Här ligger jag på en madrass i tv-rummet. Madrassen är förvisso skön och mjuk, kuddarna lagom kalla och täcket fint och fluffigt. Men det är ju inte här jag vill ligga. Jag vill sova i den äktenskapliga sängen som är 120 + 120 cm bred. Jag ber att få citera min senaste beskrivning av tillståndet (för tre år sedan):
– Men sluta snarka för böveln! röt jag till min djefla man.
Han borde som en ren sympatiyttring hålla sig vaken när jag är vaken. Men icke. Han vaknade inte, han slutade inte snarka utan ignorerade mig i sin djupa sömn.
– LÄGG DIG PÅ SIDAN! vrålade jag så att grannarna förmodligen lydde mig.
Nu är det så att min djefla man är ett under av väluppfostran och servilitet när man (=jag) väcker honom mitt i natten. Men han lyfte bara på huvudet, kisade med ögonen, rynkade näsan, harklade sig och lyfte upp boken som han somnat på. Så öppnade han boken så det knastrade lite i ryggen (bokens).
Och så lade han sig på sidan. Sidan 73.
Låt mig nu bara berätta att snarksituationen inte har utvecklats till det bättre. Jag har köpt dyra medikamenter som man sprejar ner i snarkhalsen före insomnandet, jag har tvingat på min djefla man näsklämmor och jag har bytt från stora kuddar till pyttesmå platta och sedan höjt sängens huvudände med Läckbergböcker för att bara konstatera att de inte dög till snarkmedicin heller. Öronproppar till mig själv har jag försökt med, men där måste man nog ha lång inkörningsperiod – jag kan inte somna när jag hör mina egna andetag inne i huvudet. Och inte vakna när jag inte kan höra väckarklockan.
Igår efter träningen nämnde jag detta för de andra tjejerna i laget. Och si. Fem av dem sover också i gästrum eller i tv-soffa istället för i sängen bredvid sina snarkande karlar. Någon anade att den begynnande kalaskulan var orsaken. En annan trodde på snarkgener. En tredje hade en faster som fick operera bort halsmandlarna för att sluta snarka. Men väl hemma hade min djefla man svaret på snarkgåtan:
– Förlåt. Det är för att vi är jagare, som under sömnen måste skrämma iväg rovdjuren som vill äta upp vår familj.
Aha. Ok. Nu ska jag gå och leta upp och finna inspiration i Lysistrate av Aristofanes.
Uppdatering
Intressanta följder en till hälften osoven natt för med sig:
- Jag pratade nästan konstant om snarkningar i tre timmar – i morgonradion.
- Jag blev mejlledes åthutad av en man som ansåg att snarkningar icke var att skoja om.
- Jag höll på att somna vid elvasnåret och insåg att den där bilresan till Västerås inte var att tänka på och kallade därför in min privatchaufför – den snarkande djefla mannen.
- Nu förbereder jag en föreläsning om svenska skrivregler och kan se framför mig hur jag om ett par timmar faller i dvala i passagerarsätet. Snarkandes.
(Svenska skrivregler? I flera timmar? Jahadå, skitkul! Och skulle åhörarna somna, är jag full av förståelse.)
37 kommentarer