Hoppa till innehåll

Kromosombananen anfaller

Igår vid fyrasnåret satt jag på tåget från Stockholm, djupt koncentrerad och nersjunken i ytterst viktiga … äh, förresten, jag satt och läste bloggar. (Har kommit ner i 765 olästa inlägg nu.) Det var fullt på tåget, men ganska mysigt.

Fast då tog mannen bredvid mig fram en banan som till storleken hade passat Gargantua. Den påminde om en bazooka. Den måste ha rest i en egen bananlåda och rekvirerat skalet från specialtillverkare och var dessutom på väg att förmultna eftersom den hade alldeles för många svarta prickar. Nåja, tänkte jag, det var ju inte jag som skulle äta.

Mannen hade portfölj och såg ut som en Harrison Ford, kontaminerad av lite Gene Hackman. Långsamt drog han ner skalet … som om han klädde av en barbiedocka … samtidigt som han slickade sig på överläppen. Jag drog ner luggen framför ögonen. Dels för att slippa se, dels för att kunna titta utan att blåstirra helt öppet.

Lite som Ally Sheedy i mitten såg jag ut.

Första tuggan han tog var en minitugga. Nästa tugga var en mikrotugga. Den tredje tuggan var överraskande nog en suuuug-tugga. Alla tuggorna rullade i tur och ordning runt i munnen som vore det ett vin och inte en bananbit.

Jag knöt näven. Sedan gnisslade jag tänder. Det pep i öronen och jag fick ont i käkarna. Kunde jag dränka ljudet och lukten med ”We Will Rock You” i hörlurarna? Nej. Kunde jag blunda och nynna ”Karl Nilsson”? Nej. Kunde jag, skulle jag ha bytt plats med någon i ett skruvstäd.

Bananmarodören fortsatte med detta smackande, sugande, vändande uppi gommen och sugande luft och bananklegg mellan tänderna i 34 minuter. Liiiten bit, suuug, smack, suuug, smack, slafs, smack, svälj. Liiiten bit, suuug, smack, suuug, smack, slafs, smack, svälj.

Det perfekta slutet på denna lilla iakttagelse hade ju varit att jag gav honom en rak höger eller att han satte bananen i halsen och jag därefter räddade livet på honom – men så var det inte. Inget hände. Men jag har inte hämtat mig. Suppressed aggression kan inte vara bra, nu ska jag leta efter en köttyxa.

Share
Publicerat iBloggen

26 kommentarer

  1. Jag har stött på det där i andra sammanhang, men aldrig med banan. Det låter äckligt. Men vissa människor i min omgivning kan inte tugga en skorpa eller ett äpple utan att framkalla rysningar hos mig. Undrar om det inte är något med käkformen som tar fram det ackustiken hos vissa ljud. Det vore kanske något att studera för den som bygger operahus? Sidney, släng er i väggen!

    Att använda köttyxa till banan känns förresten lite som att skjuta mygg med kanon. Tror du inte det skulle räcka med en smörkniv?

  2. Köttyxa? Aha, jag förstår. Tjofftjofftjofftjofftjoff! – och vips så har Banan-Bengt en tallrik full med bananpengar istället!

  3. Som bananälskare känner jag att jag måste ta bananmannen i försvar. Vi vill kunna njuta av våra bananer var och när som helst!

    (Äsch, skojar bara. Jag är faktiskt bananälskare, men jag môlar i mig mina två dagliga på fem sekunder blankt. Môla är göteborgska och betyder glufsa.)

  4. Åh hjälp. Om någon av er vill lyssna på P4 i efterskott, hoppa då över dagens program. Jag sitter här och hoppar av otålighet eftersom jag inte har fått en syl i vädret på en hel timme.

    Ni skulle ha hört (nej det skulle ni inte) när SR korade Sveriges skönaste dialekt och “vinnaren” bara kunde säga “jag vet inte” och “jag har ingen aning” och “det är helt tomt i skallen”.

    Vi skulle ha intervjuat Özz Nûjen [öös nodjen] halv åtta, men då satte han sig i en bil och körde in i en radioskugga. När han skulle vara med i diretsändning!

    Vi ska göra ett nytt försök efter nio, ska jag skälla ut honom?

  5. Öös Nodjen kan man väl alltid skälla ut? Finns det nåt han har gjort som inte ska skällas ut? Kom igen nu, här har du… eh… min chans att verkligen säga vad jag tycker om den fånen.

    “Jag smyger förbi en bananyxa” — det kan din nästa roman heta. Eller kanske “Jag smyger fram till en bananyxa, rycker till mig den och saftar till utav bara fanken så att det äntligen blir tyst på smack- och smaskmarodören” — ganska snärtigt, om jag får säga det själv.

  6. NU HAR JAG HOTAT ATT PISKA ÖZZ!

    (Oj, caps lock av misstag.)

    Han lade sig platt och bad om ursäkt. Då är det väldigt svårt att skälla vidare.

  7. /ingrid

    I julas råkade alla i familjen varandra ovetande köpa bananer, så sjuåringen sa att hon fick bananstress = jäktigt att hinna äta upp alla innan de mörknar, mumifieras och blir tummelplats för bananflugorna.

    Men du Lotten drabbades av en annan typ av bananstress. Värre än denna, absolut.

    Översättarhelena: bananförrådet är påfyllt till på söndag (jisses vad internt det blev här då).

  8. Uäk.

    Men Lotten, du har inte någon mesig nolldialekt. Jag tycker mer det låter som att du är dialektalt schizofren.

