Nu haver jag på Kentkonsert varit. Hör ni vad det piper i mina öron?
Som jag har berättat förut är jag ingen van konsertgåare. Jag var med när Thomas Di Leva slängde av sig sin pannlock i Kungsträdgården på 80-talet och jag njöt av Robbie Williams i somras. Däremellan är konserterna få men barnafödslarna desto fler.
Jocke Berg. Eller Broder Jakob. De ser precis likadana ut.Kent föregicks av något som skulle kallas förband och hette Familjen. Det var en kille som pipsjöngrappade singback med en polare som vred på rattar. Den djefla mannen somnade bums. Jag funderade på om jag som förband kanske skulle kunna hålla en intressant föreläsning om svenska skrivregler där på scenen.
Men. Kentarna kom och Kentarna var … Kent. I sin hemstad. Lovely. Jocke Berg berättade att han just här i Sporthallen hade sprungit omkring med ett rött gympaband och spelat basket.
– Jahoooooooooooo! skrek jag så att ingen hörde eftersom alla andra skrek lika mycket (fast kanske inte åt just basketen).
Alla bandmedlemmar bytte gitarr med varandra eller med mystiska män som lösgjorde sig ur skuggorna, Jocke styrde våra rörelser som sutte vi fast i snören vid hans händer – vi sjöng med och dansade och vrålade och struntade helt i att ljudet ibland var både burkigt och skrälligt. I slutet fick keyboardisten, ombytt till frack, gå fram till micken och till stort jubel fria till sin flickvän:
– Vill du gifta mig med dig. Eh. Dig med mig?
Flickvännen Pernilla zoomades in med ljus (spotlightades?). Tyvärr skakandes på huvudet. Jocke Berg tog över och spelade sista låten så att vi alla skulle glömma tragedin som nyss utspelats. Jag fastnade i gammalt handbollsklister och trampade på en enbent man samt fick glitter i dekolletaget. (Vilket var synnerligen imponerande eftersom jag faktiskt hade en t-shirt på mig.)
Efter andra inklappningen exploderade en glittermaskin som tack.
När konserten var slut, satte sig drivor av ungdomar på sporthallsgolvet och recenserade varandras bilder, filmer och ljudupptagningar på mobilerna.
– Det här var preciiis när han sjöng Haaaagnestahill!
– Men kolla här, jag fick med när han gjorde hjärtat med händerna!
– Lyssna! Ljudet är skitbra!
(Sju öron trycktes samtidigt mot en liten mobil.)
Detta var såpass intressant att jag satte mig på huk för att ta bilder och sedan gå hem och blogga om det. Ja. Vi har alla våra böjelser.
Men inte förrän nu ser jag texten på tröjan. Innovativ språkbehandling?
——-
Columbus med Kent. (Vald bara för att jag har just den i huvudet nu.)
