Jag är mycket vänligt inställd till skryt och uppmanar kreti och pleti att inte hymla och humma och skrapa med foten när man har gjort något man är stolt över. Även här i kommentatorsbåset har jag eldat på er och uppmanat till självhurra och egenberöm.
Nu är det min tur.
I lördags såg jag en basketmatch mellan min klubbs (EB:s) 15-åriga tjejer och Norrköpings 13–14-åriga tjejer. EB hade fullt lag (massa avbytare), hade hemmaplan och mötte yngre tjejer … som till råga på allt bara var sex spelare. Alltså hade Norrköping bara en enda avbytare.
Till saken hör att Norrköpingslaget är ett av de bästa i sin årskull. Trots att spelarna i EB var fler och äldre, hade vi svårt att hålla jämna steg med motståndarna. (Jag kallar oss ”vi” fastän jag inte alls är inblandad egentligen, ungefär som att jag är ”vi” med svenska landslaget. Tjänamoss Zlatan, säger jag.) Matchen svängde fram och tillbaka och när det var åtta sekunder kvar, ledde det yngre, gästande laget med en enda futtig poäng. I sådana lägen försöker man bara att hålla bollen inom laget och få tiden att gå.
Men då snodde EB bollen av de mycket, mycket trötta motståndarna och passade tokpass fram och tillbaka, varefter en EB-tjej humpade iväg bollen på måfå mot korgen – från alldeles för stort avstånd. Alla höll andan.
Samtidigt som slutsignalen ljuder, går bollen i korgen och EB vinner matchen.
Alla i hallen blev förstås tossiga av glädje – hoppade och skrek och kramades. Utom då de sex spelarna från Norrköping som ju hade förlorat. De satt på sin spelarbänk för att (håll i er) ta emot en vedervärdig utskällning av sin coach. Högröd i ansiktet, spottande och fräsande berättade han för dem att de inte var vatten värda och att han aldrig hade varit med om något så vidrigt:
– Jag skäms över er! Skäms! Och det borde ni också göra! UT OCH TACKA FÖR MATCHEN NU!
Medan tjejerna gick ut på planen igen för att tacka (man applåderar och tar varandra i hand), gick jag fram till den där mannen som kallade sig coach och sade till honom att
- jag tyckte att han hade helt fel
- det inte är med skäll man skapar bättre spelare
- han i mina ögon helt enkelt hade betett sig illa
- med tanke på att spelarna i hans lag var yngre och väldigt få, skulle han istället ha berömt dem.
– Jaha. Det får du tycka bäst du vill.
– Bra. Får jag prata med ditt lag?
– Gör det om du vill, du.
Så då gjorde jag det. De små tjejerna grät (förstås), men sa tack och log mellan tårarna.
My deed was done. Någonstans gör man i förlängningen skillnad om man sätter ett litet, oansenligt plåster på ett svidande skrubbsår som någon har hällt ett saltkar i. Och nu fick jag skryta om’et också.
Varsågoda, kommentatorsbåset är ert! Skryt!
24 kommentarer