– Hur kunde de vara så dumma?
Den där repliken skulle kunna handla om mycket.
- Halva USA, som trodde att vi verkligen hade invaderats av utomjordingar när det bara var en pjäs på radio (Världarnas krig).
- Svenskar som förtvivlat trädde nylonstrumpor över tv:n för att den skulle börja sända i färg.
- Ben Johnson, Marion Jones och vår fina Ludmila.
- Skaparna av Ishtar.
Men nu handlar det om ett av mina favoritämnen: valar. Fascinationen för dem verkar orsaka komplett hjärnsläpp för människorna runt omkring. Det finns en förfärlig historia om Tay-valen, som jagades, harpunerades, smet och sedan slutligen dog och hemsläpades. När den stackarn skulle vägas, hängdes han uppochner så att den 500 kg tunga tungan lossnade och dunsade ner framför åskådarna. Efter följde valens inälvor och annat ruttnande guck.
Det finns en ännu mer absurd valhistoria – den exploderande valen. Döda valar kan visserligen självsprängas av gasbildning när de ruttnar, men i Florence, Oregon fick den strandade och så sakta bortruttnande valen hjälp på traven.
Det var 1970, och invånarna i Florence gick man ur huse för att – som de hyenor de flesta av oss är – titta, fnittra, peka, lukta och fundera över livets gång. Den amerikanska motsvarigheten till Vägverket fick ansvar för att ”ta bort valen”. Helt logiskt bestämde de sig för att med ett halvt ton dynamit spränga den i mikrobitar som vore den en Hallandsås. De små valbitarna skulle vara så pyttesmå och såpass utpridda att valen liksom … försvann. Det som inte försvann, skulle alla delstatens måsar käka upp. Logiskt, som sagt. Några problem med att snabbt hitta ett halvt ton dynamit? Icke!
Men det funkade inte riktigt som det var tänkt. Journalisten Paul Linnman rapporterade från explosionen och det är den filmen som ni kan se här nedan. Klicka och se:
- Vi får delta i förberedelserna.
- Vi får se explosionen och höra åskådarnas fyrverkeriglada tjut.
- Vi får höra åskådarnas huää och nooo samt whaaaaat.
- Vi får höra hur valbitar dunsar omkring, stora som julskinkor, stora som pumpor, stora som en rejäl MC … och ännu större.
- Vi får däremot inte se några hungriga måsar.
Den åtta ton tunga valens feta, ruttnande kött spreds visserligen ut över en större yta, men försvann inte. Doften lär dock ha försvunnit efter ett par månader.
Och vad lär vi oss av detta? Kanske bara att tänka efter lite extra om en val dyker upp i vår väg. (Byt gärna ut ordet val mot valfritt alternativ.)
Det är tydligen ingen som har tid att titta på film så här på morgonkvisten – inte jag heller.
MEN.
Jag fascinerades – mitt i moderniteterna med video etc av uttrycket
”invånarna i Florence gick man ur huse”
Apropos valar mm kom jag på vad jag skall visa på MIN blogg i morgon.
Följ den spännande fortsättningen
Jag tyckte de kunde ha avlat fram en bakterie som omvandlar valfläsk till energi, det hade förresten kunnat vara användbart vid andra tillfällen också (med fyra års mellanrum).
Hänger på görel och anser att det borde väcka idéer för begreppet valår, fast med en sån explosition kunde man -vidga- demokratin till att ha valår VARJE år, äh, hur som, den där filmen är en riktig nät-klassiker, nästan i stil med ”Granny” med Grand danoisen, inte sant?
Ja jösses.
(Riksdagsstenografer har uppenbarligen tid att både titta på pulvriserade valar OCH utrikesministern i TV innan de går till jobbet.)
Tydligen är det kommentatorstrubbel: det är svårt att skriva kommentarer om man inte äär bloggerbluddrare idag. Nu har det alls inget att göra med fingerfärdighet eller intelligens utan något som Blogger pular med.
Om ni vill: mejla mig så lägger jag in kommentarer. (info@lotten.se) Eller bara vänta till i eftermiddag, för då har sirapen säkert släppt! *håller tummarna*
Får jag förresten hör: har ni TITTAT på filmen? Hur absurd den än är, så är den … rolig.
Givetvis tittade jag omedelbart på filmen! Ibland överträffar verkligheten dikten. Ganska ofta till och med.
Radiorapport: Idag har jag lärt lyssnarna om vilken kass fysik Karl X Gustav hade. Han dog ledsen, bekymrad, törstig och åderlåten.
