Hoppa till innehåll

Dag: 7 februari, 2008

Kromosombananen anfaller

Igår vid fyrasnåret satt jag på tåget från Stockholm, djupt koncentrerad och nersjunken i ytterst viktiga … äh, förresten, jag satt och läste bloggar. (Har kommit ner i 765 olästa inlägg nu.) Det var fullt på tåget, men ganska mysigt.

Fast då tog mannen bredvid mig fram en banan som till storleken hade passat Gargantua. Den påminde om en bazooka. Den måste ha rest i en egen bananlåda och rekvirerat skalet från specialtillverkare och var dessutom på väg att förmultna eftersom den hade alldeles för många svarta prickar. Nåja, tänkte jag, det var ju inte jag som skulle äta.

Mannen hade portfölj och såg ut som en Harrison Ford, kontaminerad av lite Gene Hackman. Långsamt drog han ner skalet … som om han klädde av en barbiedocka … samtidigt som han slickade sig på överläppen. Jag drog ner luggen framför ögonen. Dels för att slippa se, dels för att kunna titta utan att blåstirra helt öppet.

Lite som Ally Sheedy i mitten såg jag ut.

Första tuggan han tog var en minitugga. Nästa tugga var en mikrotugga. Den tredje tuggan var överraskande nog en suuuug-tugga. Alla tuggorna rullade i tur och ordning runt i munnen som vore det ett vin och inte en bananbit.

Jag knöt näven. Sedan gnisslade jag tänder. Det pep i öronen och jag fick ont i käkarna. Kunde jag dränka ljudet och lukten med ”We Will Rock You” i hörlurarna? Nej. Kunde jag blunda och nynna ”Karl Nilsson”? Nej. Kunde jag, skulle jag ha bytt plats med någon i ett skruvstäd.

Bananmarodören fortsatte med detta smackande, sugande, vändande uppi gommen och sugande luft och bananklegg mellan tänderna i 34 minuter. Liiiten bit, suuug, smack, suuug, smack, slafs, smack, svälj. Liiiten bit, suuug, smack, suuug, smack, slafs, smack, svälj.

Det perfekta slutet på denna lilla iakttagelse hade ju varit att jag gav honom en rak höger eller att han satte bananen i halsen och jag därefter räddade livet på honom – men så var det inte. Inget hände. Men jag har inte hämtat mig. Suppressed aggression kan inte vara bra, nu ska jag leta efter en köttyxa.

Share
26 kommentarer

Telefontrubbel

Under flera dagar har jag gått omkring med en mobiltelefon som vägrar ställa in sig på ljudlöst läge och som inte heller vill stängas av. Volymen vägrade också att rucka på sig, precis som på min gamla faster. Jag har tryckt och tryckt och letat nya genvägar och svurit över mina stukade basketfingrar. Under radiosändningarna på morgnarna har telefonen fått ligga på en specialhylla utanför studion och på biblioteket packade jag in den i tre lovikkavantar.

(Stavningspaus. Jag kan inte vänja mig vid att lovikka stavas lovikka och inte lovika. Ah well.)

Häromdagen satt jag som bevakande inspektör på ett underligt möte och såg alla andra viktiga människor nogsamt stänga av sina kära nallar. Själv lindade jag in min i jackan och lade den på golvet strax utanför dörren. Tre gånger knackade tre olika personer på och undrade vem som hade tappat sin jacka.

Så fick jag av VBK höra att man ibland måste ”starta om” sin mobil. Jag borde bett om ett tecken som ”låtom varningsklockorna klinga om detta är ett felaktigt steg” eller bara kanske tänkt lite logiskt:

– Om avstängningsknappen inte funkar och den är samma knapp som påsättningsknappen (oj vad det lät fel då), så finns det en viss risk att du inte kan sparka igång mobilen igen efter en brutalavstängning.

För nu är den inte mer. Inte ens med en choke hade jag kunnat få igång den. Mobilen is no more, it has ceased to be – den har expired and gone to meet its maker. Bereft of life, it rests in peace.

Inte en ficktelefon.

 

Men vad gör man inte med ett hem fullt av oanvändbara ting ”för säkerhets skull”? Man gräver förstås fram ett gammalt ånglok till telefon som inte är av det märke som man är van vid och konstaterar att det idag tydligen är den 1 januari 1970 och att jag under sju mobilfria timmar har missat ett (1) samtal.

Kuriosa:
Den 1 januari 1970 förbjöds proffsboxning i Sverige. Detta beslut har verkligen inte påverkat mig ett dugg.

Tillägg:
Om ett antal timmar är det enligt mobilen förmodligen den 2 januari 1970. Då gjorde Beatles sin sista studioinspelning tillsammans. Detta har nog påverkat mig lite.

Share
31 kommentarer