  9. Aha! Heléne har lyssnat på radio!

  10. Köttyxa eller asiatiska huggare kan Du få låna av mig.
    Förutsatt att det är för normala köksbehov.
    För eventuella deckarvarianter förvägras utlåning.

  11. Jag har ökat min kunskapsbank idag:
    Nu vet jag vem Özz Nûjen är. Man lär så länge man lever!
    Vivat Wikipeda.

  12. vajlan

    Skicka blogginlägget till SJ och be dem skapa en ny vagn-kategori, utöver djur tillåtna, familjevagn, tyst vagn..

    Sen kunde man göra reklam som sa “vill du ohämmat kunna prata Han ba hon ba-historier i mobil, smaska tuggummi, äta banan eller annat på otillständigt vis, knaka med fingerlederna och på andra sätt driva din omgivning till vansinne, sätt dig i stör-vagnen. Där kan ni hållas utan att riskera bläng, suckar, fnysningar, skak på huvet och framför allt att få en köttyxa i huvudet. Då blir du heller inte skriven om å andra sidan. Men den äran kan du leva utan, eller”.

    Själv byter jag vagn i t-banan när de formgjutna öronpropparna inte förslår. Det är sant. Ja, jag är lite känslig… 😉

    Häromdagen åkte jag tåg med en mamma som körde nån slags Falun-metod eller iaf nåt som gick ut på att låta bebisen skriiiiiikaaaaaaaaaaa tills den somnade. Det var knökfullt på tåget pga indragna vagnar och jag hade min oflyttbara lilla med mig, så jag fick vackert lida mig igenom de trumhinnedallerframkallande tonerna. Till slut gav mamman upp och tog upp ungen i alla fall, och jag hade god lust att säga att Skulle du ändå ge dig kunde du väl gjort det för en halvtimme sen?

  13. Jag äter inte banan med munnen.
    Eller jo, men via handen.
    Så här: jag bryter av en liten bit i taget och stoppar i munnen.
    Allt för att inte få en rak höger av någon på ett tåg.

  14. Nu, om nagonsin, hade jag velat se en bild. Bilden pa Bananmannen, sugandes pa sin jattebanan. Det hade varit nagot det.

  15. Jisses, vissa har verkligen ingen känsla för att de kanske inte är ensamma i världen, eller centrum av densamma…och då menar jag alltså “Bananmannen”…;o)

  16. Anna: Men … jag hade ju kameran med mig. Jag var alltså förstelnad av irritation, såpass att jag inte hade en tanke på att ta en bild.

    Sandras sätt att äta bananer är inte helt ovanligt, har jag under denna dag lagt märke till. Bananerna förföljer mig!

  17. 34 minuter? Då måste det ju nästan ha varit dags för dig att stiga av?

    Jag tycker att det är störande när folk släpar ombord hela varma måltider på tåget.

  18. När jag gick på universitetet hade jag en kurskamrat som inte tålde lukten av banan. Hon påpekade det någon gång när jag avnjöt mitt mellanmål i form av en banan (dock inte under 34 minuter).

    Sedan dess försöker jag undvika att äta banan bland andra. Däremot äter jag gärna banan, men helst inte helt mogen, till frukostkaffet.

  19. Jag har haft en klasskompis som inte heller tålde ens tanken på banan. Det hade något med Obelix och överdos i barndomen att göra, sa hon.

    Mer irriterande än när folk släpar ombord hela varma måltider på tåget är att jag stundom släpar ombord hela portioner sushi på tåget. Det luktar fis!

  20. Sushi, det såååå gooootttt!

  21. Uhu för banan!

    Innan jag fick barn tålde jag inte ens lukten, och råkade jag få lite på fingrarna (genom förflyttning av bananskal t.ex.) var jag tvungen att springa snabbt och tvätta mig.

    Numera mumsas det banan för fullt i mitt hem, och fobin har minskat. Så länge jag inte får något i munnen går det bra.

    Men frågan är om inte ett möte med den mumsande Bananmannen hade sparkat liv i fullskaleaversionen igen.

  22. 1945 låg jag tre månader på epidemisjukhuset. Jag hade scharlakansfeber med komplikation. Penicillin fanns men ej för allmänhetens bruk.
    Vi var isolerade – våra föräldrar fick ej besöka oss annat än genom att stå utomhus på ställningar och tala in via en fönsterruta. Däremot kunde de lämna in “varor” till personalen.
    Då var det en nyintagen flicka (vi var 6 på varje rum – de flesta slapp undan med 3 veckors vistelse) vars far var frukthandlare.
    Hon fick av honom en BANAN!!!
    En sådan hade vi ju inte sett i verkligheten på 6 år – inte mindes vi heller hur de smakade.
    När de första bananbåtarna anlände efter kriget reserverades lasten för glutenallergiker.

  23. Tack for lite bananhistoria! Dar vi befinner oss nu ar bananerna inte helt lika bananerna hemma. Dels finns det manga fler sorter, i olika storlekar och olika nyanser av gult. Dels smakar de annorlunda. Oftast ar de mycket sotare och godare. Alla i familjen gillar dem har, jamfort med hemma dar bara en av oss ater dem.

  24. margareta

    Min första banan fick jag 1947, som tack för att jag upptäckte att det brann i dasset, på en gård intill där vi hyrde. Pappa som följde mej dit fick en sup, jag fick en banan.Jag visste inte vad det var och vad man skulle göra med den konstiga grejen, godsägaren tillika dassägaren fick visa hur man skalade och åt den konstiga korven.

  25. Jag minns inte min första banan, men väl min första läsk. Grappo. *ryyys*

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.