Månad: februari 2008

Nu haver jag på Kentkonsert varit. Hör ni vad det piper i mina öron?

Som jag har berättat förut är jag ingen van konsertgåare. Jag var med när Thomas Di Leva slängde av sig sin pannlock i Kungsträdgården på 80-talet och jag njöt av Robbie Williams i somras. Däremellan är konserterna få men barnafödslarna desto fler.

Jocke Berg. Eller Broder Jakob. De ser precis likadana ut.

Kent föregicks av något som skulle kallas förband och hette Familjen. Det var en kille som pipsjöngrappade singback med en polare som vred på rattar. Den djefla mannen somnade bums. Jag funderade på om jag som förband kanske skulle kunna hålla en intressant föreläsning om svenska skrivregler där på scenen.

Men. Kentarna kom och Kentarna var … Kent. I sin hemstad. Lovely. Jocke Berg berättade att han just här i Sporthallen hade sprungit omkring med ett rött gympaband och spelat basket.

– Jahoooooooooooo! skrek jag så att ingen hörde eftersom alla andra skrek lika mycket (fast kanske inte åt just basketen).

Alla bandmedlemmar bytte gitarr med varandra eller med mystiska män som lösgjorde sig ur skuggorna, Jocke styrde våra rörelser som sutte vi fast i snören vid hans händer – vi sjöng med och dansade och vrålade och struntade helt i att ljudet ibland var både burkigt och skrälligt. I slutet fick keyboardisten, ombytt till frack, gå fram till micken och till stort jubel fria till sin flickvän:

– Vill du gifta mig med dig. Eh. Dig med mig?

Flickvännen Pernilla zoomades in med ljus (spotlightades?). Tyvärr skakandes på huvudet. Jocke Berg tog över och spelade sista låten så att vi alla skulle glömma tragedin som nyss utspelats. Jag fastnade i gammalt handbollsklister och trampade på en enbent man samt fick glitter i dekolletaget. (Vilket var synnerligen imponerande eftersom jag faktiskt hade en t-shirt på mig.)

Efter andra inklappningen exploderade en glittermaskin som tack.

När konserten var slut, satte sig drivor av ungdomar på sporthallsgolvet och recenserade varandras bilder, filmer och ljudupptagningar på mobilerna.

– Det här var preciiis när han sjöng Haaaagnestahill!
– Men kolla här, jag fick med när han gjorde hjärtat med händerna!
– Lyssna! Ljudet är skitbra!

(Sju öron trycktes samtidigt mot en liten mobil.)

Detta var såpass intressant att jag satte mig på huk för att ta bilder och sedan gå hem och blogga om det. Ja. Vi har alla våra böjelser.

Men inte förrän nu ser jag texten på tröjan. Innovativ språkbehandling?

——-
Columbus med Kent. (Vald bara för att jag har just den i huvudet nu.)

Jag är ju som bekant en sann slarver och stökmaja. Jag vräker ner saker i alla proppfulla väskor och häller sedan ut allt på olämpliga platser och fyller både fickor och källare till max … åh, nu får jag illustrera med min favoritbild!

Förutom att stöka till i verkligheten, stökar jag även till i datorer. Mappar har konstiga och ologiska namn (”Valborg var trasig” och ”köp bananer”), skrivbordet är fullt av foton på Johnny Depp, bilder är feldaterade och mejlens papperskorg töms aldrig.

Men: jag kan hålla tider. Jag kommer helt enkelt alltid i tid. Oftast kommer jag inte ens fem eller tre minuter före, utan verkligen prick på sekunden när det är dags.

Och nu till dagens fråga: när man inte kan hålla tider – hur tänker man då? (Förklara gärna.) Min djefla man tror att almanackan är full av små hemliga utrymmen där han kan stoppa in roliga stunder … och han kommer alltid för sent. Senkommandet föregås dessutom alltid av

• hjärtklappning
• svettstress
• vilda ruscher upp och ner i trappan i jakt på glasögon eller plånbok eller nycklar eller jacka eller innersula till de bekvämaste skorna eller bara den där goda mackan som skulle kunna vara blodsockerhöjande och som ju skulle kunna göra att glasögonplatsen uppdagas som av ett mirakel.

