Först pluggade jag, sedan jobbade jag på NE, sedan var jag frilans med eget företag, sedan började jag för två veckor sedan på ett tillfälligt ”någorlunda vanligt jobb” som morgonpratare i radio. Och får hela tiden frågan hur det är. Och hur är det då?
Det är ohyggligt tröttande!
Att vaka hela nätterna med basketbollsstora bröst tillsammans med skrikande, bajsande, outgrundliga spädbarn är som semester jämfört med att … ja, vaddå?
- Jag går upp klockan 05:50, och ser till att det finns en text på bloggen. Detta är bara jobbigt om jag har somnat för sent. Vilket jag har.
- Jag äter havregrynsgröt och dricker te klockan ungefär 06:02, vilket inte alls är jobbigt eftersom jag förbereder med vatten och salt i tallriken och havregryn i decilitermåttet bredvid. Ordning och reda – helt emot min natur.
- Jag går till bussen klockan 06:29, vilket alls inte är jobbigt eftersom det är tre meter till hållplatsen.
- Jag kliver in i radiostudion klockan 06;58, vilket bara är kul – igår morse fick jag en egen fanfar i form av elefantmarsch i etern.
- Jag babblar och pratar och läser tidningar och lyssnar på Vasaloppsåkare, ringer upp utlandssvenskar, yrar om tobaksmosaikkristaller, öl och kiss samt intervjuar och klämmer på smörsångare till klockan 10:00. Inte jobbigt.
Ändå är jag komplett sänkt när jag slutar för dagen klockan 12:00. Då går jag hem och redigerar eller åker till föreläsningar eller skriver artiklar där bokstäverna bara hoppar omkring och dansar jenka. Men jag kommer att vänja mig och är så glad att jag inte är
- jurist
- bagare
- kolgruvearbetare
- boxare
- upptäcktsresande i Antarktis
- revisor.
Framtidsutsikter? Jo, jag har två mål: att uppleva ett OS (London 2012?) och få vara Sommarpratare. Framtidsutsikterna för framtidsutsikterna? Inte så goda. Jag är för trött för att planera.
Claes Gille hoppar ungefär 3,60 m i stav i OS 1912. Och landar i en liten grushög. Jättejobbigt.