Jag är ju som bekant en sann slarver och stökmaja. Jag vräker ner saker i alla proppfulla väskor och häller sedan ut allt på olämpliga platser och fyller både fickor och källare till max … åh, nu får jag illustrera med min favoritbild!
Förutom att stöka till i verkligheten, stökar jag även till i datorer. Mappar har konstiga och ologiska namn (”Valborg var trasig” och ”köp bananer”), skrivbordet är fullt av foton på Johnny Depp, bilder är feldaterade och mejlens papperskorg töms aldrig.
Men: jag kan hålla tider. Jag kommer helt enkelt alltid i tid. Oftast kommer jag inte ens fem eller tre minuter före, utan verkligen prick på sekunden när det är dags.
Och nu till dagens fråga: när man inte kan hålla tider – hur tänker man då? (Förklara gärna.) Min djefla man tror att almanackan är full av små hemliga utrymmen där han kan stoppa in roliga stunder … och han kommer alltid för sent. Senkommandet föregås dessutom alltid av
- hjärtklappning
- svettstress
- vilda ruscher upp och ner i trappan i jakt på glasögon eller plånbok eller nycklar eller jacka eller innersula till de bekvämaste skorna eller bara den där goda mackan som skulle kunna vara blodsockerhöjande och som ju skulle kunna göra att glasögonplatsen uppdagas som av ett mirakel.
– Men planera, människa! säger jag och ser ut som min bistra mormor.
– Ska du säga! säger den omkringrusande med kisande ögon och pekar på mina skräphögar.
Nu ska jag försöka hålla bättre ordning. Var sak på sin plats och kammen i smöret. Men kommer min djefla man att kunna planera tiden och respektera klockans framfart?
Sann bild ur verkligheten: min djefla man har jättejättebråttom och ingen marginal och skulle nu-nu-nu ha varit tre mil härifrån när han tappar allt viktigt i golvet och batteriet hoppar ur mobilen samtidigt som bilnyckeln har lagt sig att sova i en barnstövel.