– Men planera, människa! säger jag och ser ut som min bistra mormor.
– Ska du säga! säger den omkringrusande med kisande ögon och pekar på mina skräphögar.

Nu ska jag försöka hålla bättre ordning. Var sak på sin plats och kammen i smöret. Men kommer min djefla man att kunna planera tiden och respektera klockans framfart?

Sann bild ur verkligheten: min djefla man har jättejättebråttom och ingen marginal och skulle nu-nu-nu ha varit tre mil härifrån när han tappar allt viktigt i golvet och batteriet hoppar ur mobilen samtidigt som bilnyckeln har lagt sig att sova i en barnstövel.

I förmiddags fick jag i mitt radioyrke anledning att ringa till Broder Jakob, vinexeperten. Klockan var nästan halv tio, och naturligtvis låg karln och sov.

– Hrff. Hrrrrnnnff. H … *host*… Hallå?
– Snabbt nu, jag är i direktsändning om 20 sekunder!
– Hrrf. Öh?
– Rabbla allt du vet om det här isvinet som ska börja säljas på Systemet i april!

(Ordet ”vin” fungerar som GIIIIIIIIVAAAAAAAKT!)

– Gott, men dyrt! Honung, mandel, citrus, fin balans.
– Tack, gonatt, sov vidare!
– Zzzzz.

Isvin är vin som görs på frusna druvor och alls inte vin som man dumpar massa is i, har jag nu lärt mig. I lördags öppnade jag på samma tema en flaska mjöd som jag köpte på The Globe i London i höstas. Alltså sötsliskig alkohol som … inte är särskilt upphetsande.

Men punsch! Varför dricker jag så sällan punsch? Och varför äter jag så sällan ärtsoppa? Och bakar sju sorters kakor? Eller hoppar jenka?

Men så till den viktigaste frågan av alla: vad heter den där leken där man trär ett snöre runt båda händerna (spretande med tumme och lillfinger) och sedan genom att trixa snöret fram och tillbaka formerar t.ex. Tekoppen och Eiffeltornet?

Uppdatering
Jag fick förslag på trixa och knåpa samt ta (”ska vi ta?”) men det verkar som om det trist nog heter ”snörleken”. På engelska ”cat’s cradle”. Att ”hoppa twist” var också kul, men liksom en större variant …

Om det inte finns ett bättre namn (hjälp!) får vi tammefan hitta på ett. (Och leka leken lite flitigare.)

Uppdatering 2
Om ingen kommer på ett bättre namn (eller till och med ett riktigt namn), kommer vi nu att kalla snörleken för fissla! (Cred: Ö-helena.)

Mitt förslag till NE:

fiss`la verb ~de ~t
ORDLED: fissl-ar
SUBST.: fisslande, fissling
• genom att med fingrarna få ett snöre, trätt över båda händerna, att bilda olika figurer: snabbfissla; ~ en kaffekopp; ~ tillsammans med vännerna; han ~de till allas stora förvåning; ~ på pendeltåget
KONSTR.: ~ (ngt)
HIST.: sedan 2008; fr. ficelle ’snöre’

(Protester emottages motvilligt i kommentatorsbåset. De som inte har lust att t.ex. sprida sin vildhavre kan ju sprida detta ord istället! Mejla alla era fisslingskompisar. Tänk om alla barn i alla skolor lär sig att fissla de kommande veckorna …)

Någon gång i min barndom lekte pappa kurragömma med mig och min Broder Jakob. (Orangeluvan var nog lite för liten för att delta.) Att leka kurragömma på tre är ingen utdragen historia, och som jag minns det satt pappa bara hopkrupen i matkällaren.

