem alla med tillhörande exempel i bokstavsordning. Boken är ”Stilistik & stilanalys” och den är nästan alltid borta från toahyllan.

Peter Cassirers ”Stilistik & stilanalys” kontra ”Soldl Mtrl”.

Den bok som jag däremot på toa alltid hittar – i tron att det är den andra – är soldatinstruktioner angående materiel för armén. Snacka om mental styrketräning.

Share
28 kommentarer

Äntligen dog Arthur C. Clarke!

Som vi har väntat!

När vi på Nationalencyklopedins redaktion runt 1989 kämpade på som värst med dölinjerna och faktiskt hade tagit oss igenom intervallen a-ale, alf-ano, anp-ass, ast-bau, bav-bog, boh-bru och brv-car, var vi inne på cas-cob. Men i artikeln om Arthur C. Clarke blev det under all nattlig övertid fel. Vi tog död på honom:

Nationalencyklopedin.

En granne till Arthur C. Clarke ringde till redaktionschefen och sa att han (Arthur) i alla fall på håll såg helt levande ut. Tyvärr kopierade redaktörerna på Bonniers lexikon felet utan att kolla i rättelsebladet, så dödsfallet höll nästan på att bli sanning. Inte nog med det – sedan kom även Lexikon 2000 och skrev av samma fel:

Lexikon 2000.

Jag har ju de flesta svenska uppslagverk i min ägo eftersom det är som att ha många gympaskor, handväskor eller barbiedockor – man klappar på dem då och då och viskar uppmuntrande ord. Bara så att ni inte förväxlar just dessa i fallet Clarke:

Från vänster:

  • Nationalencyklopedin (1989–1996).
  • Lexikon 2000 (1995–99, omarbetning av Bra Böckers gröna lexikon).
  • Bonniers lexikon (1995–99, ny upplaga av 60-talsversionen).
  • Bonniers lexikon (1961–67).
  • NE:s famösa rättelseblad som skapade krigsstilsrubriker.

Nu ska jag läsa ett rättelseblad. (Vi felfinnare har oftast rätt kul.) Hihi:

STÅR: Lars
SKALL STÅ: hans

Share
19 kommentarer