Ja just det! Ett ännu olöst valminnesproblem.
Som tonåring så var jag på läger i skärgården under några somrar.
En av ledarna, vi kan kalla honom Mysse fastän han hade ett mycket mer militäriskt efternamn, hade problem med måsar.
För att lösa det tog Mysse en tunna fiskrens och la ovanpå några gubbar dynamit och mitt i måsarnas måltid fick de sig en ”överraskning”.
Jag och de flesta av mina kamrater tyckte det var ett konstigt sätt att lösa problemet. Det blev ju bara så mycket mer mat åt nästa våg av måsar. Nu var ju Mysse lite av en fanjunkartyp. Så protester och diskussion var ganska lönlöst.
Wunderbar!
Jag guidar genast in folk för att titta..
Huga! Vilken historia och vilken film …
Då stannar jag nog hellre här i magsjukehemmet! 😉
Ja ha ja, då var det bara att spränga allt när man vill bli av med något… eller missade jag poängen? Men en sprämgande huvudvärk har jag tyvärr,
kramisar Maria
*aj,aj,aj – kramp i magen*
Jisses så roligt!
Så går det när ingenjörer ska göra naturvetares jobb.
Nästa gång, gräv ned! Om man gräver ned den i en gödselstack med hästskit (OK, det kan behövas flera gödselstackar) så drar bakterierna ut fettet ur valbenen och då slipper man den härskna doften. Så gör Smithsonian Institute med sina valben.
Göteborgare, sprid ordet – ring Naturhistoriska om ni hittar en val!
Förresten, hur mår trettonåringen idag?
Signatur
”Bekymrad bloggmedborgare”
Åh, Trettonåringen tackar som frågar och hälsar att hon har gått från flytande föda till småbitarsföda. En tjej i klassen skrämdes halvt från vettet när hon såg hennes nya mun, men det slutade tydligen i glatt fnitter.
Jag har en språkfråga:
Heter det verkligen ”en” Hallandsås?
Att kalla det Hallandsåsen vet jag ju är no-no. Men jag är på osäker is här.
Dessutom borras det igenom den. Eller det försöks.
Utställningar över byggprojekt försöker vi alltid få med på våra semestrar så där var vi 2006.
Hmm. Kanske man skulle skriva om testamentet. En spektakulär begravningsakt bleve det.
Tack för dagens flatgarv! Vilka korkhuvuden… 😀
Tack för att jag fick veta att du fick magkramp, Dieva — och för att du flatgarvade, Kristina af Knusselbo!
Bengt: Nejdå, så där kan man egentligen inte förvränga ”Hallandsåsen” — jag tog mig bara konstnärlig frihet för att få det hela att låta lite roligare.
Jag kom att tänka på det sen. Att en kan motsvaras av 1.
”…i mikrobitar som vore den två Hallandsås.” ännu mer grammatikaliskt märkligt.
Tänk ändå att grammatiskt märkliga formuleringar med flit kan bli så roliga.
(Nu tänkte jag komma med ännu ett roligt exempel — men jag somnade med fingrarna på tangenterna i en liten, liten stund. Vad kan det betyda?)
”Hallandsås” – nästan som hollandaise!
Såsåsen! Jag känner hur en dikt om sprängd valsås i en ås kommer smygande …
Läs om Trettonåringens äventyr när hon var en Åttaåring.
Jag märker att jag är lite efter i bloggen…
Faktum är att detta hände i Skåne för några år sen. Min kollega, som är valforskare, fick först frågan om att identifiera arten, sen om dom kunde spränga den… Han har givetvis sett filmklippet och avrådde – det kan bli väldigt mycket valbitar som flyter upp på badstränderna av en 15 m lång val… Jag minns dock inte riktigt hur det gick. Här är storyn iaf.
Valkadaver på drift söder om Skåne
Myndigheter bollar ärende om död val mellan sig
Aha, detta intressanta stod att läsa i en av Goblins länkar:
”…en död vikval sänkts på 120 meters djup i Kosterfjorden. Forskarna är intresserade av vad som händer med valen. I skelettet finns fett som kan driva ett omfattande ekosystem.”
Jag vill forska!
Dom från Tjärnö har varit på tv med film om den döda valen. Här är en artikel från Fauna och flora
Waaaooooow! Ni måste alla läsa artikeln som Goblincharlotte länkar till! De anände en bit järnvägsräls för att … äh, läs själva!