(Matkällaren var alls inte en matkällare utan bara ett litet utrymme i tvättstugan. Men det hade en konstig ventilation i golvet som gjorde att det var svinkallt där inne, varför det fick vara lagringsutrymme för pappas hemgjorda åkerbärslikör och annat som inte kunde mögla – och som egentligen inte alls behövde stå kallt. Fast en gång ställde någon in en odiskad fonduegryta där så att hela huset invaderades av små mystiska fondueflugor.)

Hur som helst, så lekte pappa kurragömma med oss denna enda gång. Och ok, kanske en gång till. Men sedan aldrig mer. Minnet av pappas kurragömmalek förgylldes och förstärktes och växte till något oerhört och ofantligt. När jag häromdagen var hemma hos pappa och rotade bland gamla foton och minnen, lät det så här:

– Åh! Vem är detta?
– Vår anfader, fotot är från 1840.
– Det kan jag blogga om! Vem är det här?
– Skön-Ingeborg, vackraste släktingen.
– Det kan jag blogga om! Vem är det här?
– Akta, du har din armbåge i äppelpajen.

Plötsligt hittade jag ett gulnat dokument. Äh, inte alls gulnat egentligen, jag tror faktiskt att papperet var gult redan från början. Här nedan kan ni läsa min önskelista från julen när jag var sex år. (Klicka på den så blir den större.) 1. Pappa skal leka kurrjöma med oss. 2. Barby med veksande hår. 3. Seng till dokskåpet. 4. Bra jul med godis men det skal vara myket godis. 5. Kläder till Barbyn. 6. Färj TV. 7. Styken, stora med gliter. 8. Store bror. 9. Smyken. 10. Myket balonger. 11. Balet skor. 12. Kappa. 13. Gnuggbilder.

Oj, vad man kan analysera det här.
Språkligt: Jag använder ”skall” och inte ”ska”, särskriver och har inte upptäckt ck.
Fysiskt: Tänk att jag som är vig som en elvisp har dansat balett.
Uppfostrande: Vem var väl jag att ställa krav på godismängden?
Humoristiskt: Se där, punkt 8.
Nostalgiskt: Ingen färg-tv! Stycken är bokmärken på skånska – jag pratade skånska! Gnuggbilder!

I tonåren hade vi MUM hemma. En deodorant som alla delade på. Svetten forsade ur armhålorna så att jag uvecklade en återkommande, nervös rörelse (eng. tic) att underifrån stoppa in högerhanden upp i vänster armhåla och liksom torka lite grann. Vänsterhanden då? Nejdå, höger armhåla fick plaska fritt.

Numera är vi ju bättre utrustade. (Reprisbild.)

Men hur är det egentligen med tvättmedlen av idag? Varför stinker jag här när jag står och försöker vara ljuv och fräsch i en radiostudio när jag intervjuar handbollsmålvakten Tomas Svensson? Eller är det fel på antisvettmedlen? Jag är ju nyduschad och har en nypåtagen, ren tröja.

Som stinker! (Definitionsfråga. Egentligen är det ju jag som stinker. Inte tröjan.)

Jag skulle ju kunna sätta en lapp på min egen rygg med en lite ursäkt och förklaring. Men istället kniper jag åt med armarna längs sidorna som en tennsoldat och håller mig nära dem som i vanliga fall luktar lite skumt. Åh nej, det rycker lite i högerarmen!

Sedan bloggessensen växte fram, tar jag (och många andra tokar) fram kameran överallt. Eller vaddå kamera, det är väl mest mobilfotograferande numera, har jag förstått. Jag släpar dock – sedan min nya, fina kamera blev stulen – på en gigantisk systemkamera. När jag nu tittar på bilderna som håller på att spränga datorn i småbitar, är det påfallande ofta foton från mögliga hotellrum och allsköns läbbiga toaletter.

Är jag toalettfetischist? Eller bara dokumentär arkivarie? Eller opinionsmakare? (Utan opinion?) Eller bara i största allmänhet … bloggare?

Flortunt toapapper i USA i somras. Ska det verkligen vara på det här sättet? Har papperstillverkaren verkligen riskbedömt produkten? I denna situation besudlade händer tenderar avge lukt under lång tid.

Överraskningsdusch på hotell. Nere i receptionen sa de när jag rapporterade att ”ingen annan ju hade klagat”.

Jag är, trots den basketspelare jag är, inte särskilt lång. Blott 1,72 meter. Men ibland känner jag mig som en jätte.

Om jag hade varit en karaktär (alltså rollfigur) i en dassig svensk roman hade jag sagt:

– Det är i sanning skamligt. Jag kan inte påminna mig om att jag har blivit så upprörd tidigare. Får jag bjuda på lite kaffe?

Om jag hade varit en lustigkurre i en amerikansk komediserie, hade jag tjutit:

– It’s totally inappropriate. It’s lewd, vesivius, salacious, outrageous!

Om jag hade varit politiskt korrekt, hade jag i detta läge konstaterat:

– Nej, vi kan inte peka ut några syndabockar. Hur skulle det se ut om all… eh.

Men shiiit!

Det handlar om vår återvinningsstation. Jag sköljer mjölkkartonger och forslar säckar och sorterar in absurdum. Och alltid ser det ut så här när jag kommer och är en god medborgare. Själva behållarna – de gröna i bakgrunden – är alls inte fulla, nejdå.

Egentligen gör syndarna ju helt rätt. Det finns ju just här ingen återvinningscontainer för metalliclila dammsugare, porslin, små barnpallar och vinröda skinnjackor från 1989.

Men nu till det mästerdetektiviga. I säckarna och lådorna ligger även kuvert och räkningar och andra papier med namn och adress på. Jag vet var de bor! Moahahahaaaaa.

Här ligger jag på en madrass i tv-rummet. Madrassen är förvisso skön och mjuk, kuddarna lagom kalla och täcket fint och fluffigt. Men det är ju inte här jag vill ligga. Jag vill sova i den äktenskapliga sängen som är 120 + 120 cm bred. Jag ber att få citera min senaste beskrivning av tillståndet (för tre år sedan):

– Men sluta snarka för böveln! röt jag till min djefla man.

Han borde som en ren sympatiyttring hålla sig vaken när jag är vaken. Men icke. Han vaknade inte, han slutade inte snarka utan ignorerade mig i sin djupa sömn.

– LÄGG DIG PÅ SIDAN! vrålade jag så att grannarna förmodligen lydde mig.

Nu är det så att min djefla man är ett under av väluppfostran och servilitet när man (=jag) väcker honom mitt i natten. Men han lyfte bara på huvudet, kisade med ögonen, rynkade näsan, harklade sig och lyfte upp boken som han somnat på. Så öppnade han boken så det knastrade lite i ryggen (bokens).

Och så lade han sig på sidan. Sidan 73.

Låt mig nu bara berätta att snarksituationen inte har utvecklats till det bättre. Jag har köpt dyra medikamenter som man sprejar ner i snarkhalsen före insomnandet, jag har tvingat på min djefla man näsklämmor och jag har bytt från stora kuddar till pyttesmå platta och sedan höjt sängens huvudände med Läckbergböcker för att bara konstatera att de inte dög till snarkmedicin heller. Öronproppar till mig själv har jag försökt med, men där måste man nog ha lång inkörningsperiod – jag kan inte somna när jag hör mina egna andetag inne i huvudet. Och inte vakna när jag inte kan höra väckarklockan.

Igår efter träningen nämnde jag detta för de andra tjejerna i laget. Och si. Fem av dem sover också i gästrum eller i tv-soffa istället för i sängen bredvid sina snarkande karlar. Någon anade att den begynnande kalaskulan var orsaken. En annan trodde på snarkgener. En tredje hade en faster som fick operera bort halsmandlarna för att sluta snarka. Men väl hemma hade min djefla man svaret på snarkgåtan:

– Förlåt. Det är för att vi är jagare, som under sömnen måste skrämma iväg rovdjuren som vill äta upp vår familj.

Aha. Ok. Nu ska jag gå och leta upp och finna inspiration i Lysistrate av Aristofanes.

Uppdatering
Intressanta följder en till hälften osoven natt för med sig:

• Jag pratade nästan konstant om snarkningar i tre timmar – i morgonradion.
• Jag blev mejlledes åthutad av en man som ansåg att snarkningar icke var att skoja om.
• Jag höll på att somna vid elvasnåret och insåg att den där bilresan till Västerås inte var att tänka på och kallade därför in min privatchaufför – den snarkande djefla mannen.
• Nu förbereder jag en föreläsning om svenska skrivregler och kan se framför mig hur jag om ett par timmar faller i dvala i passagerarsätet. Snarkandes.

(Svenska skrivregler? I flera timmar? Jahadå, skitkul! Och skulle åhörarna somna, är jag full av förståelse.)

Jag är mycket vänligt inställd till skryt och uppmanar kreti och pleti att inte hymla och humma och skrapa med foten när man har gjort något man är stolt över. Även här i kommentatorsbåset har jag eldat på er och uppmanat till självhurra och egenberöm.

Nu är det min tur.

I lördags såg jag en basketmatch mellan min klubbs (EB:s) 15-åriga tjejer och Norrköpings 13–14-åriga tjejer. EB hade fullt lag (massa avbytare), hade hemmaplan och mötte yngre tjejer … som till råga på allt bara var sex spelare. Alltså hade Norrköping bara en enda avbytare.

Till saken hör att Norrköpingslaget är ett av de bästa i sin årskull. Trots att spelarna i EB var fler och äldre, hade vi svårt att hålla jämna steg med motståndarna. (Jag kallar oss ”vi” fastän jag inte alls är inblandad egentligen, ungefär som att jag är ”vi” med svenska landslaget. Tjänamoss Zlatan, säger jag.) Matchen svängde fram och tillbaka och när det var åtta sekunder kvar, ledde det yngre, gästande laget med en enda futtig poäng. I sådana lägen försöker man bara att hålla bollen inom laget och få tiden att gå.

Men då snodde EB bollen av de mycket, mycket trötta motståndarna och passade tokpass fram och tillbaka, varefter en EB-tjej humpade iväg bollen på måfå mot korgen – från alldeles för stort avstånd. Alla höll andan.

Samtidigt som slutsignalen ljuder, går bollen i korgen och EB vinner matchen.

Alla i hallen blev förstås tossiga av glädje – hoppade och skrek och kramades. Utom då de sex spelarna från Norrköping som ju hade förlorat. De satt på sin spelarbänk för att (håll i er) ta emot en vedervärdig utskällning av sin coach. Högröd i ansiktet, spottande och fräsande berättade han för dem att de inte var vatten värda och att han aldrig hade varit med om något så vidrigt:

– Jag skäms över er! Skäms! Och det borde ni också göra! UT OCH TACKA FÖR MATCHEN NU!

Medan tjejerna gick ut på planen igen för att tacka (man applåderar och tar varandra i hand), gick jag fram till den där mannen som kallade sig coach och sade till honom att

• jag tyckte att han hade helt fel
• det inte är med skäll man skapar bättre spelare
• han i mina ögon helt enkelt hade betett sig illa
• med tanke på att spelarna i hans lag var yngre och väldigt få, skulle han istället ha berömt dem.

– Jaha. Det får du tycka bäst du vill.
– Bra. Får jag prata med ditt lag?
– Gör det om du vill, du.

Så då gjorde jag det. De små tjejerna grät (förstås), men sa tack och log mellan tårarna.

My deed was done. Någonstans gör man i förlängningen skillnad om man sätter ett litet, oansenligt plåster på ett svidande skrubbsår som någon har hällt ett saltkar i. Och nu fick jag skryta om’et också.

Varsågoda, kommentatorsbåset är ert! Skryt!